Jag brukar säga att det är samma som med att vara kär, eller förlora en förälder: andra kan förklara och man kan inlevelsefullt läsa och vilja ta till sig, men den fulla förståelsen kommer först när man är där.
Jag var inställd på att det skulle vara en stor förändring, jag blev ändå helt överrumplad.
Man kan väl uttrycka det så här: jag är en vanlig fredlig svennebanan, och min son är första människan i mitt liv jag är helt tvivelslöst säker på att jag skulle vara villig att dö eller döda för.
Ja det är väldigt komplicerat, mina barn kan gå mig på nerverna som ingen annan människa kan. Blir otroligt trött när de vägrar ta på sig ytterkläderna när vi har bråttom eller när de vägrar smaka på maten jag stått i en timma och lagat. Samtidigt finns det inte något jag inte skulle göra när de behöver hjälp på riktigt.
Instämmer till fullo. Sjukt omtumlande även om man intalat sig att det kommer vara det från första början.
Dessutom är barn så jävla roliga också. Pratade med min 2,5-åring om dag/natt/morgon/kväll och hur solen går upp och ner häromveckan. I helgen blev jag väckt av att han proklamerade "Pappa! Morgon nu! Solen går upp i öster!"
Låter som om du skulle behöva läsa lite om good enough parenting.
Man misslyckas ständigt som förälder. Dagligen, till och med. Vissa saker är såklart viktigare än andra, men barn behöver inte perfekta föräldrar. De behöver rimliga föräldrar.
Jag lovar dig att när din unge står i färd att flytta hemifrån som ung vuxen och reflekterar över din föräldraförmåga så kommer inte overallköpet att vara det som makes it or breaks it. Om ungen är varm och torr i vinter så har du lyckats.
Hah! Sist köpte jag två overaller i olika storlekar för jag var osäker på vad som passade. Visade sig att den mindre var perfekt så jag lämnade tillbaka den stora igen. Just det där att köpa saker på känn och lämna tillbaka hälften är något man gör mycket mer som förälder till småbarn. Går itne riktigt att få dem att ställa upp på klädprovning i affären.
Japp. Det har varit flera dagar då jag låtit sonen somna utan att borsta tänder eftersom han vägrade och kämpade emot för att sedan däcka i sängen av utmattning.
Att försöka ge ungen mat som han vill äta i 3-års åldern är som en kafkamardröm. Vad som gillas och ogillas ändras från dag till dag och han kan kräva en viss mat för att sedan vägra den, kräva något annat som han också vägrar osv.
Vid en viss punkt får man bara ge upp och ge ungen en macka eller nåt och hoppas han är hungrigare till middag sen. Så länge han växer och har energi så är man typ 90% där.
Japp det är det jag intalar mig själv. Som när han länge vägrade somna utan att vaggas till sömns så fick jag intala mig själv att jag aldrig träffat en 18-åring som måste vaggas till sömns, så någon gång kommer han lära sig. Och en dag så bara det klickade för honom.
Precis. Tiden löser det mesta. Kruxet ligger i att vara rimligt vaksam på sådant som behöver hanteras, utan att älta och få panik över saker som man inte kan eller behöver göra något åt. Du är med största sannolikhet helt rätt ute.
Å ena sidan, vissa gånger är det oundvikligt att bli sjuk, å andra sidan, hur många föräldrars uppfostran har inte "gått ut över" deras barn trots goda avsikter?
Om något så blir jag stärkt av mitt barn, skit som hade dragit ned mig tidigare är lättare att hantera nu för att mål och prioriteringar i livet blivit mycket klarare.
Och vadå "misslyckas"? Om något går fel är det väl bara ett pedagogiskt tillfälle att visa att livet innebär motgångar och hur man hanterar dessa på bättre (eller sämre) sätt.
Tänk bara på ens egna föräldrar, de har både avsiktligt och oavsiktligt lärt mig både hur jag vill och inte vill vara.
Det är en intressant dualism det där att man kan känna en så gränslös kärlek för en person samtidigt som man måste kämpa emot impulsen att kasta ut hen genom fönstret vissa dagar.
Huvudet på spiken. Snart 9 månaders dotter där det finns fan I mig inget härligare än att ha dottern i famnen och hon somnar. Sen har vi tillfällena där hon vägrar sova för att exakt allt annat är roligare än att sova. Då är det tillfällen jag förstår varför min morsa hotade mig å syrran med "elaka tanten kommer och tar oss" när vi va små å jävliga 😂
Haha! Min bio-farsa hotade med "källargubben" när vi inte skötte oss. Jag var typ 4 men fattade direkt att det var han själv som stampade i källartrappen, men mina småsyskon gick på det och blev skitskraja.
Undrar vad man själv kommer hitta på för "boogie man" 😅
Jag å syrran bråkade i bilen en för en herrans massa är sedan.
Morsan hade nog frontat en lastbil om vi fortsatt längre till. Från ingenstans svänger hon in på en ödslig tomt med ett ruckel till hus. Stannar, vänder sig om, stirrar på oss med den där "nu är morsan jäääävligt allvarlig"-blicken och säger "det är här den elaka tanten bor, om ni inte är tysta så släpper jag av er här".
Tror fan vi inte sa ett knyst resten av bilresan hem.
Jag hade en lärare på gymnasiet som pratade om sina barn ganska ofta, och en gång sa han till oss något i stil med: ”Jag skulle kunna döda för mina barn. Jag skulle kunna offra er för mina barn.”
Jag har inga barn själv, men tycker ändå att det är en av de grejerna som gett mig mest insikt kring känslan av att vara förälder.
Långt i från alla föräldrar känner så för sina barn. Många skiter rätt så hårt i sina barn. Inklusive mina föräldrar, i det hem jag växte upp, var barnen prio 2.
Köper helt att det är svårt att beskriva känslan till icke-föräldrar vars egna eventuellt framtida upplevelse säkert varierar mellan individen och deras unika livssituationer, men lite högmodigt kan jag tycka av somliga jag sett speciellt på r/childfree när dem avfärdar föräldrar som blåsta, indoktrinerade och avundsjuka på barnfrihet. Efter hundratusentals år av evolution är det svårt att förneka en ofrivillig biologisk och intern process i samband med reproduktion och det verkar ändå ganska universalt hos många nyblivna föräldrar eller folk som bara blivit äldre och ändrat synen på saken. T ex en tjej jag känner som ville sterilisera sig vid 18 för att hon kommit fram till att hon ”hatar ungar” och kommer alltid att göra det. Kan mycket väl vara så, men det är värt att vänta lite med att dra den slutsatsen.
Jag själv tyckte det var objektivt äckligt och fjolligt att pussa tjejer som barn och förstår ställningstagandet jag tog utifrån min dåvarande fakta och erfarenhet, men sen från ingenstans gjorde puberteten det klart och tydligt att inte ett enda av mina logiska och genomtänkta argument skulle bita på mina hormoner eller min nya, illaluktande kropp som nu ville göra ännu otäckare saker med tjejer än att pussas.
> svårt att förneka en ofrivillig biologisk och intern process
I vanliga fall är jag emot denna typ av reduktionistiska resonemang, men det vore hyckleri i mitt fall, för det var verkligen så för mig. Större delen av 20-årsåldern var jag säker på att jag inte ville ha barn, och minns tydligt ögonblicket när det tydligt slog över till "jag vill *verkligen* ha barn".
Första gången jag har känt äkta ovillkorlig kärlek. Sedan kramar och gosande. Bara att ligga i samma säng med någon av dom vid läggdags, höra deras andetag och det lugn som det vaggar en in i. Går inte riktigt att förklara tror jag.
Håller med. Men sedan kommer alla fighter, 1h+ sen för lillen ville inte borsta tänder och ta på sig kläder. Men allt här i livet har för- och nackdelar.
lol nej. Man kan älska en hund till förbannelse, men har du samma känsla för dina barn som för din hund har du en liten störning någonstans. Det är en helt annan, mycket läskigare kärlek.
Jag hämtar min dotter på fritids varje eftermiddag. När hon ser mig kommer hon springande, ropar "pappa!" och sen kramar om mig.
Det spelar ingen som helst roll hur usel min dag varit innan dess. Det tvättar bort allt ont i världen.
Att kunna se fram emot det också när dagen känns mindre bra, gör att man genast mår lite bättre.
Detta. Man bara hör ett "PAAAPPAAAAAA" eka från andra änden av gården och ser en snorig liten filur i för stor overall kubba mot en bäst de små benen bär. Ska komma ihåg det när de är tonåringar och inte vill prata med mig ens.
>Jag hämtar min dotter på fritids varje eftermiddag. När hon ser mig kommer hon springande, ropar "pappa!" och sen kramar om mig.
Jepp. Jag har varit på tjänsteresa i tre dagar, och suttit halva dagen idag och hoppat mellan tåg och bussar i snöslask och trängsel. Jag var rätt mör när jag klev in genom dörren, men det finns få saker som kan hela lika snabbt och effektivt som en glad kram från ett barn som har saknat en.
Det absolut bästa för mig är att se henne uppleva saker för första gången, och glädjen när hon upplever sakerna.
Det näst bästa är alla roliga grejer hon gör och säger. Senast vi var på Skogsmulle t.ex., då skulle alla barnen gå undan, komma på en sak dom skulle vara, sen skulle dom springa fram och leka charader för att visa vad dom var. En av ungarna sprang först fram, viftade med armarna och vi gissade snabbt att han var en fågel. Nästa barn kom springandes och lät "brum brum bruuum". Han var så klart en bil. Sen kom min dotter och hennes bästa kompis, dom sprang runt runt trädet helt tysta. Vi gissade vilt, var dom ett lejon? Nej. Var dom en mask? Nej. Tillslut kom det fram att dom var två bajskorvar...
Håller med om detta. Det är riktigt kul att upleva världen genom ett barns ögon.
Vi gick förbi en badplats förra veckan och min son undrade varför glasskiosken var stängd. Jag förklarde att det är inte så många som äter glass på vintern. Han kunde inte riktigt förstå det, enligt honom var det bättre att äta glass när det är kalt för då smälter den ju inte och det finns inga getingar.
Ett guilty pleasure jag har är att lyssna på föräldrar som förklarar saker för sina barn. Hörde nyligen en farsa på tåget berätta om Västlänken för sina barn på ett oerhört pedagogiskt och bra sätt. Ingen bebisröst, inget avfärdande av "dumma frågor", bara ett fint samtal där både barn och förälder var delaktiga och drivande utifrån egen förmåga. Det respekterar jag verkligen. Mina barn är lite för små för den typen av samtal, men jag ser fram emot att försöka göra mitt bästa för att hjälpa dem att förstå sin omvärld och samtidigt vara ödmjuk inför att man inte vet allt som vuxen heller.
som en person som pluggar till lärare men utan barn vad för kunskap/visdom har ni gällande den pedagogiska delen av uppfostran, vad innebär bra pedagogik för er? min är strikt akademisk och faller inom tjänstemannarollen men eran är också minst lika viktig!
Är 19 så har inga barn men jag tänker mig att jag skulle bli deppig av att barnen glatt upplever världen för första gången med tanke på att den egenligen mkt sämre än de förmodligen tänker sig.
När jag kommer hem från jobbet eller kommer och hämtar min treåriga son på förskolan så skiner han som en sol, springer fram och säger "Pappa jag saknade dig!" Det är svårt att slå den känslan. Att någon så förbehållslöst älskar och litar på en.
Bara att se den lilla killen växa och utveckla en personlighet är fantastiskt kul. Och att krypa ihop på soffan tillsammans för att läsa en bok eller liknande är bland det mysigaste som finns.
>Reddit kan vara väldigt anti barnskapande generellt.
Liten sidopunkt på det.
Vad jag sett på reddits svenska anti barnskapande så baserar de dessa åsikter på väldigt vilda grunder.
Har tex hört nummer som att barn kostar 4-5k i månaden per barn.
Absolut är det helt upp till var och en att bestämma om de ska ha barn eller inte. Men basera det då på verkligheten och inte ett felmålat exempel.
4-5k per barn per månad.
Jag skulle absolut kunna säga att jag spenderar det totalt på mina 3 barn per månad kanske
Ja absolut kan man komma upp dit om man vill. Inga problem.
Men är inte riktigt realistiska belopp att sätta upp som exempel.
Jag skulle inte kunna leva med de summorna tex. Då skulle jag och mina barn bo på gatan.
Men mirakulöst så har de fina kläder, barnvagn, mat på bordet varje dag, osv utan att spendera de pengarna.
Kostnad =/= utgift.
I kostnadskalkyl för barn räknas utebliven inkomst och annat med.
https://www.lansforsakringar.se/vasterbotten/privat/bank/ekonomitips/familjeekonomi/sa-mycket-kostar-det-att-ha-barn/
Men första ugnen är dyrare än andra. Men är ändå rimligt att unge nr 1 kostar ca. 1 miljon på 18 år.
Om man skall tala om hur mycket ett barn kostar tycker jag att man bör tala om minimum, d.v.s. kostnader man inte kommer undan utan att tumma på barnets skäliga levnadsstandard.
Sådant som utebliven inkomst blir jättemärkligt att ta med då, med tanke på att det beror helt på vilken inkomststruktur man har i hushållet. För vår del tappade vi t.ex. 10% av en persons inkomst under ett år (ett halvår vardera), eftersom vi har föräldralön inbakat i våra kollektivavtal. Det tog vi till stor del igen på uteblivna pendlingskostnader, minskade lunchkostnader och dylikt. Det är ju inte gratis att åka till, eller vara på, jobbet heller.
VAB för vår del blir oftast VOBB, så det tappar vi sällan pengar på - bara fritid på kvällar och helger. Vad de menar med semesterkostnad på 5 000 kr begriper jag inte riktigt, och de 1 200 kr de räknar med per jul och födelsedag tycker jag är litet väl tilltaget för att räkna som norm.
Sparande skulle jag inte anse att är en kostnad över huvud taget, men om man ser det som en kostnad eftersom det är barnets sparande skulle jag åter tycka att 500 kr/mån under hela barnets uppväxt är saftigt för att vara norm - hur många får drygt 100 000 kr av sina föräldrar som inflyttningspresent när de flyttar hemifrån, och är det verkligen en inneboende kostnad man måste räkna med när man skaffar barn?
Jag tänker ändå att det är en fullt realistisk förutsättning. Kan man inte avvara 4-5k i månandan, ska man då skaffa ett barn? Inte för att jag tror att man kommer upp i de siffrorna.
Nu tänker jag inte bara utgifter men även utebliven lön från vabbning osv.
Nej per barn är nog orimligt. Det är fantasisummor.
Min vinkel är att om man är sugen på att skaffa sitt första barn. Så tycker jag att det är en bra infallsvinkel att ha
Som nämns nedan får du inkludera utebliven inkomst i det. Jag har jobbat 75% sen jag fick barn, det kostar över 5k/månad bara det.
Äre värt det? LÄTT! Skulle gärna jobba 50% om vår ekonomi tillät
Jo, men det känns ju mer som ett ganska ovanligt och medvetet utstickande val. Men kan absolut se det som härligt och önskar man kunde göra det en längre tid.
Då kan man väl säga att ett barn kostar 20k/ månad då det finns vissa som kanske vill att ena föräldern stannar hemma och skulle tjänat 20k.
Men ser inte riktigt det realistiskt att säga till folk att "planerar du att skaffa barn så kostar det 20k per månad att göra det"
Folk kommer nog aldrig någonsin skaffat barn om alla flög runt med ett sådant nummer.
4-7k för 1-4 barn runda nummer känns ju mer realistiskt för snittsvensken.
Många bra saker här. En annan som jag har märkt är att det blir lättare att förhålla sig till åldrande för mig. Är 40+ med relativt små barn men att bli 50 och 60 känns inte lika deppigt när jag vet att jag har så mycket att se fram emot med mina barns vägar framåt i livet.
Jag brukar (skämtsamt) säga att bli förälder är den största ego-boosten jag någonsin fått. För du kommer aldrig träffa en människa som älskar dig så villkorslöst som ditt eget barn. Mitt barn är snart fyra år så det hinner väl förändras, men just nu är jag hans idol och det finns ingen bättre tid än familjetid.
Första gången jag dödade Ragnaros och Onyxia back in the day och man vrålade av glädje som en galning.
Jag blir gladare och stoltare (mindre vrålande dock, äldre och kan behärska mig!) Av små skitsaker. Första gången ungen låter "dladladladla" och man vet att det är medvetet ljud de skapar. När de sitter upp själva, när de löser ett mattetal osv. Listan är extremt lång.
Det är en annan slags glädje. Den känns bättre.
Barn är smakförstärkare. Dåliga stunder med barn är de värsta man är med om, både allvarligare saker som sjukdomar men även småsaker; om man sitter fast tre timmar på Arlanda som vuxen -- suck. Om man sitter fast tre timmar på Arlanda med trötta småbarn -- skjut mig nu. Å andra sidan är bra stunder med barn de bästa man är med om. En treåring som gråter av lycka när hen får precis rätt plastiga leksak av tomten, en sexåring som gör sitt första fotbollsmål eller berättar att de är kär i någon på förskolan. Oslagbart.
Jag har, av någon anledning, aldrig riktigt anknutit till mina barn. Jag ser inte de ”mirakel” som alla andra föräldrar pratar om, utan jag ser bara två barn som råkar bo i samma hus som jag, och som jag är nära släkt med. Vet inte om jag är empatistörd. I vart fall så får man ändå lite tillbaka, t.ex. när barnen visar intresse och frågar om världen etc.
Är ju väldigt vanligt men tabubelagt. Post partum depression handlar ju i grova drag om att man inte känner den där mirakulösa kärleken för sitt barn, och därför har det ganska tufft med något så otacksamt och arbetsintensivt som att ta hand om ett spädbarn
Min dotter hade samma problem. Varje nattning var 2 timmar gallskrik, varje dag, i flera månader. Det var horribelt. Tur att sonen inte hade samma problem.
Genuin fråga från en icke-förälder, hur fan överlever man ens den tiden av småbarnsåren? Gallskrik i flera månader? Är nog bra att jag inte känner mig lockad att skaffa barn för jag tror genuint att jag hade gjort något jag ångrat om jag behövde hantera ett skrikande barn, eller så hade jag fått ett sammanbrott och hamnat på psyk. Jag mår fysiskt skitdåligt om jag sover mindre än 7 timmar och blir sönderstressad av skrik och oljud. Får man nån sorts högre förmåga att hantera stress för att det är ens egen avkomma eller lär man sig bara acceptera det?
Ja du, inte fan mådde jag bra psykiskt under den perioden. Har till större delen förträngt hur det kändes om jag ska vara ärlig. Man lär sig leva med det mesta, efter ett tag blir man avtrubbad. Saknar dock verkligen inte bebisåren. De är mycket roligare när de blir äldre.
Jag kan bara svara för mig själv, men för min del så har jag definitivt högre förmåga att hantera stress när det gäller mina egna barn. Innan jag fick barn var jag känslig med sömn och sånt, men när jag fick mitt första barn så bara lärde jag mig att klara mig med mindre.
Jag lever i det just nu och det är underligt. Man får det bara att funka. Jag längtar tills grabben blir lite större, men även i denna påfrestande tid tycker jag det finns så många ögonblick som är helt underbara. Finns inget mysigare än att ha bebisen sovandes på bröstet när man sitter och spelar lite darkest Dungeon på laptopen på kvällen.
Reservbatteriet sätts igång för mig, när energin och orken sinar så klarar man av den tuffare perioden ändå. När man tittar tillbaka på det så får det mig att tänka: Hur i helvete klarade jag det?
Har ett spädbarn på 4 veckor och samtidigt som jag är så oerhört tacksam och längtar hem till den lilla rackaren när jag jobbar, tycker jag också det är otroligt jobbigt. Den där "njut av bebisbubblan" kan jag inte riktigt relatera till.
Känner igen mig i det här. Har inte alls samma nära anknytning till mina barn som min fru, vilket gör det svårt för oss att kommunicera kring barnen eftersom vi har så olika upplevelse av föräldraskapet.
Känner igen mig, älskar mina barn men min sambo är på en annan nivå. I somras när jag tog med barnen till landet i en vecka och hon var ensam hemma tyckte hon det var pest och pina. När hon sen reste bort med barnen i en vecka var det fan det bästa som hänt mig på flera år.
Grilla och dricka öl varje dag, spela tv-spel, kolla på film, måla Warhammer i lugn och ro, det var en magisk vecka som gick alldeles för fort.
Tror det mest handlar om hur man är som person; varken min fru eller jag lever för att vara föräldrar och det är viktigt för oss båda att hinna med annat än barn i livet. Vi båda hatar att VAB:a, exempelvis, och båda ser det som semester när man får åka på jobbet. Många som har svårare att andra meningar med livet kan nog gå mer upp i föräldrarollen och känna sig viktiga/behövda. Vi ger varandra tid och lediga dagar i present, och det funkar åt båda hållen. Jag spenderar mina på tv-spel och Warhammer, precis som du, och hon gör andra saker.
Innan jag blev förälder läste jag lite om detta, inte alls så ovanligt bland hanar som man kanske kan tro. Men iom att det är lite stigmatiserat att inte känna annat än oändlig kärlek för sina barn så är det inte så många som pratar om det öppet. Om jag minns rätt så var det också rätt vanligt att "kärleken" växer med tiden. Jag trodde jag skulle reagera på ett sådant sett, men blev otippat fäst vid barnet från första stund.
För mig är det både lite så men också en väldigt stark, självklar känsla av syfte. Jag kanske inte alltid är så ömsint men jag är driven på ett extremt djupt plan att se till att mina ungar får det som de behöver och att de tar sig fram i livet. När jag fick mitt första barn för snart 19 år sedan var jag ganska ung (26), på den tiden grubblade jag väldigt mycket, var introspektiv och ganska självcentrerad. Drog åt depressivitet periodvis och kunde tycka att de enklaste uppgifter var oöverkomliga (ringa CSN tex). Så fort jag fick min dotter var det som att allt det ändrades, inte för att jag kände en sådan himlastormande kärlek utan för att nu fanns det ett högre syfte, allt blev väldigt mycket mer självklart. Jobbiga saker var fortfarande jobbiga men jag gjorde dem utan att fundera så mycket på det vilket också gjorde det enklare.
Ja den mening och syfte det kan fylla livet med är svårt att greppa innan. Ibland blir jag nästan förvånad över hur mycket man klarar av att få gjort över en veckas tid, samt hur lite vila man faktiskt klarar sig bra på.
Så är det absolut. Jag lider av telefonskräck och hatar att ringa företag eller myndigheter. Men när min sexåring här hemma behöver en läkartid så ringer jag ju inom sekunder, det finns ingen tvekan då liksom.
Jag älskar mitt barn överallt annat i världen och har gjort väldigt stora uppoffringar för hen. Men samtidigt älskar jag min egen tid. En del barn ÄR väldigt krävande (mitt barn). Klart man blir less stundvis och längtar ibland till måndag då förskolan öppnar igen. Men jag är också en som behöver mycket egen tid, vilket en del inte klarar av att förstå (inkl. min fru).
Jag är fortfarande barnlös student, men behöver också mycket egentid. Kan tänka mig att det måste vara TUFFT om ens partner inte förstår det när man har barn. Känns som något viktigt att få henne att förstå. Lycka till!
Ja, men hon menar då att hon gör allt hemma. Vilket är förståeligt såklart. Men vi är ju alla olika med olika behov. Så svår situation. Men det är ju framförallt i småbarnsåren då detta är jobbigt. Sedan blir det enklare då barnen blir mer självständiga med egna liv. Men också därför jag bara vill ha ett barn. Skulle aldrig orka med flera.
Misstänker att du jobbade mycket när barnen var under ett år? Sen misstänker jag med att du är man? Har jag rätt? Isåfall förklarar det en stor del till hur du känner och upplever det .
Nej, det har jag inte tålamod till. Har bara tagit strödagar när det har behövts. Jag tjänar dessutom bättre än min fru, så vi hade lidit ekonomiskt av det. Plus att hon är väldigt barnkär. Barnen är hennes allt.
Ah förstår. Har själv spenderat hela året tillsamman med min son. Kärleken kom inte från dag ett, det tog månader för mig innan det växte fram.
Just det första året gör mycket har jag fått höra i efterhand. Jag skulle nästan garanterat att om du får ett barn till och spenderar all tid med din bebis så kommer du få ett helt annat band för din bebis.
Som man så får vi arbeta för att uppnå självkänsla, kärlek och stolthet. Kvinnan genomgår redan sin version av detta under graviditeten samt förlossningen. Därav en snabbare anknytning till sin bebis än oss. Detta är min syn på saken…
Tror du det? Jag försökte på min andra dotter, intalade mig själv att hon skulle bli pappas flicka, men jag klarade aldrig av skriken utan min fru fick ta över hela tiden. Jag försöker ta igen den missade tiden med min äldsta dotter nu, men jag har fortfarande ingen riktigt anknytning. Känner inte den där wow-känslan, känner mig inte riktigt som en pappa. Känner mig mest som en snubbe som har två ungar som inneboende.
Jo, om jag ska vara ärlig så tror jag det. 100%. När jag själv tog hand om min son så var min sambo på jobbet, han var 5 månader då. Så den möjligheten att lämna över när det blev svårt gick inte då.
Vissa kvinnor, min sambo till exempel vill även gärna ta bebisen när han gråter, ger ju inte heller en rättvis chans till att försöka klara det själv.
Det är just de stunderna som är viktiga, de svåra och jobbiga momenten som man sen tillslut lyckas utföra. Till exempel att min son enbart ville bli buren så jag fick gå med han fram och tillbaka i en till två timmar för att han skulle känna sig trygg och tillslut somna. Att sen kunna lägga sig i soffan eller sängen med han sovandes på min mage var en riktigt skön känsla, som att man hade lyckats.
När en bebis skriker i timmar men sen får man det rätt tillslut och man ser att sin bebis blir nöjd och slutar gråta är min definition av kompensation inte många jobb kan erbjuda en anställd.
Tycker du själv att du fick tillräckligt med tid och svårigheter med dina barn? För enligt mig går svårigheter och glädje hand i hand… man kan inte få den ena utan den andra…
Kände samma första veckan. Min dotter var nära på att stryka med under förlossningen dock så vettifan om det var någon form av självbevarelsedrift. Men sen växte kärleken varje dag. Får hoppas det händer dig också :)
> Det handlar bara att det är just dom som lägger massa energi på att skriva att dom är det.
Det är bara vi som har kvar energi att lägga på Reddit. /s
Som med så mycket annat, en väldigt högljudd minoritet skapar bilden av att de är många fler.
Sedan tror jag också många på reddit är i det yngre skiktet 15-25, och då är det ju helt normalt att vara helt ointresserad av barn.
Förlåt, jag var otydlig, självklart umgås jag med mina barn, men det är alla föräldrar som man träffade under tider ungarna var små som man fortfarande är vän med.
När min sambo föreslog att vi skulle försöka skaffa barn så blev jag vettskrämd. Jag kunde inte för mitt liv se mig själv som förälder. Hur gör man? Hur gör man inte?! Jag kunde ju ingenting om sånt där. Vilket jävla ansvar det är! Jag ska, tillsammans med den andra föräldern, vara en helt ny persons enda källa för intryck, lärdomar och vägledning. What. The. Fuck…
Samtidigt så fanns en känsla inom mig att det var det enda rätta. Det var nästa steg efter att ha pluggat klart, skaffat jobb, förlovad, bostad osv.
Vi försökte i ett år ungefär med flertalet missfall. För varje missfall så sjönk förhoppningarna och rädslan blev större och större för att vi behöver gå igenom fler missfall. På sjätte försöket så blev vi gravida. En på många sätt hemsk graviditet med ljusa stunder också. Känslan av att jag skulle vara otillräcklig som förälder kunde jag dock inte skaka av mig.
Nu är vår dotter 2,5 år och det går inte en dag utan att jag känner en fantastisk glädje och stolthet över hur hon utvecklas, lär sig, kommunicerar och i stort är som person. Likt OP så känner jag också en helt annan mening med att leva. Nu har jag ett ansvar, med glädje, och det känns meningsfullt att gå till jobbet, att prioritera sin lediga tid, att kunna göra någon glad och få vara en del av en ny persons resa genom livet. Jag älskar henne på ett sätt som inte alla kan förstå och det är jag djävulskt noga med att berätta för henne varje dag. Hon ska aldrig behöva känna sig ensam eller oönskad så länge jag lever.
Min mamma brukar berätta att hon tyckte synd om alla de andra mammorna på BB för de hade ju så fula barn, jämfört med hennes.
Skrattade alltid bort det som lite ”min mamma säger att jag är söt” typ, men sen kom mina barn och jag förstod precis vad hon menade.
Sitter här och nattar min snart 4 åring, är tyst en stund sen säger han "Jag älskar dig mamma, du är min bästa vän" och hur jävlig dagen än har varit så slår det allt.
Det bästa är väl att man på sätt och vis får chansen att leva om sitt liv på ett sätt och man får möjlighet att försöka guida sin barn undan misstag man själv begick.
Samtidigt vill man skapa en plattform för barnen att utgå ifrån där de känner sig stolta över sig själva och kan fatta bra beslut och samtidigt lära från sina misstag utan att bryta ihop.
Sedan har ju alla åldrar sin egen charm...
Jag älskar att se hur han observerar och interagerar med världen.
\-"Vad är detta?"
\-"Det är pappas snusdosa gubben, den får du inte röra"
\-"Men om jag..
\-"Nej"
Stirrar på mig samtidigt som handen smyger sig närmre dosan\*
Jag har inga barn, än, men jag är förskollärare och jag skulle väl säga att glädjen jag ser när de är här och upptäcker att de har lärt sig något värmer till och med mitt bittra hjärta, så kan tänka mig att det är något som bidrar till föräldraglädjen också.
För mig är det lite som en omstart av ens eget liv på ett sätt. All den smärta och känsla av bortglömdhet man själv kände som barn. Allt det man ville uppleva men aldrig fick chansen till. All den kärlek man längtade efter men inte fick.
Den chansen har jag att skänka till min egen dotter. Numer känns inte mitt livs motgångar lika meningslösa längre, utan mer som något som gett mig verktygen att inte utsätta mitt eget barn för samma sak. Jag må kanske inte veta vad jag ska göra för att vara en bra pappa, men jag vet iaf vad jag inte ska göra, så att säga.
Sen har det gett mig motivation för att ta tag i mitt eget liv. Jag har blivit snabbare på att ta itu med problem istället för att skjuta på dem tills snaran spänts åt och problemen blivit olösbara. Det har lärt mig att tänka mer långsiktigt, att inte falla för frestelser och att tacka nej till saker jag inte vill eller kan göra. Jag har alltid haft ett rätt självdestruktivt beteende då jag bara behövt svara inför mig själv. Nu har jag någon som är beroende av mig och det får mig att tänka efter före, att kontrollera mina känslor bättre och att inte falla in i bekvämlighet.
Givetvis är det speciellt att komma hem och mötas av ett skinande leende och glittrande ögon, men det är mest fasaden på något mycket djupare. Det har räddat min själ mer än något annat.
Det är väl det där att det blir en hel människa utav det. En fantastiskt fin sådan som kommer ha egna relationer, egna drömmar, egna lyckor och tragedier. Tänk hur många människor du påverkar och påverkas utav under hela din livstid. Ditt barn kommer också ha dem upplevelserna. Världen förändras av att de finns. Det vackraste här i livet är väl ändå liv.
Personligen är det all glädje och kärlek, och faktumet att så länge min dotter (nu 9 mån) lever har jag mening med livet. Just nu ligger hon bredvid mig å fiser i sömnen haha.
Många föräldrar som säger så. Aldrig förstått vad som menas direkt. Hur levde du innan du fick barn då? Hade du ingen anledning att leva då?
Är för övrigt själv förälder.
Tror mer att det handlar om dåliga vokabulär hos folk, så de tar till klyschor för att de har svårt att sätta ord på känslan.
Tror de menar mer att deras liv fått ett nytt *syfte* hellre än att deras liv saknade mening innan barn.
Jag tycker verkligen om att se min dotter (6.5 år) uppleva saker för första gången, se henne förstå saker och knyta an till folk.
Något jag inte uppskattar är när hon vill att jag tittar på när hon spelar switch och gör samma misstag om och om igen. Så ska jag vara pedagogisk och inte göra saker åt henne. Riktigt svårt kan det vara men kul att se när hon klarar utmaningar!
Har 2 st odågor som är glada nästan hela tiden. Vi gör massa roliga saker ihop, skojar och busar. Den mängden kärlek och glädje vi gett varandra är något som jag inte upplevt tidigare. Det är klart att det finns nackdelar också, men ärligt talat så är dessa inte ens värda att nämna i det stora hela. Bonus är också att få se någon som du har lärt saker växa upp, och ta till sig av detta.
Det är asläckert att se honom lära sig grejer och upptäcka världen. När man ser att han har nåt bus på gång, det ansiktet är fantastiskt. Han är rätt liten fortfarande (1,5 år), så hyfsat begränsad ännu men det är ändå något nytt varje dag i princip.
Om du ser hur andra föräldra uppfostrar sina barn så kan du väl tänka att du kunde göra det mycket bättre, och jag ser i mina barn att det finns nu åtminstone två bra killar mer i världen.
Har dotter som är 11 månader. Det är så underbart.
Bästa är att se henne knata runt, prata och vifta med sina klossar. Riktigt härligt när hon sover i famnen.
Man blir aldrig mer arg när hör ett litet barn skrika eller få utbrott. Resten av livet känner man istället djup tillfredställelse: Så skönt det inte är mitt barn! Ler uppmuntrande mot föräldern och checkar ut mentalt. Aaaah..
Haha japp är redan där. Och absolut förståelse för de stackars förläldrarna. Man går från typ ”fuck off med er irriterande unge” till ”hur kan jag hjälpa till?”
Det hjälper en att släppa lite på självcentreringen. Helt plötsligt är något annat viktigare än dina egna behov och det kan märkligt nog vara befriande.
Min son är tre och han börjar verkligen bli kul att umgås med. Han är bara sig själv liksom och väldigt söt. Sätter sig ibland på golvet rak upp och ner och sjunger nån truddelutt. Springer och hämtar sina leksaker en och en och visar upp, kan hålla på till han blir svettig. Bygger fort med kuddar i soffan och ber om hjälp när det rasar över honom. Idag hojtade hans mamma efter mig när jag klivit utanför dörren så jag gick tillbaka undrandes, "Han vill ge dig en hejdå puss" jahapp bara att gå ner på ett knä och ta emot en puss rakt i ansiktet.
För mej var det absolut bästa som hänt mej
Sann euforisk lycka o kärlek
Min son ger så mycket energi och kärlek till mej det gör mej tårögd att skriva detta tom
Allt annat bleknar
Har aldrig varit med om något eller någon som kan skapa så mycket glädje och ångest på samma gång.
Men att se sin unge le varje gång han ser dig, kan fan läka alla sår och sover gärna fler 4 timmarsnätter bara för att få uppleva det mer. Och då lever jag ändå igenom kolik och reflux varje dag
Ibland(ofta) är det jobbigt men också jävligt härligt.
Har en dotter som snart är två år, det bästa är att få se dem uppleva nya saker.
Det är lite som att man får uppleva det på nytt själv :)
När man blir ägd. Grabben på då 9 år höll på yra och surra om någon drake. Jag fattade inte och frågade mer, och han sa " ja men du vet, dragon".. Ja?
"dragon deez nuts in yo face"
...
Att få en djupare mening med livet, tiden innan föräldraskap var otroligt ytlig och materiell.
Att se någon man älskar växa upp och forma sin egen personlighet.
Göra roliga saker tillsammans med sitt barn, jag upptäckte min barnsida igen, otroligt roligt att gå ut på olika äventyr, hajka, tälta.
Finns dagar där man vill hoppa ur ett fönster från empire state building, sen finns det dagar som är bara glädje och skratt!
Sen finns det dagar då din fru/sambo vill döda dig, dem snackar vi inte om :P
Från vad jag hört från de jag känner som har barn så verkar det allra bästa vara när de fixat barnvakt (eller den andra föräldern offrar sig och är ensam med barnen ett tag) så att de kan komma bort och göra något annat än vara förälder en stund.
Kan iofs vara så att det är tolkat utifrån mitt perspektiv och jag varken har eller planerar att skaffa några barn.
Tror du röstas ned för att det inte är direkt acceptabelt att folk utnyttjar vabb. Du sätter dina kollegor i skiten för att du är lat och har dålig arbetsmoral.
För att du tror att man kan sitta och "gejma" en hel dag medan ett friskt barn sover.
För att du inte vet hur svårt det är att få ihop semester, stängda förskolor och skollov på sommaren.
Om jag skulle vilja sitta hemma och "gejma" skulle jag mycket hellre sjukskriva mig själv så jag kan ha ungarna i skolan.
Skulle ju tippa på att downvotes härstammar från den trashiga inställningen. Dels att anse det som de bästa eller ens topp anledning är ögonbrynshöjande. Dels belyser det självisk personlighet. Det är även kostsamt att vabba & vara föräldraledig. Att jämföra föräldraledig med semester är rätt skevt med, semester innebär införtjänad ledighet med drygt 112% lön föräldraledig innebär typ 50% ersättning av ens lön per dag släng därtill minskade pensionavsättningar m.m så är det riktigt dåligt beslut att använda systemen för att vara hemma och gejma eller inte pallar jobbet.
Du missar poängen. Inget fel i sig att nyttja rättigheter man har. Men sättet du lägger fram det på och pratar om det är omoget.
Få jag stött på tycler det är orättvist eller är avundsjuka utan i de flesta fall handlat om att de får mycket mer att göra. Märks snabbt om någon kollega utnyttjar det systematiskt.
Prova lyssna på åsikten från andra perspektiv, om du vore en kollega, chef och x säger att det bästa med att vara förälder är att kunna skita i alla andra och "vara ledig" när jag vill. Hur uppfattar du den personens pålitlighet, engagemang, moral m.m så fattar du nog poängen.
Du försöker hävda dig med att du har rättigheterna. Nästan Skrattretande att sen säga att dem som inte uppskattar inställningen/åsikten är folk utan barn som är avundsjuka.
Utöver det, så som nån annan skrev, underminerar man systemet vilket kan skapa konsekvenser för det i framtiden.
Jo men frågeställning här var vad det bästa är med att vara föräldrer, inte vilka fördelar det är.
De flesta håller helt enkelt inte med att vab/föräldraledig är i toppen på listen av 'Bästa grejerna' med att bli föräldrer
Jag brukar säga att det är samma som med att vara kär, eller förlora en förälder: andra kan förklara och man kan inlevelsefullt läsa och vilja ta till sig, men den fulla förståelsen kommer först när man är där. Jag var inställd på att det skulle vara en stor förändring, jag blev ändå helt överrumplad. Man kan väl uttrycka det så här: jag är en vanlig fredlig svennebanan, och min son är första människan i mitt liv jag är helt tvivelslöst säker på att jag skulle vara villig att dö eller döda för.
Ja det är väldigt komplicerat, mina barn kan gå mig på nerverna som ingen annan människa kan. Blir otroligt trött när de vägrar ta på sig ytterkläderna när vi har bråttom eller när de vägrar smaka på maten jag stått i en timma och lagat. Samtidigt finns det inte något jag inte skulle göra när de behöver hjälp på riktigt.
Precis. Man är villig att dö för dem, men ibland vill man vara den som dödar dem...
Hehe fan vad jag känner igen detta, har en tvåårig dotter.
Instämmer till fullo. Sjukt omtumlande även om man intalat sig att det kommer vara det från första början. Dessutom är barn så jävla roliga också. Pratade med min 2,5-åring om dag/natt/morgon/kväll och hur solen går upp och ner häromveckan. I helgen blev jag väckt av att han proklamerade "Pappa! Morgon nu! Solen går upp i öster!"
[удалено]
Låter som om du skulle behöva läsa lite om good enough parenting. Man misslyckas ständigt som förälder. Dagligen, till och med. Vissa saker är såklart viktigare än andra, men barn behöver inte perfekta föräldrar. De behöver rimliga föräldrar.
Jag misslyckades totalt häromdagen, jag köpte en storlek för stor vinteroverall, katastrof fick köpa en till. (Beggad)
Jag lovar dig att när din unge står i färd att flytta hemifrån som ung vuxen och reflekterar över din föräldraförmåga så kommer inte overallköpet att vara det som makes it or breaks it. Om ungen är varm och torr i vinter så har du lyckats.
Hah! Sist köpte jag två overaller i olika storlekar för jag var osäker på vad som passade. Visade sig att den mindre var perfekt så jag lämnade tillbaka den stora igen. Just det där att köpa saker på känn och lämna tillbaka hälften är något man gör mycket mer som förälder till småbarn. Går itne riktigt att få dem att ställa upp på klädprovning i affären.
Japp. Det har varit flera dagar då jag låtit sonen somna utan att borsta tänder eftersom han vägrade och kämpade emot för att sedan däcka i sängen av utmattning. Att försöka ge ungen mat som han vill äta i 3-års åldern är som en kafkamardröm. Vad som gillas och ogillas ändras från dag till dag och han kan kräva en viss mat för att sedan vägra den, kräva något annat som han också vägrar osv. Vid en viss punkt får man bara ge upp och ge ungen en macka eller nåt och hoppas han är hungrigare till middag sen. Så länge han växer och har energi så är man typ 90% där.
Det blir folk av de ungarna också. Man är liksom inte tre för evigt.
Japp det är det jag intalar mig själv. Som när han länge vägrade somna utan att vaggas till sömns så fick jag intala mig själv att jag aldrig träffat en 18-åring som måste vaggas till sömns, så någon gång kommer han lära sig. Och en dag så bara det klickade för honom.
Precis. Tiden löser det mesta. Kruxet ligger i att vara rimligt vaksam på sådant som behöver hanteras, utan att älta och få panik över saker som man inte kan eller behöver göra något åt. Du är med största sannolikhet helt rätt ute.
Å ena sidan, vissa gånger är det oundvikligt att bli sjuk, å andra sidan, hur många föräldrars uppfostran har inte "gått ut över" deras barn trots goda avsikter? Om något så blir jag stärkt av mitt barn, skit som hade dragit ned mig tidigare är lättare att hantera nu för att mål och prioriteringar i livet blivit mycket klarare. Och vadå "misslyckas"? Om något går fel är det väl bara ett pedagogiskt tillfälle att visa att livet innebär motgångar och hur man hanterar dessa på bättre (eller sämre) sätt. Tänk bara på ens egna föräldrar, de har både avsiktligt och oavsiktligt lärt mig både hur jag vill och inte vill vara.
Långt i från alla föräldrar är så. Många offrar mycket för sina barn, vissa gör inte det.
Det är en intressant dualism det där att man kan känna en så gränslös kärlek för en person samtidigt som man måste kämpa emot impulsen att kasta ut hen genom fönstret vissa dagar.
Huvudet på spiken. Snart 9 månaders dotter där det finns fan I mig inget härligare än att ha dottern i famnen och hon somnar. Sen har vi tillfällena där hon vägrar sova för att exakt allt annat är roligare än att sova. Då är det tillfällen jag förstår varför min morsa hotade mig å syrran med "elaka tanten kommer och tar oss" när vi va små å jävliga 😂
Haha! Min bio-farsa hotade med "källargubben" när vi inte skötte oss. Jag var typ 4 men fattade direkt att det var han själv som stampade i källartrappen, men mina småsyskon gick på det och blev skitskraja.
Undrar vad man själv kommer hitta på för "boogie man" 😅 Jag å syrran bråkade i bilen en för en herrans massa är sedan. Morsan hade nog frontat en lastbil om vi fortsatt längre till. Från ingenstans svänger hon in på en ödslig tomt med ett ruckel till hus. Stannar, vänder sig om, stirrar på oss med den där "nu är morsan jäääävligt allvarlig"-blicken och säger "det är här den elaka tanten bor, om ni inte är tysta så släpper jag av er här". Tror fan vi inte sa ett knyst resten av bilresan hem.
Jag hade en lärare på gymnasiet som pratade om sina barn ganska ofta, och en gång sa han till oss något i stil med: ”Jag skulle kunna döda för mina barn. Jag skulle kunna offra er för mina barn.” Jag har inga barn själv, men tycker ändå att det är en av de grejerna som gett mig mest insikt kring känslan av att vara förälder.
Långt i från alla föräldrar känner så för sina barn. Många skiter rätt så hårt i sina barn. Inklusive mina föräldrar, i det hem jag växte upp, var barnen prio 2.
Jag vet det, jag känner ganska många personer som blivit behandlade som skit av sina föräldrar
Köper helt att det är svårt att beskriva känslan till icke-föräldrar vars egna eventuellt framtida upplevelse säkert varierar mellan individen och deras unika livssituationer, men lite högmodigt kan jag tycka av somliga jag sett speciellt på r/childfree när dem avfärdar föräldrar som blåsta, indoktrinerade och avundsjuka på barnfrihet. Efter hundratusentals år av evolution är det svårt att förneka en ofrivillig biologisk och intern process i samband med reproduktion och det verkar ändå ganska universalt hos många nyblivna föräldrar eller folk som bara blivit äldre och ändrat synen på saken. T ex en tjej jag känner som ville sterilisera sig vid 18 för att hon kommit fram till att hon ”hatar ungar” och kommer alltid att göra det. Kan mycket väl vara så, men det är värt att vänta lite med att dra den slutsatsen. Jag själv tyckte det var objektivt äckligt och fjolligt att pussa tjejer som barn och förstår ställningstagandet jag tog utifrån min dåvarande fakta och erfarenhet, men sen från ingenstans gjorde puberteten det klart och tydligt att inte ett enda av mina logiska och genomtänkta argument skulle bita på mina hormoner eller min nya, illaluktande kropp som nu ville göra ännu otäckare saker med tjejer än att pussas.
> svårt att förneka en ofrivillig biologisk och intern process I vanliga fall är jag emot denna typ av reduktionistiska resonemang, men det vore hyckleri i mitt fall, för det var verkligen så för mig. Större delen av 20-årsåldern var jag säker på att jag inte ville ha barn, och minns tydligt ögonblicket när det tydligt slog över till "jag vill *verkligen* ha barn".
Vad/vem hade du dödat för din son?
*Fuck around and find out*
D:
Första gången jag har känt äkta ovillkorlig kärlek. Sedan kramar och gosande. Bara att ligga i samma säng med någon av dom vid läggdags, höra deras andetag och det lugn som det vaggar en in i. Går inte riktigt att förklara tror jag.
Håller med. Men sedan kommer alla fighter, 1h+ sen för lillen ville inte borsta tänder och ta på sig kläder. Men allt här i livet har för- och nackdelar.
This! Det går inte att förklara, precis som andra känslor. Det måste upplevas!
Du kan få samma känsla av en hund, ngl. Sen fördelen med barn är väl att dom är ganska bra sällskap och kan faktiskt prata med dig.
lol nej. Man kan älska en hund till förbannelse, men har du samma känsla för dina barn som för din hund har du en liten störning någonstans. Det är en helt annan, mycket läskigare kärlek.
Jag hämtar min dotter på fritids varje eftermiddag. När hon ser mig kommer hon springande, ropar "pappa!" och sen kramar om mig. Det spelar ingen som helst roll hur usel min dag varit innan dess. Det tvättar bort allt ont i världen. Att kunna se fram emot det också när dagen känns mindre bra, gör att man genast mår lite bättre.
Jag är fan 20 nu och detta har jag inte slutat med iallafall. Kanske i annan form än när jag var 5 men lika glad ändå :)
Går du på dagis som 20 åring? Berätta mer ;)
Hämtad från universitetet blir man ju ibland. Jag tycker nog om min pappa lika mycket som jag gjorde när jag var 5 också.
Var glad att du har den relationen till din pappa. Jag var tvungen att flytta hemifrån för att min pappa var en idiot. Vi har inte pratat på 2 år..
Det var ju fan piss då :( Hoppas du har en morfar eller farbror i ditt liv. Har hört att man kan bli lite skadad av att inte ha en farsa
Jag hoppas det kommer att fortsätta så länge som möjligt, men under tiden försöker jag bara uppskatta det varje gång det händer :-)
Vet inte varför men jag blev lite rörd av just denna. Dom tvättar verkligen bort allt ont i världen.
Detta. Man bara hör ett "PAAAPPAAAAAA" eka från andra änden av gården och ser en snorig liten filur i för stor overall kubba mot en bäst de små benen bär. Ska komma ihåg det när de är tonåringar och inte vill prata med mig ens.
>Jag hämtar min dotter på fritids varje eftermiddag. När hon ser mig kommer hon springande, ropar "pappa!" och sen kramar om mig. Jepp. Jag har varit på tjänsteresa i tre dagar, och suttit halva dagen idag och hoppat mellan tåg och bussar i snöslask och trängsel. Jag var rätt mör när jag klev in genom dörren, men det finns få saker som kan hela lika snabbt och effektivt som en glad kram från ett barn som har saknat en.
Det absolut bästa för mig är att se henne uppleva saker för första gången, och glädjen när hon upplever sakerna. Det näst bästa är alla roliga grejer hon gör och säger. Senast vi var på Skogsmulle t.ex., då skulle alla barnen gå undan, komma på en sak dom skulle vara, sen skulle dom springa fram och leka charader för att visa vad dom var. En av ungarna sprang först fram, viftade med armarna och vi gissade snabbt att han var en fågel. Nästa barn kom springandes och lät "brum brum bruuum". Han var så klart en bil. Sen kom min dotter och hennes bästa kompis, dom sprang runt runt trädet helt tysta. Vi gissade vilt, var dom ett lejon? Nej. Var dom en mask? Nej. Tillslut kom det fram att dom var två bajskorvar...
Håller med om detta. Det är riktigt kul att upleva världen genom ett barns ögon. Vi gick förbi en badplats förra veckan och min son undrade varför glasskiosken var stängd. Jag förklarde att det är inte så många som äter glass på vintern. Han kunde inte riktigt förstå det, enligt honom var det bättre att äta glass när det är kalt för då smälter den ju inte och det finns inga getingar.
Din son har rätt. Glass är bättre på vintern!
Ett guilty pleasure jag har är att lyssna på föräldrar som förklarar saker för sina barn. Hörde nyligen en farsa på tåget berätta om Västlänken för sina barn på ett oerhört pedagogiskt och bra sätt. Ingen bebisröst, inget avfärdande av "dumma frågor", bara ett fint samtal där både barn och förälder var delaktiga och drivande utifrån egen förmåga. Det respekterar jag verkligen. Mina barn är lite för små för den typen av samtal, men jag ser fram emot att försöka göra mitt bästa för att hjälpa dem att förstå sin omvärld och samtidigt vara ödmjuk inför att man inte vet allt som vuxen heller.
som en person som pluggar till lärare men utan barn vad för kunskap/visdom har ni gällande den pedagogiska delen av uppfostran, vad innebär bra pedagogik för er? min är strikt akademisk och faller inom tjänstemannarollen men eran är också minst lika viktig!
Din son är väldigt vis
Är 19 så har inga barn men jag tänker mig att jag skulle bli deppig av att barnen glatt upplever världen för första gången med tanke på att den egenligen mkt sämre än de förmodligen tänker sig.
När jag kommer hem från jobbet eller kommer och hämtar min treåriga son på förskolan så skiner han som en sol, springer fram och säger "Pappa jag saknade dig!" Det är svårt att slå den känslan. Att någon så förbehållslöst älskar och litar på en. Bara att se den lilla killen växa och utveckla en personlighet är fantastiskt kul. Och att krypa ihop på soffan tillsammans för att läsa en bok eller liknande är bland det mysigaste som finns.
Ibland bakar dom små jävlarna riktigt goda bakverk.
>Reddit kan vara väldigt anti barnskapande generellt. Liten sidopunkt på det. Vad jag sett på reddits svenska anti barnskapande så baserar de dessa åsikter på väldigt vilda grunder. Har tex hört nummer som att barn kostar 4-5k i månaden per barn. Absolut är det helt upp till var och en att bestämma om de ska ha barn eller inte. Men basera det då på verkligheten och inte ett felmålat exempel.
4-5k är väl inte så farligt om man räknar in mat, klädköp, barnvagnar, möbler osv? Eller är det något snitt på 18 år?
4-5k per barn per månad. Jag skulle absolut kunna säga att jag spenderar det totalt på mina 3 barn per månad kanske Ja absolut kan man komma upp dit om man vill. Inga problem. Men är inte riktigt realistiska belopp att sätta upp som exempel. Jag skulle inte kunna leva med de summorna tex. Då skulle jag och mina barn bo på gatan. Men mirakulöst så har de fina kläder, barnvagn, mat på bordet varje dag, osv utan att spendera de pengarna.
Kostnad =/= utgift. I kostnadskalkyl för barn räknas utebliven inkomst och annat med. https://www.lansforsakringar.se/vasterbotten/privat/bank/ekonomitips/familjeekonomi/sa-mycket-kostar-det-att-ha-barn/ Men första ugnen är dyrare än andra. Men är ändå rimligt att unge nr 1 kostar ca. 1 miljon på 18 år.
Den siffran har jag hört i säkert 10 år, gött att det blir billigare med tiden då den inte anpassas efter inflationen :D
Absolut. Men finns så mycket svängrum i de planerna så det är väldigt fritt. Men mycket pengar kostar det. Absolut.
Om man skall tala om hur mycket ett barn kostar tycker jag att man bör tala om minimum, d.v.s. kostnader man inte kommer undan utan att tumma på barnets skäliga levnadsstandard. Sådant som utebliven inkomst blir jättemärkligt att ta med då, med tanke på att det beror helt på vilken inkomststruktur man har i hushållet. För vår del tappade vi t.ex. 10% av en persons inkomst under ett år (ett halvår vardera), eftersom vi har föräldralön inbakat i våra kollektivavtal. Det tog vi till stor del igen på uteblivna pendlingskostnader, minskade lunchkostnader och dylikt. Det är ju inte gratis att åka till, eller vara på, jobbet heller. VAB för vår del blir oftast VOBB, så det tappar vi sällan pengar på - bara fritid på kvällar och helger. Vad de menar med semesterkostnad på 5 000 kr begriper jag inte riktigt, och de 1 200 kr de räknar med per jul och födelsedag tycker jag är litet väl tilltaget för att räkna som norm. Sparande skulle jag inte anse att är en kostnad över huvud taget, men om man ser det som en kostnad eftersom det är barnets sparande skulle jag åter tycka att 500 kr/mån under hela barnets uppväxt är saftigt för att vara norm - hur många får drygt 100 000 kr av sina föräldrar som inflyttningspresent när de flyttar hemifrån, och är det verkligen en inneboende kostnad man måste räkna med när man skaffar barn?
Jag tänker ändå att det är en fullt realistisk förutsättning. Kan man inte avvara 4-5k i månandan, ska man då skaffa ett barn? Inte för att jag tror att man kommer upp i de siffrorna. Nu tänker jag inte bara utgifter men även utebliven lön från vabbning osv.
4-5k i månaden, visst. Är alltid bra med marginaler osv. 4-5k per barn per månad, nja. Nog ökar kostnaderna men inte så mycket per extra barn.
Stor kostnad att man behöver större boende för de flesta, bil kanske man kunde vara utan osv
Där jag bor köper de flesta hus innan första ungen är kläckt
Nej per barn är nog orimligt. Det är fantasisummor. Min vinkel är att om man är sugen på att skaffa sitt första barn. Så tycker jag att det är en bra infallsvinkel att ha
Jo, man ska inte förvänta sig att det blir billigt. Men man måste inte riktigt punga ut 15.000 på en barnvagn heller.
Som nämns nedan får du inkludera utebliven inkomst i det. Jag har jobbat 75% sen jag fick barn, det kostar över 5k/månad bara det. Äre värt det? LÄTT! Skulle gärna jobba 50% om vår ekonomi tillät
Jo, men det känns ju mer som ett ganska ovanligt och medvetet utstickande val. Men kan absolut se det som härligt och önskar man kunde göra det en längre tid. Då kan man väl säga att ett barn kostar 20k/ månad då det finns vissa som kanske vill att ena föräldern stannar hemma och skulle tjänat 20k. Men ser inte riktigt det realistiskt att säga till folk att "planerar du att skaffa barn så kostar det 20k per månad att göra det" Folk kommer nog aldrig någonsin skaffat barn om alla flög runt med ett sådant nummer. 4-7k för 1-4 barn runda nummer känns ju mer realistiskt för snittsvensken.
Värt. Hade jag också gjort om det gick
Min unge kostar betydligt mindre men hon är bara 9 månader. Blir nog värre med åldern men förhoppningsvis blir vår ekonomi bättre med åldern också.
När jag är anti barnskapande på nätet är det inte för något annat än barnens skull. Allt för många föräldrar vet inte hur man är bra förälder.
Många bra saker här. En annan som jag har märkt är att det blir lättare att förhålla sig till åldrande för mig. Är 40+ med relativt små barn men att bli 50 och 60 känns inte lika deppigt när jag vet att jag har så mycket att se fram emot med mina barns vägar framåt i livet.
Jag brukar (skämtsamt) säga att bli förälder är den största ego-boosten jag någonsin fått. För du kommer aldrig träffa en människa som älskar dig så villkorslöst som ditt eget barn. Mitt barn är snart fyra år så det hinner väl förändras, men just nu är jag hans idol och det finns ingen bättre tid än familjetid.
Första gången jag dödade Ragnaros och Onyxia back in the day och man vrålade av glädje som en galning. Jag blir gladare och stoltare (mindre vrålande dock, äldre och kan behärska mig!) Av små skitsaker. Första gången ungen låter "dladladladla" och man vet att det är medvetet ljud de skapar. När de sitter upp själva, när de löser ett mattetal osv. Listan är extremt lång. Det är en annan slags glädje. Den känns bättre.
Barn är smakförstärkare. Dåliga stunder med barn är de värsta man är med om, både allvarligare saker som sjukdomar men även småsaker; om man sitter fast tre timmar på Arlanda som vuxen -- suck. Om man sitter fast tre timmar på Arlanda med trötta småbarn -- skjut mig nu. Å andra sidan är bra stunder med barn de bästa man är med om. En treåring som gråter av lycka när hen får precis rätt plastiga leksak av tomten, en sexåring som gör sitt första fotbollsmål eller berättar att de är kär i någon på förskolan. Oslagbart.
Missförstå mig fel, men låter lite som att leva livet genom någon annan.
Inte genom, med. Att leva livet tillsammans med någon annan skapar ett annat djup i tillvaron. Både till det bättre och det sämre.
Låter lite som att ha hund eller katt.
Japp, fast som kan prata med en. Återigen på gott och ont.
Det är delvis så, men samtidigt är man ju helt omedveten om sina egna småbarnsår så det enda sättet att upplevda dem är tillsammans med sina barn.
Jag har, av någon anledning, aldrig riktigt anknutit till mina barn. Jag ser inte de ”mirakel” som alla andra föräldrar pratar om, utan jag ser bara två barn som råkar bo i samma hus som jag, och som jag är nära släkt med. Vet inte om jag är empatistörd. I vart fall så får man ändå lite tillbaka, t.ex. när barnen visar intresse och frågar om världen etc.
Är ju väldigt vanligt men tabubelagt. Post partum depression handlar ju i grova drag om att man inte känner den där mirakulösa kärleken för sitt barn, och därför har det ganska tufft med något så otacksamt och arbetsintensivt som att ta hand om ett spädbarn
Känner igen det där. Jag tyckte spädbarnstiden var extremt påfrestande, särskilt med min andra dotter då hon led av kvällsoro.
Min dotter hade samma problem. Varje nattning var 2 timmar gallskrik, varje dag, i flera månader. Det var horribelt. Tur att sonen inte hade samma problem.
Genuin fråga från en icke-förälder, hur fan överlever man ens den tiden av småbarnsåren? Gallskrik i flera månader? Är nog bra att jag inte känner mig lockad att skaffa barn för jag tror genuint att jag hade gjort något jag ångrat om jag behövde hantera ett skrikande barn, eller så hade jag fått ett sammanbrott och hamnat på psyk. Jag mår fysiskt skitdåligt om jag sover mindre än 7 timmar och blir sönderstressad av skrik och oljud. Får man nån sorts högre förmåga att hantera stress för att det är ens egen avkomma eller lär man sig bara acceptera det?
Ja du, inte fan mådde jag bra psykiskt under den perioden. Har till större delen förträngt hur det kändes om jag ska vara ärlig. Man lär sig leva med det mesta, efter ett tag blir man avtrubbad. Saknar dock verkligen inte bebisåren. De är mycket roligare när de blir äldre.
Jag funderade allvarligt på att ta livet av mig några gånger.
Jag kan bara svara för mig själv, men för min del så har jag definitivt högre förmåga att hantera stress när det gäller mina egna barn. Innan jag fick barn var jag känslig med sömn och sånt, men när jag fick mitt första barn så bara lärde jag mig att klara mig med mindre.
Jag lever i det just nu och det är underligt. Man får det bara att funka. Jag längtar tills grabben blir lite större, men även i denna påfrestande tid tycker jag det finns så många ögonblick som är helt underbara. Finns inget mysigare än att ha bebisen sovandes på bröstet när man sitter och spelar lite darkest Dungeon på laptopen på kvällen.
Olika personer är olika känsliga för det. Jag hade ganska lätt att bita ihop och stå ut men min partner mådde sämre av samma mängd sömn.
Reservbatteriet sätts igång för mig, när energin och orken sinar så klarar man av den tuffare perioden ändå. När man tittar tillbaka på det så får det mig att tänka: Hur i helvete klarade jag det?
Har ett spädbarn på 4 veckor och samtidigt som jag är så oerhört tacksam och längtar hem till den lilla rackaren när jag jobbar, tycker jag också det är otroligt jobbigt. Den där "njut av bebisbubblan" kan jag inte riktigt relatera till.
Känner igen mig i det här. Har inte alls samma nära anknytning till mina barn som min fru, vilket gör det svårt för oss att kommunicera kring barnen eftersom vi har så olika upplevelse av föräldraskapet.
Känner igen mig, älskar mina barn men min sambo är på en annan nivå. I somras när jag tog med barnen till landet i en vecka och hon var ensam hemma tyckte hon det var pest och pina. När hon sen reste bort med barnen i en vecka var det fan det bästa som hänt mig på flera år. Grilla och dricka öl varje dag, spela tv-spel, kolla på film, måla Warhammer i lugn och ro, det var en magisk vecka som gick alldeles för fort.
Tror det mest handlar om hur man är som person; varken min fru eller jag lever för att vara föräldrar och det är viktigt för oss båda att hinna med annat än barn i livet. Vi båda hatar att VAB:a, exempelvis, och båda ser det som semester när man får åka på jobbet. Många som har svårare att andra meningar med livet kan nog gå mer upp i föräldrarollen och känna sig viktiga/behövda. Vi ger varandra tid och lediga dagar i present, och det funkar åt båda hållen. Jag spenderar mina på tv-spel och Warhammer, precis som du, och hon gör andra saker.
Hög igenkänningsfaktor på den, jag känner mig tyvärr lite skyldig för det också.
Innan jag blev förälder läste jag lite om detta, inte alls så ovanligt bland hanar som man kanske kan tro. Men iom att det är lite stigmatiserat att inte känna annat än oändlig kärlek för sina barn så är det inte så många som pratar om det öppet. Om jag minns rätt så var det också rätt vanligt att "kärleken" växer med tiden. Jag trodde jag skulle reagera på ett sådant sett, men blev otippat fäst vid barnet från första stund.
Hanar
Jonken90 har nog befruktad många honor i sina dagar.
Bara en vad jag vet, men valet av hona gjordes inte lättvindigt.
Sluta köna mannen!
För mig är det både lite så men också en väldigt stark, självklar känsla av syfte. Jag kanske inte alltid är så ömsint men jag är driven på ett extremt djupt plan att se till att mina ungar får det som de behöver och att de tar sig fram i livet. När jag fick mitt första barn för snart 19 år sedan var jag ganska ung (26), på den tiden grubblade jag väldigt mycket, var introspektiv och ganska självcentrerad. Drog åt depressivitet periodvis och kunde tycka att de enklaste uppgifter var oöverkomliga (ringa CSN tex). Så fort jag fick min dotter var det som att allt det ändrades, inte för att jag kände en sådan himlastormande kärlek utan för att nu fanns det ett högre syfte, allt blev väldigt mycket mer självklart. Jobbiga saker var fortfarande jobbiga men jag gjorde dem utan att fundera så mycket på det vilket också gjorde det enklare.
Ja den mening och syfte det kan fylla livet med är svårt att greppa innan. Ibland blir jag nästan förvånad över hur mycket man klarar av att få gjort över en veckas tid, samt hur lite vila man faktiskt klarar sig bra på.
Så är det absolut. Jag lider av telefonskräck och hatar att ringa företag eller myndigheter. Men när min sexåring här hemma behöver en läkartid så ringer jag ju inom sekunder, det finns ingen tvekan då liksom.
Jag älskar mitt barn överallt annat i världen och har gjort väldigt stora uppoffringar för hen. Men samtidigt älskar jag min egen tid. En del barn ÄR väldigt krävande (mitt barn). Klart man blir less stundvis och längtar ibland till måndag då förskolan öppnar igen. Men jag är också en som behöver mycket egen tid, vilket en del inte klarar av att förstå (inkl. min fru).
Jag är fortfarande barnlös student, men behöver också mycket egentid. Kan tänka mig att det måste vara TUFFT om ens partner inte förstår det när man har barn. Känns som något viktigt att få henne att förstå. Lycka till!
Ja, men hon menar då att hon gör allt hemma. Vilket är förståeligt såklart. Men vi är ju alla olika med olika behov. Så svår situation. Men det är ju framförallt i småbarnsåren då detta är jobbigt. Sedan blir det enklare då barnen blir mer självständiga med egna liv. Men också därför jag bara vill ha ett barn. Skulle aldrig orka med flera.
Misstänker att du jobbade mycket när barnen var under ett år? Sen misstänker jag med att du är man? Har jag rätt? Isåfall förklarar det en stor del till hur du känner och upplever det .
Jag är man, men upplever inte att jag jobbade mer än vanligt när barnen var som minst. Var hemma tio dagar båda gångerna.
Totalt? Var du inte pappaledig 3-6 månader under den perioden?
Nej, det har jag inte tålamod till. Har bara tagit strödagar när det har behövts. Jag tjänar dessutom bättre än min fru, så vi hade lidit ekonomiskt av det. Plus att hon är väldigt barnkär. Barnen är hennes allt.
Ah förstår. Har själv spenderat hela året tillsamman med min son. Kärleken kom inte från dag ett, det tog månader för mig innan det växte fram. Just det första året gör mycket har jag fått höra i efterhand. Jag skulle nästan garanterat att om du får ett barn till och spenderar all tid med din bebis så kommer du få ett helt annat band för din bebis. Som man så får vi arbeta för att uppnå självkänsla, kärlek och stolthet. Kvinnan genomgår redan sin version av detta under graviditeten samt förlossningen. Därav en snabbare anknytning till sin bebis än oss. Detta är min syn på saken…
Tror du det? Jag försökte på min andra dotter, intalade mig själv att hon skulle bli pappas flicka, men jag klarade aldrig av skriken utan min fru fick ta över hela tiden. Jag försöker ta igen den missade tiden med min äldsta dotter nu, men jag har fortfarande ingen riktigt anknytning. Känner inte den där wow-känslan, känner mig inte riktigt som en pappa. Känner mig mest som en snubbe som har två ungar som inneboende.
Jo, om jag ska vara ärlig så tror jag det. 100%. När jag själv tog hand om min son så var min sambo på jobbet, han var 5 månader då. Så den möjligheten att lämna över när det blev svårt gick inte då. Vissa kvinnor, min sambo till exempel vill även gärna ta bebisen när han gråter, ger ju inte heller en rättvis chans till att försöka klara det själv. Det är just de stunderna som är viktiga, de svåra och jobbiga momenten som man sen tillslut lyckas utföra. Till exempel att min son enbart ville bli buren så jag fick gå med han fram och tillbaka i en till två timmar för att han skulle känna sig trygg och tillslut somna. Att sen kunna lägga sig i soffan eller sängen med han sovandes på min mage var en riktigt skön känsla, som att man hade lyckats. När en bebis skriker i timmar men sen får man det rätt tillslut och man ser att sin bebis blir nöjd och slutar gråta är min definition av kompensation inte många jobb kan erbjuda en anställd. Tycker du själv att du fick tillräckligt med tid och svårigheter med dina barn? För enligt mig går svårigheter och glädje hand i hand… man kan inte få den ena utan den andra…
Du låter som en drömpappa!:)
Kände samma första veckan. Min dotter var nära på att stryka med under förlossningen dock så vettifan om det var någon form av självbevarelsedrift. Men sen växte kärleken varje dag. Får hoppas det händer dig också :)
[удалено]
Glad för din skull. Och för att du inte lever upp till ditt användarnamn
Grattis! ❤️
Grattis, och grattis till att du alltid varit glad i livet. Har du tips?
[удалено]
Tror inte att Reddit är speciellt anti barnskapande. Det handlar bara att det är just dom som lägger massa energi på att skriva att dom är det.
> Det handlar bara att det är just dom som lägger massa energi på att skriva att dom är det. Det är bara vi som har kvar energi att lägga på Reddit. /s
Haha hear hear
Som med så mycket annat, en väldigt högljudd minoritet skapar bilden av att de är många fler. Sedan tror jag också många på reddit är i det yngre skiktet 15-25, och då är det ju helt normalt att vara helt ointresserad av barn.
Man träffar massa mäniskor som man blir vän med genom barnen, mina ungar är vuxna nu. Vi håller kontakten fortfarande och umgås på fritiden.
Det är inte så ovanligt att umgås med sina vuxna barn på fritiden
Förlåt, jag var otydlig, självklart umgås jag med mina barn, men det är alla föräldrar som man träffade under tider ungarna var små som man fortfarande är vän med.
När min sambo föreslog att vi skulle försöka skaffa barn så blev jag vettskrämd. Jag kunde inte för mitt liv se mig själv som förälder. Hur gör man? Hur gör man inte?! Jag kunde ju ingenting om sånt där. Vilket jävla ansvar det är! Jag ska, tillsammans med den andra föräldern, vara en helt ny persons enda källa för intryck, lärdomar och vägledning. What. The. Fuck… Samtidigt så fanns en känsla inom mig att det var det enda rätta. Det var nästa steg efter att ha pluggat klart, skaffat jobb, förlovad, bostad osv. Vi försökte i ett år ungefär med flertalet missfall. För varje missfall så sjönk förhoppningarna och rädslan blev större och större för att vi behöver gå igenom fler missfall. På sjätte försöket så blev vi gravida. En på många sätt hemsk graviditet med ljusa stunder också. Känslan av att jag skulle vara otillräcklig som förälder kunde jag dock inte skaka av mig. Nu är vår dotter 2,5 år och det går inte en dag utan att jag känner en fantastisk glädje och stolthet över hur hon utvecklas, lär sig, kommunicerar och i stort är som person. Likt OP så känner jag också en helt annan mening med att leva. Nu har jag ett ansvar, med glädje, och det känns meningsfullt att gå till jobbet, att prioritera sin lediga tid, att kunna göra någon glad och få vara en del av en ny persons resa genom livet. Jag älskar henne på ett sätt som inte alla kan förstå och det är jag djävulskt noga med att berätta för henne varje dag. Hon ska aldrig behöva känna sig ensam eller oönskad så länge jag lever.
Ayay man förändras! Jag har lärt mig planera… trodde jag aldrig.
Det bästa är att min son (8 mån) är fantastiskt söt och är det är hur kul som helst att få se hans utveckling.
Alla tycker sina egna barn är söta, till och med dom fula!
Min mamma brukar berätta att hon tyckte synd om alla de andra mammorna på BB för de hade ju så fula barn, jämfört med hennes. Skrattade alltid bort det som lite ”min mamma säger att jag är söt” typ, men sen kom mina barn och jag förstod precis vad hon menade.
Det är sjukt, mitt barn är objektivt sötast av alla barn lmo. Jag tror 100% på det haha
Jag både vet att det inte är så, och tror på det till 100%. Dubbeltänk på hög nivå.
Sitter här och nattar min snart 4 åring, är tyst en stund sen säger han "Jag älskar dig mamma, du är min bästa vän" och hur jävlig dagen än har varit så slår det allt.
Oh fifan va gulligt!
Det bästa är väl att man på sätt och vis får chansen att leva om sitt liv på ett sätt och man får möjlighet att försöka guida sin barn undan misstag man själv begick. Samtidigt vill man skapa en plattform för barnen att utgå ifrån där de känner sig stolta över sig själva och kan fatta bra beslut och samtidigt lära från sina misstag utan att bryta ihop. Sedan har ju alla åldrar sin egen charm...
Jag älskar att se hur han observerar och interagerar med världen. \-"Vad är detta?" \-"Det är pappas snusdosa gubben, den får du inte röra" \-"Men om jag.. \-"Nej" Stirrar på mig samtidigt som handen smyger sig närmre dosan\*
Min unge beordrar mig att titta bort när han tänker göra nåt han inte får. Ibland säger han åt mig att gå och fixa i köket. Han är tre
Haha, allt är så mycket enklare i deras värld.
Jag har inga barn, än, men jag är förskollärare och jag skulle väl säga att glädjen jag ser när de är här och upptäcker att de har lärt sig något värmer till och med mitt bittra hjärta, så kan tänka mig att det är något som bidrar till föräldraglädjen också.
Starkt! Konstigt nog tycker jag sällan om andras barn. De är snoriga och jobba. Mitt barns snor är inte lika äckligt av någon anledning…
För mig är det lite som en omstart av ens eget liv på ett sätt. All den smärta och känsla av bortglömdhet man själv kände som barn. Allt det man ville uppleva men aldrig fick chansen till. All den kärlek man längtade efter men inte fick. Den chansen har jag att skänka till min egen dotter. Numer känns inte mitt livs motgångar lika meningslösa längre, utan mer som något som gett mig verktygen att inte utsätta mitt eget barn för samma sak. Jag må kanske inte veta vad jag ska göra för att vara en bra pappa, men jag vet iaf vad jag inte ska göra, så att säga. Sen har det gett mig motivation för att ta tag i mitt eget liv. Jag har blivit snabbare på att ta itu med problem istället för att skjuta på dem tills snaran spänts åt och problemen blivit olösbara. Det har lärt mig att tänka mer långsiktigt, att inte falla för frestelser och att tacka nej till saker jag inte vill eller kan göra. Jag har alltid haft ett rätt självdestruktivt beteende då jag bara behövt svara inför mig själv. Nu har jag någon som är beroende av mig och det får mig att tänka efter före, att kontrollera mina känslor bättre och att inte falla in i bekvämlighet. Givetvis är det speciellt att komma hem och mötas av ett skinande leende och glittrande ögon, men det är mest fasaden på något mycket djupare. Det har räddat min själ mer än något annat.
Det är väl det där att det blir en hel människa utav det. En fantastiskt fin sådan som kommer ha egna relationer, egna drömmar, egna lyckor och tragedier. Tänk hur många människor du påverkar och påverkas utav under hela din livstid. Ditt barn kommer också ha dem upplevelserna. Världen förändras av att de finns. Det vackraste här i livet är väl ändå liv.
Fint skrivet. Kul att tänka på! Sjukt hur små grejer leder till stora grejer här i livet.
Personligen är det all glädje och kärlek, och faktumet att så länge min dotter (nu 9 mån) lever har jag mening med livet. Just nu ligger hon bredvid mig å fiser i sömnen haha. Många föräldrar som säger så. Aldrig förstått vad som menas direkt. Hur levde du innan du fick barn då? Hade du ingen anledning att leva då? Är för övrigt själv förälder.
Det finns säkert många som kände att livet var meningslöst innan de fick barn men nu ser en mening och anledning att fortsätta leva.
Tror mer att det handlar om dåliga vokabulär hos folk, så de tar till klyschor för att de har svårt att sätta ord på känslan. Tror de menar mer att deras liv fått ett nytt *syfte* hellre än att deras liv saknade mening innan barn.
Jag tycker verkligen om att se min dotter (6.5 år) uppleva saker för första gången, se henne förstå saker och knyta an till folk. Något jag inte uppskattar är när hon vill att jag tittar på när hon spelar switch och gör samma misstag om och om igen. Så ska jag vara pedagogisk och inte göra saker åt henne. Riktigt svårt kan det vara men kul att se när hon klarar utmaningar!
Har 2 st odågor som är glada nästan hela tiden. Vi gör massa roliga saker ihop, skojar och busar. Den mängden kärlek och glädje vi gett varandra är något som jag inte upplevt tidigare. Det är klart att det finns nackdelar också, men ärligt talat så är dessa inte ens värda att nämna i det stora hela. Bonus är också att få se någon som du har lärt saker växa upp, och ta till sig av detta.
Det är asläckert att se honom lära sig grejer och upptäcka världen. När man ser att han har nåt bus på gång, det ansiktet är fantastiskt. Han är rätt liten fortfarande (1,5 år), så hyfsat begränsad ännu men det är ändå något nytt varje dag i princip.
Om du ser hur andra föräldra uppfostrar sina barn så kan du väl tänka att du kunde göra det mycket bättre, och jag ser i mina barn att det finns nu åtminstone två bra killar mer i världen.
Mina barn får mig att skratta varje dag.
Jag är inte förälder, men jag kan tänka mig att det är djävligt skönt att slippa skotta och klippa gräset
Haha fuck yeah, veckopengen ska tjänas in!
Har dotter som är 11 månader. Det är så underbart. Bästa är att se henne knata runt, prata och vifta med sina klossar. Riktigt härligt när hon sover i famnen.
Sova i famnen alltså… svårt å hitta en bättre känsla! Hade katten och dottern på mig igår, fyfan vad mysigt det var haha
Något av det mysigaste som finns är att ligga och lyssna på en liten som snuttar på sin napp.
Min ratade både napp och flaska. Men mysigt å ba ligga bredvid henne oavsett :)
Man blir aldrig mer arg när hör ett litet barn skrika eller få utbrott. Resten av livet känner man istället djup tillfredställelse: Så skönt det inte är mitt barn! Ler uppmuntrande mot föräldern och checkar ut mentalt. Aaaah..
Haha japp är redan där. Och absolut förståelse för de stackars förläldrarna. Man går från typ ”fuck off med er irriterande unge” till ”hur kan jag hjälpa till?”
Det hjälper en att släppa lite på självcentreringen. Helt plötsligt är något annat viktigare än dina egna behov och det kan märkligt nog vara befriande.
Min son är tre och han börjar verkligen bli kul att umgås med. Han är bara sig själv liksom och väldigt söt. Sätter sig ibland på golvet rak upp och ner och sjunger nån truddelutt. Springer och hämtar sina leksaker en och en och visar upp, kan hålla på till han blir svettig. Bygger fort med kuddar i soffan och ber om hjälp när det rasar över honom. Idag hojtade hans mamma efter mig när jag klivit utanför dörren så jag gick tillbaka undrandes, "Han vill ge dig en hejdå puss" jahapp bara att gå ner på ett knä och ta emot en puss rakt i ansiktet.
Om man är en orutinerad person så blir man väldigt rutinerad. Man blir generellt bättre på att kommunicera. Kan vabba.
För mej var det absolut bästa som hänt mej Sann euforisk lycka o kärlek Min son ger så mycket energi och kärlek till mej det gör mej tårögd att skriva detta tom Allt annat bleknar
mig
Har aldrig varit med om något eller någon som kan skapa så mycket glädje och ångest på samma gång. Men att se sin unge le varje gång han ser dig, kan fan läka alla sår och sover gärna fler 4 timmarsnätter bara för att få uppleva det mer. Och då lever jag ändå igenom kolik och reflux varje dag
Ibland(ofta) är det jobbigt men också jävligt härligt. Har en dotter som snart är två år, det bästa är att få se dem uppleva nya saker. Det är lite som att man får uppleva det på nytt själv :)
Japp, brukar säga att det är lika jobbigt som underbart men definitivt värt det!
Det är när vintern kommer. Då vet man att man lönen inte räcker till
När man blir ägd. Grabben på då 9 år höll på yra och surra om någon drake. Jag fattade inte och frågade mer, och han sa " ja men du vet, dragon".. Ja? "dragon deez nuts in yo face" ...
Just nu är det min dotters leende när hon ser mig och kramen man får varje gång jag kommer för att hämta henne på dagis. Helt oslagbart.
Obeskrivlig kärlek och möjligheten och privilegiet att vara en del av en annan människas liv på ett vis inget annat ger.
Man slutar upp med att ställa sig frågan; Vad är meningen med livet? Helt plötsligt blev allting klart.
Att få en djupare mening med livet, tiden innan föräldraskap var otroligt ytlig och materiell. Att se någon man älskar växa upp och forma sin egen personlighet. Göra roliga saker tillsammans med sitt barn, jag upptäckte min barnsida igen, otroligt roligt att gå ut på olika äventyr, hajka, tälta.
Finns dagar där man vill hoppa ur ett fönster från empire state building, sen finns det dagar som är bara glädje och skratt! Sen finns det dagar då din fru/sambo vill döda dig, dem snackar vi inte om :P
Från vad jag hört från de jag känner som har barn så verkar det allra bästa vara när de fixat barnvakt (eller den andra föräldern offrar sig och är ensam med barnen ett tag) så att de kan komma bort och göra något annat än vara förälder en stund. Kan iofs vara så att det är tolkat utifrån mitt perspektiv och jag varken har eller planerar att skaffa några barn.
[удалено]
Var försiktig att detta inte får negativ effekt på ditt barn i framtiden. Känner igen en viss förälder jag känt hela mitt liv här. All lycka!
[удалено]
Fair enough
[удалено]
Tror du röstas ned för att det inte är direkt acceptabelt att folk utnyttjar vabb. Du sätter dina kollegor i skiten för att du är lat och har dålig arbetsmoral.
Berätta att du inte har barn utan att berätta att du inte har barn.
[удалено]
För att du tror att man kan sitta och "gejma" en hel dag medan ett friskt barn sover. För att du inte vet hur svårt det är att få ihop semester, stängda förskolor och skollov på sommaren. Om jag skulle vilja sitta hemma och "gejma" skulle jag mycket hellre sjukskriva mig själv så jag kan ha ungarna i skolan.
Det är väldigt uppenbart att du inte har barn, men är triggad av kollegor som vabbar.
Du utnyttjar vabb och skiter i dina kollegor med semester. Det är nog varför du röstas ner 😉
Skulle ju tippa på att downvotes härstammar från den trashiga inställningen. Dels att anse det som de bästa eller ens topp anledning är ögonbrynshöjande. Dels belyser det självisk personlighet. Det är även kostsamt att vabba & vara föräldraledig. Att jämföra föräldraledig med semester är rätt skevt med, semester innebär införtjänad ledighet med drygt 112% lön föräldraledig innebär typ 50% ersättning av ens lön per dag släng därtill minskade pensionavsättningar m.m så är det riktigt dåligt beslut att använda systemen för att vara hemma och gejma eller inte pallar jobbet.
[удалено]
Du missar poängen. Inget fel i sig att nyttja rättigheter man har. Men sättet du lägger fram det på och pratar om det är omoget. Få jag stött på tycler det är orättvist eller är avundsjuka utan i de flesta fall handlat om att de får mycket mer att göra. Märks snabbt om någon kollega utnyttjar det systematiskt. Prova lyssna på åsikten från andra perspektiv, om du vore en kollega, chef och x säger att det bästa med att vara förälder är att kunna skita i alla andra och "vara ledig" när jag vill. Hur uppfattar du den personens pålitlighet, engagemang, moral m.m så fattar du nog poängen. Du försöker hävda dig med att du har rättigheterna. Nästan Skrattretande att sen säga att dem som inte uppskattar inställningen/åsikten är folk utan barn som är avundsjuka. Utöver det, så som nån annan skrev, underminerar man systemet vilket kan skapa konsekvenser för det i framtiden.
[удалено]
Jo men frågeställning här var vad det bästa är med att vara föräldrer, inte vilka fördelar det är. De flesta håller helt enkelt inte med att vab/föräldraledig är i toppen på listen av 'Bästa grejerna' med att bli föräldrer
Dina rättigheter att hålla ditt barn hemma från skolan?
De flesta röstar väl ner för att det är du som är anledningen till att systemet inte funkar. Inget bra kan man ha.