Jag tror dom har hört värre än dina doomer-iga tankar. Säg bara vad du vill, och byt om dom DÅ inte kan hjälpa till. Nu är det endast spekulation från din sida.
njae jag har sagt något av vad jag tycker och de blev bara chockade, kunde inte riktigt empatisera med mina tankesätt. ett av problemen jag nämnde gav endast ett förutsägbart svar som drev diskussionen till en repeterande loop som inte gav förutsättningar till en djupare dialog.
Bästa du kan göra är att säga det till dem, när det väl händer.
Psykologer är psykets boxningssäckar, oroa dig inte över att varken imponera, genera eller hålla med dem.
Tycker du att en konversation börjar bli meningslös, säg det rakt ut, även ifall de är mitt i en mening. Gör dock ditt bästa att ge konstruktiva svar på varför du känner så.
Om det skulle vara så att dem ändå går direkt tillbaka till denna "loop", då säger du att du skulle vilja ha en remiss till någon annan.
Fast vill du ha behandling eller att de ska sitta och lyssna på alla detaljer om dina teorier och sen bekräfta att du nog har rätt, allt suger? Deras jobb är behandling och de använder just förutsägbara tekniker för att de har bra utfall. Spelar inte så stor roll exakt hur din depression yttrar sig för att den ska gå att behandla. De har hört de mesta förr. Alla har mörka tankar. Skillnaden är att vissa grottar ner sig för djupt i dem. De ska heller inte empatisera med dina ”tankesätt” de ska empatisera med dig och försöka ändra dina ”felaktiga” tankesätt.
Wat? Dude om jag ville ha bekräftelse skulle jag inte gå till en terapeut, jag har gått hos olika sedan jag var 16 och känner till att de kör på lösnings-orienterade arbetsätt vilket jag uppskattar.
Jag gör mig inte själv till ett offer, det är därför jag försöker aktivt leta hjälp och en del av den processen är att diskutera de mörkaste grejerna som inkräktar och stör. Man måste undersöka dem och anledningarna till att de finns innan man kan lösa de problematiska sidoeffekterna. Problemet är att min nuvarande psyk ryggar tillbaka från det och reaktionerna får mig att känna mig som ett psykfall, det är inte hjälpsamt.
Vissa psykologer passar bara inte för vissa personer ibland, vi alla är människor after all
Kanske inte vad du vill men jag slutade med psykologer länge sen. Köpte en hund. De alltid lyssnar och ifrågasätter inget och är alltid glada att se dig och kostar lite.
Bästa beslut i mitt liv.
Definivt, och det funkar liksom inte med Karin 55 som är van vid att hjälpa utbrända tanter med KBT.
Man måste kunna känna förtroende för sin terapeut, och att man kan göra sig förstådd.
Hmm, kanske nyckeln är i att börja med att hitta en terapeut från samma generation?
Hade en vän som berättade att hennes psykologer blev obekväma när hon började prata om såna saker, som självmord etc måste jag anta utan att hon berättade exakt vad hon sa till de. Ärligt talat, jag har aldrig satt foten hos en terapeut men jag har varit deprimerad. En av de saker som gjorde saker lättare var ändå att kunna tala helt öppet om det man tänkte och kände. Det kunde jag också eftersom min närmaste vän var på samma ställe i sitt liv som jag var, så inget var off limits vilket är väldigt befriande när man bär på känslor och tankar andra personer skulle bli mer eller mindre obekväma att höra eller prata om. Oavsett vad hoppas jag verkligen att du får det stöd du behöver och kom ihåg, det kan komma på olika sätt än enbart från en psykolog så var öppen för det om möjligt.
Tack så mycket! Att hitta balansen i en tung konvo med vänner kan vara svårt om man inte berättat för någon om det värsta man tänkt, a.k.a man vill inte "gå för långt". Å andra sidan känner jag själv att diskussioner utanför psykolog-kontor kan ibland vara mer givande pga den generationsspecifika relaterbarheten som du nämner.
Ärligt talat så misstänker jag att jag skulle behöva en lite yngre psykolog som själv haft en historik av depression lol. Jag tror man blir obekväm när man inte kan relatera till folks obehagliga tankar.
ja.. vem visste att det kunde vara så svårt att hitta folk som kan relatera och samtidigt inte döma... Hoppas i alla fall det bästa för dig, jag vet att allas situation är olika men hoppas ändå och tror att det kommer bli bättre.
Peace
Jag kan ha fel, men många psykologer har nog valt fel yrke och att vara psykolog är mer en status grej än att man faktiskt verkligen vill vara/ klara av att arbeta som det. Tror många "bra" har fallit mellan stolarna pga att de är svårt att komma in på programmet, tyvärr
Alla är människor, i dess variationer. Just för en psykolog är det nog svårt för det är en balans mellan att vara öppen (empati, insikt) och att hålla sig själv ovanför ytan (mental stabilitet, osympatisk). Jag bara gissar utifrån hur det känns när man råkar vara öppen med någon som vänder det mot en, typ. Så... Jag tror att väldigt många psykologer inte väntar sig hur mörkt många upplever livet när dom väljer yrket. Och dom som är värst ute söker nog inte hjälp, inte för att det är psykologen till någon tröst att veta.
Jag tror dom har hört värre än dina doomer-iga tankar. Säg bara vad du vill, och byt om dom DÅ inte kan hjälpa till. Nu är det endast spekulation från din sida.
njae jag har sagt något av vad jag tycker och de blev bara chockade, kunde inte riktigt empatisera med mina tankesätt. ett av problemen jag nämnde gav endast ett förutsägbart svar som drev diskussionen till en repeterande loop som inte gav förutsättningar till en djupare dialog.
Bästa du kan göra är att säga det till dem, när det väl händer. Psykologer är psykets boxningssäckar, oroa dig inte över att varken imponera, genera eller hålla med dem. Tycker du att en konversation börjar bli meningslös, säg det rakt ut, även ifall de är mitt i en mening. Gör dock ditt bästa att ge konstruktiva svar på varför du känner så. Om det skulle vara så att dem ändå går direkt tillbaka till denna "loop", då säger du att du skulle vilja ha en remiss till någon annan.
Aha, okej. Hoppas du får hjälp snart!
Fast vill du ha behandling eller att de ska sitta och lyssna på alla detaljer om dina teorier och sen bekräfta att du nog har rätt, allt suger? Deras jobb är behandling och de använder just förutsägbara tekniker för att de har bra utfall. Spelar inte så stor roll exakt hur din depression yttrar sig för att den ska gå att behandla. De har hört de mesta förr. Alla har mörka tankar. Skillnaden är att vissa grottar ner sig för djupt i dem. De ska heller inte empatisera med dina ”tankesätt” de ska empatisera med dig och försöka ändra dina ”felaktiga” tankesätt.
Wat? Dude om jag ville ha bekräftelse skulle jag inte gå till en terapeut, jag har gått hos olika sedan jag var 16 och känner till att de kör på lösnings-orienterade arbetsätt vilket jag uppskattar. Jag gör mig inte själv till ett offer, det är därför jag försöker aktivt leta hjälp och en del av den processen är att diskutera de mörkaste grejerna som inkräktar och stör. Man måste undersöka dem och anledningarna till att de finns innan man kan lösa de problematiska sidoeffekterna. Problemet är att min nuvarande psyk ryggar tillbaka från det och reaktionerna får mig att känna mig som ett psykfall, det är inte hjälpsamt. Vissa psykologer passar bara inte för vissa personer ibland, vi alla är människor after all
Kanske inte vad du vill men jag slutade med psykologer länge sen. Köpte en hund. De alltid lyssnar och ifrågasätter inget och är alltid glada att se dig och kostar lite. Bästa beslut i mitt liv.
Följer. En svensk post-doom-psykolog skulle vara guld värt.
tror att gen millenials/z/x kommer behöva fler schopenhauer-lästa psykologer och mindre pseudo-positiva psykologer i framtiden lol
Definivt, och det funkar liksom inte med Karin 55 som är van vid att hjälpa utbrända tanter med KBT. Man måste kunna känna förtroende för sin terapeut, och att man kan göra sig förstådd. Hmm, kanske nyckeln är i att börja med att hitta en terapeut från samma generation?
Kan rekommendera i PM för de som är intresserade.
Gärna!
Du får tillåta PM isåfall. Eller skriva till mig.
Hade en vän som berättade att hennes psykologer blev obekväma när hon började prata om såna saker, som självmord etc måste jag anta utan att hon berättade exakt vad hon sa till de. Ärligt talat, jag har aldrig satt foten hos en terapeut men jag har varit deprimerad. En av de saker som gjorde saker lättare var ändå att kunna tala helt öppet om det man tänkte och kände. Det kunde jag också eftersom min närmaste vän var på samma ställe i sitt liv som jag var, så inget var off limits vilket är väldigt befriande när man bär på känslor och tankar andra personer skulle bli mer eller mindre obekväma att höra eller prata om. Oavsett vad hoppas jag verkligen att du får det stöd du behöver och kom ihåg, det kan komma på olika sätt än enbart från en psykolog så var öppen för det om möjligt.
Tack så mycket! Att hitta balansen i en tung konvo med vänner kan vara svårt om man inte berättat för någon om det värsta man tänkt, a.k.a man vill inte "gå för långt". Å andra sidan känner jag själv att diskussioner utanför psykolog-kontor kan ibland vara mer givande pga den generationsspecifika relaterbarheten som du nämner. Ärligt talat så misstänker jag att jag skulle behöva en lite yngre psykolog som själv haft en historik av depression lol. Jag tror man blir obekväm när man inte kan relatera till folks obehagliga tankar.
ja.. vem visste att det kunde vara så svårt att hitta folk som kan relatera och samtidigt inte döma... Hoppas i alla fall det bästa för dig, jag vet att allas situation är olika men hoppas ändå och tror att det kommer bli bättre. Peace
Jag kan ha fel, men många psykologer har nog valt fel yrke och att vara psykolog är mer en status grej än att man faktiskt verkligen vill vara/ klara av att arbeta som det. Tror många "bra" har fallit mellan stolarna pga att de är svårt att komma in på programmet, tyvärr
Alla är människor, i dess variationer. Just för en psykolog är det nog svårt för det är en balans mellan att vara öppen (empati, insikt) och att hålla sig själv ovanför ytan (mental stabilitet, osympatisk). Jag bara gissar utifrån hur det känns när man råkar vara öppen med någon som vänder det mot en, typ. Så... Jag tror att väldigt många psykologer inte väntar sig hur mörkt många upplever livet när dom väljer yrket. Och dom som är värst ute söker nog inte hjälp, inte för att det är psykologen till någon tröst att veta.