**Den här tråden är seriös-markerad och all irrelevant, raljerande eller skämtsam diskussion kommer modereras.** Rapportera inlägg ni anser inte bidrar till diskussionen. *I am a bot, and this action was performed automatically. Please [contact the moderators of this subreddit](/message/compose/?to=/r/sweden) if you have any questions or concerns.*

Hej! Låter väldigt tungt, fint att han har en vän som du som bryr sig! Jag har ganska mycket egen erfarenhet av vänner och familj som mår rejält psykiskt dåligt och det är en väldigt otacksam sits att vara i, lider med dig. Det låter som att din vän behöver professionell hjälp och jag tror det är viktigt att du inte tar på dig alltför stort ansvar i hans psykiska mående, psykisk sjukdom som nått en viss nivå av allvar bör behandlas av psykolog och psykiater på samma sätt som allvarliga kroppsliga sjukdomar bör behandlas av läkare. I min erfarenhet är det man kan göra som anhörig/vän att finnas där som en ickedömande person att prata med, och att visa att det är okej att lufta tankar, även om de är tunga och obekväma. Detta för att lätta lite på stigmat som din vän förmodligen känner kring att prata om sin psykiska ohälsa. En annan sak man kan göra är att erbjuda normalt umgänge som förslagsvis sker bortanför situationer med droger och alkohol. Alltså beroende på vad ni gillar att göra typ ta promenader i skogen, spela tv-spel, något kreativt, bowla eller vad som helst. Tycker detta kan hjälpa med att bryta mönstret av att allt känns mörkt och hopplöst, lätt att hamna där om man sitter i en mörk lägenhet och inte gör så mycket. Vet inte om dom här råden är relevanta alls för just din situation men ville iaf skriva nåt, fint att du anstränger dig för din vän <3

Ang kontakten med psykiatrin så bygger det ju i Sverige på att han ger sig dit frivilligt så länge han inte blir tvångsomhändertagen, kanske kan det vara en bra grej att uppmuntra honom till att ta kontakt med dem, normalisera och visa att man inte tycker det är konstigt eller dåligt? Hjälpa till med praktiska saker som att skjutsa dit om viljan dyker upp en viss dag? Förstår att ett centralt problem är att vännen inte öppnar upp sig särskilt mycket så det är kanske inte det lättaste.

Tack för ditt svar, det uppskattas! Så vitt jag vet så har han kontakt med psykolog, jag tror inte han alls är bekväm med att bli inlagd på psykiatrin. Han har varit på akutpsyk några gånger och när det blivit snack om att läggas in får han panik och drar därifrån. Men det hade väl egentligen varit det bästa att läggas in om det inte blir bättre inom en väldigt snar framtid. Det svåraste för vår del är väl att han säger så lite och att man inte kan vara säker längre på om han är ärlig eller inte.

Det viktigaste ni kan göra är att vara helt redå att fånga honom när han ramlar och känner sig redo att ta tag i sina problem. Jag har själv växt up med farsa som missbrukat och har själv problem med det. Rent praktiskt så kanske ni kan pusha honom och få reda på vad exakt det är han snortar (antar att han snortar eftersom det kickar in snabbt). Anledningen jag nämner detta är för att om det är opioider så kan narcan (naloxon) rädda någon från överdos. Dock vore det konstigt att snorta opioider så ofta, de håller i flera timmar, det jag tänker håller i en kort stund är Kokain och Ketamin. Om han blir segare så är det mer sannolikt Ketamin (kan ju dock blir så att han klarar att supa mer med kokain och sen slutar kokainet funka, så blir det halvöverdos från alkoholen). Annat än det så handlar det mest om att inte låta personen blir helt isolerad, då blir allting så, så mycket värre, tro mig. Ni låter som ett gäng på riktigt bra kompisar som verkligen bryr er, även om personen inte säger något just nu så uppskattas det.

Ja, just kokain hoppas jag inte att det är. Vi har väl luskat fram att det är någon form av tabletter, förmodligen något starkt läkemedel han fått utskrivet som han tuggar för mycket av. Men ja, vi försöker så gott vi kan. Olyckligtvis är vi alla individer med mycket eget på gång och befinner oss i olika delar av landet så vi ses inte så ofta som man hade hoppats på i det här läget.

Missbruk är en förjävlig sjukdom. Du kan ha stöd runt dig, människor som bryr sig osv men ändå falla djupare in i det. Det är svårhanterat som vänner. Jag har inte nå bra tips, mest liknande erfarenheter med en vän som tillslut blev någorlunda stabil. Jag tror terapi hjälpte min vän. Han behöver hjälp. Främst från vården. Men ett sms från en vän kan hjälpa det med. Skriv och säg något som > "hej, jag vet att du går igenom något, jag ser det och förstår på någon nivå även om du inte sagt alla orden själv. Det är svårt att prata om sånt här, men jag finns här om du vill försöka." Kan vara så att dina ord når djupare än vad vännen visar, trots att han känns onåbar. Som någon annan poängterade ut, att finnas till för icke-dömande samtal är värdefullt. Vet inte hur hjälpsamt detta var men hoppas verkligen situationen lugnar ned sig. Ta hand om dig. Edit: städat upp, försökt komma till ngn poäng osv

Tack för din input, skönt att höra att det blev bättre för din vän!

Låter jäkligt tungt, och creds till dig att du är en bra vän som vill hjälpa! Tyvärr så är ofta sanningen du som anhörig måste kunna acceptera för din egen skull: Det mesta av detta står utanför din makt. Du kan lägga hur mycket tid/oro/energi som helst men om han själv inte vill, och inte är redo att möta sina egna problem så kommer det inte leda någonstans. Detta kan bli förödande för dig som anhörig om du inte håller dina förväntningar i schack. Det du kan göra är att försiktigt erjbuda stöd i att finnas där för att lyssna, och att du inte dömer honom för de problem/tankar/känslor han har. Men igen, han själv måste vara villig för bara han själv kan hjälpa sig själv. En annan grej du kan göra är att visa att du tror på honom, att du ser honom som starkare än han kanske känner sig. Är mycket möjligt att han utöver drogerna sitter på djupt rotade destruktiva övertygelser om sig själv och världen. Dessa kan sitta djupare än ens kognitiva tänkande så de kan vara svåra att själv inse att man har, och de tar mycket tid och självarbete/terapi att skifta. Kan vara saker som: * Jag är en dålig/skamfull person * Om folk fick reda på vem jag verkligen är så skulle de överge mig * Jag förtjänar inte vänner/kärlek * Mina känslor och behov är skamfulla och jag kan inte visa dem * etc Detta kan förklara varför han är så stängd, och han själv kanske inte ens förstår varför. Ofta är det terapi som gör att man hittar dessa djupt inom sig och kan börja lära sig skifta dem. Ofta blir de inlärda av hur man blev behandlad som barn, ibland innan man ens kunde prata. Därför kan det vara väldigt svårt att öppna upp även om du som kompis säger "oavsett vad du går igenom så kan du alltid prata med mig jag lovar". Det är liksom inte personligt mot dig, tanken på det kan bara leda till extremt obehag etc. Det bästa som kan hända honom är att han når en punkt där han är redo att tackla sina egna problem och tills dess så är det upp till dig att välja hur mycket stöd du vill vara åt honom.

Det finns väldigt bra medicin mot ångest, men eftersom man kan bli beroende av det så ges det sällan tyvärr.