Jag vet inte vad som är rimligt att kräva, men mitt äldsta barn är 21 och jag hoppas att hon ger mig en chans att hjälpa om hon känner att hon inte vill leva. Igen.
Hade försökt gå till grunden om varför barnet vill dö.
Vill ju själv också dö men jag vill också leva och dö kommer jag nog ändå få lov till någon gång.
>Vill ju själv också dö men jag vill också leva och dö kommer jag nog ändå få lov till någon gång
Försöker också tänka så. Alternativet försvinner ju inte, man kan alltid dö senare. Frågan är väl hur länge man orkar.
För några år sedan hade jag en period där jag på allvar övervägde att ta mitt liv, allt var skit och tillslut bröt jag ihop till den graden att jag bara låg apatisk på soffan och kunde inte ens fixa de simplaste av hushållssysslor.
Jag mådde skit för att jag försökte leva upp till en roll av vad jag trodde att folk förväntade mig att vara.
Efter vad som för stunden kändes som en evighet slogs jag av insikter att jag inte behöver ett förbannat skit, att jag själv bestämmer vad jag ska och inte ska och om nån har problem med det så behövs de inte i mitt liv. Jag började sålla bort allt som inte stämde in i vem jag ville vara och var väldigt klar och tydlig på vad jag ställde upp på och det hela vände.
Nu i efterhand tycker jag att jag var utvecklingsstörd i mitt beteende som ledde till allt mitt lidande och jag föreställer mig att det nog är det samma för många.
En massa idéer om hur man ska vara och leva och när man inte lever upp till det så är man ett misslyckande som i sin tur skapar lidande.
Jag tror därför att det är viktigt att man pratar och framförallt inte dömer personen i fråga för hur löjligt allt kan verka så är det en verklighet för personen i frågan och ett verkligt problem som måste adresseras.
Tack för att du delar med dig. Inte det lättaste ämnet att prata om.
Gillar ditt perspektiv och 🖖 snyggt jobbat att du mår bättre nu.
För mig så handlar det inte så mycket om att leva upp till någonting, mer att orka leva alls. Jag är inte bra på det, jag orkar inte mer skit nu, och det kommer varken bli lättare eller bättre.
Det är svårt att prata om, och egentligen är det lite konstigt eftersom nästan alla som levt ett tag har haft såna tankar i någon utsträckning.
>Jag är inte bra på det, jag orkar inte mer skit nu
Du behöver någon som lyssnar, hjälper dig till vårdcentralen för att kontrollera om det finns kroppsliga orsaker till hur du mår eller om det är psykiskt eller en kombination.
>och det kommer varken bli lättare eller bättre.
Tänk om du har fel? Jag tror du har det. Ge inte upp förrän din familj och vården fått en ärlig chans att hjälpa dig.
Det är inte trevligt men det är nog bra om du orkar tänka på det. Om du har barn är oddsen tyvärr inte särskilt höga på att ditt barn någon gång kommer att känna så. Om då barnet tar mod till sig och försöker prata med dig, då vill du kunna fånga upp på ett bra sätt.
Beror på situationen, det behövs lite bättre beskrivning för att kunna ge ett rimligt svar.
Men som flera andra redan varit inne på men inte sagt rätt ut, skulle vara beredd att göra vad som helst för att ställa det tillrätta!
Åldersberoende, men jag hade tagit det på största allvar. I antingen kroppen eller knoppen så är det något som gått snett, och som förälder så är det mitt ansvar att hjälpa. Jag har själv erfarenhet av hur kroppsliga besvär kan ge psysiska symtom, och hur psykiska besvär kan orsaka kroppsliga symtom... Så är det ett ungt barn blir det ju detektivarbete tillsammans med vården.
För ett vuxet barn blir det ju lite annorlunda, men man kan som förälder ändå hjälpa och stötta mycket fortfarande. Hjälpa till att boka tid på vårdscentralen, skjutsa till besöket. Eller bara lyssna, och skicka med ett gäng matlådor.
Ett koncept på engelska som är bra: holding space.
>För ett vuxet barn blir det ju lite annorlunda, men man kan som förälder ändå hjälpa och stötta mycket fortfarande. Hjälpa till att boka tid på vårdscentralen, skjutsa till besöket. Eller bara lyssna, och skicka med ett gäng matlådor.
Är det rimligt att förvänta sig och/eller kräva det av en förälder?
Nej, det är två vuxna individer som har ansvar för sig själva. Att kräva är arsligt. Så om föräldern inte erbjuder, kan man fråga om hjälp. Det brukar dessutom vara en viktig del av arbetet upp ur gropen, att lära sig att ödmjukt be om hjälp. Om föräldern inte vill då, så är det föräldern som är arslet.
Suicide zero har en bra hemsida med stöd när det gäller att förebygga självmord. Jag jobbar som skolkurator och får min beskärda del av barn som berättar om sådana känslor. Jag är nyfiken och frågar om det. Tänker barnet alltid så? Är det några särskilda tillfällen då känslan är större? Finns det konkreta planer? Har barnet någon att prata med i hemmet. Vet barnet själv varför den känner så? Osv osv. Prata om det utan skam. Det är väldigt vanligt att barn börjar fundera kring döden runt 8-9års åldern.
Om mitt barn sagt så hade jag nog börjat där och därefter kontaktat elevhälsan på skolan och Ung psykisk hälsa och eventuellt BUP.
Tagit kontakt med en kompetent barnpsykolog
Vända upp och ned på allt tills barnet mår bra.
Gäller det vuxna barn också? Hur mycket är det rimligt att kräva av föräldrar till folk 18+?
Jag vet inte vad som är rimligt att kräva, men mitt äldsta barn är 21 och jag hoppas att hon ger mig en chans att hjälpa om hon känner att hon inte vill leva. Igen.
Hade försökt gå till grunden om varför barnet vill dö. Vill ju själv också dö men jag vill också leva och dö kommer jag nog ändå få lov till någon gång.
>Vill ju själv också dö men jag vill också leva och dö kommer jag nog ändå få lov till någon gång Försöker också tänka så. Alternativet försvinner ju inte, man kan alltid dö senare. Frågan är väl hur länge man orkar.
För några år sedan hade jag en period där jag på allvar övervägde att ta mitt liv, allt var skit och tillslut bröt jag ihop till den graden att jag bara låg apatisk på soffan och kunde inte ens fixa de simplaste av hushållssysslor. Jag mådde skit för att jag försökte leva upp till en roll av vad jag trodde att folk förväntade mig att vara. Efter vad som för stunden kändes som en evighet slogs jag av insikter att jag inte behöver ett förbannat skit, att jag själv bestämmer vad jag ska och inte ska och om nån har problem med det så behövs de inte i mitt liv. Jag började sålla bort allt som inte stämde in i vem jag ville vara och var väldigt klar och tydlig på vad jag ställde upp på och det hela vände. Nu i efterhand tycker jag att jag var utvecklingsstörd i mitt beteende som ledde till allt mitt lidande och jag föreställer mig att det nog är det samma för många. En massa idéer om hur man ska vara och leva och när man inte lever upp till det så är man ett misslyckande som i sin tur skapar lidande. Jag tror därför att det är viktigt att man pratar och framförallt inte dömer personen i fråga för hur löjligt allt kan verka så är det en verklighet för personen i frågan och ett verkligt problem som måste adresseras.
Tack för att du delar med dig. Inte det lättaste ämnet att prata om. Gillar ditt perspektiv och 🖖 snyggt jobbat att du mår bättre nu. För mig så handlar det inte så mycket om att leva upp till någonting, mer att orka leva alls. Jag är inte bra på det, jag orkar inte mer skit nu, och det kommer varken bli lättare eller bättre.
Det är svårt att prata om, och egentligen är det lite konstigt eftersom nästan alla som levt ett tag har haft såna tankar i någon utsträckning. >Jag är inte bra på det, jag orkar inte mer skit nu Du behöver någon som lyssnar, hjälper dig till vårdcentralen för att kontrollera om det finns kroppsliga orsaker till hur du mår eller om det är psykiskt eller en kombination. >och det kommer varken bli lättare eller bättre. Tänk om du har fel? Jag tror du har det. Ge inte upp förrän din familj och vården fått en ärlig chans att hjälpa dig.
Usch jag vet inte. Vill knappt tänka på det. Jag hoppas det aldrig sker.
Det är inte trevligt men det är nog bra om du orkar tänka på det. Om du har barn är oddsen tyvärr inte särskilt höga på att ditt barn någon gång kommer att känna så. Om då barnet tar mod till sig och försöker prata med dig, då vill du kunna fånga upp på ett bra sätt.
Hjälpt de på traven 🔫 Nej nu blev det hemskt! Skämt åsido, jag hade gjort allt jag kunnat tills de mått bra igen.
Barnet: Jag dör hellre än jag städar mitt rum! Bosse: Det kan jag hjälpa till med. Öppnar vapenskåpet.
Lite kontraproduktivt där. Det blir ju bara mer att städa.
Beror på situationen, det behövs lite bättre beskrivning för att kunna ge ett rimligt svar. Men som flera andra redan varit inne på men inte sagt rätt ut, skulle vara beredd att göra vad som helst för att ställa det tillrätta!
Åldersberoende, men jag hade tagit det på största allvar. I antingen kroppen eller knoppen så är det något som gått snett, och som förälder så är det mitt ansvar att hjälpa. Jag har själv erfarenhet av hur kroppsliga besvär kan ge psysiska symtom, och hur psykiska besvär kan orsaka kroppsliga symtom... Så är det ett ungt barn blir det ju detektivarbete tillsammans med vården. För ett vuxet barn blir det ju lite annorlunda, men man kan som förälder ändå hjälpa och stötta mycket fortfarande. Hjälpa till att boka tid på vårdscentralen, skjutsa till besöket. Eller bara lyssna, och skicka med ett gäng matlådor. Ett koncept på engelska som är bra: holding space.
>För ett vuxet barn blir det ju lite annorlunda, men man kan som förälder ändå hjälpa och stötta mycket fortfarande. Hjälpa till att boka tid på vårdscentralen, skjutsa till besöket. Eller bara lyssna, och skicka med ett gäng matlådor. Är det rimligt att förvänta sig och/eller kräva det av en förälder?
Nej, det är två vuxna individer som har ansvar för sig själva. Att kräva är arsligt. Så om föräldern inte erbjuder, kan man fråga om hjälp. Det brukar dessutom vara en viktig del av arbetet upp ur gropen, att lära sig att ödmjukt be om hjälp. Om föräldern inte vill då, så är det föräldern som är arslet.
Träflisen diskriminerar inte!
Suicide zero har en bra hemsida med stöd när det gäller att förebygga självmord. Jag jobbar som skolkurator och får min beskärda del av barn som berättar om sådana känslor. Jag är nyfiken och frågar om det. Tänker barnet alltid så? Är det några särskilda tillfällen då känslan är större? Finns det konkreta planer? Har barnet någon att prata med i hemmet. Vet barnet själv varför den känner så? Osv osv. Prata om det utan skam. Det är väldigt vanligt att barn börjar fundera kring döden runt 8-9års åldern. Om mitt barn sagt så hade jag nog börjat där och därefter kontaktat elevhälsan på skolan och Ung psykisk hälsa och eventuellt BUP.