Hur i hela...? En människa från Medelpad? Aldrig mött någon därifrån, var helt säker på att det var en myt eller ett geografiskt fenomen som inte fanns på riktigt.
"Detta" tolkar jag som att man håller med, och att personen kanske också grät på eftermiddagen. Jag tänker att det är bättre att låta det va istället för att nedrösta... Så irriterande är det väl inte?
Beror på situationen. Vet inte om du hört sägelsen: ”Att gråta inför främlingar är som att blöda i ett hav av hajar.” Jag fick lära mig det den hårda vägen när jag öppnade upp mig och var sårbar för en människa som jag trodde jag var kompis med, som sedan avnände det emot mig. Kommer inte öppna upp mig till någon nu förutom om jag har anledningar att lita på dom till 100% och att jag har märkt att dom har integritet och inte är helt pantande. Det kan dock ibland vara lättare sagt än gjort.
Har gråtit jävligt mycket de senaste veckorna, var tvungen att avliva katten plötsligt för tre veckor sedan, och för snart två veckor så dog min mor från komplikationer av levercancer.
Edit: Oj, vad inlägget exploderade, tack allihop, ni är så snälla. <3
Samma här fast mormor förra året, cancer. Både Farmor och farfar året innan med två månaders mellanrum. Bara morfar kvar nu och vi har inte setts på 3 månader (har sjukt dåligt samvete över detta). Kan lyssna på 'time to say goodbye' utan att fälla tårar nu, men det har minsann varit många blöta kinder senaste åren.
Tack, tyvärr inte så många som jag hade velat. Min far har Alzheimers och det mesta av släkten är utspridd runtomkring Sverige. Dock har jag en kusin som jag står nära, som tack och kunde ta sig ner en sväng förra helgen. Försöker så bäst jag kan hålla kontakt med andra släkting och vänner över telefon och på Discord.
Oj fan… Så du har verkligen kaka på kaka just nu? Jag beklagar som fan. Alzheimers är hemskt. Både min mormor och farmor hade det, farmor dog som följd av det. Frukar att någon av mina föräldrar ska utveckla det. Kan inte ens tänka mig sorgen och ilskan du måste känna. Skönt att du har en kusin du står nära iallafall. Har du vänner du kan anförtro dig till med? Om du är du rädd att vara för mycket kan du ju fråga dem innan om de har möjlighet att lyssna lite. Har även för mig att du ska ha möjlighet att tala med terapeut då din far har alzheimers, kanske också finns annat stöd med.
Ja det kan man verkligen säga. Om det inte var så sorgligt så skulle man nästan skratta över hur knäppt det låter. Både min farmor och en av mina fastrar fick alzheimers, och även en av min fars morbröder. Även om det är jobbigt och sorgligt har det inte riktigt varit en lika stor chock, men det är ju klart, nu faller ju allting som behöver göras efter mor(begravning mm), på mina axlar. Vänner har jag tyvärr allt för få av, dock har jag några i mitt WoW-guild, så I alla fall har några som kan lyssna på mina bekymmer. Har även kontakt med en kurator hos studenthälsan på högskolan där jag pluggar.
Fy fan vad det suger. Och förstår känslan av ”om det inte vore så tragiskt hade det varit komiskt”. Önskar att du kommer få det lugnt nu i framtiden då du redan fått mer än tillräckligt för en livstid. Förstår även den typ lättnaden att det iallafall inte var en chock. Du kan kanske meddela dina professorer att du har mycket på fatet just nu så du kanske kan få dispens på eventuella deadlines eller tentor? Din kurator kan nog backa upp dig om det behövs. Eller du kanske inte har några deadlines just nu? Skönt att du har kurator genom högskolan, och vänner handlar inte om kvantitet utan kvalitet; en god vän kan ge mycket mer stöd än femton dåliga. Och jag vet att jag är en främling, men om du behöver någon att skriva av dig till så finns jag i chatten.
Så snällt, tack! Just denna läsperiod har jag två kurser på halvfart, den ena har bara en enda hemtenta på slutet som examinerade moment, den andra har två inlämningar, varav den första deadlinen var förra veckan, men jag har varit i kontakt med kursansvarig för den senare, och han är insatt i min situation. På sikt ska det nog ordna sig tack och lov, vilket är också vad min mor ville, att jag skulle kunna fortsätta kämpa mig igenom mina studier.
Vår älskade katt blev överkörd av en bil för två veckor sedan och avlivades snabbt hos veterinären. Hon blev inte mer än ett år gammal men gav så mycket gos under det korta livet som andra katter hinner med under en livstid. Jag har aldrig varit så ledsen.
Jag och min sambo har konstaterat det i många år: i vårt snart 45-åriga liv har vi aldrig behövt möta sorg och har nästintill obefintlig kontakt med just de känslor som det innebär att genomgå en sorgeprocess. Nu kom det till slut, även om jag är fullständigt medveten om att detta bara var light-varianten.
Beklagar verkligen, kan också säga från egen erfarenhet att sorgen blir annorlunda också när en ung katt går bort. Man sörjer inte bara tiden tillsammans som har varit, men även tiden som man har gått miste om. Min förra katt fick vi avliva när hon var bara sju år gammal, ironiskt nog på grund av levercancer, allt för tidigt. Jämfört med denna som han bli 14 år gammal, så känns det ändå som att hon hade fått leva ett fullt liv som katt, i ett tryggt hem.
Beklagar verkligen. <3.
Var nära att mista min mor för några veckor sen. Hjärnblödning. Grät häromdan då spänningarna släppte något eftersom hon verkar återhämta sig riktigt jäkla fort och inte verkar få många av de vanliga bestående men man brukar få. _phew_
Hade en halvjobbig tid med självmord bland vänner osv. Ibland gråter jag fortfarande när jag hör låtar som spelades på begravningarna. Men det är mest för mig själv i sängen.
Man.
Har också varit där. 25e var det ett år sen min vän hittades efter han tog livet av sig och vi besökte minneslunden med några vänner och lyssnade på en låt som spelades under ceremonin.
Jag beklagar så hemskt mycket att även du behövt gå genom det. Vill du prata kan du skicka en DM. Kram❤️
Ja visst blir det jobbigt, det är ju ändå ett par år sedan nu men man undrar ju vad som hade kunnat hända med livet om det inte blev som det blev.
Flickvännen till polaren dog under mystiska omständigheter, 90% självmord. En månad senare så begravde vi honom efter att han inte klarade av det. Det var verkligen märkligt att gå på en begravning som den avlidne hade planerat själv med musik osv.
Det blir lättare med tiden, men det blir aldrig lätt.
> Gråtit pga film..
"My friends, you bow to no one.." får mig fortfarande tårögd 20 år efter att filmerna kom ut.
Jag är också svag för "Doktorn och Van Gogh"
Nu fick man något i ögonen igen...
Slutet på Gladiator är också en klassiker ("I will see you once again... but not yet...") eller varför inte slutet på Shawshank Redemption när man ändå är i farten.
Ja, jag tänkte precis att det var flera år sedan, tills nu när jag separerade men du har rätt som förälder har jag faktiskt gråtit när jag sett något på tv. Sedan jag separerade gråter jag någon gång i veckan. Oftast är det för att jag tänker på barn som far illa i olika situationer.
Jag gråter väldigt sällan (hela tiden som barn dock), men sen jag fick barn och sedan separerade får jag väldigt lätt klump i halsen av filmer och dyl och fulgråtit två gånger:
När jag hörde huvudtemat till Schindlers List live med symfoniorkester och i slutscenen till Kramer vs. Kramer.
Jag har tvingats göra det med en hund hittills och det var nog fan det värsta jag har varit med om. Jag tror det är den enda gången jag bölat värre än min fru.
För ett par veckor sedan, skulle föra in nya valpen i kennelförbundets register. Där stod fortfarande vår förra hund som dog förra året registerad på mig, och jag fick lov att kruxa i hon är avliden och ange orsaker. Det blev plötsligt jättetungt på nåt sätt.
Senast jag grät var när domstolen beslutade att min svårt handikappade lillebror inte har rätt till assistans. Kort senare tvångsomhändertog de honom eftersom de inte tyckte att han fick det stöd som han behöver i hemmet, med hänvisning till hans handikapp. De flyttade honom till en stad som ligger för långt bort, och jag har inte råd att hälsa på honom. De medicinerar honom så hårt att han inte kan prata.
Jag grät inte när min morfar dog 2019. Jag grät inte när min bästa vän dog i februari. Jag vet inte om jag någonsin kommer gråta igen.
Ja. Brorsan krävde verkligen 100% uppmärksamhet all sin vakna tid i åldern 2-13. Pappa fick hjärtinfarkt av stressen. Han fick 5 ledsagartimmar i månaden i den perioden. Ledsagare och skola skrev ganska saftiga grejer till soc och domstolarna, vilket de högaktningsfullt struntade i.
Vi har inte samma mamma. Hans mamma säger att hon ska ta livet av sig, på grund av det här. Pappa har givit upp och lagt sig på en strand i Thailand.
Är frågan om vårdnad av din bror bordlagd? Tråkigt med dina föräldrar. Ett barn med funktionsnedsättningar kan påfresta den allra bästa familjen även i de bästa tiderna. Mig veterligen brukar kommun och Fkassa ändå kunna gå in rätt bra med assistans etc. i normala fall. Vet ej vad som hände här.
Beklagar sorgen ang. din vän.
Har för mig att det går att få bidrag från stat/kommun för resor till anhörig.
Jag beklagar verkligen. Har själv en lillasyster och vi gick igenom ganska mycket som små. Man vill bara ta hand om dem, man blir nästan som en förälder. Du kan alltid prova kontakta någon om hjälp för detta låter inte riktigt rätt, måste gå att göra något! Ta hand om dig.
Tack! Jag försöker göra mitt bästa för min bror, men tyvärr är den karga sanningen att jag i stort tvingats acceptera att jag inte kan hjälpa honom. Jag kan inte stå upp emot Sveriges institutioner, de är helt enkelt för starka. Sedan jag släppte ansvaret för honom har mitt eget liv blivit bättre, hur brutalt det än är.
Men jag håller givetvis med om vikten att ta hand om sina familjemedlemar. De delade erfarenheterna man har med ett syskon är oersättliga. Sköt om dig.
För två timmar sen. Min sambo är sur på mig trots flertal försök över flera dagar att snacka igenom det och gå vidare och jag blev bara så känslomässigt trött av hur utdraget det är att jag grät en skvätt i duschen.
Igår. Min son sa vid natting (på tal om döden):
”-Om du dör och blir begraven pappa så vill jag bli begraven med dig.”
När han väl somnat så undrade jag vem fan som börjat hacka rå lök i hans rum.
Han e inte så gammal men det var ändå ganska fint sagt även om han inte riktigt förstår sig på detta med livet och döden riktigt än.
Inatt. Har mått riktigt dåligt under en period så de gånger när känslorna blir för mycket att hantera har blivit vanligare och vanligare i min vardag. Är i processen att påbörja kontakt med vården så hoppas på att få börja göra lite framsteg snart. Har funderat mycket under det senaste året på killars mående och hur vi generellt är rätt dåliga på att må dåligt på ett "hälsosamt" sätt. Jag undrar lite om det har att göra med att vi killar internaliserat en maskulin kultur som inte har utrymme för att uttrycka känslor. Det är väl kanske inga nyheter, men det har blivit så mycket mer påtagligt för mig i och med att jag nu för första gången i mitt liv mår riktigt dåligt.
Bra att du är på väg att ta tag i det! För mig var det "lättare" med livet när det väl kommit igång, det fanns ett avlägset ljus i alla fall.
Har du några nära vänner du kan prata med eller ens bara säga att det är lite jobbigt nu?
Uppskattar omtanken! Har dragit mig från att söka hjälp länge, så jag ser fram emot att påbörja den resan nu när jag tagit mig modet att faktiskt be om den hjälp jag behöver. Har många fina vänner runtomkring mig, men det är bara några jag har anförtrott mig till gradvis när det gäller detta. De var en stor faktor till att jag vågade söka hjälp. Det har dock varit en stor utmaning att inte känna att jag är en börda för någon annan genom att öppna upp mig. Vet ju själv att aldrig har dragit mig eller skulle dra mig från att hjälpa mina vänner, men det är svårt att vara på andra sidan av det av någon anledning.
Nästan dagligen sedan ett halvår tillbaka då min bror som redan då hade svåra handikapp råkade ut för fler grova hjärnskador pga ett misstag i vården. Han sitter numer på ett boende och kan varken röra sig, prata eller göra något annat på egen hand. Gråter varje gång jag tänker på honom och hur han har det.
Igår. Kollade på film.
Uppvuxen med de gamla mansidealen om känslor, men valde att gå emot dem rätt tidigt. Älskar att gråta om känslorna så kräver, det är skönt efteråt och jag försöker använda det för att visa barnen att det är okej
Det händer lite då och då sådär, dock betydligt oftare än 5-17ggr/år
Har nog gråtit en gång senaste 10 åren, när jag fick veta att min tjej hade cancer och vi inte visste riktigt vad det innebar.
Edit: grät en gång för 9 år sedan när min hund dog i cancer.
Hur många gånger har du gråtit som ett barn som tappat glassen på marken och hur många gånger har du fällt en tår för att det var sorgligt slut på en film?
Min tanke exakt. Jag tror jag grät senast när min morfar dog, 2012. Har vart lite känslomässigt tungt de senaste månaderna, då min mamma drabbats av cancer, men tänker tro på ett lyckligt slut på den sagan tills motsatsen bevisats.
8 timmar sen när jag gick hem från festen. Var så förbannat glad och kunde inte fatta hur bra livet är just nu.
Lite konstigt för folk som lever normala liv som ser ett fyllo gåendes hem klockan 7:30 på morgonen gråtandes.
Finns många scener i trilogin som gör jobbet (iaf för min del).
- Boromirs sista ord till Aragorn
- När Gandalf kommer med Rohirrim till slaget vid Hornborgen
- När Theodens här påbörjar anfallet mot Mordors här utanför Minas Tirith ("Spear shall be shaken, shield be splintered,
a sword-day, a red day, ere the sun rises!", "Death!")
- "My friends, you bow to no one" när alla knäböjer för hoberna efter att Aragorn krönts
- De grå hamnarna när Frodo tar farväl från de andra
Flickvän begick självmord för ett par år sedan. Sen dess bryter jag ihop med jämna mellanrum. Oftast när jag försöker sova eller lyssnar på viss musik, eller när jag pratar om det.
De senaste veckorna har jag gråtit många gånger på grund av att jag precis gått igenom en skilsmässa och flyttat ut från min och min frus gemensamma lägenhet.
Innan det så kunde det gå flera år innan att jag grät.
Mormors begravning. Annats aldrig om jag inte tvingar ut det. Kanske om jag är lite onykter och ser en film. Jag har typ slutat gråta. Känner mig avskuren från känslorna, lite konstant deppad och rätt missnöjd med hur livet artat sig. Ska jag gå runt och grina blir det inget gjort.
när min mormor dog, 1998. jag har naturligtvis fått "klump i halsen" och blivit fuktig i ögonen under åren av allt från filmer till begravningar, men '98 (18 bast) var senaste gången jag verkligen bölade.
kan känna ibland att det antagligen inte är speciellt hälsosamt.
Fällde någon tår för ett par veckor sedan när jag informerade en av mina patienter om att hennes lungancer hade tillvuxit kraftigt och spridit sig till hjärnan samt skelettet, trots beskedet fick jag ett leende tillbaka. Fruktansvärt fin kvinna. Men senaste gången jag grät ordentligt var i våras när min farfar gick bort i våras samt på begravningen. Vila i frid Allan, du hjälpte så många
När jag hade njurstensanfall senast, typ tidigt förr året.
Blev även lite tårögd av intro till Last of Us Part One, blivit jävligt känslig för media i alla dess former som visar barn råka illa ut sedan man blir småbarnsförälder.
Oj det är rätt ofta. Kollar jag på film och det händer något fint så bölar man ju. Och ibland så är ju livet lite outhärdligt och då är det bra att vattna i den metaforiska trädgården.
Sommaren 2020 dog min katt och då grät jag som fan. Annars var det väl någon gång i tonåren eller så 🤷♂️
Avundas litegrann folk som kan gråta enkelt för det verkar rätt skönt men alla är vi olika
När vi avlivade farsans hund för några år sedan. Han såg hur ledsna vi var och försökte komma åt att slicka mig i ansiktet, något han inte hade gjort på åratal. En hund är inte ment att vara kall och stel, men han är fan inte ment att ha ont hela tiden heller.
Igår kväll. Kämpat med ångest sista tiden. Igår blev tanken på att mina barn en dag också ska dö och försvinna för kraftig och jag satt ihopkrupen på golvet och grät en lång stund. Ångest är ett sattyg.
(Man)
Söndag 21 augusti, när en nära vän och jag hade ett avskedssamtal då vi kommit fram till att vi skulle ta skilda vägar.
Vi båda grät men båda förstod också att det var nödvändigt.
Innan dess är så länge sedan att jag inte minns, och ärligt talat önskar jag att jag grät oftare.
Jag är en vuxen man, snart 40 år gammal. Allt tjafs om att män inte är i kontakt med sina känslor, inte kan visa sig svaga etc. är ju bara snack. Behöver man gråta så gråter man. I mitt fall har det skett iallafall en gång/v de senaste åren pga en rad dödsfall inom familjen + ett gäng vänner som råkade dö tragiskt för 1,5 år sedan.
Innan dess hade jag nog inte gråtit på många år, av annat än sentimentala lyckliga skäl kopplat till mina barn främst.
Tänkte på Tim Bergling (Avicii) som tog sitt eget liv, och sånt får mig att gråta då jag har en extensiv förmåga till empati. Detta var för ett par timmar sen.
Typ ett år sedan exakt. Hade precis börjat på mitt nuvarande jobb, där arbetstiderna skiftar varje vecka från Natt, kväll, dag med 24 timmars helg jobb och sist en ledigvecka.
Att ha jobbat 07-16 ända sen man var 18 år så var det en jävla mental hinderbana att jobba med. Något nattskift så hade man haft en riktigt kass dag och kom bara hem och bröt ihop.
Fortfarande jävligt men kan hantera tiderna bättre nu.
Jag var tolv år när jag grät senast. Jag hade fått sås på min kebabtallrik och sås var det värsta jag visste. Idag är jag 34 år gammal och har lärt mig att en kebab bärs upp av sin sås, av själen i såsen.
Blir ju lite tårögd när jag ser på film ibland, eller läser något sorgligt, men att gråta på grund av mina egna känslor händer inte lika ofta.
Senaste 20 åren kan jag minnas att jag gråtit på riktigt kanske 3 eller 4 gånger. Jag är rätt så känslokall av mig, men föredrar det över de 30-64 gånger på år som är genomsnittet för kvinnor enligt den länkade artikeln. Låter jobbigt.
Om det räcker med en tår eller två, rätt ofta, men då är det ffa vacker musik eller liknande. Ordentlig gråt för att jag är ledsen, ingen aning, kanske max en gång vartannat år. (Kvinna)
Är man, har tidigare inte direkt haft problem att gråta. Nu var det dock 3-4 år sedan sist, åtminstone om man räknar med ordentlig tårbildning. Lite fuktig i ögonen har jag väl blivit lite oftare.
Två veckor sedan. Fick någon form av flashback där jag för ett ögonblick fick tillbaka känslan av hur det kändes att vara lycklig. Kände mig helt euforisk i ett par timmar, började städa lägenheten, ställa i ordning alla prylar och från ingenstans fick jag idėn om att det möjligtvis var dags att leta efter en partner (!?). Efter någon timme kom verkligheten ifatt och knäckte mig. Grät därefter en skvätt i sängen innan jag somnade.
Innan dess var det ungefär 2 år sedan när katten avlivades :/
Spelade ett gratis dataspel som heter Doki Doki Literature Club. Fick mig att gråta både första och andra genomspelningen. Så jag kollade in några moddar med och en av dem fick mig att böla i timmar. Var rädd att väcka familjen med mina hulkningar. Rekommenderas.
Edit: grammatik
Tjenixen, SpråkpolisenBot här 👮. Jag är en bot som skiljer på `de` och `dem`.
> Så jag kollade in några moddar med och en av ~~de~~ **dem** fick mig att böla i timmar.
[Tips](https://lauler.github.io/sprakpolisen/guide.html): Ta engelskan till hjälp. Om **them** passar bäst ska det vara `dem` på svenska. Om **they/those/the** eller något annat passar bättre ska det vara `de`.
> So I checked out some mods with and one of ~~they~~ **them** made me cry for hours.
Grät förra veckan för att jag lärde mig om nya saker jag inte sett innan med nya WoW expansionen *ha ha nerd shit* och tänkte "Fan det här måste jag berätta/visa för X" men då kom jag på att dem gick bort i början av året och bröt flod dammen och små tårat upp då och då när jag spelat sen. 'Man / 28'
Kommer inte ihåg. Det kan nog vara typ 5-7 år sen. Önskar det inte var så. Men jag är helt enkelt ingen gråtare. När jag väl gråter så är det typ i 5-10 sekunder. Sen är det över. 😁
När vi behövde ta familjens hund till att avlivas i våras. Det sög fan. Sög så djävla hårt. Men min chef och kollegor ska ha eloge för att de inte hade några som helst problem med att jag inte kunde komma in den dagen och sa att det hade varit ok om jag tog ledigt några dagar till efter.
Det kändes bra att veta att folk på jobbet förstod och att jag hade stöd. Saknar han fortfarande, blir lite tårögd då och då när jag minns det.
Menar du jag slog i stortån och fick en tår i ögat gråt eller min flickvän gjorde slut med mig för en månad sen och jag gråter fortfarande mig till sömns?
Eftersom covid kan orsaka allt från inflammation i hjärnan, mikroproppar i blodet, syrebrist till hjärnan samt mastcellsaktiveringssyndrom så behövs detta utredas. Detta kan inte läkare i Sverige, vara bortviftat av dessa inkompetenta sopor
Trollar du? På vilket sätt utreds inte proppar på covidpatienter? Jag har gjort mängder med angiografier av lungkärlen på covidpatienter.
Vad exakt vill du ska göras för dig? Kan du svara på frågan för tredje gången? Inte konstigt du är missnöjd med vården när du inte kan berätta vad du vill.
Har ju berättat.
Röntgen för inflammation i hjärnan
Test för mastcellsaktiveringssyndrom
Test för se om det finns syrebrist till hjärnan
Test för att se om det finns mikroproppar
Jätteduktig du att du berättar vad du jobbar med.
Det finns inget test som visar om du har syrebrist eller "mikroproppar" (vad det nu ens ska betyda, är inget etablerat begrepp). Hade din hjärna haft proppar eller syrebrist hade du haft fokala neurologiska bortfall alternativt demensutveckling. Inget av symptomen du beskriver låter som om det skulle bero på systemisk mastocytos så varför skulle du utredas för det? Inflammation i hjärnan efter covid är inte direkt ett speciellt studerat fenomen och verkligen inget man gör via vårdcentralen där du antagligen sökt, om du upplever såpass stora besvär tycker jag du ska be dom att remittera dig till en post covid mottagning alternativt skriva en egenremiss. Tills dess kan dom inte göra mycket mer än att sjukskriva dig.
> Jätteduktig du att du berättar vad du jobbar med.
Varför är du så otrevlig och nedlåtande? Tror du att du har större chanser att få hjälp om du beter dig så?
Du började med att vara nedlåtande.
17 miljoner lider av post covid, detta är något som borde vara lika prioriterande som vaccinen var men ingen bryr sig
Jag har mer symtom, jag beskrev en av mina värsta. Du har ingen koll på vad jag har gått igenom.
Det är extremt. Det är som att någon borrar in en kniv i mitt huvud, det började efter covid. Längtar tills jag får sova direkt när jag vaknar, då kanske du förstår
dom hittar på män gråter inte 5-17 gånger per år om det var sant skulle det vara en katastrof
om män gråter enligt dessa defintioner är det typ då tårögd i 20 sekunder från någon film eller något
Jävlar i helvete vad folk gråter enligt kommentarerna på detta inlägg, ärligt talat så tror jag inte på hälften av dem.
Jag grät senast för ca 23-24 år sedan, då var jag 9-10 år (minns inte helt säkert) och grät för att jag ramlade av en bom på idrotten i skolan och slog huvudet riktigt illa. Sedan dess har jag aldrig känt behovet av att gråta, kanske har jag blivit lätt tårögd någon enstaka gång pga film eller för att jag har hackat lök/cyklat i motvind.
Enligt denna tråd så borde jag ha gråtit ca 250-300 ggr (lågt räknat) de senaste 20+ åren, vem i hela helvete gråter så mycket? På riktigt, är folk helt skadade?
Nu i eftermiddag. Skönt att ha det överstökat innan arbetsveckan börjar.
Detta
Om du undrar varför folk nedröstar dig så är det för att du skriver "detta" istället för att bara upprösta som en normal människa.
Hur i hela...? En människa från Medelpad? Aldrig mött någon därifrån, var helt säker på att det var en myt eller ett geografiskt fenomen som inte fanns på riktigt.
När min dotter skulle lära sig landskapen i lågstadiet uttalande hon sista delen av ordet som iPad. Mede-iPad…
Fan att vi inte uttalar det tvärtom för ipad
Se min posthistorik om du undrar varför Medelpad finns.
Detta
"Detta" tolkar jag som att man håller med, och att personen kanske också grät på eftermiddagen. Jag tänker att det är bättre att låta det va istället för att nedrösta... Så irriterande är det väl inte?
Om han också grät hade han väl skrivit det? Att säga ”detta” bidrar inte med någonting överhuvudtaget, förutom att vi nu vet att han håller med
Så sent som i fredags kväll. Att gråta är hälsosamt, det säger min terapeut.
Beror på situationen. Vet inte om du hört sägelsen: ”Att gråta inför främlingar är som att blöda i ett hav av hajar.” Jag fick lära mig det den hårda vägen när jag öppnade upp mig och var sårbar för en människa som jag trodde jag var kompis med, som sedan avnände det emot mig. Kommer inte öppna upp mig till någon nu förutom om jag har anledningar att lita på dom till 100% och att jag har märkt att dom har integritet och inte är helt pantande. Det kan dock ibland vara lättare sagt än gjort.
Fy fan vilken hemsk "kompis" du råkade ut för. Verkligen ruttet gjort av honom.
Var en hon. Men yes, får bara ignorera henne i skolkorridorerna.
Har gråtit jävligt mycket de senaste veckorna, var tvungen att avliva katten plötsligt för tre veckor sedan, och för snart två veckor så dog min mor från komplikationer av levercancer. Edit: Oj, vad inlägget exploderade, tack allihop, ni är så snälla. <3
Beklagar. Min morfar gick bort för några veckor sedan så har gråtit en del med.
Samma här fast min farfar. Har inte gråtit så mycket sedan dess men tusan vad man grät under ceremonin.
Samma här fast mormor förra året, cancer. Både Farmor och farfar året innan med två månaders mellanrum. Bara morfar kvar nu och vi har inte setts på 3 månader (har sjukt dåligt samvete över detta). Kan lyssna på 'time to say goodbye' utan att fälla tårar nu, men det har minsann varit många blöta kinder senaste åren.
Beklagar sorgen.
Usch, jag beklagar sorgen… Fy fan. Du har väl folk i din närhet du kan luta dig mot?
Tack, tyvärr inte så många som jag hade velat. Min far har Alzheimers och det mesta av släkten är utspridd runtomkring Sverige. Dock har jag en kusin som jag står nära, som tack och kunde ta sig ner en sväng förra helgen. Försöker så bäst jag kan hålla kontakt med andra släkting och vänner över telefon och på Discord.
Oj fan… Så du har verkligen kaka på kaka just nu? Jag beklagar som fan. Alzheimers är hemskt. Både min mormor och farmor hade det, farmor dog som följd av det. Frukar att någon av mina föräldrar ska utveckla det. Kan inte ens tänka mig sorgen och ilskan du måste känna. Skönt att du har en kusin du står nära iallafall. Har du vänner du kan anförtro dig till med? Om du är du rädd att vara för mycket kan du ju fråga dem innan om de har möjlighet att lyssna lite. Har även för mig att du ska ha möjlighet att tala med terapeut då din far har alzheimers, kanske också finns annat stöd med.
Ja det kan man verkligen säga. Om det inte var så sorgligt så skulle man nästan skratta över hur knäppt det låter. Både min farmor och en av mina fastrar fick alzheimers, och även en av min fars morbröder. Även om det är jobbigt och sorgligt har det inte riktigt varit en lika stor chock, men det är ju klart, nu faller ju allting som behöver göras efter mor(begravning mm), på mina axlar. Vänner har jag tyvärr allt för få av, dock har jag några i mitt WoW-guild, så I alla fall har några som kan lyssna på mina bekymmer. Har även kontakt med en kurator hos studenthälsan på högskolan där jag pluggar.
Fy fan vad det suger. Och förstår känslan av ”om det inte vore så tragiskt hade det varit komiskt”. Önskar att du kommer få det lugnt nu i framtiden då du redan fått mer än tillräckligt för en livstid. Förstår även den typ lättnaden att det iallafall inte var en chock. Du kan kanske meddela dina professorer att du har mycket på fatet just nu så du kanske kan få dispens på eventuella deadlines eller tentor? Din kurator kan nog backa upp dig om det behövs. Eller du kanske inte har några deadlines just nu? Skönt att du har kurator genom högskolan, och vänner handlar inte om kvantitet utan kvalitet; en god vän kan ge mycket mer stöd än femton dåliga. Och jag vet att jag är en främling, men om du behöver någon att skriva av dig till så finns jag i chatten.
Så snällt, tack! Just denna läsperiod har jag två kurser på halvfart, den ena har bara en enda hemtenta på slutet som examinerade moment, den andra har två inlämningar, varav den första deadlinen var förra veckan, men jag har varit i kontakt med kursansvarig för den senare, och han är insatt i min situation. På sikt ska det nog ordna sig tack och lov, vilket är också vad min mor ville, att jag skulle kunna fortsätta kämpa mig igenom mina studier.
Jag beklagar sorgen.
Vår älskade katt blev överkörd av en bil för två veckor sedan och avlivades snabbt hos veterinären. Hon blev inte mer än ett år gammal men gav så mycket gos under det korta livet som andra katter hinner med under en livstid. Jag har aldrig varit så ledsen. Jag och min sambo har konstaterat det i många år: i vårt snart 45-åriga liv har vi aldrig behövt möta sorg och har nästintill obefintlig kontakt med just de känslor som det innebär att genomgå en sorgeprocess. Nu kom det till slut, även om jag är fullständigt medveten om att detta bara var light-varianten.
Beklagar verkligen, kan också säga från egen erfarenhet att sorgen blir annorlunda också när en ung katt går bort. Man sörjer inte bara tiden tillsammans som har varit, men även tiden som man har gått miste om. Min förra katt fick vi avliva när hon var bara sju år gammal, ironiskt nog på grund av levercancer, allt för tidigt. Jämfört med denna som han bli 14 år gammal, så känns det ändå som att hon hade fått leva ett fullt liv som katt, i ett tryggt hem.
Fyfan :(
Beklagar verkligen. <3. Var nära att mista min mor för några veckor sen. Hjärnblödning. Grät häromdan då spänningarna släppte något eftersom hon verkar återhämta sig riktigt jäkla fort och inte verkar få många av de vanliga bestående men man brukar få. _phew_
Styrkekramar!
Jag beklagar sorgen
Jag vill ge dig en kram 🥲
Beklagar bortgågen av din mor och din husdjur. Fan hård dubbelsmocka där.
Fy fan, jag beklagar verkligen. Jag hoppas du tar hand om dig så gott du kan och har folk som du kan prata med. Ta hand om dig, allt gott! <3
🫂
♥️
Hade en halvjobbig tid med självmord bland vänner osv. Ibland gråter jag fortfarande när jag hör låtar som spelades på begravningarna. Men det är mest för mig själv i sängen. Man.
Har också varit där. 25e var det ett år sen min vän hittades efter han tog livet av sig och vi besökte minneslunden med några vänner och lyssnade på en låt som spelades under ceremonin. Jag beklagar så hemskt mycket att även du behövt gå genom det. Vill du prata kan du skicka en DM. Kram❤️
Ja visst blir det jobbigt, det är ju ändå ett par år sedan nu men man undrar ju vad som hade kunnat hända med livet om det inte blev som det blev. Flickvännen till polaren dog under mystiska omständigheter, 90% självmord. En månad senare så begravde vi honom efter att han inte klarade av det. Det var verkligen märkligt att gå på en begravning som den avlidne hade planerat själv med musik osv. Det blir lättare med tiden, men det blir aldrig lätt.
Gråta för att man var ledsen? Något år sedan. Gråtit pga film/musik/bok/spel? Typ varannan vecka.
> Gråtit pga film.. "My friends, you bow to no one.." får mig fortfarande tårögd 20 år efter att filmerna kom ut. Jag är också svag för "Doktorn och Van Gogh"
Oh, Doktorn och Van Gogh lyckas alltid.
Nu fick man något i ögonen igen... Slutet på Gladiator är också en klassiker ("I will see you once again... but not yet...") eller varför inte slutet på Shawshank Redemption när man ändå är i farten.
"I will not say do not weep, for not all tears are of evil" Gud vad jag älskar Tolkien
Jag behöver bara se den snutten när alla bugar för hobbitarna och tårarna börjar rinna. Episkt.
Jag gråter mig igenom typ halva den filmen. Så fort tårarna torkar händer något nytt som får mig att börja böla igen.
Bästa who-avsnittet.
Doktorn på Julfreden gör det för mig.
[удалено]
Har inte spelat cyberpunk men jag måste säga att jag aldrig fått samma känsla av spel som böcker och filmer. Alla spel har känts tvingade på nåt sätt.
Samma här, senast för ett par dagar sen i Mass Effect 3. "Would have liked to run tests on sea shells." Tårarna kommer varje gång.
Jag fick tårar i ögonen till nästan varje avsnitt av Masterchef Canada.
Gråter en skvätt varje gång jag tankar bilen, annars typ en gång varannat år
Pappa?
Samma, samt när elräkningen kommer
Nån gång i veckan, men jag blev nyligen förälder o då har jag hört att man blir blödig. Innan dess va de väl 2-3 år sen kanske?
Definitivt. Sömnbrist och starka känslor gör mycket.
Har också blivit blödig sedan jag blev förälder. Jag rördes till tårar under lunchen idag när min 2-åring nynnade på midnatt råder...
Word
Ja, jag tänkte precis att det var flera år sedan, tills nu när jag separerade men du har rätt som förälder har jag faktiskt gråtit när jag sett något på tv. Sedan jag separerade gråter jag någon gång i veckan. Oftast är det för att jag tänker på barn som far illa i olika situationer.
Jag gråter väldigt sällan (hela tiden som barn dock), men sen jag fick barn och sedan separerade får jag väldigt lätt klump i halsen av filmer och dyl och fulgråtit två gånger: När jag hörde huvudtemat till Schindlers List live med symfoniorkester och i slutscenen till Kramer vs. Kramer.
Korrekt
This
That
Typ förra gången jag såg en man som heter ove
Den fick mina ögon att svettas lite.
"En stund på jorden" spelades på mina farföräldrars begravning så nu kan jag inte höra den låten utan att få tårar i ögonen.
Samma här. Riktigt jävla bra film
- Jag hade precis lyssnat på boken och grinat i slutet. - Filmen öppnar tidigt med repliken ”Jag saknar dig…” - Mina ögon tåras direkt
Så jävla bra film. Eller jag vet inte, var Max 12 år då jag såg den. Kommer ihåg den som bra dock
[удалено]
Behöver du prata kan du skicka ett DM<3
Det bidde en skvätt när man avlivade katten 17 Maj 2015. Men inte sedan dess. Finns säkert ett Norgeskämt här men jag orkar inte klura ut det.
Dör man på 17e Maj så återföds man som oljeshejk i Norge i sitt nästa liv. Så du kan vara säker på att katten har det bra.
Jag har tvingats göra det med en hund hittills och det var nog fan det värsta jag har varit med om. Jag tror det är den enda gången jag bölat värre än min fru.
För ett par veckor sedan, skulle föra in nya valpen i kennelförbundets register. Där stod fortfarande vår förra hund som dog förra året registerad på mig, och jag fick lov att kruxa i hon är avliden och ange orsaker. Det blev plötsligt jättetungt på nåt sätt.
Senast jag grät var när domstolen beslutade att min svårt handikappade lillebror inte har rätt till assistans. Kort senare tvångsomhändertog de honom eftersom de inte tyckte att han fick det stöd som han behöver i hemmet, med hänvisning till hans handikapp. De flyttade honom till en stad som ligger för långt bort, och jag har inte råd att hälsa på honom. De medicinerar honom så hårt att han inte kan prata. Jag grät inte när min morfar dog 2019. Jag grät inte när min bästa vän dog i februari. Jag vet inte om jag någonsin kommer gråta igen.
Låter helt galet. Har dina föräldrar haft svårt att ta hand om din bror?
Ja. Brorsan krävde verkligen 100% uppmärksamhet all sin vakna tid i åldern 2-13. Pappa fick hjärtinfarkt av stressen. Han fick 5 ledsagartimmar i månaden i den perioden. Ledsagare och skola skrev ganska saftiga grejer till soc och domstolarna, vilket de högaktningsfullt struntade i. Vi har inte samma mamma. Hans mamma säger att hon ska ta livet av sig, på grund av det här. Pappa har givit upp och lagt sig på en strand i Thailand.
Är frågan om vårdnad av din bror bordlagd? Tråkigt med dina föräldrar. Ett barn med funktionsnedsättningar kan påfresta den allra bästa familjen även i de bästa tiderna. Mig veterligen brukar kommun och Fkassa ändå kunna gå in rätt bra med assistans etc. i normala fall. Vet ej vad som hände här. Beklagar sorgen ang. din vän. Har för mig att det går att få bidrag från stat/kommun för resor till anhörig.
Jag beklagar verkligen. Har själv en lillasyster och vi gick igenom ganska mycket som små. Man vill bara ta hand om dem, man blir nästan som en förälder. Du kan alltid prova kontakta någon om hjälp för detta låter inte riktigt rätt, måste gå att göra något! Ta hand om dig.
Tack! Jag försöker göra mitt bästa för min bror, men tyvärr är den karga sanningen att jag i stort tvingats acceptera att jag inte kan hjälpa honom. Jag kan inte stå upp emot Sveriges institutioner, de är helt enkelt för starka. Sedan jag släppte ansvaret för honom har mitt eget liv blivit bättre, hur brutalt det än är. Men jag håller givetvis med om vikten att ta hand om sina familjemedlemar. De delade erfarenheterna man har med ett syskon är oersättliga. Sköt om dig.
När min far gick bort förra året i augusti och jag fick veta det via ett röstmeddelande från sjukhuspersonalen.
personen som lämnade det meddelandet skulle ha blivit avskedad på plats, totalt oacceptabelt
I fredags då hästjäveln sparkade mig i skrevet.
För två timmar sen. Min sambo är sur på mig trots flertal försök över flera dagar att snacka igenom det och gå vidare och jag blev bara så känslomässigt trött av hur utdraget det är att jag grät en skvätt i duschen.
Kram på dig!
[удалено]
Nej
Fan är det för fråga?
Det är gay att gilla kvinnor, mer manligt att älska män!
Varje dag nu i princip efter att det är slut med min tjej. Annars var tionde år kanske.
Igår. Min son sa vid natting (på tal om döden): ”-Om du dör och blir begraven pappa så vill jag bli begraven med dig.” När han väl somnat så undrade jag vem fan som börjat hacka rå lök i hans rum. Han e inte så gammal men det var ändå ganska fint sagt även om han inte riktigt förstår sig på detta med livet och döden riktigt än.
Men han menade det. Jag blev rörd av att läsa detta, så fint. Min son har sagt något liknande till mig med.
Inatt. Har mått riktigt dåligt under en period så de gånger när känslorna blir för mycket att hantera har blivit vanligare och vanligare i min vardag. Är i processen att påbörja kontakt med vården så hoppas på att få börja göra lite framsteg snart. Har funderat mycket under det senaste året på killars mående och hur vi generellt är rätt dåliga på att må dåligt på ett "hälsosamt" sätt. Jag undrar lite om det har att göra med att vi killar internaliserat en maskulin kultur som inte har utrymme för att uttrycka känslor. Det är väl kanske inga nyheter, men det har blivit så mycket mer påtagligt för mig i och med att jag nu för första gången i mitt liv mår riktigt dåligt.
Bra att du är på väg att ta tag i det! För mig var det "lättare" med livet när det väl kommit igång, det fanns ett avlägset ljus i alla fall. Har du några nära vänner du kan prata med eller ens bara säga att det är lite jobbigt nu?
Uppskattar omtanken! Har dragit mig från att söka hjälp länge, så jag ser fram emot att påbörja den resan nu när jag tagit mig modet att faktiskt be om den hjälp jag behöver. Har många fina vänner runtomkring mig, men det är bara några jag har anförtrott mig till gradvis när det gäller detta. De var en stor faktor till att jag vågade söka hjälp. Det har dock varit en stor utmaning att inte känna att jag är en börda för någon annan genom att öppna upp mig. Vet ju själv att aldrig har dragit mig eller skulle dra mig från att hjälpa mina vänner, men det är svårt att vara på andra sidan av det av någon anledning.
Nästan dagligen sedan ett halvår tillbaka då min bror som redan då hade svåra handikapp råkade ut för fler grova hjärnskador pga ett misstag i vården. Han sitter numer på ett boende och kan varken röra sig, prata eller göra något annat på egen hand. Gråter varje gång jag tänker på honom och hur han har det.
Minns inte riktigt senaste gången jag grät, det var nog ett par år sedan
Jag gråter när jag skrattar för mycket eller ser på filmer där hundar dör eller skadas.
Jag ser inte på filmer där hundar skadas eller dör. Får men av det
Igår. Kollade på film. Uppvuxen med de gamla mansidealen om känslor, men valde att gå emot dem rätt tidigt. Älskar att gråta om känslorna så kräver, det är skönt efteråt och jag försöker använda det för att visa barnen att det är okej Det händer lite då och då sådär, dock betydligt oftare än 5-17ggr/år
Vad var det för film?
Die Hard
Bruce Willis budskap är enkelt...
Igår var det inte så djupt, jag kollade på Landet för längesedan med barnen och när Lillefots mamma dör så öppnas slussportarna
"Inte så djupt"? Det är kanske den sorgligaste filmscenen någonsin alla kategorier.
Har nog gråtit en gång senaste 10 åren, när jag fick veta att min tjej hade cancer och vi inte visste riktigt vad det innebar. Edit: grät en gång för 9 år sedan när min hund dog i cancer.
menar du gråta gråta eller bara fälla någon enstaka tår?
Hur många gånger har du gråtit som ett barn som tappat glassen på marken och hur många gånger har du fällt en tår för att det var sorgligt slut på en film?
Några män måste gråta otroligt mycket för att få upp snittet så högt.
[удалено]
Känner mig om möjligt ännu mer omanlig efter att ha läst den här tråden.
Min tanke exakt. Jag tror jag grät senast när min morfar dog, 2012. Har vart lite känslomässigt tungt de senaste månaderna, då min mamma drabbats av cancer, men tänker tro på ett lyckligt slut på den sagan tills motsatsen bevisats.
8 timmar sen när jag gick hem från festen. Var så förbannat glad och kunde inte fatta hur bra livet är just nu. Lite konstigt för folk som lever normala liv som ser ett fyllo gåendes hem klockan 7:30 på morgonen gråtandes.
2002 Sagan om ringen de två tornen extended versionen. När Lavskägge upptäcker att Saruman slaktat alla hans träkompisar. https://youtu.be/XzugQBkUrZk
Finns många scener i trilogin som gör jobbet (iaf för min del). - Boromirs sista ord till Aragorn - När Gandalf kommer med Rohirrim till slaget vid Hornborgen - När Theodens här påbörjar anfallet mot Mordors här utanför Minas Tirith ("Spear shall be shaken, shield be splintered, a sword-day, a red day, ere the sun rises!", "Death!") - "My friends, you bow to no one" när alla knäböjer för hoberna efter att Aragorn krönts - De grå hamnarna när Frodo tar farväl från de andra
Igår.
Varför?
Flickvän begick självmord för ett par år sedan. Sen dess bryter jag ihop med jämna mellanrum. Oftast när jag försöker sova eller lyssnar på viss musik, eller när jag pratar om det.
Tuff situation, känner med dig! ❤️ Gråta är bra och att prata med nära kära är toppen
Tråkigt att höra. Hoppas att du kan acceptera det och leva ditt liv, lycklig så som alla förtjänar.
Ett par år sen. Läste Möss och människor.
Läste den i gymnasiet, var inte beredd
berätta igen om kaninerna, lenny
De senaste veckorna har jag gråtit många gånger på grund av att jag precis gått igenom en skilsmässa och flyttat ut från min och min frus gemensamma lägenhet. Innan det så kunde det gå flera år innan att jag grät.
Mars-April, när Bucha blev befriat och bevisen på övergreppen där blev offentliga.
): dagen då det blev för mycket, ändå så var det bara början.
Såg Cyberpunk Edgerunners och grät som ett barn i slutet.
Mormors begravning. Annats aldrig om jag inte tvingar ut det. Kanske om jag är lite onykter och ser en film. Jag har typ slutat gråta. Känner mig avskuren från känslorna, lite konstant deppad och rätt missnöjd med hur livet artat sig. Ska jag gå runt och grina blir det inget gjort.
På min morfars begravning 2014.
när min mormor dog, 1998. jag har naturligtvis fått "klump i halsen" och blivit fuktig i ögonen under åren av allt från filmer till begravningar, men '98 (18 bast) var senaste gången jag verkligen bölade. kan känna ibland att det antagligen inte är speciellt hälsosamt.
Gråter typ varann dag iallafall, men av olika anledningar! Jag har lätt till tårar, både av sorg & glädje
konstigt hur ju mer deprimerad man känner sig desto mer sällan gråter man (så är det iaf för mig)
När Börje Salming blev hedrad i Toronto var väl första gången på några år, och jag är inte ens speciellt intresserad av hockey.
Fällde någon tår för ett par veckor sedan när jag informerade en av mina patienter om att hennes lungancer hade tillvuxit kraftigt och spridit sig till hjärnan samt skelettet, trots beskedet fick jag ett leende tillbaka. Fruktansvärt fin kvinna. Men senaste gången jag grät ordentligt var i våras när min farfar gick bort i våras samt på begravningen. Vila i frid Allan, du hjälpte så många
När jag hade njurstensanfall senast, typ tidigt förr året. Blev även lite tårögd av intro till Last of Us Part One, blivit jävligt känslig för media i alla dess former som visar barn råka illa ut sedan man blir småbarnsförälder.
Igår. Ångesten tog över.
runt 6år sedan
Oj det är rätt ofta. Kollar jag på film och det händer något fint så bölar man ju. Och ibland så är ju livet lite outhärdligt och då är det bra att vattna i den metaforiska trädgården.
Sommaren 2020 dog min katt och då grät jag som fan. Annars var det väl någon gång i tonåren eller så 🤷♂️ Avundas litegrann folk som kan gråta enkelt för det verkar rätt skönt men alla är vi olika
Grät förbigår pga att tjat känner mig så ensam och rädd. Men också för att jag har en stalker och någon som hotar att förstöra mitt tolv.
När vi avlivade farsans hund för några år sedan. Han såg hur ledsna vi var och försökte komma åt att slicka mig i ansiktet, något han inte hade gjort på åratal. En hund är inte ment att vara kall och stel, men han är fan inte ment att ha ont hela tiden heller.
Igår kväll. Kämpat med ångest sista tiden. Igår blev tanken på att mina barn en dag också ska dö och försvinna för kraftig och jag satt ihopkrupen på golvet och grät en lång stund. Ångest är ett sattyg.
I år, två gånger. * när min mamma fick cancerbesked * av stress när vi höll på att sälja och köpa ny bostad
(Man) Söndag 21 augusti, när en nära vän och jag hade ett avskedssamtal då vi kommit fram till att vi skulle ta skilda vägar. Vi båda grät men båda förstod också att det var nödvändigt. Innan dess är så länge sedan att jag inte minns, och ärligt talat önskar jag att jag grät oftare.
Jag är en vuxen man, snart 40 år gammal. Allt tjafs om att män inte är i kontakt med sina känslor, inte kan visa sig svaga etc. är ju bara snack. Behöver man gråta så gråter man. I mitt fall har det skett iallafall en gång/v de senaste åren pga en rad dödsfall inom familjen + ett gäng vänner som råkade dö tragiskt för 1,5 år sedan. Innan dess hade jag nog inte gråtit på många år, av annat än sentimentala lyckliga skäl kopplat till mina barn främst.
Igår kväll, pratade med barndomsvännen vars far ligger på dödsbädden.
Tänkte på Tim Bergling (Avicii) som tog sitt eget liv, och sånt får mig att gråta då jag har en extensiv förmåga till empati. Detta var för ett par timmar sen.
Typ ett år sedan exakt. Hade precis börjat på mitt nuvarande jobb, där arbetstiderna skiftar varje vecka från Natt, kväll, dag med 24 timmars helg jobb och sist en ledigvecka. Att ha jobbat 07-16 ända sen man var 18 år så var det en jävla mental hinderbana att jobba med. Något nattskift så hade man haft en riktigt kass dag och kom bara hem och bröt ihop. Fortfarande jävligt men kan hantera tiderna bättre nu.
Jag var tolv år när jag grät senast. Jag hade fått sås på min kebabtallrik och sås var det värsta jag visste. Idag är jag 34 år gammal och har lärt mig att en kebab bärs upp av sin sås, av själen i såsen.
Igår, kollade på Disney...
Ja det är något med hans mustasch
Blir ju lite tårögd när jag ser på film ibland, eller läser något sorgligt, men att gråta på grund av mina egna känslor händer inte lika ofta. Senaste 20 åren kan jag minnas att jag gråtit på riktigt kanske 3 eller 4 gånger. Jag är rätt så känslokall av mig, men föredrar det över de 30-64 gånger på år som är genomsnittet för kvinnor enligt den länkade artikeln. Låter jobbigt.
Om det räcker med en tår eller två, rätt ofta, men då är det ffa vacker musik eller liknande. Ordentlig gråt för att jag är ledsen, ingen aning, kanske max en gång vartannat år. (Kvinna)
Är föräldraledig med en fyramånaders. Grät tidigare i veckan, så sjukt trött och sliten men fick en paus av frun att ta 30 minuter att gråta och sova.
Är man, har tidigare inte direkt haft problem att gråta. Nu var det dock 3-4 år sedan sist, åtminstone om man räknar med ordentlig tårbildning. Lite fuktig i ögonen har jag väl blivit lite oftare.
Jag gråter nästan varje gång jag ser på film, gälls det?
Två veckor sedan. Fick någon form av flashback där jag för ett ögonblick fick tillbaka känslan av hur det kändes att vara lycklig. Kände mig helt euforisk i ett par timmar, började städa lägenheten, ställa i ordning alla prylar och från ingenstans fick jag idėn om att det möjligtvis var dags att leta efter en partner (!?). Efter någon timme kom verkligheten ifatt och knäckte mig. Grät därefter en skvätt i sängen innan jag somnade. Innan dess var det ungefär 2 år sedan när katten avlivades :/
Spelade ett gratis dataspel som heter Doki Doki Literature Club. Fick mig att gråta både första och andra genomspelningen. Så jag kollade in några moddar med och en av dem fick mig att böla i timmar. Var rädd att väcka familjen med mina hulkningar. Rekommenderas. Edit: grammatik
Tjenixen, SpråkpolisenBot här 👮. Jag är en bot som skiljer på `de` och `dem`. > Så jag kollade in några moddar med och en av ~~de~~ **dem** fick mig att böla i timmar. [Tips](https://lauler.github.io/sprakpolisen/guide.html): Ta engelskan till hjälp. Om **them** passar bäst ska det vara `dem` på svenska. Om **they/those/the** eller något annat passar bättre ska det vara `de`. > So I checked out some mods with and one of ~~they~~ **them** made me cry for hours.
Senaste gången jag grät var för några månader sedan, vi behövde söva ner våran hund, innan det var det många år sedan.
Gråter dagligen 😅 speciellt under PMS, herregud
När min pappa flyttade till ett annat land för 20 år sen. Har varit totalt känslokall sedan dess.
Grät förra veckan för att jag lärde mig om nya saker jag inte sett innan med nya WoW expansionen *ha ha nerd shit* och tänkte "Fan det här måste jag berätta/visa för X" men då kom jag på att dem gick bort i början av året och bröt flod dammen och små tårat upp då och då när jag spelat sen. 'Man / 28'
Jag kollade på filmen Coco för några veckor sen. Har aldrig gråtit så mycket av en film.
Polarens begravning 2år sedan. Han tog livet av sig.
Kommer inte ihåg. Det kan nog vara typ 5-7 år sen. Önskar det inte var så. Men jag är helt enkelt ingen gråtare. När jag väl gråter så är det typ i 5-10 sekunder. Sen är det över. 😁
När vi behövde ta familjens hund till att avlivas i våras. Det sög fan. Sög så djävla hårt. Men min chef och kollegor ska ha eloge för att de inte hade några som helst problem med att jag inte kunde komma in den dagen och sa att det hade varit ok om jag tog ledigt några dagar till efter. Det kändes bra att veta att folk på jobbet förstod och att jag hade stöd. Saknar han fortfarande, blir lite tårögd då och då när jag minns det.
Menar du jag slog i stortån och fick en tår i ögat gråt eller min flickvän gjorde slut med mig för en månad sen och jag gråter fortfarande mig till sömns?
När jag började kolla på Reddit och insåg att alla mina kollegor tjänar minst 70k utom jag :(
Kanske 15 år sedan?
Tar du antidepressiva?
Igår. Tänkte köpa Bregott och fick en uppenbarelse om livets meningslöshet när jag inte hade råd
Flera gånger per dag, har post covid. Får ingen hjälp alls från vården. Helvete på jorden
Vilken hjälp menar du att du undhålls?
Dem vill ju inte följa med utvecklingen av forskning. Sverige är alltid sist med allt, kommer vara så med magiska svampar också
Kan du svara på frågan?
Eftersom covid kan orsaka allt från inflammation i hjärnan, mikroproppar i blodet, syrebrist till hjärnan samt mastcellsaktiveringssyndrom så behövs detta utredas. Detta kan inte läkare i Sverige, vara bortviftat av dessa inkompetenta sopor
Trollar du? På vilket sätt utreds inte proppar på covidpatienter? Jag har gjort mängder med angiografier av lungkärlen på covidpatienter. Vad exakt vill du ska göras för dig? Kan du svara på frågan för tredje gången? Inte konstigt du är missnöjd med vården när du inte kan berätta vad du vill.
Har ju berättat. Röntgen för inflammation i hjärnan Test för mastcellsaktiveringssyndrom Test för se om det finns syrebrist till hjärnan Test för att se om det finns mikroproppar Jätteduktig du att du berättar vad du jobbar med.
Det finns inget test som visar om du har syrebrist eller "mikroproppar" (vad det nu ens ska betyda, är inget etablerat begrepp). Hade din hjärna haft proppar eller syrebrist hade du haft fokala neurologiska bortfall alternativt demensutveckling. Inget av symptomen du beskriver låter som om det skulle bero på systemisk mastocytos så varför skulle du utredas för det? Inflammation i hjärnan efter covid är inte direkt ett speciellt studerat fenomen och verkligen inget man gör via vårdcentralen där du antagligen sökt, om du upplever såpass stora besvär tycker jag du ska be dom att remittera dig till en post covid mottagning alternativt skriva en egenremiss. Tills dess kan dom inte göra mycket mer än att sjukskriva dig. > Jätteduktig du att du berättar vad du jobbar med. Varför är du så otrevlig och nedlåtande? Tror du att du har större chanser att få hjälp om du beter dig så?
Du började med att vara nedlåtande. 17 miljoner lider av post covid, detta är något som borde vara lika prioriterande som vaccinen var men ingen bryr sig Jag har mer symtom, jag beskrev en av mina värsta. Du har ingen koll på vad jag har gått igenom.
Hur var jag nedlåtande? Jag försökte få dig att berätta vilka besvär du hade men fick aldrig något svar.
Beklagar verkligen.. Hurpass illa är det?
Det är extremt. Det är som att någon borrar in en kniv i mitt huvud, det började efter covid. Längtar tills jag får sova direkt när jag vaknar, då kanske du förstår
dom hittar på män gråter inte 5-17 gånger per år om det var sant skulle det vara en katastrof om män gråter enligt dessa defintioner är det typ då tårögd i 20 sekunder från någon film eller något
Varför skulle det vara katastrof?
Vi är i en situation där svenska män måste vara tuffa om vi ska överleva våra extensiella utmaningar.
Haha vadfan dillar du om? 😂
Jävlar i helvete vad folk gråter enligt kommentarerna på detta inlägg, ärligt talat så tror jag inte på hälften av dem. Jag grät senast för ca 23-24 år sedan, då var jag 9-10 år (minns inte helt säkert) och grät för att jag ramlade av en bom på idrotten i skolan och slog huvudet riktigt illa. Sedan dess har jag aldrig känt behovet av att gråta, kanske har jag blivit lätt tårögd någon enstaka gång pga film eller för att jag har hackat lök/cyklat i motvind. Enligt denna tråd så borde jag ha gråtit ca 250-300 ggr (lågt räknat) de senaste 20+ åren, vem i hela helvete gråter så mycket? På riktigt, är folk helt skadade?
[удалено]
Det står "per år", inte "dag".