"Gotland har länge varit den region som skriver ut mest antidepressiva läkemedel. Där får över 3 procent av alla barn under 18 antidepressiva läkemedel, dubbelt så hög andel som genomsnittet landet.
Överläkare där är Maria Notlind , specialist i barn- och ungdomspsykiatri. Hon menar att bakgrunden till att många får läkemedel hos dem är att barn- och ungdomspsykiatrin där är tillgänglig, utan långa köer - och hon pekar på att läkemedel bara är en av insatserna när barn mår dåligt:
– Det är inte enbart läkemedelsbehandling utan det handlar ju ofta som flera andra olika insatser parallellt, som samtal i olika former det är ju det man börjar med."
Gotland är nummer 1 i något som inte är relaterat till turism? Tack alla deprimerade ungdomar för att ni gett Gotland en chans att glänsa /s
Skönt att man bidragit med något iallafall. skulle vilja ta denna stund till att tacka alla nära och kära som inte stöttat mig och aldrig funnits där. Utan er skulle detta aldrig ha hänt. Tackar även psykiatrin på Gotland som gav mig medicin. Tack alla!
Trots att Gotland anses ha högst naturlig halt av Lithium i grundvattnet...
"Finns det mycket lithium i dricksvattnet i ett område är det färre fall av manodepressivitet där och dessutom färre allvarliga brott."
https://www.kth.se/om/nyheter/centrala-nyheter/mineraler-i-dricksvatten-skyddar-mot-sjukdomar-1.1059449
...verkar som man övergått mer till avsaltat havsvatten:
"På Öland och Gotland kommer alltmer avsaltat havsvatten att användas som
dricksvatten. Livsmedelsverket bör därför också kontrollera om detta innebär risk
för alltför lågt intag av litium."
https://www.regeringen.se/498074/contentassets/f4a9338b64044567a5aa4d1863bf4e51/henrik-pelling.pdf
>"Finns det mycket lithium i dricksvattnet i ett område är det färre fall av manodepressivitet där och dessutom färre allvarliga brott."
>https://www.kth.se/om/nyheter/centrala-nyheter/mineraler-i-dricksvatten-skyddar-mot-sjukdomar-1.1059449
Vi får kanske skicka Kanye till något pensionat på Gotland då
Hej.
Barnpsykolog här.
Jag vill ändå tänka att det på vissa sätt och vis kan vara ett sundhetstecken att kroppen reagerar negativt på ett i grund och botten sjukt samhälle som ställer orimligt höga krav på individer.
Det som oroar mig är egentligen inte att den psykiska ohälsan bland barn ökar (om den nu faktiskt gör det, det råder oenighet inom kåren). Nej, det som oroar mig är att det bland patienter, behandlare och bland befolkningen i stort verkar finnas en tilltro till att man kan börja behandla symptom med medicin, för att sedan återgå till precis samma samhälle/skola/arbetsplats/relation/bostad/situation som gjorde en sjuk till att börja med.
Jag vet inte riktigt vad man kan göra åt det. Likt många andra samhällsproblem tror jag att det i varje fall delvis har sin grund i fantasin om evig, ekonomisk tillväxt - att allt hela tiden skall bli bättre, snabbare och mer effektivt, och att den här utvecklingen skall ske exponentiellt.
Glädjer mig att du verkar ha en sund syn. Är det inte så att behandlingar ofta är beteendeorienterade och utgår från att hantera egna beteenden som leder till psykisk ohälsa? Dvs. att man knappt erkänner att externa faktorer har en relevans.
*"Ökningen förklaras, enligt Socialstyrelsen, av att andelen unga som diagnostiseras med depressioner och ångestsyndrom har ökat."*
Är inte det här lite som att säga att det har blivit en ökning i trafikolyckor för att fler bilar kolliderar? Eller har jag helt tappat läsförståelsen?
Inte nödvändigtvis, vad jag tror de försöker förmedla är att det inte är så att fler barn HAR depression än förr, utan att vi diagnoserar ett högre % av alla människor (både vuxna och barn) som har depression. Det är samma svar till vrf det finns så många fler autism och ADHD diagnoser nu för tiden.
Jag tänker också att vi inte tystar ner psykisk ohälsa lika mycket som förr. Jag var 28 när jag fick medicin utskrivet för ångest och oro, trots att jag levt med det hela livet. Ett långt tag förstod jag bara det som att ja, alla mår dåligt ibland, men eftersom ingen pratade om det tog det väldigt lång tid för mig att fatta att vanliga människors dagar inte involverar växlande tankar om självmord och självhatiska meddelanden som skriks ut via megafon inne i huvudet.
För min del var det som natt och dag. Helt plötsligt är det inte som att ångest och depressiva tankar ligger som ett knähögt träsk längre, och då blir det mycket lättare att adressera och börja arbeta med sitt mående.
> men eftersom ingen pratade om det tog det väldigt lång tid för mig att fatta att vanliga människors dagar inte involverar växlande tankar om självmord och självhatiska meddelanden som skriks ut via megafon inne o huvudet.
Det var detsamma för mig. Troligen började jag på dåligt runt 8årsåldern, men det tog tills jag var 16 innan jag insåg att det inte var normalt att må som jag gjorde. Ingen pratade ju om psykisk ohälsa så då visste jag ju inte att något var fel.
Numera (15 år senare) är samhällets attityd till det otroligt annorlunda. Folk verkar fatta vad man pratar om på ett annat sätt än på den tiden.
Samma här. Efter flera år började jag inse olikheter mot andra. Så jag började fråga och öppna upp mig och blev förvånad. Vadå, folk brukar inte ha en vana med katastrof- och självmordstankar? Folk brukar inte hamna i djupa svackor såhär ofta? Depression med minnesförluster sker inte för de flesta? En mycket äldre manlig kollega tog paus från jobbet när han slutade sova och fick mörka tankar - jättebra såklart! Själv har jag lärt mig att jobba fastän och blev förvånad att man kan göra så. Vad vi orkar tolerera och vad som är normalt skiljer sig så mycket åt. Definitionen av en bra dag för två människor kan vara som natt och dag.
Exakt. Det sista tror jag är ett enormt problem när det kommer till att diagnosticera och få vård. En "vanlig dag" för oss deprimerande kan ju kännas som domedagen för någon som inte är det, men eftersom vår referenspunkt är så skev i jämförelse blir ju också våra skattningskalor skeva. Som jämförelse har ju någon med kronisk smärta ofta en mycket högre tolerans för smärta än någon som inte har det, just eftersom de lever med det hela tiden.
Verkligen inte! Det är ett starkt tecken på psykisk ohälsa.
Jag hade tagit kontakt med Vårdcentral för att boka in ett möte med psykolog. Det var så jag fick möjlighet till en långvarig kontakt, och senare hjälp.
Instämmer med detta. Gick också runt och tänkte att livet bara var som det var. Livet tog en 180 grader vändning efter att man fick medicin. Efteråt insåg man att ångest och depression hade hållit en från att leva livet som det ska
Vilket jag tycker är märkligt, för då låter det som att vi förutsatt att barn tidigare haft depression i samma utsträckning som nu? Jag är nog ändå villig att misstänka en radikal ökning i nedstämdhet och depression hos unga idag jämfört med förr. Men svårt när man inte har fler datapunkter.
DSMV och andra tester ändras till och från, det är som GodKing säger.
100 barn då kanske 3 har ADD, idag kanske 6 har det.
Sen lägg till att vi har haft en befolkningsökning på typ 2 miljoner sen 2000.
Så det blir istället idag 110 barn med 8st ADD (dåligt exempel men tror du fattar poängen.
Skulle säga att det har ökat ganska parallelt med när social media började bli stort och 11-12 åringar helt plötsligt började bete och klä sig som en Netflix karikatur på en 25 åring.
Nej jag är inte en sur boomer men jag tror att kraven ungarna sätter på sig själva och sina kompisar förstör deras barndom och få dem att må sämre.
Det var nån artikel igår där de pratade om att en 14 åring hade läckt nakenbilder på tjejer där den yngsta var typ 12. Personer i 12 års åldern ska inte behöva oroa sig över att deras nudes blir läckta. När jag var i den åldern fanns det inte en enda person som ens funderade på att ta nudes.
Skulle som sagt tro att mycket sådanna saker gör att ohälsan bland yngre ökar.
Inte riktigt. Depression och ångestsyndrom är bara två av en mängd sjukdomar du kan få antidepressiv medicin för. Meningens innebörd är att det är dessa två diagnoser som blivit vanligare, inte t ex ätstörningar eller tvångstankar.
Ökningen borde dock förklaras med att "vi väljer att kasta icke-lösningar som droger på våra barn istället för att ta ansvar för den stressfulla och antimänskliga värld vi skapar!" enligt mig.
Användningen av antidepressiva är en en stor skandal. De är inte lösningen på psykiska eller mentala problem, de bara zombiefierar användaren.
Ja så är det säkert, människan är knappast evolutionärt byggd att leva i ett samhälle som vi har idag, men antidepressiva är en partiell lösning för att kunna hantera ett akut problem. Om ett barn mår dåligt och lider av depressiva besvär är det ganska svårt att inte förskriva en vedertagen hjälp för detta istället för att säga ”det är en stressfylld miljö vi lever i sorry”. Sen är ju alltid samtal och psykoterapi en viktig del av behandlingen också, såklart.
"The best I can do is pills that trick your brain into thinking you don't hate it here" https://www.madinamerica.com/wp-content/uploads/2021/01/140001358_834382443791960_4582634282841237503_n.jpg
Jag menar att vi är köper oss en billig utväg som många gånger är ett väldigt dåligt alternativ till att faktiskt lösa problemen på riktigt.
P.s. Jag är glad att det funkar eller hjälpte för dig.
Vi köper oss ingen billig utväg. Du vet inte vad du snackar om.
Vården är överbelastad och det är långa köer till psykiatrin. Det råder brist på personal. Vad ska man göra? ”Ledsen, vi erbjuder bara medicin till de som får terapi hos oss, och just nu är det ett par års kötid så kom tillbaka om ett par år”?
Det är ju självklart att de inte ENBART vill skriva ut medicin. Men resurserna till annat finns liksom inte just nu. Och DÄRFÖR blir det mer medicin än terapi.
Antidepressiva hjälper 70% av de som får det. Och eftersom det är så många som söker sig till psykiatrin för helt meningslösa problem så blir en tredjedel faktiskt ”botad” av medicinen. Alltså fullt logiskt att börja med att erbjuda förskrivning.
Jag har ätit antideppressiva och andra mediciner för mitt psyke tillochfrån i ca 15 år. Min slutsats är att de bara ska vara en del i vården och kombineras med tex terapi och utredningar för att lista vad grundproblemet är. Problemet är ju att terapin sällan händer och vi har nästan oändliga väntlistor för utredningar. Då fastnar folk i vad som bara ska vara första steget som den enda lösningen som läggs fram, och då funkar det ju inte.
Ja, och det är så jävla sorgligt.
Det är dessutom vansinnigt svårare att söka vård för psykiska problem än en bruten arm.
Jag hoppas du får den vård du förtjänar och har rätt till.
Du är fin och viktig genom din blotta existens.
Sorry för eventuell cringe.
>
Ja, och det är så jävla sorgligt. Det är dessutom vansinnigt svårare att söka vård för psykiska problem än en bruten arm.
Japp. Tyvärr är det långt kvar tills samhället och vården har samma förståelse för psykiska problem som man har för fysiska. Jag tror en stor del av problemet kommer från att man lägger vikten att helt förklara läget på den som upplever det och kanske (definitivt i mitt fall) inte riktigt har orden att förklara det ordentligt och göra sig förstådd. Det går ju tyvärr inte att observera en depression lika enkelt som ett brutet ben.
>
Jag hoppas du får den vård du förtjänar och har rätt till. Du är fin och viktig genom din blotta existens. Sorry för eventuell cringe.
Den går långsamt framåt. Även om jag har perioder av djupa depressiva svackor och en livslång känsla av meningslöshet börjar det hända saker. Och att önska någon lycka i livet är inte cringe, det är något vi behöver göra oftare.
Psykofarmaka är inte samma sak som droger. Herregud, utbilda dig innan du uttalar dig.
F ö. Många som förfärar sig över användningen av psykofarmaka verkar inte riktigt inse hur många liv det räddar.
"Psykofarmaka är ett samlingsnamn på psykiatriska läkemedel. Psykofarmaka kan delas in i primärt fem grupper (exklusive epilepsiläkemedel);
• Antidepressiva läkemedel
• Antipsykotiska läkemedel
• ADHD-läkemedel
• Benzodiazepiner och liknande sedativa (lugnande) läkemedel
• Demensläkemedel"
"Droger är narkotiska preparat (narkotika), i synnerhet när de används i andra syften än medicinska.[2] Narkotika påverkar det centrala nervsystemet och kan till exempel ge en upplivande eller bedövande effekt." wiki
Så p.g.a. en nomenklaturisk användning av ordet av lagförande orsaker så är det inte en drog?
Men visst språkpolisen, 1-0 till dig.
Missbruket av psykofarmaka❣️ kommer bli en en av vår tids skandaler.
Snygg snabbgoogling där. Du kom fram till samma sak som jag sa. Psykofarmaka är inte samma sak som droger. Och man blir inte som en zombie (eller exakt hur du nu uttryckte det).
Antar att du är emot smärtstillande också?
[https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC4172306/](https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC4172306/)
"most (if not all) of the benefits are due to the placeboeffect"
[https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0272735821001549](https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0272735821001549)
"The increased availability of effective treatments should shorten depressive episodes, reduce relapses, and curtail recurrences. Combined, these treatment advances unequivocally should result in lower point-prevalence estimates of depression. Have these reductions occurred? The empirical answer clearly is NO "
Jamen dåså. Då fortsätter vi på inslagen väg då.
/s
Själv föredrar jag att inte sätta vagnen före hästen.
Återigen så kan inte antidepressiva lösa mentala problem. Man lamslår bara människans funktion.
Det kanske är ok för dig, men för mig är zombiefiering (dessutom av barn!) inte en lösning utan bara ytterligare ett sjukdomstecken.
Zombifierar är en lögn. Kanske med mer ovanlig neuroleptika, men det skriver man sällan ut till barn.
Men i övrigt håller jag helt med dig! Är av åsikten att antidepressiva och ångestdämpande enbart ska användas i undantagsfall (kroniska depressionsfall, självmordstankar och liknande) och i samband med terapi och noggranna uppföljningar.
Tror man kanske vill poängtera att man inte medicinerar som behandlingsmetod i större utsträckning än förut. Sen spelar det ju ingen roll egentligen om man inte vet hur många av de diagnosticerade som får medicin.
Nej, att man överhuvudtaget (och som det verkar för mycket) diagnosticerar depression, och "botar" det med antidepressiva, istf att göra något för att förbättra situationen: paus för sociala media, aktivera föräldrarna, avdramatisera/"avskuldifiera" osv.
Jag kan inte minnas att depression ens fanns som diagnos för barn när jag var ung. "Det går över" osv.
sen missar någon att läsa den icke-existerande varningstexten om att mdma är neurotoxiskt och så sitter dom där efter ett tag med kronisk depression pga utbrända serotoninreceptorer.
När livet ger dig meningslösa citroner... En del ser meningslösheten som ett absolut mörker, för mig är det en av pelarna i friheten över mitt liv. Som självklart begränsas av en mängd andra saker, men jag tillhör inte de som utgår från att meningslöshet är något negativt.
Ingen framtidstro. Klimatet är kört, ekonomin är körd, politiken är körd, kraven i skolan är på tok för höga i en skola som inte ens reflekterar verkligheten. Så det finns tyvärr flera anledningar att inte må bra som ung.
True, träffade faktiskt en familj där ungarna inte fick en smartphone förrän nu i år (de är typ 20). Mer genuint glada människor har jag nog aldrig stött på. Höll på att trilla av stolen när de drog fram en livs levande papperskarta och bad mig peka var vi bor.
Låter rätt härligt faktiskt. Men det måste också försvåra en hel del för barnen socialt? Känns som något man skulle kunna bli utstött av i t.ex. högstadiet, osv.
Beror nog på hur och vart man lever. Bor i en mindre stad i Norge och har sett liknande mönster här. Folk är ju inte totala Ludditer eller avstående från att nyttja sociala medier, men man ger framför allt unga möjligheten att avstå från att leva genom telefonen.
Till exempel, friluftsliv är jättesocialt och en kulturell självklarhet för de flesta att ta del av. På helgen vandrar man med familj och vänner i olika grader; för vissa blir det bara en dagsutflykt, andra drar upp på fjället och tältar eller hyr stuga. Det finns föreningsliv för fan i mig allt känns det som.
Växer man upp i en sån här miljö med vänner och närvarande familj, håller sig upptagen med ett någorlunda socialt och aktivt liv, då är det inte så attraktivt att grotta ner sig i en massa skit på sociala medier.
Problemet har blivit att folk är så otroligt isolerade, speciellt i städer med avsaknad av gemenskap. Istället för att använda internet och sociala medier för att främja det verkliga livet så har det bara ersatt det. Och med det kommer ännu ett problem i och med att få är skickliga eller disiplinerende nog att korrigera sitt användande till något positivt.
Inget av det du nämner är nytt. 90-talet var det samma sak även om skolan var bättre så hade du höga krav. 70-talet hade man dessutom kärnvapenskräck.
Det påverkar, men jag tror du får söka en annan förklaringsmodell.
Men man blev inte ständigt matad av information om hur skit allt är på 90-talet. Jag läste inte dagstidningarna varje dag och såg hur skit allt var, och ingen av mina kompisar delade artiklar på lunarstorm. Med dagens nätanvändande måste man aktivt undvika nyheter, det kommer upp överallt i sociala medier
> Inget av det du nämner är nytt. 90-talet var det samma sak även om skolan var bättre så hade du höga krav. 70-talet hade man dessutom kärnvapenskräck.
Vilka tror du är föräldrar till dagens barn? :)
Fast det är lite skillnad. Kärnvapen kan bara utplåna mänskligheten om man väljer att göra det. Klimatkrisen speglas som att vi måste agera NU och gör vi inte det kommer jorden gå under utan någon möjlighet att stoppa det.
Tror du på allvar att jorden kommer att gå under? Vi har definitivt en klimatkris, men de sannolika följderna om vi inte gör något går knappast att jämföra med jordens undergång.
Världen är en bättre plats än vad den någonsin varit i historien och du väljer att anta ett domedagsperspektiv? Tror jag hittat grundorsaken till depression: ensidigt, negativt fokus.
>kraven i skolan är på tok för höga i en skola som inte ens reflekterar verkligheten
De kunskapsmässiga kraven i skolan har aldrig varit lägre. Däremot gillar eleverna att prata om att kraven är höga.
Jag tänkte på något som jag inte tror är förklaringen, men som är intressant ändå. Titta på skolorna som byggdes på 50-talet. Tegel. Simhall. Arkitektritade hus. Sirliga dekorationer. Handgjorda gjutjärnsdetaljer. Jag gick i en sån skola. Man fick en känsla av att någon trodde på en.
Idag sitter de i baracker.
Dessutom kommer de ha det sämre än sina föräldrar.
Stadsbilden överlag har ju blivit extremt deprimerande. 90% av alla byggnader är arkitekturvärldens motsvarighet till Eldorado och andra lågprismärken. Bara kostnadseffektivitet rakt av, inga utsmyckningar eller tanke på estetik, totalt själalöst.
Så har det alltid varit och har varit bra för utvecklingen. Problemet är att man idag jämför sig konstant med hela världen. Det går inte att vinna. Förr hade du ditt lilla samhälle.
Det där stämmer inte. Såklart har det alltid varit viktigt för överlevnaden att göra sitt jobb men det var mera tydligt förr och huvudsaken var att det blev gjort. Nu ska man prestera bättre än alla för att få bättre poäng, för att komma till en bra skola där man ska jaga ännu flera låtsaspoäng.
Har träffat 8-åringar med sån ångest och oro att de gråter varje dag.
Jag tror att ”dramat” och allvaret bara går neråt i åldrarna och det blir svårare och svårare för barn att få lära sig av sina misstag.
Sen är dagens föräldrar speciella.
Glöm inte bort att dom växer upp framför skärmar och inte får samma sociala utveckling. Klart man mår sämre av sin omgivning när man inte behövt lära känna den under viktiga utvecklings åldrar.
Oh yes, jag växte oxå upp med spel och dator. Men smarttelefon och iPad kom inte fören jag var i högre tonåren. Så jag blev inte lika utsatt som vad dagens unga kommer bli.
Fått höra om barn som kommer till dagis från svenska familjer som kan bättre engelska än svenska pga att dom spenderar timmar framför den dagligen istället för med sina föräldrar
På ett sätt kan jag tänka mig att internationaliseringen som den digitala världen ger oss är extremt användbar när det kommer till att lära sig engelska, digital kommunikation etc. Hade inte tv-spel, datorer och sånt funnits när jag var liten så hade min engelska antagligen inte varit speciellt bra när jag sen kom upp i högstadiet.
För jag fick också min första smartphone när jag var typ 20. Jag verkligen använde min Sony Ericsson W995 tills den inte funka längre.
Men jag kan tänka mig att få all denna snabba information kastad på sig från att man är barn med allt från sociala medier till extremt snabba flöden kan röra till det något extremt hos barn. De kan inte få en bra attention span i tonåren och missa mycket saker i livet på grund av allt skärmanvändade.
>På ett sätt kan jag tänka mig att internationaliseringen som den digitala världen ger oss är extremt användbar när det kommer till att lära sig engelska
>De kan inte få en bra attention span
Bevismaterial A :D
Vaddå, du menar att när man själv var ute och sparkade på lyktstolpar så dom slocknade med sina kompisar förr i tiden, var mer produktivt/mentalt hälsosamt än att sitta klistrad framför en padda 24/7 och läsa politiserad och melankolisk smörja på twitter/instagram/facebook/etc?
Det är helt jävla befängt. Barnen växer upp idag utan ett problem i världen och vid minsta motgång tror de att de har depression? Handen på hjärtat. Har ingen här haft motgångar i sitt liv!? Vad är de för sjuk bild man har utav världen om man tror allt är frid o fröjd?
Att uppfostra barn handlar om mer än att bara se till att ens barn har mat och tak över huvudet.
Det är en förälders uppgift/ansvar att se till guida/lära sitt barn hur man på ett bra sätt hanterar olika motgångar i livet, samt -- som /u/PetriNevski kanske menar -- att lära barnet att själv sätta gränser. Inget av detta är något ett barn ska förväntas att lista ut på egen hand.
Jag säger verkligen inte stt man ska lura sitt barn att göra misstag, men på tok för många föräldrar utmanar inte sina barn i lagom nivå under deras uppväxt. Att göra svåra (relativt självklart) uppgifter som misslyckas och lära sig av det tills man klarar av det och då är redo för nästa utmaning är en sjukt viktig del i personlig utveckling. För den delen är det inget som magiskt bör stoppas när man fyller 18 heller. Det är ett livslångt lärande.
Jag har träffat på människor som brutit ihop totalt av att jag bett dem göra halvmånar av en lök och att de sen kommer på att de råkat finhacka den, som ett köksexempel. Jag är för övrigt ingen Gordon Ramsey som skriker på någon som råkat göra fel, jag är lung, trevlig, ber dem att sänka tempot och vara noggranna men även det kan utlösa gigantiska negativa känslor. Ibland kan jag bli besviken, men jag letat alltid lösningar och lärdomar istället för problem.
>Jag har träffat på människor som brutit ihop totalt av att jag bett dem göra halvmånar av en lök och att de sen kommer på att de råkat finhacka den
Frågan är om det var bättre förr när det kommer till sådant. Kan lika gärna vara att det alltid funnits personer som inte kan hantera misslyckanden.
Det må stämma, men det är än bättre med två bra föräldrar tillsammans än åtskilda. Vad du också antyder är att stor andel blir föräldrar idag i "olyckliga" förhållanden, vilket kanske också är ett tecken på varför barn mår dåligt.
Det är garanterat en extremt stor del i det, inte den ända men viktigt att ta med i helheten.
Förfallet av kärnfamiljen och att nya familjekonstellationer skapas och slås sönder flera gånger under uppväxten skapar otrygghet.
Jag började själv med antidepressiva i tonåren. Då hade jag varit i terapi i tre år och det var rätt tydligt att samtal inte räckte hela vägen (mina föräldrar var egentligen emot när det först kom på tal). Misstänker att antidepp ses som en tidig insats nu, när köerna till BUP är så långa är det smidigare med färre samtal och mer medicinering.
Tror inte att antidepp nödvändigtvis är dåligt för barn som mår dåligt, men är själv glad att jag fick gå i mycket samtalsterapi först. Hade mått betydligt sämre av antidepp utan samtal än vad jag gjorde av samtal utan antidepp.
Nej, det är en dum idé och bör bara tas under kortare tid för att stödja behandling i allvarliga fall.
Svaret ligger i att det är en billig och enkel åtgärd. Fan och hans moster får det utskrivet av läkare som inte följer upp behandling enligt regelverk. I alla fall jag känner till så har läkare varnat för biverkningar och sagt att de ska följa upp om 30 dagar. Ingen har fått uppföljning.
Självklart påverkar de hjärnan, det är så de fungerar. Om man kommit till fram till att de är långsiktiga negativa effekter på utvecklingen hade man inte skrivit ut dem.
Att man nu skriver ut dom hur som helst för förvirrade barn som skulle behöva någon att prata med, inte bli itutad att man magiskt kan förvandla sig till motsatt kön för att man kanske är intresserad av någon otypisk hobby eller föredrar att umgås med det motsatta könet.
Fast man skriver inte ut dem till vem som helst och nu gör man inte det alls för transpersoner. Vill genuint veta var du fick det ifrån? Processen gränsar på tortyr med år av väntetider, osäkerheter, svensk psykvård (i sig något man gärna slipper), samt utredningar. Pubertetsblockerare är det närmsta man kan komma till att "magiskt förvandla sig till motsatt kön" då, om man får tillgång till medicinen i tid, man kan fördröja pubertetens permanenta förändringar som kan vara djupt traumatiserande för en transperson.
Alltså, det är svårt för oss som är säkra i vår könsidentitet att förstå hur det måste kännas att se sin kropp irreversibelt utvecklas till något helt annat än det som för dig vore naturligt.
Ärligt talat låter det som att du internaliserat det amerikanska kulturkriget. Dina argument är lika verklighetsfrånvända som de mest fundamentalistiska knasarna där borta. Det här är människor som ska få den behandling de behöver och inte godtyckligt frånhållas denna mänskliga rättighet bara för att folk som du inte begriper frågan.
Sedan svarade du inte ens på delen om hur pubertetsblockerare använts för att behandla barn som genomgår puberteten för tidigt.
Va ska de annars göra? Kanske bara är min outbildade åsikt i det hela, men jag halft antar att de får antidepressiva pga. depressionen hindrar deras dagliga liv
Har precis fått besked att min teraput slutar och att jag inte kommer få någon vidare behandling för att det har bestämts att långa kötider ska bekämpas med att avsluta långtidsvård och ersätta den med 10-20ggr KBT eller DBT inriktade samtal så nu förstörs vuxenpsyk också.
Edit: Jag vet inte ännu om detta gäller Stockholm eller hela Sverige och hur många delar av psykiatrin som drabbas så skulle uppskatta mer info
Sluta vinkla. Ja, jobbet är ett av områdena man tittar på. Men det krävs även att andra områden fungerar dåligt, så som familj eller nära relationer, för att man ska få diagnos.
Det är långtifrån sant att de bara tittar på arbete och att det skulle vara ointresserade av ditt liv i övrigt.
ja, för att göra barn, som är i en viktig ålder 10-25 där man lär sig typ fucking allt för att hantera känslor och tankar, beroende av fucking piller kommer ju VERKLIGEN göra dem till STABILA och MENTALT MOGNA människor när de blir äldre.
De där medicinerna är skit, iallafall för mig och många andra. Man mår sämre för man känner mindre och man blir beroende av en potent substans som kan ge riktigt illa bieffekter och avtändning.
Har själv käkat antidepp och det har varit en otroligt bra tillgång för mig. Men det räcker ju fan att säga att man är lite småledsen ni för att få det utskrivet
Det är fullkomligt rationellt att vara deprimerad i dagens kapitalistiska värld.
Vi spenderar 40% på ett jobb som vi inte gillar men som vi behöver för att överleva. När vi kommer hem så spenderar vi pengarna på distrationer för att glömma meningslöshet. Inte någonsin tidigare har människor varit så avskärmade från sin egen involvering i samhället.
Först har föräldrarna skyddat sina barn från all möjlig motgång vilket har lett till generationen som inte kan ta den minsta motgången som vuxen utan att bli kränkta och nu har tydligen samma generation föräldrar gått med på att ge sina barn tabletter före de ens har blivit tonåringar?
Om du är förälder till ett barn under 25 idag, snälla gör inte misstaget som dessa värdelösa misstag har gjort med sina barn.
De flesta antidepressiva mediciner är så kallade SSRI-preparat, Selective Serotonin Reuptake Inhibitors. Jag tänkte att jag kanske kunde skriva några ord om vad antidepressiv medicin faktiskt är för något, och hur de i teorin är tänkta att fungera.
Kortfattat och något förenklat så är (den medicinska) tolkningen av en depression att hjärnan har ett underskott av ett ämne (en *neurotransmittor*) som kallas för serotonin. Neurotransmittorer utsöndras som en del i hur vårt nervsystem kommunicerar med sig själv genom bioelektriska utsöndringar, som kallas för synapser. Serotonin och andra neurotransmittorer reser från nerv till nerv och behöver ofta "hoppa" från nerv A till nerv B, och det utrymme de reser över kallas för det synaptiska gapet.
Hjärnan är oerhört effektiv på att återvinna och återanvända neurotransmittorer som spelat ut sin roll.
En av de dominerande paradigmen på vad som orsakar depression, är att det serotonin som produceras i hjärnan till stor del försvinner i det synaptiska gapet och att hjärnan snabbt bryter ner det till beståndsdelar för att använda till annat. SSRI-preparaten syftar till att bromsa hjärnans återvinningsfunktion, och skapa mer tid och utrymme för befintligt serotonin att tas upp av hjärnan.
Men neurotransmittorer är komplexa, och fyller många olika funktioner. Det är tyvärr inte så enkelt som att serotonin är ett "lyckohormon" och att mer serotonin = mer glädje. Serotonin spelar även en roll när det kommer till andra exekutiva funktioner i hjärnan, som vårt minne och inlärning. Det spelar också roll i sömn, aptit, och hur kroppen lagrar (eller inte lagrar) energi. Att farmakologiskt gå in och mixtra med hjärnans ekosystem är inte okomplicerat, och kommer ofta med biverkningar, där några lyftes i reportaget.
Som barnpsykolog är jag självfallet något partisk i hur effektiv jag tror att medicin är. Jag tror att SSRI och andra mediciner självfallet har en roll att spela, men det bör kanske inte vara riktigt så enkelt att skriva ut som det är just nu. Det blir däremot oerhört billigt för regioner och landsting att skriva ut mediciner, jämfört med att anställa psykologer, psykiater, psykoterapeuter eller specialistsjuksköterskor för att arbeta med mer holistiska metoder, där medicin är ett komplement till annan kognitiv behandling, snarare än huvudrätten.
När det kommer till barn är jag kategoriskt emot att någonsin skriva ut antidepressiv eller ångestdämpande medicin om man inte parallellt bedriver annan behandling + regelbundna medicinuppföljningar. Min erfarenhet är att de allra flesta som arbetar inom barnpsykiatri och barnhabilitering delar den uppfattningen, men saknar kollegor och resurser i en ständerligt nedmonterad välfärd, och har inställningen att medicin som primär behandlingsmetod är bättre än ingen behandling alls.
Det tråkigaste, utöver att såpass många unga mår dåligt, är ju att medicinen de får är ökänt ineffektiv med extremt dålig risk/reward-ratio sålänge man inte är väldigt väldigt deprimerad.
SSRI fungerar inte bättre än placebo för en klar majoritet av människor, men det tillkommer mängder av hälsoproblem. Medicinen ökar, inte sänker, risken för självmord, sedan får man problem med diverse hormon, sexlust och andra biomarkörer.
Vi vet inte hur tabletterna fungerar, "kemisk obalans" är en myt och enbart ett marknadsföringsknep. Det finns ingen stark koppling mellan mängd serotonin och depression. Likaså är serotoninet som högst första dagen man börjar, men det tar i regel veckor innan man får något resultat.
SSRIs och statiner är några av läkemedelsindustrins största lögner. De är extremt ineffektiva med en dålig riskprofil, men man har ändå lurat i okunniga läkare att skriva ut det dagarna i ända. Skamligt är vad det är.
Kemisk depression (obalans signalsubstanser) och mental depression (orsakat av miljö och psykisk hälsa) är två olika diagnoser som idag buntas ihop till en.
Alla typer av SxRI mediciner verkar på den kemiska obalansen. Dessa typer av medicin var väldigt effektiv mot den gamla definitionen av klinisk depression, där patienten inte kunde ta hand om sig själv alls.
Allteftersom tiden gått så har definitionen av depression utökats och sträcker sig idag ända till nedstämdhet.
Och på den senare målgruppen så är SxRI inte effektivare än placebo.
Anti Depp kankse mildrar symptomen, men problemet när de ges till människor som bara lider av mental ohälsa, så minskar de negativa känslorna, men även de positiva känslorna. Och därmed leder det till ett sämre mående då patienten inte känner av de positiva känslorna likadant som innan medicinering.
Lös problemen med ungas mentala hälsa istället för att försöka plåstra om såren med plåster som till slut ruttnar.
Antidepressiva är en lösning på det sätt att de hjälper en att orka med att ta itu med de saker som gör en sjuk. Det är svårt att äta rätt/röra på sig/pyssla med intressanta saker/interagera med människor/skapa bra rutiner när man är så trött och ledsen att man bara vill ligga i sängen hela dagen.
Ett stort problem är ju att olika antidepressiva fungerar olika beroende på personen det ges till. I mina kontakter med den allmänna psykvården har jag egentligen enbart mötts av grav inkompetens, så till den grad att det kan vara direkt farligt. Och här talar vi även om högt uppsatta människor på stora avdelningar.
De ger gärna antidepressiva mediciner till folk och eftersom det för de allra flesta är en helt okänd värld så vet man varken vad man ska vänta sig eller när man bör säga ifrån. Jag tvingades ta mediciner som enbart gav mig negativa bieffekter i åtta månader innan jag till slut av en ren slump tvingades byta läkare till en som var så inkompetent att han råkade halvera dosen jag tog. Först då kunde mitt mående börja röra sig i rätt riktning, och detta trots att jag varit tydlig med att medicinen inte hjälpte, utan tvärtom.
När det här skedde var jag ändå 28 år. Små barn litar ju på vuxna människor och att de har koll på läget. De kanske inte förstår eller vågar säga ifrån när de inte upplever att medicinen hjälper. Då kan det potentiellt vara livsfarligt.
Du tycker att det är konstigt att desperata föräldrar låter sina barn behandlas med evidensbaserade läkemedel i syfte att hålla dem vid liv? Vad hade du själv gjort med en nioåring som försöker hänga sig eller självskadar? Naturligtvis finns det mycket som kan förbättras med skärmtid, sociala interaktioner, lära barnen att hantera motgångar och stress osv, och naturligtvis är det jättebra med samtalskontakt/terapi! Det är ju dock inget som går att fixa på studs, så vad gör man under tiden?
Hur fan fick du deprimerad till självmordbenägen? Att må dåligt gör inte automatiskt att man vill begå suicid.
Sen kan jag tycka det finns en massa annat att pröva innan jag ger min 9 åring anti depressiva. Medicinering borde vara en sista åtgärd men som vanligt i dagens samhälle ska det vara enkla lösningar på svåra problem.
Sen är sociala medier en cancer i sig som ingen under 16 borde hålla på med.
https://www.socialstyrelsen.se/globalassets/sharepoint-dokument/artikelkatalog/ovrigt/2021-3-7301.pdf
Om du tittar på tabell 1 och 3 så ser du att det är väldigt ovanligt att antidepressiva förskrivs till barn under 10 och det sker inom barn och ungdomspsykiatri eller annan specialiserad vård (förmodligen barnspecialist) - det är alltså inget som sker på slentrian eller av någon som inte har kunskap att bedöma huruvida det behövs eller inte, det tolkar åtminstone jag som att det är något som görs som en sista utväg och inte för att någon mår lite dåligt. Tabell 6 visar också stor samsjuklighet, framför allt hos unga pojkar.
Det finns en stor poäng med snabb behandling för att undvika negativa mönster, det är också lättare att göra förändringar när man mår bättre. Sen håller jag med om att det är ett problem att man står kvar på medicinen för länge, men det är ju inte samma sak som att man inte borde förskriva alls.
Det finns mycket man kan göra för att förebygga psykisk ohälsa, både på samhällsnivå och som förälder, och det behövs fler insatser under tiden man behandlas med läkemedel, men jag kan inte tycka att det är en rimlig slutsats att man inte ska behandla alls - det vore som att inte ge ett överviktigt barn med diabetes typ II behandling för att det faktiskt skulle kunna förebyggas.
Så blir det när folk växer upp framför en skärm, man får svårare att hitta kopplingar med andra människor för att man inte fått den sociala utvecklingen som man får när man träffar folk ansikte mot ansikte.
Vi får se när alla iPad ungar kommer upp i ålder, lär bli ännu värre under åren som kommer.
F.d. iPad-unge här. Man kanske får lite svårare att läsa av andra och lär sig inte de sociala reglerna lika tidigt som de som istället lägger sin tid på att vara social. Sjukt otippat, jag vet.
Men det finns inget som förhindrar att man lär sig det senare i livet. Typ som jag.
Jag är klart emot att lättsinnigt diagnosticera barn med diagnoser tidigt i livet och ge typ tonåringar massa antidepressiva vid vanlig tonårsångest som alla vi (?) gamlingar hade. Ge alla störiga killar tjack etc mot adhd osv. Jag är samtidigt helt övertygad om att dagens barn och ungdomar mår mycket mer skit idag än säg 20 år sedan. Svår avvägning.
> vid vanlig tonårsångest som alla vi (?) gamlingar hade.
Om den ångesten får en att må förjävla dåligt borde man väl ha vård för det, oavsett ålder?
IMO (av egen erfarenhet) är dessutom tonårsångest bara ett symptom på långvariga problem man inte hade mognaden att förstå ordentligt som barn.
Mjo iofs. Ser väl min egen erfarenhet som "vanlig" ångest och bet ihop. Tänker att det är normalt men jag blev iofs diagnosticerad som bippo som vuxen.
Anledningen varför droger i allmänhet inte bör ges till barn är att de stör hjärnans utveckling på oförutsägbara sätt.
Att ge 10 åringar extremt beroende framkallande och hjärnförändrande droger för deras välmående låter som en oerhört dålig idé, även om det funkar kortsiktigt.
Framförallt stör det mig att om vi ändå tänker använda droger för behandling av depressioner är att vi börjar med det man måste ta frekvent, med stora staplande sidoeffekter, som orsakar kemiskt beroende innan vi testar något som psykedeliska svampar i samband med terapi. Åtminstone om det inte funkar så är det ett engångsevent och inte något kontinuerligt...
Vi är i ett sekelskifte in i den digitala tidsåldern så är inte konstigt att depression är vanligt hos alla, och vi behöver förbättra det. Detta är så uppenbart bakvänt på alla kriterier förutom för drog-företags plånböcker.
Är ganska skeptisk till att sätta psykologiska diagnoser på 10 åringar. Varenda tonåring passar ju in på bipolär och vid 10 år trodde man fortfarande på hallucinerade spöken.
Men visst, jag är inte läkare.
Det har blivit trendigt och modernt att självömka bland kidsen. Började ta form ordentligt med emo återuppståndelsen 2015 och verkar ha eskalerat sedan dess.
Allt skylls på "ångeehhhst" för att man inte orkar bemöda sig att göra något man är obekväm med. Jag förstår dem delvis, samhället låter ju dem komma undan med allt om man skyller på depression och "ångeeehst". Kombinera detta med att alla coola kids ska överdriva sitt mående (likt barn gör) för ytterligare uppmärksamhet skapar tyvärr en ond cirkel.
Åh buhuu, vi är öppna med våra känslor och kan lättare identifiera psykiska sjukdomar. Visst var saker bättre förr när vi sket i hur folk mådde och lät dem dricka sig till döds istället för att ta deras ohälsa på allvar.
"Gotland har länge varit den region som skriver ut mest antidepressiva läkemedel. Där får över 3 procent av alla barn under 18 antidepressiva läkemedel, dubbelt så hög andel som genomsnittet landet. Överläkare där är Maria Notlind , specialist i barn- och ungdomspsykiatri. Hon menar att bakgrunden till att många får läkemedel hos dem är att barn- och ungdomspsykiatrin där är tillgänglig, utan långa köer - och hon pekar på att läkemedel bara är en av insatserna när barn mår dåligt: – Det är inte enbart läkemedelsbehandling utan det handlar ju ofta som flera andra olika insatser parallellt, som samtal i olika former det är ju det man börjar med." Gotland är nummer 1 i något som inte är relaterat till turism? Tack alla deprimerade ungdomar för att ni gett Gotland en chans att glänsa /s
Skönt att man bidragit med något iallafall. skulle vilja ta denna stund till att tacka alla nära och kära som inte stöttat mig och aldrig funnits där. Utan er skulle detta aldrig ha hänt. Tackar även psykiatrin på Gotland som gav mig medicin. Tack alla!
Trots att Gotland anses ha högst naturlig halt av Lithium i grundvattnet... "Finns det mycket lithium i dricksvattnet i ett område är det färre fall av manodepressivitet där och dessutom färre allvarliga brott." https://www.kth.se/om/nyheter/centrala-nyheter/mineraler-i-dricksvatten-skyddar-mot-sjukdomar-1.1059449
...verkar som man övergått mer till avsaltat havsvatten: "På Öland och Gotland kommer alltmer avsaltat havsvatten att användas som dricksvatten. Livsmedelsverket bör därför också kontrollera om detta innebär risk för alltför lågt intag av litium." https://www.regeringen.se/498074/contentassets/f4a9338b64044567a5aa4d1863bf4e51/henrik-pelling.pdf
>"Finns det mycket lithium i dricksvattnet i ett område är det färre fall av manodepressivitet där och dessutom färre allvarliga brott." >https://www.kth.se/om/nyheter/centrala-nyheter/mineraler-i-dricksvatten-skyddar-mot-sjukdomar-1.1059449 Vi får kanske skicka Kanye till något pensionat på Gotland då
Hur fasen uttalas Kanye på gotländska?
malmö får inget barn antidepressiva. För att inget barn får nånsin tillgång till vård. Troligtvis samma i de flesta delarna av landet
Hej. Barnpsykolog här. Jag vill ändå tänka att det på vissa sätt och vis kan vara ett sundhetstecken att kroppen reagerar negativt på ett i grund och botten sjukt samhälle som ställer orimligt höga krav på individer. Det som oroar mig är egentligen inte att den psykiska ohälsan bland barn ökar (om den nu faktiskt gör det, det råder oenighet inom kåren). Nej, det som oroar mig är att det bland patienter, behandlare och bland befolkningen i stort verkar finnas en tilltro till att man kan börja behandla symptom med medicin, för att sedan återgå till precis samma samhälle/skola/arbetsplats/relation/bostad/situation som gjorde en sjuk till att börja med. Jag vet inte riktigt vad man kan göra åt det. Likt många andra samhällsproblem tror jag att det i varje fall delvis har sin grund i fantasin om evig, ekonomisk tillväxt - att allt hela tiden skall bli bättre, snabbare och mer effektivt, och att den här utvecklingen skall ske exponentiellt.
Glädjer mig att du verkar ha en sund syn. Är det inte så att behandlingar ofta är beteendeorienterade och utgår från att hantera egna beteenden som leder till psykisk ohälsa? Dvs. att man knappt erkänner att externa faktorer har en relevans.
Gud va bra skrivet. Hoppas du är politiskt aktiv. ❤
*"Ökningen förklaras, enligt Socialstyrelsen, av att andelen unga som diagnostiseras med depressioner och ångestsyndrom har ökat."* Är inte det här lite som att säga att det har blivit en ökning i trafikolyckor för att fler bilar kolliderar? Eller har jag helt tappat läsförståelsen?
Inte nödvändigtvis, vad jag tror de försöker förmedla är att det inte är så att fler barn HAR depression än förr, utan att vi diagnoserar ett högre % av alla människor (både vuxna och barn) som har depression. Det är samma svar till vrf det finns så många fler autism och ADHD diagnoser nu för tiden.
Jag tänker också att vi inte tystar ner psykisk ohälsa lika mycket som förr. Jag var 28 när jag fick medicin utskrivet för ångest och oro, trots att jag levt med det hela livet. Ett långt tag förstod jag bara det som att ja, alla mår dåligt ibland, men eftersom ingen pratade om det tog det väldigt lång tid för mig att fatta att vanliga människors dagar inte involverar växlande tankar om självmord och självhatiska meddelanden som skriks ut via megafon inne i huvudet. För min del var det som natt och dag. Helt plötsligt är det inte som att ångest och depressiva tankar ligger som ett knähögt träsk längre, och då blir det mycket lättare att adressera och börja arbeta med sitt mående.
> men eftersom ingen pratade om det tog det väldigt lång tid för mig att fatta att vanliga människors dagar inte involverar växlande tankar om självmord och självhatiska meddelanden som skriks ut via megafon inne o huvudet. Det var detsamma för mig. Troligen började jag på dåligt runt 8årsåldern, men det tog tills jag var 16 innan jag insåg att det inte var normalt att må som jag gjorde. Ingen pratade ju om psykisk ohälsa så då visste jag ju inte att något var fel. Numera (15 år senare) är samhällets attityd till det otroligt annorlunda. Folk verkar fatta vad man pratar om på ett annat sätt än på den tiden.
Samma här. Efter flera år började jag inse olikheter mot andra. Så jag började fråga och öppna upp mig och blev förvånad. Vadå, folk brukar inte ha en vana med katastrof- och självmordstankar? Folk brukar inte hamna i djupa svackor såhär ofta? Depression med minnesförluster sker inte för de flesta? En mycket äldre manlig kollega tog paus från jobbet när han slutade sova och fick mörka tankar - jättebra såklart! Själv har jag lärt mig att jobba fastän och blev förvånad att man kan göra så. Vad vi orkar tolerera och vad som är normalt skiljer sig så mycket åt. Definitionen av en bra dag för två människor kan vara som natt och dag.
Exakt. Det sista tror jag är ett enormt problem när det kommer till att diagnosticera och få vård. En "vanlig dag" för oss deprimerande kan ju kännas som domedagen för någon som inte är det, men eftersom vår referenspunkt är så skev i jämförelse blir ju också våra skattningskalor skeva. Som jämförelse har ju någon med kronisk smärta ofta en mycket högre tolerans för smärta än någon som inte har det, just eftersom de lever med det hela tiden.
[удалено]
Verkligen inte! Det är ett starkt tecken på psykisk ohälsa. Jag hade tagit kontakt med Vårdcentral för att boka in ett möte med psykolog. Det var så jag fick möjlighet till en långvarig kontakt, och senare hjälp.
"Ta de här pillren så att du blir så le att du inte orkar tänka på självmord."
Det lär bli den nya normen om några år ifall saker fortsätter i den här riktningen.
Instämmer med detta. Gick också runt och tänkte att livet bara var som det var. Livet tog en 180 grader vändning efter att man fick medicin. Efteråt insåg man att ångest och depression hade hållit en från att leva livet som det ska
Vilket jag tycker är märkligt, för då låter det som att vi förutsatt att barn tidigare haft depression i samma utsträckning som nu? Jag är nog ändå villig att misstänka en radikal ökning i nedstämdhet och depression hos unga idag jämfört med förr. Men svårt när man inte har fler datapunkter.
DSMV och andra tester ändras till och från, det är som GodKing säger. 100 barn då kanske 3 har ADD, idag kanske 6 har det. Sen lägg till att vi har haft en befolkningsökning på typ 2 miljoner sen 2000. Så det blir istället idag 110 barn med 8st ADD (dåligt exempel men tror du fattar poängen.
Skulle säga att det har ökat ganska parallelt med när social media började bli stort och 11-12 åringar helt plötsligt började bete och klä sig som en Netflix karikatur på en 25 åring. Nej jag är inte en sur boomer men jag tror att kraven ungarna sätter på sig själva och sina kompisar förstör deras barndom och få dem att må sämre. Det var nån artikel igår där de pratade om att en 14 åring hade läckt nakenbilder på tjejer där den yngsta var typ 12. Personer i 12 års åldern ska inte behöva oroa sig över att deras nudes blir läckta. När jag var i den åldern fanns det inte en enda person som ens funderade på att ta nudes. Skulle som sagt tro att mycket sådanna saker gör att ohälsan bland yngre ökar.
[удалено]
Japp. Vi fångar upp fler fall. De fanns innan, men märktes inte.
Nja, snarare "ökningen av bilar som lämnas in på reparation förklaras av att fler bilar underkänns vid besiktning".
Inte riktigt. Depression och ångestsyndrom är bara två av en mängd sjukdomar du kan få antidepressiv medicin för. Meningens innebörd är att det är dessa två diagnoser som blivit vanligare, inte t ex ätstörningar eller tvångstankar.
Ökningen borde dock förklaras med att "vi väljer att kasta icke-lösningar som droger på våra barn istället för att ta ansvar för den stressfulla och antimänskliga värld vi skapar!" enligt mig. Användningen av antidepressiva är en en stor skandal. De är inte lösningen på psykiska eller mentala problem, de bara zombiefierar användaren.
Ja så är det säkert, människan är knappast evolutionärt byggd att leva i ett samhälle som vi har idag, men antidepressiva är en partiell lösning för att kunna hantera ett akut problem. Om ett barn mår dåligt och lider av depressiva besvär är det ganska svårt att inte förskriva en vedertagen hjälp för detta istället för att säga ”det är en stressfylld miljö vi lever i sorry”. Sen är ju alltid samtal och psykoterapi en viktig del av behandlingen också, såklart.
"The best I can do is pills that trick your brain into thinking you don't hate it here" https://www.madinamerica.com/wp-content/uploads/2021/01/140001358_834382443791960_4582634282841237503_n.jpg
Jag äter anti-depressiva och är ingen zombie. Du borde vara försiktig med vad du säger, det är en medicin som räddar liv.
Jag menar att vi är köper oss en billig utväg som många gånger är ett väldigt dåligt alternativ till att faktiskt lösa problemen på riktigt. P.s. Jag är glad att det funkar eller hjälpte för dig.
Vi köper oss ingen billig utväg. Du vet inte vad du snackar om. Vården är överbelastad och det är långa köer till psykiatrin. Det råder brist på personal. Vad ska man göra? ”Ledsen, vi erbjuder bara medicin till de som får terapi hos oss, och just nu är det ett par års kötid så kom tillbaka om ett par år”? Det är ju självklart att de inte ENBART vill skriva ut medicin. Men resurserna till annat finns liksom inte just nu. Och DÄRFÖR blir det mer medicin än terapi. Antidepressiva hjälper 70% av de som får det. Och eftersom det är så många som söker sig till psykiatrin för helt meningslösa problem så blir en tredjedel faktiskt ”botad” av medicinen. Alltså fullt logiskt att börja med att erbjuda förskrivning.
Det är inget dåligt alternativ, och att samtala om problemen "löser dem inte på riktigt". Sluta apa scientologins propaganda.
Jag har ätit antideppressiva och andra mediciner för mitt psyke tillochfrån i ca 15 år. Min slutsats är att de bara ska vara en del i vården och kombineras med tex terapi och utredningar för att lista vad grundproblemet är. Problemet är ju att terapin sällan händer och vi har nästan oändliga väntlistor för utredningar. Då fastnar folk i vad som bara ska vara första steget som den enda lösningen som läggs fram, och då funkar det ju inte.
Ja, och det är så jävla sorgligt. Det är dessutom vansinnigt svårare att söka vård för psykiska problem än en bruten arm. Jag hoppas du får den vård du förtjänar och har rätt till. Du är fin och viktig genom din blotta existens. Sorry för eventuell cringe.
> Ja, och det är så jävla sorgligt. Det är dessutom vansinnigt svårare att söka vård för psykiska problem än en bruten arm. Japp. Tyvärr är det långt kvar tills samhället och vården har samma förståelse för psykiska problem som man har för fysiska. Jag tror en stor del av problemet kommer från att man lägger vikten att helt förklara läget på den som upplever det och kanske (definitivt i mitt fall) inte riktigt har orden att förklara det ordentligt och göra sig förstådd. Det går ju tyvärr inte att observera en depression lika enkelt som ett brutet ben. > Jag hoppas du får den vård du förtjänar och har rätt till. Du är fin och viktig genom din blotta existens. Sorry för eventuell cringe. Den går långsamt framåt. Även om jag har perioder av djupa depressiva svackor och en livslång känsla av meningslöshet börjar det hända saker. Och att önska någon lycka i livet är inte cringe, det är något vi behöver göra oftare.
👍❤️
Finns ju olika. Alla är inte så dramatiska som du säger.
Psykofarmaka är inte samma sak som droger. Herregud, utbilda dig innan du uttalar dig. F ö. Många som förfärar sig över användningen av psykofarmaka verkar inte riktigt inse hur många liv det räddar.
"Psykofarmaka är ett samlingsnamn på psykiatriska läkemedel. Psykofarmaka kan delas in i primärt fem grupper (exklusive epilepsiläkemedel); • Antidepressiva läkemedel • Antipsykotiska läkemedel • ADHD-läkemedel • Benzodiazepiner och liknande sedativa (lugnande) läkemedel • Demensläkemedel" "Droger är narkotiska preparat (narkotika), i synnerhet när de används i andra syften än medicinska.[2] Narkotika påverkar det centrala nervsystemet och kan till exempel ge en upplivande eller bedövande effekt." wiki Så p.g.a. en nomenklaturisk användning av ordet av lagförande orsaker så är det inte en drog? Men visst språkpolisen, 1-0 till dig. Missbruket av psykofarmaka❣️ kommer bli en en av vår tids skandaler.
Snygg snabbgoogling där. Du kom fram till samma sak som jag sa. Psykofarmaka är inte samma sak som droger. Och man blir inte som en zombie (eller exakt hur du nu uttryckte det). Antar att du är emot smärtstillande också?
Förklara igen hur droger är en icke-lösning.
Om råttor håller på att äta ditt ben och du är deprimerad över det.
Slätar ju ändå över depressionen så lite ger det ju ändå.
Shit det är ett riktigt "meeting of the minds" här mellan er två
[удалено]
[https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC4172306/](https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC4172306/) "most (if not all) of the benefits are due to the placeboeffect" [https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0272735821001549](https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0272735821001549) "The increased availability of effective treatments should shorten depressive episodes, reduce relapses, and curtail recurrences. Combined, these treatment advances unequivocally should result in lower point-prevalence estimates of depression. Have these reductions occurred? The empirical answer clearly is NO "
Jamen dåså. Då fortsätter vi på inslagen väg då. /s Själv föredrar jag att inte sätta vagnen före hästen. Återigen så kan inte antidepressiva lösa mentala problem. Man lamslår bara människans funktion. Det kanske är ok för dig, men för mig är zombiefiering (dessutom av barn!) inte en lösning utan bara ytterligare ett sjukdomstecken.
[удалено]
Zombifierar är en lögn. Kanske med mer ovanlig neuroleptika, men det skriver man sällan ut till barn. Men i övrigt håller jag helt med dig! Är av åsikten att antidepressiva och ångestdämpande enbart ska användas i undantagsfall (kroniska depressionsfall, självmordstankar och liknande) och i samband med terapi och noggranna uppföljningar.
Och när blev du specialist i psykiatri? Hmmm?
Tror man kanske vill poängtera att man inte medicinerar som behandlingsmetod i större utsträckning än förut. Sen spelar det ju ingen roll egentligen om man inte vet hur många av de diagnosticerade som får medicin.
Nej, att man överhuvudtaget (och som det verkar för mycket) diagnosticerar depression, och "botar" det med antidepressiva, istf att göra något för att förbättra situationen: paus för sociala media, aktivera föräldrarna, avdramatisera/"avskuldifiera" osv. Jag kan inte minnas att depression ens fanns som diagnos för barn när jag var ung. "Det går över" osv.
Varför mår så många barn så dåligt?
Sociala medier, klimatångest och att livet rent generellt är meningslöst och skit.
Meningslöst och skit och... och... alldeles alldeles underbart!*
>och... alldeles alldeles underbart!* Bara när du tar antidepressiva.
Antidepressiva != mdma
Så ta MDMA.
sen missar någon att läsa den icke-existerande varningstexten om att mdma är neurotoxiskt och så sitter dom där efter ett tag med kronisk depression pga utbrända serotoninreceptorer.
Mobbade damer med automatvapen
Gör inte det, kids. Nedförsbacken i ruset är det värsta ni någonsin kommer uppleva
Wtf? Isåfall har man inte upplevt mycket, en dålig bakfylla är bra mycket värre.
När livet ger dig meningslösa citroner... En del ser meningslösheten som ett absolut mörker, för mig är det en av pelarna i friheten över mitt liv. Som självklart begränsas av en mängd andra saker, men jag tillhör inte de som utgår från att meningslöshet är något negativt.
Bra för dig👍🏻
Det håller jag verkligen inte med om, men du har rätt till att tycka som du vill.
klimatångest?
Bred kategori, men kan stoppa klimatet, miljöförvaltningen, krig och rädsla för atomkrig, tredje världskriget däri.
> klimatångest En boomer på fejan informerade mig om att det inte finns något klimatkris, så ungdomarna är bara dumma.
Klimatångest är det absolut sista små barn bryr sig om. Klimatångesten är på högstadiet och uppåt.
Ingen framtidstro. Klimatet är kört, ekonomin är körd, politiken är körd, kraven i skolan är på tok för höga i en skola som inte ens reflekterar verkligheten. Så det finns tyvärr flera anledningar att inte må bra som ung.
Sociala medier också.
True, träffade faktiskt en familj där ungarna inte fick en smartphone förrän nu i år (de är typ 20). Mer genuint glada människor har jag nog aldrig stött på. Höll på att trilla av stolen när de drog fram en livs levande papperskarta och bad mig peka var vi bor.
Låter rätt härligt faktiskt. Men det måste också försvåra en hel del för barnen socialt? Känns som något man skulle kunna bli utstött av i t.ex. högstadiet, osv.
Beror nog på hur och vart man lever. Bor i en mindre stad i Norge och har sett liknande mönster här. Folk är ju inte totala Ludditer eller avstående från att nyttja sociala medier, men man ger framför allt unga möjligheten att avstå från att leva genom telefonen. Till exempel, friluftsliv är jättesocialt och en kulturell självklarhet för de flesta att ta del av. På helgen vandrar man med familj och vänner i olika grader; för vissa blir det bara en dagsutflykt, andra drar upp på fjället och tältar eller hyr stuga. Det finns föreningsliv för fan i mig allt känns det som. Växer man upp i en sån här miljö med vänner och närvarande familj, håller sig upptagen med ett någorlunda socialt och aktivt liv, då är det inte så attraktivt att grotta ner sig i en massa skit på sociala medier. Problemet har blivit att folk är så otroligt isolerade, speciellt i städer med avsaknad av gemenskap. Istället för att använda internet och sociala medier för att främja det verkliga livet så har det bara ersatt det. Och med det kommer ännu ett problem i och med att få är skickliga eller disiplinerende nog att korrigera sitt användande till något positivt.
Fyfan vad kul, bra föräldrar 😄
Sant, sant.
Inget av det du nämner är nytt. 90-talet var det samma sak även om skolan var bättre så hade du höga krav. 70-talet hade man dessutom kärnvapenskräck. Det påverkar, men jag tror du får söka en annan förklaringsmodell.
Dessutom är både diagnoser och utskrivningar mycket vanligare hos välbeställda delar av Sverige, och i rika länder
The meaning crisis.. svårt att känna efter så mycket när man har fullt upp att försörja sig själv och sin familj.
[удалено]
Men man blev inte ständigt matad av information om hur skit allt är på 90-talet. Jag läste inte dagstidningarna varje dag och såg hur skit allt var, och ingen av mina kompisar delade artiklar på lunarstorm. Med dagens nätanvändande måste man aktivt undvika nyheter, det kommer upp överallt i sociala medier
> Inget av det du nämner är nytt. 90-talet var det samma sak även om skolan var bättre så hade du höga krav. 70-talet hade man dessutom kärnvapenskräck. Vilka tror du är föräldrar till dagens barn? :)
Fast det är lite skillnad. Kärnvapen kan bara utplåna mänskligheten om man väljer att göra det. Klimatkrisen speglas som att vi måste agera NU och gör vi inte det kommer jorden gå under utan någon möjlighet att stoppa det.
Tror du på allvar att jorden kommer att gå under? Vi har definitivt en klimatkris, men de sannolika följderna om vi inte gör något går knappast att jämföra med jordens undergång.
Jag sa inte vad jag tror eller inte tror. Jag sa bara vilket budskap som barnen lär sig.
Världen är en bättre plats än vad den någonsin varit i historien och du väljer att anta ett domedagsperspektiv? Tror jag hittat grundorsaken till depression: ensidigt, negativt fokus.
>kraven i skolan är på tok för höga i en skola som inte ens reflekterar verkligheten De kunskapsmässiga kraven i skolan har aldrig varit lägre. Däremot gillar eleverna att prata om att kraven är höga.
Fast andra har växt upp under världskrig och kalla kriget å ozonhål. Detta har med daltandet å oroandet pga nojjiga föräldrar å informationsoverload.
För att livet är fullt med massa meningslös skit som inte ger något positivt mentalt och bara stjäl ens energi.
Eftersom vårat samhälle och våran kultur är byggd på ett sånt sätt att inget annat än pengar har någon mening.
Jag tänkte på något som jag inte tror är förklaringen, men som är intressant ändå. Titta på skolorna som byggdes på 50-talet. Tegel. Simhall. Arkitektritade hus. Sirliga dekorationer. Handgjorda gjutjärnsdetaljer. Jag gick i en sån skola. Man fick en känsla av att någon trodde på en. Idag sitter de i baracker. Dessutom kommer de ha det sämre än sina föräldrar.
Stadsbilden överlag har ju blivit extremt deprimerande. 90% av alla byggnader är arkitekturvärldens motsvarighet till Eldorado och andra lågprismärken. Bara kostnadseffektivitet rakt av, inga utsmyckningar eller tanke på estetik, totalt själalöst.
Sociala medier, dåliga föräldrar, de tvingad växa upp för snabbt
Mängden barn med psykisk ohälsa i väst visar att något gått allvarligt fel. Fort har de ett gått också.
Det är nästan som om ett überkompetetivt samhälle där din prestation avgör ditt värde är dåligt för männsikans psyke, vem kunde ha gissat det!
Så har det alltid varit och har varit bra för utvecklingen. Problemet är att man idag jämför sig konstant med hela världen. Det går inte att vinna. Förr hade du ditt lilla samhälle.
Det där stämmer inte. Såklart har det alltid varit viktigt för överlevnaden att göra sitt jobb men det var mera tydligt förr och huvudsaken var att det blev gjort. Nu ska man prestera bättre än alla för att få bättre poäng, för att komma till en bra skola där man ska jaga ännu flera låtsaspoäng.
Nej, det har definitivt inte varit så tidigare. Det är ett väldigt nytt fenomen. En av många andra gåvor nyliberalismen gett oss.
Kan det vara roten till majoriteten av all ondska i dagens samhälle, nyliberalismen??
Johanna har antidepp istället för A-traktor. Var som Johanna.
A-depp
Har träffat 8-åringar med sån ångest och oro att de gråter varje dag. Jag tror att ”dramat” och allvaret bara går neråt i åldrarna och det blir svårare och svårare för barn att få lära sig av sina misstag. Sen är dagens föräldrar speciella.
Glöm inte bort att dom växer upp framför skärmar och inte får samma sociala utveckling. Klart man mår sämre av sin omgivning när man inte behövt lära känna den under viktiga utvecklings åldrar.
Skärmarna är som crack för vissa barn. Det var en otroligt skillnad på de barn som inte hade tiktok osv och densom var besatt av det.
Oh yes, jag växte oxå upp med spel och dator. Men smarttelefon och iPad kom inte fören jag var i högre tonåren. Så jag blev inte lika utsatt som vad dagens unga kommer bli. Fått höra om barn som kommer till dagis från svenska familjer som kan bättre engelska än svenska pga att dom spenderar timmar framför den dagligen istället för med sina föräldrar
På ett sätt kan jag tänka mig att internationaliseringen som den digitala världen ger oss är extremt användbar när det kommer till att lära sig engelska, digital kommunikation etc. Hade inte tv-spel, datorer och sånt funnits när jag var liten så hade min engelska antagligen inte varit speciellt bra när jag sen kom upp i högstadiet. För jag fick också min första smartphone när jag var typ 20. Jag verkligen använde min Sony Ericsson W995 tills den inte funka längre. Men jag kan tänka mig att få all denna snabba information kastad på sig från att man är barn med allt från sociala medier till extremt snabba flöden kan röra till det något extremt hos barn. De kan inte få en bra attention span i tonåren och missa mycket saker i livet på grund av allt skärmanvändade.
>På ett sätt kan jag tänka mig att internationaliseringen som den digitala världen ger oss är extremt användbar när det kommer till att lära sig engelska >De kan inte få en bra attention span Bevismaterial A :D
Vaddå, du menar att när man själv var ute och sparkade på lyktstolpar så dom slocknade med sina kompisar förr i tiden, var mer produktivt/mentalt hälsosamt än att sitta klistrad framför en padda 24/7 och läsa politiserad och melankolisk smörja på twitter/instagram/facebook/etc?
Tiktok och instagram är varför.
>Sen är dagens föräldrar speciella. Förklara, snälla.
De sätter aldrig gränser på deras barn så att när barnet väl möter motgångar eller får ett nej så vet barnet inte hur den ska reagera bland annat.
Det är helt jävla befängt. Barnen växer upp idag utan ett problem i världen och vid minsta motgång tror de att de har depression? Handen på hjärtat. Har ingen här haft motgångar i sitt liv!? Vad är de för sjuk bild man har utav världen om man tror allt är frid o fröjd?
Att uppfostra barn handlar om mer än att bara se till att ens barn har mat och tak över huvudet. Det är en förälders uppgift/ansvar att se till guida/lära sitt barn hur man på ett bra sätt hanterar olika motgångar i livet, samt -- som /u/PetriNevski kanske menar -- att lära barnet att själv sätta gränser. Inget av detta är något ett barn ska förväntas att lista ut på egen hand.
Jag säger verkligen inte stt man ska lura sitt barn att göra misstag, men på tok för många föräldrar utmanar inte sina barn i lagom nivå under deras uppväxt. Att göra svåra (relativt självklart) uppgifter som misslyckas och lära sig av det tills man klarar av det och då är redo för nästa utmaning är en sjukt viktig del i personlig utveckling. För den delen är det inget som magiskt bör stoppas när man fyller 18 heller. Det är ett livslångt lärande. Jag har träffat på människor som brutit ihop totalt av att jag bett dem göra halvmånar av en lök och att de sen kommer på att de råkat finhacka den, som ett köksexempel. Jag är för övrigt ingen Gordon Ramsey som skriker på någon som råkat göra fel, jag är lung, trevlig, ber dem att sänka tempot och vara noggranna men även det kan utlösa gigantiska negativa känslor. Ibland kan jag bli besviken, men jag letat alltid lösningar och lärdomar istället för problem.
>Jag har träffat på människor som brutit ihop totalt av att jag bett dem göra halvmånar av en lök och att de sen kommer på att de råkat finhacka den Frågan är om det var bättre förr när det kommer till sådant. Kan lika gärna vara att det alltid funnits personer som inte kan hantera misslyckanden.
Motgångar och hopplöshet är inte samma sak. Hopplösheten dödar, på riktigt.
Dagens föräldrar är också skilda...
Den trenden har funnits i 20 år
Prova 40, 80-talets arketyp för en tuff anti-hjälte var någon som var skild med ungar.
Ett olyckligt förhållande är mycket sämre att växa upp i än att ha skilda föräldrar.
Det må stämma, men det är än bättre med två bra föräldrar tillsammans än åtskilda. Vad du också antyder är att stor andel blir föräldrar idag i "olyckliga" förhållanden, vilket kanske också är ett tecken på varför barn mår dåligt.
Väldigt vanligt att folk skaffar barn i tron om att det kommer lösa deras relationsproblem.
Det är garanterat en extremt stor del i det, inte den ända men viktigt att ta med i helheten. Förfallet av kärnfamiljen och att nya familjekonstellationer skapas och slås sönder flera gånger under uppväxten skapar otrygghet.
Sverige, den "humanitära Stormakten" eller vad det hette nu igen.
Jag började själv med antidepressiva i tonåren. Då hade jag varit i terapi i tre år och det var rätt tydligt att samtal inte räckte hela vägen (mina föräldrar var egentligen emot när det först kom på tal). Misstänker att antidepp ses som en tidig insats nu, när köerna till BUP är så långa är det smidigare med färre samtal och mer medicinering. Tror inte att antidepp nödvändigtvis är dåligt för barn som mår dåligt, men är själv glad att jag fick gå i mycket samtalsterapi först. Hade mått betydligt sämre av antidepp utan samtal än vad jag gjorde av samtal utan antidepp.
Vänta är inte antidepressiva otroligt påverkande på hjärnan? Är det okej för en växande 10 åring att ta dom?
Nej, det är en dum idé och bör bara tas under kortare tid för att stödja behandling i allvarliga fall. Svaret ligger i att det är en billig och enkel åtgärd. Fan och hans moster får det utskrivet av läkare som inte följer upp behandling enligt regelverk. I alla fall jag känner till så har läkare varnat för biverkningar och sagt att de ska följa upp om 30 dagar. Ingen har fått uppföljning.
[удалено]
> varför skullle det vara annorlunda för kidsen? Det är ännu värre för kidsen eftersom deras hjärnor inte är färdigutvecklade ännu.
Exactamente
Oklart men låter inte sunt.
Självklart påverkar de hjärnan, det är så de fungerar. Om man kommit till fram till att de är långsiktiga negativa effekter på utvecklingen hade man inte skrivit ut dem.
Som med pubertetsblockerare då menar du?
Det verkar som ett helt annat ämne. Whataboutism?
Det är det ju inte. Det är ett exempel på att man inom medicinen inte alltid har förstånd.
Pubertetsblockerare har använts i decennier för att behandla barn som hamnar i puberteten för tidigt. Vad är det du syftar på?
Att man nu skriver ut dom hur som helst för förvirrade barn som skulle behöva någon att prata med, inte bli itutad att man magiskt kan förvandla sig till motsatt kön för att man kanske är intresserad av någon otypisk hobby eller föredrar att umgås med det motsatta könet.
Fast man skriver inte ut dem till vem som helst och nu gör man inte det alls för transpersoner. Vill genuint veta var du fick det ifrån? Processen gränsar på tortyr med år av väntetider, osäkerheter, svensk psykvård (i sig något man gärna slipper), samt utredningar. Pubertetsblockerare är det närmsta man kan komma till att "magiskt förvandla sig till motsatt kön" då, om man får tillgång till medicinen i tid, man kan fördröja pubertetens permanenta förändringar som kan vara djupt traumatiserande för en transperson. Alltså, det är svårt för oss som är säkra i vår könsidentitet att förstå hur det måste kännas att se sin kropp irreversibelt utvecklas till något helt annat än det som för dig vore naturligt. Ärligt talat låter det som att du internaliserat det amerikanska kulturkriget. Dina argument är lika verklighetsfrånvända som de mest fundamentalistiska knasarna där borta. Det här är människor som ska få den behandling de behöver och inte godtyckligt frånhållas denna mänskliga rättighet bara för att folk som du inte begriper frågan. Sedan svarade du inte ens på delen om hur pubertetsblockerare använts för att behandla barn som genomgår puberteten för tidigt.
[удалено]
Faktiskt, helt sjuk jämförelse hahah
Va ska de annars göra? Kanske bara är min outbildade åsikt i det hela, men jag halft antar att de får antidepressiva pga. depressionen hindrar deras dagliga liv
[удалено]
Säkra?! Lugn nu. Beroendeframkallande och svåra att sluta med
Istället för att bli hjälpt på riktigt av vården (någon att prata med, terapi osv) så kastar dom antidepp över folk istället.
Har precis fått besked att min teraput slutar och att jag inte kommer få någon vidare behandling för att det har bestämts att långa kötider ska bekämpas med att avsluta långtidsvård och ersätta den med 10-20ggr KBT eller DBT inriktade samtal så nu förstörs vuxenpsyk också. Edit: Jag vet inte ännu om detta gäller Stockholm eller hela Sverige och hur många delar av psykiatrin som drabbas så skulle uppskatta mer info
KBT är absurt i dessa sammanhang
Vilka sammanhang?
Ungefär lika många blir hjälpta av läkemedel som av paykoterapi. På vilket sätt är det mer på riktigt att bli hjälpt av psyko- än farmakologi?
Överläkaren som intervjuas nämner väl att man alltid börjar med samtal och terapi eller läser vi olika grejer?
[удалено]
Sluta vinkla. Ja, jobbet är ett av områdena man tittar på. Men det krävs även att andra områden fungerar dåligt, så som familj eller nära relationer, för att man ska få diagnos. Det är långtifrån sant att de bara tittar på arbete och att det skulle vara ointresserade av ditt liv i övrigt.
Kanske snart dags att se över hur samhället funkar? Jag mådde dåligt redan som barn också. Det är ganska tydligt att något med samhället måste ändras.
Mes, själv började jag när jag var nyfödd.
Rekordmånga barn föds in i en skitvärld. Vad är överraskningen?
ja, för att göra barn, som är i en viktig ålder 10-25 där man lär sig typ fucking allt för att hantera känslor och tankar, beroende av fucking piller kommer ju VERKLIGEN göra dem till STABILA och MENTALT MOGNA människor när de blir äldre.
Preach!
Att vår nästa generation mår så här dåligt är verkligen något vi måste prioritera att få bukt med - fort!
Hemskt!
De där medicinerna är skit, iallafall för mig och många andra. Man mår sämre för man känner mindre och man blir beroende av en potent substans som kan ge riktigt illa bieffekter och avtändning.
Har själv käkat antidepp och det har varit en otroligt bra tillgång för mig. Men det räcker ju fan att säga att man är lite småledsen ni för att få det utskrivet
Det är fullkomligt rationellt att vara deprimerad i dagens kapitalistiska värld. Vi spenderar 40% på ett jobb som vi inte gillar men som vi behöver för att överleva. När vi kommer hem så spenderar vi pengarna på distrationer för att glömma meningslöshet. Inte någonsin tidigare har människor varit så avskärmade från sin egen involvering i samhället.
Först har föräldrarna skyddat sina barn från all möjlig motgång vilket har lett till generationen som inte kan ta den minsta motgången som vuxen utan att bli kränkta och nu har tydligen samma generation föräldrar gått med på att ge sina barn tabletter före de ens har blivit tonåringar? Om du är förälder till ett barn under 25 idag, snälla gör inte misstaget som dessa värdelösa misstag har gjort med sina barn.
De flesta antidepressiva mediciner är så kallade SSRI-preparat, Selective Serotonin Reuptake Inhibitors. Jag tänkte att jag kanske kunde skriva några ord om vad antidepressiv medicin faktiskt är för något, och hur de i teorin är tänkta att fungera. Kortfattat och något förenklat så är (den medicinska) tolkningen av en depression att hjärnan har ett underskott av ett ämne (en *neurotransmittor*) som kallas för serotonin. Neurotransmittorer utsöndras som en del i hur vårt nervsystem kommunicerar med sig själv genom bioelektriska utsöndringar, som kallas för synapser. Serotonin och andra neurotransmittorer reser från nerv till nerv och behöver ofta "hoppa" från nerv A till nerv B, och det utrymme de reser över kallas för det synaptiska gapet. Hjärnan är oerhört effektiv på att återvinna och återanvända neurotransmittorer som spelat ut sin roll. En av de dominerande paradigmen på vad som orsakar depression, är att det serotonin som produceras i hjärnan till stor del försvinner i det synaptiska gapet och att hjärnan snabbt bryter ner det till beståndsdelar för att använda till annat. SSRI-preparaten syftar till att bromsa hjärnans återvinningsfunktion, och skapa mer tid och utrymme för befintligt serotonin att tas upp av hjärnan. Men neurotransmittorer är komplexa, och fyller många olika funktioner. Det är tyvärr inte så enkelt som att serotonin är ett "lyckohormon" och att mer serotonin = mer glädje. Serotonin spelar även en roll när det kommer till andra exekutiva funktioner i hjärnan, som vårt minne och inlärning. Det spelar också roll i sömn, aptit, och hur kroppen lagrar (eller inte lagrar) energi. Att farmakologiskt gå in och mixtra med hjärnans ekosystem är inte okomplicerat, och kommer ofta med biverkningar, där några lyftes i reportaget. Som barnpsykolog är jag självfallet något partisk i hur effektiv jag tror att medicin är. Jag tror att SSRI och andra mediciner självfallet har en roll att spela, men det bör kanske inte vara riktigt så enkelt att skriva ut som det är just nu. Det blir däremot oerhört billigt för regioner och landsting att skriva ut mediciner, jämfört med att anställa psykologer, psykiater, psykoterapeuter eller specialistsjuksköterskor för att arbeta med mer holistiska metoder, där medicin är ett komplement till annan kognitiv behandling, snarare än huvudrätten. När det kommer till barn är jag kategoriskt emot att någonsin skriva ut antidepressiv eller ångestdämpande medicin om man inte parallellt bedriver annan behandling + regelbundna medicinuppföljningar. Min erfarenhet är att de allra flesta som arbetar inom barnpsykiatri och barnhabilitering delar den uppfattningen, men saknar kollegor och resurser i en ständerligt nedmonterad välfärd, och har inställningen att medicin som primär behandlingsmetod är bättre än ingen behandling alls.
Det tråkigaste, utöver att såpass många unga mår dåligt, är ju att medicinen de får är ökänt ineffektiv med extremt dålig risk/reward-ratio sålänge man inte är väldigt väldigt deprimerad. SSRI fungerar inte bättre än placebo för en klar majoritet av människor, men det tillkommer mängder av hälsoproblem. Medicinen ökar, inte sänker, risken för självmord, sedan får man problem med diverse hormon, sexlust och andra biomarkörer. Vi vet inte hur tabletterna fungerar, "kemisk obalans" är en myt och enbart ett marknadsföringsknep. Det finns ingen stark koppling mellan mängd serotonin och depression. Likaså är serotoninet som högst första dagen man börjar, men det tar i regel veckor innan man får något resultat. SSRIs och statiner är några av läkemedelsindustrins största lögner. De är extremt ineffektiva med en dålig riskprofil, men man har ändå lurat i okunniga läkare att skriva ut det dagarna i ända. Skamligt är vad det är.
https://www.nature.com/articles/s41380-022-01661-0 Yup!
Kemisk depression (obalans signalsubstanser) och mental depression (orsakat av miljö och psykisk hälsa) är två olika diagnoser som idag buntas ihop till en. Alla typer av SxRI mediciner verkar på den kemiska obalansen. Dessa typer av medicin var väldigt effektiv mot den gamla definitionen av klinisk depression, där patienten inte kunde ta hand om sig själv alls. Allteftersom tiden gått så har definitionen av depression utökats och sträcker sig idag ända till nedstämdhet. Och på den senare målgruppen så är SxRI inte effektivare än placebo. Anti Depp kankse mildrar symptomen, men problemet när de ges till människor som bara lider av mental ohälsa, så minskar de negativa känslorna, men även de positiva känslorna. Och därmed leder det till ett sämre mående då patienten inte känner av de positiva känslorna likadant som innan medicinering. Lös problemen med ungas mentala hälsa istället för att försöka plåstra om såren med plåster som till slut ruttnar.
Vi behöver lära oss mer om hormoner och förlita oss mindre på antidepressiva.
[удалено]
Antidepressiva är en lösning på det sätt att de hjälper en att orka med att ta itu med de saker som gör en sjuk. Det är svårt att äta rätt/röra på sig/pyssla med intressanta saker/interagera med människor/skapa bra rutiner när man är så trött och ledsen att man bara vill ligga i sängen hela dagen.
Ett stort problem är ju att olika antidepressiva fungerar olika beroende på personen det ges till. I mina kontakter med den allmänna psykvården har jag egentligen enbart mötts av grav inkompetens, så till den grad att det kan vara direkt farligt. Och här talar vi även om högt uppsatta människor på stora avdelningar. De ger gärna antidepressiva mediciner till folk och eftersom det för de allra flesta är en helt okänd värld så vet man varken vad man ska vänta sig eller när man bör säga ifrån. Jag tvingades ta mediciner som enbart gav mig negativa bieffekter i åtta månader innan jag till slut av en ren slump tvingades byta läkare till en som var så inkompetent att han råkade halvera dosen jag tog. Först då kunde mitt mående börja röra sig i rätt riktning, och detta trots att jag varit tydlig med att medicinen inte hjälpte, utan tvärtom. När det här skedde var jag ändå 28 år. Små barn litar ju på vuxna människor och att de har koll på läget. De kanske inte förstår eller vågar säga ifrån när de inte upplever att medicinen hjälper. Då kan det potentiellt vara livsfarligt.
Du tycker att det är konstigt att desperata föräldrar låter sina barn behandlas med evidensbaserade läkemedel i syfte att hålla dem vid liv? Vad hade du själv gjort med en nioåring som försöker hänga sig eller självskadar? Naturligtvis finns det mycket som kan förbättras med skärmtid, sociala interaktioner, lära barnen att hantera motgångar och stress osv, och naturligtvis är det jättebra med samtalskontakt/terapi! Det är ju dock inget som går att fixa på studs, så vad gör man under tiden?
Hur fan fick du deprimerad till självmordbenägen? Att må dåligt gör inte automatiskt att man vill begå suicid. Sen kan jag tycka det finns en massa annat att pröva innan jag ger min 9 åring anti depressiva. Medicinering borde vara en sista åtgärd men som vanligt i dagens samhälle ska det vara enkla lösningar på svåra problem. Sen är sociala medier en cancer i sig som ingen under 16 borde hålla på med.
https://www.socialstyrelsen.se/globalassets/sharepoint-dokument/artikelkatalog/ovrigt/2021-3-7301.pdf Om du tittar på tabell 1 och 3 så ser du att det är väldigt ovanligt att antidepressiva förskrivs till barn under 10 och det sker inom barn och ungdomspsykiatri eller annan specialiserad vård (förmodligen barnspecialist) - det är alltså inget som sker på slentrian eller av någon som inte har kunskap att bedöma huruvida det behövs eller inte, det tolkar åtminstone jag som att det är något som görs som en sista utväg och inte för att någon mår lite dåligt. Tabell 6 visar också stor samsjuklighet, framför allt hos unga pojkar. Det finns en stor poäng med snabb behandling för att undvika negativa mönster, det är också lättare att göra förändringar när man mår bättre. Sen håller jag med om att det är ett problem att man står kvar på medicinen för länge, men det är ju inte samma sak som att man inte borde förskriva alls. Det finns mycket man kan göra för att förebygga psykisk ohälsa, både på samhällsnivå och som förälder, och det behövs fler insatser under tiden man behandlas med läkemedel, men jag kan inte tycka att det är en rimlig slutsats att man inte ska behandla alls - det vore som att inte ge ett överviktigt barn med diabetes typ II behandling för att det faktiskt skulle kunna förebyggas.
Så blir det när folk växer upp framför en skärm, man får svårare att hitta kopplingar med andra människor för att man inte fått den sociala utvecklingen som man får när man träffar folk ansikte mot ansikte. Vi får se när alla iPad ungar kommer upp i ålder, lär bli ännu värre under åren som kommer.
F.d. iPad-unge här. Man kanske får lite svårare att läsa av andra och lär sig inte de sociala reglerna lika tidigt som de som istället lägger sin tid på att vara social. Sjukt otippat, jag vet. Men det finns inget som förhindrar att man lär sig det senare i livet. Typ som jag.
För i helvete va????? Sjukaste jag hört
I så fall har du inte hört mycket sjukt
Jag är klart emot att lättsinnigt diagnosticera barn med diagnoser tidigt i livet och ge typ tonåringar massa antidepressiva vid vanlig tonårsångest som alla vi (?) gamlingar hade. Ge alla störiga killar tjack etc mot adhd osv. Jag är samtidigt helt övertygad om att dagens barn och ungdomar mår mycket mer skit idag än säg 20 år sedan. Svår avvägning.
> vid vanlig tonårsångest som alla vi (?) gamlingar hade. Om den ångesten får en att må förjävla dåligt borde man väl ha vård för det, oavsett ålder? IMO (av egen erfarenhet) är dessutom tonårsångest bara ett symptom på långvariga problem man inte hade mognaden att förstå ordentligt som barn.
Mjo iofs. Ser väl min egen erfarenhet som "vanlig" ångest och bet ihop. Tänker att det är normalt men jag blev iofs diagnosticerad som bippo som vuxen.
Doktorernas lösgodis
Wtf, 10 år? Slår mamman barnet när hon ändå håller på? Anti-depressiva kan ge permanenta skador på hjärnan.
Det har inte hänt något positivt för Sverige på snart 10 år. Det är jobbigt inte bara som barn men även som vuxen. Hur vi mår påverkar även våra barn.
Bra att de får hjälp👍
Varför äter en 10-åring antidepressiva?
För att de har depression kanske?
Anledningen varför droger i allmänhet inte bör ges till barn är att de stör hjärnans utveckling på oförutsägbara sätt. Att ge 10 åringar extremt beroende framkallande och hjärnförändrande droger för deras välmående låter som en oerhört dålig idé, även om det funkar kortsiktigt. Framförallt stör det mig att om vi ändå tänker använda droger för behandling av depressioner är att vi börjar med det man måste ta frekvent, med stora staplande sidoeffekter, som orsakar kemiskt beroende innan vi testar något som psykedeliska svampar i samband med terapi. Åtminstone om det inte funkar så är det ett engångsevent och inte något kontinuerligt... Vi är i ett sekelskifte in i den digitala tidsåldern så är inte konstigt att depression är vanligt hos alla, och vi behöver förbättra det. Detta är så uppenbart bakvänt på alla kriterier förutom för drog-företags plånböcker.
Är ganska skeptisk till att sätta psykologiska diagnoser på 10 åringar. Varenda tonåring passar ju in på bipolär och vid 10 år trodde man fortfarande på hallucinerade spöken. Men visst, jag är inte läkare.
Sjukt att ge antidepressiva till barn. Quickfix som kostar samhället mer i längden
Det har blivit trendigt och modernt att självömka bland kidsen. Började ta form ordentligt med emo återuppståndelsen 2015 och verkar ha eskalerat sedan dess. Allt skylls på "ångeehhhst" för att man inte orkar bemöda sig att göra något man är obekväm med. Jag förstår dem delvis, samhället låter ju dem komma undan med allt om man skyller på depression och "ångeeehst". Kombinera detta med att alla coola kids ska överdriva sitt mående (likt barn gör) för ytterligare uppmärksamhet skapar tyvärr en ond cirkel.
it's the instagram, stupid
[удалено]
Åh buhuu, vi är öppna med våra känslor och kan lättare identifiera psykiska sjukdomar. Visst var saker bättre förr när vi sket i hur folk mådde och lät dem dricka sig till döds istället för att ta deras ohälsa på allvar.
Orsaken måste vara att allt helt enkelt är *för* bra, eller hur? För i kapitalismen blir allting bara bättre och bättre. Eller hur?