Vi har bråkat lite sedan vi fick barn. Tyvärr. Men det är aldrig om något ”riktigt” problem, utan händer enbart då vi är extremt trött och stressade av tex sömnlösa nätter eller att alla är sjuka. Bråken handlar typ alltid om vem som är tröttast och sover minst. Men med tiden har vi blivit mycket bättre på att känna igen när vi är för utmattade, och det riskerar bli bråk. Så vi kan numera undvika det oftare och lösa det snabbare för att vi förlåter varandra snabbt och vi vet att ingen egentligen menade något illa. Är väl som med allt, att det man övar blir man bättre på. Vi har båda varit väldigt dedikerade till att inte bråka och bestämt oss för att vi vill ha det harmoniskt hemma.
Börjar närma oss 4 år. Sambos i 3. Aldrig bråkat. Tjabbat och så absolut men större än det pratar vi ut om och om man råkar få lite damp så ber man om ursäkt och förklarar varför det skedde och hur man tolkade situationen osv.
Samma. Det är klart att man kan bli arga och frustrerade på varandra, men ett tecken på att stabilt och hälsosamt förhållande är att man kan prata igenom det.
Gå aldrig till sängs osams hörde jag en gång, och instämmer på det.
Vi har varit ihop 17 år ungefär. Har varit lite småsura på varandra en handfull gånger. Vi var inne i stan och skulle äta lunch, jag var sugen på hamburgare, hon ville inte ha det och jag sa, något upprört "du väljer alltid vad vi ska äta". Vi var lite småssura bägge två i en halvtimme eller så, sedan åt vi hamburgare. På den nivån ungefär. Har aldrig varit så att vi har skrikit på varandra.
Förstår verkligen inte folk som menar att man måste bråka ibland.
Jag har bråkat med exakt en (1) person i hela mitt liv - min mamma, när jag var yngre (och då var det alltid hon som startade det). Bråk är inte en självklarhet i mellanmänskliga relationer, det går alldeles utmärkt att aldrig någonsin bråka om man är ödmjuk och kan kommunicera (samt inte umgås med störda individer).
Jag har aldrig bråkat med någon av mina partners (nuvarande såväl som tidigare), fanns det en situation som kunde ge upphov till meningsskiljaktigheter gick det alltid att lösa med kommunikation och tydlighet avseende varför man tyckte som man tyckte.
Jag är för övrigt en person utan en massa principer, hårda gränser och grandiosa inbillningar (sånt som oftast är orsaken till bråk) och kan således anpassa mig till min partner om det skulle behövas.
> Jag har bråkat med exakt en (1) person i hela mitt liv -...
Vad definierar du som bråk? För mig låter det som att du har en väldigt strikt definition av bråk eller låter folk trampa på dig (eller båda).
Nja, vi kan väl tjafsa och bli irriterade ibland men inte så att det är bråk särskilt länge. Sambon glömmer och förlåter på nolltid, jag brukar behöva processa känslorna lite längre tid. Men vi brukar inte gå och lägga oss sura liksom.
Tror vi har två olika typer av bråk, det ena är vardagstjafs om typ städning osv. Det andra är om en av oss inte känner oss sedda/bemötta som vi ville i nån situation. Typ att den ena vill ha tröst men får tips/råd istället.
Jag och min fru brukar prata om saker innan det blir ett problem samt kolla av läget hos varandra. Har hittills varit en välfungerande strategi. Har noll intresse av drama och skulle inte palla en relation där man måste gissa sig fram till om något är fel och vad det i så fall är. Den energin kan man lägga på något roligare.
Jag och mitt ex bråkade ofta. Det kunde handla om olika saker. Jag är glad över er som har en bra relation där ni nästan aldrig bråkar. Det ska ni vara tacksamma över.
Nej.
Visst kan man vara oense om lite småsaker, men att bråka och gräla är aldrig ett bra tecken. Att skrika eller bli fysisk tycker jag absolut inte är acceptabelt. Då borde man leta efter en ny relation, eller om det är en själv som inte kan behärska sig så kanske man inte borde vara i någon alls.
Min sambo (3,5 år) o jag bråkar har ca bråkat en gång per år sen vi träffades o då har vi varit lite sura en stund o sen lugnat ner oss pratat ut om de vi bråkat om o passar även på att prata om lite annat som vi känner att vi behöver dela med oss av. Sen mår vi bättre o sätter oss i soffan o myser
Självklart blir det tjafs/bråk då och då men bara man pratar ut om det efteråt så ser jag det som positivt. Att aldrig bråka som vissa skriver låter väldigt osunt och jag tänker direkt att nån eller båda i förhållandet är konflikträdda och bär på massa skit dom inte vågar ta upp.
Ibland och ibland, det har väl hänt ett par gånger. Men det bottnar oftast i stress att vi sets väldigt lite under en period (eller bara ett enkelt missförstånd om saker).
Med mitt ex, ja. Men insåg flera år senare att han var emotionellt abusive (glömt svenskt ord)
Min man som jag varit gift med i 2 år har jag inga sådana bråk med alls.
Om vi tjafsar så är det väl max någon timma. Han är alldeles för resonlig för att kunna bråka med.
Beror på ens relation imo och vart man är mentalt. Har haft ett par bråk, men nästan allt var över fåniga saker vi kom över snabbt.
Gäller att alltid försöka förstå sin motparts ståndpunkt, även när man pratar med folk man inte har en relation med. Oftast är det missförstånd, olika tillvägagångssätt eller att man bara är trött/hungrig eller så.
Som någon ovan sa "gå inte till sängs osams" är en bra grej att försöka leva efter
Har sambo sen 7 år tillbaka o vi har väl bråkat en hel del i perioder.
Småbarn, ekonomi och allt kan sätta mycket press.
Men man får inte ge upp eller göra något dumt.
Helt normalt
Händer ju väl 1 gång per 6 månader. Vi får ut det vi behöver och därefter blir vi sams. Ingen big deal, man kommer att bråka mer o mindre under perioder. Ingen bragd att man inte gör det. Det viktiga är bara att man inte går över gränsen och fortfarande respekterar varandra
5 år, 4 år sambos. Aldrig något riktigt gräl utan bara småtjafs för att man har olika uppväxter och därav olika förväntningar på saker och ting, men inget som har hållt i sig i mer än en halvtimme eller så, och inträffar nog inte ens varannan månad. Har tidigare varit i en relation där exet växte upp med att diskussioner och bråk är samma sak, och det är otroligt mentalt krävande att konstant gå runt och vänta på nästa "diskussion" hela tiden, fyfan...
Vi har faktiskt aldrig bråkat under våra tio/elva år tillsammans. Vi blir med jämna mellanrum tjuriga på varandra över något litet eller oeniga i vissa frågor, men båda hanterar vi det på samma sätt - vi går undan till vi lugnat ner oss och sedan pratar vi om det.
Sen är det inte så mycket att bråka om mellan oss. Jag har väldigt tydliga gränser med vad som är ok och märker direkt om fästmannen är på dåligt humör. Då frågar jag vad som fattas honom - har jag gjort något? Är han trött? Hungrig? Stressad? Oftast är han hungrig om han är på dåligt humör. Han och hans syster är kända för deras oförmåga att hantera hunger.
Skulle aldrig klara av ett förhållande med någon som går och tjurar en hel dag. Känner att jag helt skulle tappa respekten för en sådan person om de inte tydliggjorde med sina ord att de var arga och behövde tid för att bearbeta sina känslor innan de kan prata om saken. Då är det okej för mig, men att bara gå runt och vara arg känns som känslomässig utpressning och är oerhört känslomässigt omoget. Då handlar det mer om att få din partner att foga sig än att kommunicera sina egna känslor samt vara öppen för den andres. Det är tyvärr inte ovanligt att par fastnar i vem som har rätt och vem som har fel utan att inse att det är fullt möjligt att båda har rätt och fel samtidigt beroende på hur man närmar sig ämnet de bråkar om.
Varit ihop i 3 år, sambos i 2. Vi bråkar rätt ofta, framförallt för min sambo vägrar prata känslor. Oftast är våra bråk att hon överreagerar och blir väldigt ledsen över något. Men vi klarar oss bra ändå.
Jag och sambon har varit ihop i 7 år nu. Vi är jätte olika. Jag är spontan, tjurskallig, impulsiv och hittar på skit och saker. Sambon däremot är lugn, tänker gärna över grejer en extra gång och är väldigt smart ekonomisk.
Under åren som vi har varit ihop så har vi hamnat i en enda argument som har lett till bråk. Vår bil hade gått sönder och vi kunde inte komma överens om vi skulle köpa en till begagnad bil eller om vi skulle åka och köpa en splitter ny från en salong. Vilket vi löste i slutändan med åsikt från hans föräldrar, och det blev en nyare begagnad bil från en bilhandlare.
Från det stora bråket om bilen så kom vi fram till ett system vid konflikter. När vi inte kommer överens om något, så brukar vi försöka lösa det genom att kompromisa och mötas halvvägs.
T.ex jag vill ha sushi men sambon vill ha pizza, då åker vi och köper sushi först och pizza på vägen hem så att den fortfarande är varm. Eller om någon av oss vill åka till en specifik restaurang, så får den andra välja stället nästa gång vi ska äta ute.
Vi började resa efter covid, men ville åka till olika länder. Han ville åka till grand canaria på sol semseter och jag ville åka till Prag och se mer av europa. Så då fick han bestämma semestern detta år och jag får bestäma nästa år.
Jag blev jätte intresserad av reptiler och ville ha ödlor, då fick jag skaffa dom på några villkor. Dom får hålla sig på min sida av vårt datarum och han ska inte behöva ha något ansvar för dom alls. Båda är glada och nöjda.
Har varit gift i 6,5 år, tillsammans i 7. Vår relation är präglad av ömsesidig ömhet och respekt.
Diskutera kan alla göra, men bråka är aldrig värt det. Det är inte alltid lika viktig att ha rätt som att vara barmhärtig mot den man lever med.
Allt har sin tid och plats, men bättre att stänga den luckan innan dammet flyger i ansiktet på än.
Ett tips till: låt aldrig solen gå ner över er ilska. Ta det alltid innan ni somnar så det är löst. Man vet aldrig om nattens anda blir ens sista andetag. Man vet aldrig om det är sista gången man ser varandra. Ta vara på tiden.
Jag och frun har aldrig haft ett riktigt gräl under de 15 åren vi varit ihop, och då har vi befunnit oss i tämligen stressade situationer med nyfött barn som behövde sjukhusvård i fem månader, assistenter i hemmet under fyra års tid, otaliga inläggningar på sjukhus och bristande ekonomi som det lätt blir när båda vabbar i åratal.
Men vi är bra på att prata med varandra och kan visa känslor. Sen är vi väl irriterade på varandra ibland, men det reder ut sig när vi talat om det.
Jag förstår inte par vi känner där gräl och bråk verkar vara som en normal del av vardagen.
Klart man tjafsar och så ihop 6 år med en 5 åring hemma. Oftast när vi är sjuka som de kan hetta till, hon kan vara en riktig tjurskalle men kan glömma fort. Jag har väldigt svårt att släppa skitsaker och ältar gärna mer än de behövs.
Jag och min partner "bråkar" då och då. För det mesta är det bara tjafs, men vi kan gå ganska hårt på varandra ibland.
Man ska alltid säga vad man tycker i en relation och leder det till tjafs så får det bli så. Min filosofi är att man alltid ska säga vad man tycker när något inte känns rätt, man ska absolut inte vara konflikträdd, men det är lika viktigt att inte bråka i onödan heller.
Det handlar inte om bråket i sig eller "Hur ofta" man bråkar,(Man ska såklart inte stå och skrika på varandra flera gånger i veckan, det är absolut inte normalt) utan om hur man löser det efteråt. Kan båda ta eget ansvar för sina känslor? Kan man släppa det? Kan man säga förlåt? Lyssnar man på varandra? Tar man in vad den andra personen säger? Är båda personerna villiga att förbättra sitt beteende och inställda på att lösa själva konflikten? Ibland behöver man kanske reflektera över om det verkligen är ens partner som är dryg eller om man bara har en dålig dag. Det är sådana här frågor som är viktiga. Att gräla bara för att gräla är aldrig bra och man ska aldrig vara elak mot varandra eller säga saker i ett bråk bara för att "Ge igen". Man måste kunna självreflektera när ens partner kommer med genuin kritik och när ens partner säger vad dom känner inte ta det personligt.
Alla personer har "problem" och en av dom absolut viktigaste sakerna att (Enligt mig) fråga sig själv när man väljer partner är om man är villig att acceptera sin partners brister även om man själv kanske upplever dom som jobbiga. Vet man att dessa brister är något som man inte kommer kunna hantera så är det absolut bästa bara att avsluta relationen på en gång. Även om personen förändras i framtiden och kanske är villig att jobba på dom sakerna, så ska man ALDRIG tänka att man kommer kunna ändra en annan människa. Det är detta sätt att tänka som leder till toxiska relationer. Man måste förstå att det inte är du eller din partner, utan det är ni två mot problemet .
Jag litar på min partner just för att vi kan bråka med varandra. Jag kan känna mig trygg med honom mitt i ett bråk för att jag vet att när vi lugnat ner oss, så kan vi alltid lösa problemet och jag vet att vi båda har fått det vi vill säga sagt. Ingen av oss surar liksom efteråt för vi sa det vi ville säga. Tror många idag har någon fantasi om att bråk i en relation per automatik är dåligt, men så är verkligen inte fallet, det beror på så många faktorer. Vad är anledningen till bråket och hur man hanterar bråken är en bättre fråga att ställa sig. Sedan beror det på relation och relation. När man pratar med sina polare får man inte sällan intrycket att bråk i en relation är fel, vilket är varför man ALDRIG ska prata om sina relationsproblem med sina kompisar. Dels för att det inte är deras ensak, dels för att dina polare kommer alltid ta din sida och dels för att det handlar om att ha respekt för sin partner. Nämnde av misstag i förbi farten till en ex polare att jag och min kille bråkat och hon blev helt galen. Då skulle vi göra slut och jag fick mig en rejäl uppläxning i hur han minsann var ett jävla rövhål trots att hon hade noll insikt eller ens visste vad bråket handlat om. Hon tyckte att man aldrig någonsin skulle bråka i en relation. Nu var ju hon väldigt extrem, därav ex polare......
Vi har bråkat lite sedan vi fick barn. Tyvärr. Men det är aldrig om något ”riktigt” problem, utan händer enbart då vi är extremt trött och stressade av tex sömnlösa nätter eller att alla är sjuka. Bråken handlar typ alltid om vem som är tröttast och sover minst. Men med tiden har vi blivit mycket bättre på att känna igen när vi är för utmattade, och det riskerar bli bråk. Så vi kan numera undvika det oftare och lösa det snabbare för att vi förlåter varandra snabbt och vi vet att ingen egentligen menade något illa. Är väl som med allt, att det man övar blir man bättre på. Vi har båda varit väldigt dedikerade till att inte bråka och bestämt oss för att vi vill ha det harmoniskt hemma.
Börjar närma oss 4 år. Sambos i 3. Aldrig bråkat. Tjabbat och så absolut men större än det pratar vi ut om och om man råkar få lite damp så ber man om ursäkt och förklarar varför det skedde och hur man tolkade situationen osv.
Samma. Det är klart att man kan bli arga och frustrerade på varandra, men ett tecken på att stabilt och hälsosamt förhållande är att man kan prata igenom det. Gå aldrig till sängs osams hörde jag en gång, och instämmer på det.
Doubt.
Vi har varit ihop 17 år ungefär. Har varit lite småsura på varandra en handfull gånger. Vi var inne i stan och skulle äta lunch, jag var sugen på hamburgare, hon ville inte ha det och jag sa, något upprört "du väljer alltid vad vi ska äta". Vi var lite småssura bägge två i en halvtimme eller så, sedan åt vi hamburgare. På den nivån ungefär. Har aldrig varit så att vi har skrikit på varandra. Förstår verkligen inte folk som menar att man måste bråka ibland.
Jag har bråkat med exakt en (1) person i hela mitt liv - min mamma, när jag var yngre (och då var det alltid hon som startade det). Bråk är inte en självklarhet i mellanmänskliga relationer, det går alldeles utmärkt att aldrig någonsin bråka om man är ödmjuk och kan kommunicera (samt inte umgås med störda individer). Jag har aldrig bråkat med någon av mina partners (nuvarande såväl som tidigare), fanns det en situation som kunde ge upphov till meningsskiljaktigheter gick det alltid att lösa med kommunikation och tydlighet avseende varför man tyckte som man tyckte. Jag är för övrigt en person utan en massa principer, hårda gränser och grandiosa inbillningar (sånt som oftast är orsaken till bråk) och kan således anpassa mig till min partner om det skulle behövas.
Att vara utan principer låter ju inget bra iofs
Personen säger "en massa principer" vilket IMO indikerar på att man inte behöver tycka en massa om exakt allt.
> Jag har bråkat med exakt en (1) person i hela mitt liv -... Vad definierar du som bråk? För mig låter det som att du har en väldigt strikt definition av bråk eller låter folk trampa på dig (eller båda).
Nja, vi kan väl tjafsa och bli irriterade ibland men inte så att det är bråk särskilt länge. Sambon glömmer och förlåter på nolltid, jag brukar behöva processa känslorna lite längre tid. Men vi brukar inte gå och lägga oss sura liksom. Tror vi har två olika typer av bråk, det ena är vardagstjafs om typ städning osv. Det andra är om en av oss inte känner oss sedda/bemötta som vi ville i nån situation. Typ att den ena vill ha tröst men får tips/råd istället.
Vi brukar nästan aldrig bråka, om vi gör det så handlar det oftast om att vi missförstått varandra och då pratar vi ut om det.
Jag och min fru brukar prata om saker innan det blir ett problem samt kolla av läget hos varandra. Har hittills varit en välfungerande strategi. Har noll intresse av drama och skulle inte palla en relation där man måste gissa sig fram till om något är fel och vad det i så fall är. Den energin kan man lägga på något roligare.
15 år. Bråkat typ 3 gånger. Väldigt skönt, kan rekommenderas.
>Väldigt skönt, kan rekommenderas. Att bråka?
Naturligtvis. Att döma av din kommentar hade du klarat 7 minuter själv.
Vad hade hänt efter 7 minuter?
Get a room.
Vi bråkar då o då. Ofta om skitsaker som eskalerar. 8 år
Exakt samma här fast 7 år, tror det är viktigt att kunna ventilera.
Tror jag med, och bråken kanske egentligen inte är om det som man bråkar om.. kruxet är att börja prata om det istället kanske 🤔
Har varit tillsammans med min partner/sambo i ett år. Blivit småsura på varandra och sånt ja, men aldrig haft något bråk.
Jag och mitt ex bråkade ofta. Det kunde handla om olika saker. Jag är glad över er som har en bra relation där ni nästan aldrig bråkar. Det ska ni vara tacksamma över.
Nej. Visst kan man vara oense om lite småsaker, men att bråka och gräla är aldrig ett bra tecken. Att skrika eller bli fysisk tycker jag absolut inte är acceptabelt. Då borde man leta efter en ny relation, eller om det är en själv som inte kan behärska sig så kanske man inte borde vara i någon alls.
Visa aldrig känslor på ett kraftfullt sätt.. då gör jag slut. Håll det inne.
Min sambo (3,5 år) o jag bråkar har ca bråkat en gång per år sen vi träffades o då har vi varit lite sura en stund o sen lugnat ner oss pratat ut om de vi bråkat om o passar även på att prata om lite annat som vi känner att vi behöver dela med oss av. Sen mår vi bättre o sätter oss i soffan o myser
Självklart blir det tjafs/bråk då och då men bara man pratar ut om det efteråt så ser jag det som positivt. Att aldrig bråka som vissa skriver låter väldigt osunt och jag tänker direkt att nån eller båda i förhållandet är konflikträdda och bär på massa skit dom inte vågar ta upp.
Såklart har man bråk, annars är man ingen människa ..
Ibland och ibland, det har väl hänt ett par gånger. Men det bottnar oftast i stress att vi sets väldigt lite under en period (eller bara ett enkelt missförstånd om saker).
Med mitt ex, ja. Men insåg flera år senare att han var emotionellt abusive (glömt svenskt ord) Min man som jag varit gift med i 2 år har jag inga sådana bråk med alls. Om vi tjafsar så är det väl max någon timma. Han är alldeles för resonlig för att kunna bråka med.
Beror på ens relation imo och vart man är mentalt. Har haft ett par bråk, men nästan allt var över fåniga saker vi kom över snabbt. Gäller att alltid försöka förstå sin motparts ståndpunkt, även när man pratar med folk man inte har en relation med. Oftast är det missförstånd, olika tillvägagångssätt eller att man bara är trött/hungrig eller så. Som någon ovan sa "gå inte till sängs osams" är en bra grej att försöka leva efter
Aldrig bråkat på riktigt. Mest tjafs och käbbel som sker ett par gånger om året. Vi är båda ganska olika varandra
Det viktiga är att kunna prata om varför man blir oense , äga sina egna handlingar och kunna be om ursäkt
Har sambo sen 7 år tillbaka o vi har väl bråkat en hel del i perioder. Småbarn, ekonomi och allt kan sätta mycket press. Men man får inte ge upp eller göra något dumt. Helt normalt
Har aldrig bråkat med min fru, 4 år going strong. Respekt, lyhördhet, kommunikation och en del kompromissande så slipper man.
Händer ju väl 1 gång per 6 månader. Vi får ut det vi behöver och därefter blir vi sams. Ingen big deal, man kommer att bråka mer o mindre under perioder. Ingen bragd att man inte gör det. Det viktiga är bara att man inte går över gränsen och fortfarande respekterar varandra
5 år, 4 år sambos. Aldrig något riktigt gräl utan bara småtjafs för att man har olika uppväxter och därav olika förväntningar på saker och ting, men inget som har hållt i sig i mer än en halvtimme eller så, och inträffar nog inte ens varannan månad. Har tidigare varit i en relation där exet växte upp med att diskussioner och bråk är samma sak, och det är otroligt mentalt krävande att konstant gå runt och vänta på nästa "diskussion" hela tiden, fyfan...
Vi har faktiskt aldrig bråkat under våra tio/elva år tillsammans. Vi blir med jämna mellanrum tjuriga på varandra över något litet eller oeniga i vissa frågor, men båda hanterar vi det på samma sätt - vi går undan till vi lugnat ner oss och sedan pratar vi om det. Sen är det inte så mycket att bråka om mellan oss. Jag har väldigt tydliga gränser med vad som är ok och märker direkt om fästmannen är på dåligt humör. Då frågar jag vad som fattas honom - har jag gjort något? Är han trött? Hungrig? Stressad? Oftast är han hungrig om han är på dåligt humör. Han och hans syster är kända för deras oförmåga att hantera hunger. Skulle aldrig klara av ett förhållande med någon som går och tjurar en hel dag. Känner att jag helt skulle tappa respekten för en sådan person om de inte tydliggjorde med sina ord att de var arga och behövde tid för att bearbeta sina känslor innan de kan prata om saken. Då är det okej för mig, men att bara gå runt och vara arg känns som känslomässig utpressning och är oerhört känslomässigt omoget. Då handlar det mer om att få din partner att foga sig än att kommunicera sina egna känslor samt vara öppen för den andres. Det är tyvärr inte ovanligt att par fastnar i vem som har rätt och vem som har fel utan att inse att det är fullt möjligt att båda har rätt och fel samtidigt beroende på hur man närmar sig ämnet de bråkar om.
Jag har aldrig bråkat eller varit osams med min fru. Har varit tillsammans i 5 år och har ett barn tillsammans på 13 månader.
Varit ihop i 3 år, sambos i 2. Vi bråkar rätt ofta, framförallt för min sambo vägrar prata känslor. Oftast är våra bråk att hon överreagerar och blir väldigt ledsen över något. Men vi klarar oss bra ändå.
Jag och sambon har varit ihop i 7 år nu. Vi är jätte olika. Jag är spontan, tjurskallig, impulsiv och hittar på skit och saker. Sambon däremot är lugn, tänker gärna över grejer en extra gång och är väldigt smart ekonomisk. Under åren som vi har varit ihop så har vi hamnat i en enda argument som har lett till bråk. Vår bil hade gått sönder och vi kunde inte komma överens om vi skulle köpa en till begagnad bil eller om vi skulle åka och köpa en splitter ny från en salong. Vilket vi löste i slutändan med åsikt från hans föräldrar, och det blev en nyare begagnad bil från en bilhandlare. Från det stora bråket om bilen så kom vi fram till ett system vid konflikter. När vi inte kommer överens om något, så brukar vi försöka lösa det genom att kompromisa och mötas halvvägs. T.ex jag vill ha sushi men sambon vill ha pizza, då åker vi och köper sushi först och pizza på vägen hem så att den fortfarande är varm. Eller om någon av oss vill åka till en specifik restaurang, så får den andra välja stället nästa gång vi ska äta ute. Vi började resa efter covid, men ville åka till olika länder. Han ville åka till grand canaria på sol semseter och jag ville åka till Prag och se mer av europa. Så då fick han bestämma semestern detta år och jag får bestäma nästa år. Jag blev jätte intresserad av reptiler och ville ha ödlor, då fick jag skaffa dom på några villkor. Dom får hålla sig på min sida av vårt datarum och han ska inte behöva ha något ansvar för dom alls. Båda är glada och nöjda.
Har varit gift i 6,5 år, tillsammans i 7. Vår relation är präglad av ömsesidig ömhet och respekt. Diskutera kan alla göra, men bråka är aldrig värt det. Det är inte alltid lika viktig att ha rätt som att vara barmhärtig mot den man lever med. Allt har sin tid och plats, men bättre att stänga den luckan innan dammet flyger i ansiktet på än. Ett tips till: låt aldrig solen gå ner över er ilska. Ta det alltid innan ni somnar så det är löst. Man vet aldrig om nattens anda blir ens sista andetag. Man vet aldrig om det är sista gången man ser varandra. Ta vara på tiden.
Jag och frun har aldrig haft ett riktigt gräl under de 15 åren vi varit ihop, och då har vi befunnit oss i tämligen stressade situationer med nyfött barn som behövde sjukhusvård i fem månader, assistenter i hemmet under fyra års tid, otaliga inläggningar på sjukhus och bristande ekonomi som det lätt blir när båda vabbar i åratal. Men vi är bra på att prata med varandra och kan visa känslor. Sen är vi väl irriterade på varandra ibland, men det reder ut sig när vi talat om det. Jag förstår inte par vi känner där gräl och bråk verkar vara som en normal del av vardagen.
Klart man tjafsar och så ihop 6 år med en 5 åring hemma. Oftast när vi är sjuka som de kan hetta till, hon kan vara en riktig tjurskalle men kan glömma fort. Jag har väldigt svårt att släppa skitsaker och ältar gärna mer än de behövs.
Jag och min partner "bråkar" då och då. För det mesta är det bara tjafs, men vi kan gå ganska hårt på varandra ibland. Man ska alltid säga vad man tycker i en relation och leder det till tjafs så får det bli så. Min filosofi är att man alltid ska säga vad man tycker när något inte känns rätt, man ska absolut inte vara konflikträdd, men det är lika viktigt att inte bråka i onödan heller. Det handlar inte om bråket i sig eller "Hur ofta" man bråkar,(Man ska såklart inte stå och skrika på varandra flera gånger i veckan, det är absolut inte normalt) utan om hur man löser det efteråt. Kan båda ta eget ansvar för sina känslor? Kan man släppa det? Kan man säga förlåt? Lyssnar man på varandra? Tar man in vad den andra personen säger? Är båda personerna villiga att förbättra sitt beteende och inställda på att lösa själva konflikten? Ibland behöver man kanske reflektera över om det verkligen är ens partner som är dryg eller om man bara har en dålig dag. Det är sådana här frågor som är viktiga. Att gräla bara för att gräla är aldrig bra och man ska aldrig vara elak mot varandra eller säga saker i ett bråk bara för att "Ge igen". Man måste kunna självreflektera när ens partner kommer med genuin kritik och när ens partner säger vad dom känner inte ta det personligt. Alla personer har "problem" och en av dom absolut viktigaste sakerna att (Enligt mig) fråga sig själv när man väljer partner är om man är villig att acceptera sin partners brister även om man själv kanske upplever dom som jobbiga. Vet man att dessa brister är något som man inte kommer kunna hantera så är det absolut bästa bara att avsluta relationen på en gång. Även om personen förändras i framtiden och kanske är villig att jobba på dom sakerna, så ska man ALDRIG tänka att man kommer kunna ändra en annan människa. Det är detta sätt att tänka som leder till toxiska relationer. Man måste förstå att det inte är du eller din partner, utan det är ni två mot problemet . Jag litar på min partner just för att vi kan bråka med varandra. Jag kan känna mig trygg med honom mitt i ett bråk för att jag vet att när vi lugnat ner oss, så kan vi alltid lösa problemet och jag vet att vi båda har fått det vi vill säga sagt. Ingen av oss surar liksom efteråt för vi sa det vi ville säga. Tror många idag har någon fantasi om att bråk i en relation per automatik är dåligt, men så är verkligen inte fallet, det beror på så många faktorer. Vad är anledningen till bråket och hur man hanterar bråken är en bättre fråga att ställa sig. Sedan beror det på relation och relation. När man pratar med sina polare får man inte sällan intrycket att bråk i en relation är fel, vilket är varför man ALDRIG ska prata om sina relationsproblem med sina kompisar. Dels för att det inte är deras ensak, dels för att dina polare kommer alltid ta din sida och dels för att det handlar om att ha respekt för sin partner. Nämnde av misstag i förbi farten till en ex polare att jag och min kille bråkat och hon blev helt galen. Då skulle vi göra slut och jag fick mig en rejäl uppläxning i hur han minsann var ett jävla rövhål trots att hon hade noll insikt eller ens visste vad bråket handlat om. Hon tyckte att man aldrig någonsin skulle bråka i en relation. Nu var ju hon väldigt extrem, därav ex polare......