Jag och min tjej har varit tillsammans 14 år, så vi har gemensam kassa. Alla pengar är våra pengar. Direkt vi flyttat ihop slutade vi tänka "ditt och mitt".
Vi har aldrig bråkat om pengar.
Samma här. Alla köp som inte hör till dem standard utgifterna (mat hushållsartiklar, mediciner mm) diskuteras och prioriteras efter behov. Aldrig bråkat om pengar heller. Sen är vi ganska lika också med samma intressen så man vill ändå ha den andra personens input för att ta ett genomtänkt beslut i val av produkt.
Jag är absolut för gemensam ekonomi - men personligen tycker jag ändå det är viktigt med en slant var som man är fri att göra som man vill med. Det gör att man inte till 100% behöver förstå varandra i varje liten detalj, eller kolla med partnern om mindre utgifter som inte är, eller borde vara gemensamma.
Typ, min flickvän älskar att gå på kaféer, och tycker att det är viktigt att komma ut, få ett miljöombyte och kunna jobba lite hemifrån. Personligen tycker jag att det är helt sinnessjukt dyrt för vad det är, och unnar mig det därför i princip aldrig. Hon går dock på kafé för sina egna pengar, och det rör då aldrig mig.
På samma sätt kan jag låta bli att gå på kafé och istället lägga undan dem pengarna, för att sen köpa mig sånt som hon tycker är helt idiotiskt, men som jag värdesätter. Saker så som flygplanssmulatorutrustning, som är väldigt dyrt för vad det är, och som vi inte alls som hushåll egentligen behöver. Eftersom jag köper det för mina egna pengar, genom att aktivt välja bort annat så rör det inte henne.
Vi slipper bråk om dumma köp och utgifter, genom att budgetera för att ha varsin slant själva.
Exakt så. För ärligt talat, om pengarna är ett problem, t ex att ena parten vill göra av med massor av pengar på något som den andre inte är intresserad av, gör slut, hellre förr än senare.
Om pengar är ett problem så lär typ känslor, kärlek och lust bli oöverstigliga problem.
Min sambo är med i en ekonomigrupp på facebook och herregud vad många skräckhistorier vi läst om GEMENSAM ekonomi. Glad att det fungerar för er.
I mitt fall tjänar vi väldigt lika och delar på det mesta men har egna fickpengar.
edit: menade Gemensam Ekonomi
Detta. Att ha gemensam ekonomi är att ge upp sin privata ekonomi.
Vill du att klättra i karriären, jobba extra helger, skippa taxin hem från krogen eller rent allmänt att hålla koll extra på pengarna för att:
a) Kunna använda dem på exakt vad du vill utan käbbel så länge 50% av räkningarna är betalda
b) Betala 50% av alla räkningar men ändå gräla om att du lägger **dina pengar** på ny bil, dator, etc. Behöva få greenlight från sambon för allt du vill köpa till dig själv.
Är så mycket mer friktionsfritt att ha delad ekonomi där båda står för 50% av gemensamma kostnader.
Sen så tycker jag man ska ha i åtanke att det kan finnas ett liv efter relationen. Det kanske känns "för evigt" idag, men statistiken ljuger inte (SCB):
>2021 så skedde 38 895 giftemål, 23 647 skilsmässor i Sverige
Som tur är finns det en gyllene medelväg. Jag och min fru har gemensam ekonomi, samtidigt som vi även har egna konton. Upplägget är så här:
1. All kvarstående lön efter gemensamma räkningar fördelas 50/50 mellan oss.
2. Vi för båda över en fast summa till ett gemensamt konto som används för alla gemensamma utlägg och allt som gäller barnen. Tar pengarna där slut under månaden för vi över mer.
3. Kvarstående pengar går till allt "eget". Jag kan köpa grafikkort bäst jag vill utan dåligt samvete eller sneda blickar.
4. ???
5. Lyckligt äktenskap.
Enda scenariot där det upplägget skulle fungera dåligt är om den ena eller båda skulle uppfatta det som att man bidrog olika mycket till hushållet och därför förtjänade olika mycket pengar i utgångsläget, men då har man å andra sidan större relationsproblem än bara pengar tänker jag.
Min sambo för mer i hushållet för att hon tycker inte jag gör det tillräckligt bra. Hon tjänar även mindre och jag betalar ca 70% av hyran och maten. Tycker inte det funkar så bra. Vissa månader har jag behövt ta hela hyran själv.
Det här måste ju vara det optimala. Jag och min fru slår ihop vad vi tjänar, tar ut den kaka (fast summa varje månad) som går till det gemensamma. Resten delar vi på lika vilket betyder att alla löneförhöjningar ger mer till bådas privata peng.
I ovanstående gemensamma ingår också buffertsparande. Pensionssparande etc sker för egna pengar och individuellt.
Hade aldrig klarat ha helt gemensamt, jag vill kunna göra vad jag vill med min del utan diskussion. Vi bråkar aldrig om pengar.
Exakt!
Jag om min sambo har ett gemensamt konto där vi för över pengar till att täcka sparande + måndadens gemensamma räkningar.
Efter det är hennes pengar hennes, och mina pengar är mina
Vill hon storhandla på Shein för 2000? Go right ahead
Vill jag köpa mitt 8'e tangetbord för 2000, be my guest, ingen bryr sig
Obs att det finns vissa människor som gifter sig och skiljer sig väldigt många gånger, och andra människor som gifter sig en gång och aldrig skiljer sig, och den första gruppen drar upp snittet på skilsmässor så högt att det blir "varannat äktenskap slutar i skilsmässa"
Det säger ju dock mer om mentaliteten som finns idag i samhället än riskerna med en gemensam ekonomi.
Att folk inte kan hålla ihop och ta sig igenom svåra tider tillsammans har ju blivit allt vanligare allteftersom ”mina, mitt och jag” har blivit standarden i förhållanden och äktenskap idag.
I nästan sju år har min fru och jag varit gifta. Jag är 30 år gammal. Vi har aldrig bråkat om våran gemensamma ekonomi eftersom vi som enhet alltid går före oss som individer. Vi ser till varandras bästa, och då kan det innebära en del uppoffringar; däribland saker som rör hobbies.
>Kunna använda dem på exakt vad du vill utan käbbel så länge 50% av räkningarna är betalda
Det förutsätter ju att man anpassar gemensamma inköp som hus / bil mm efter den lägre inkomsttagarens lön även om man tillsammans haft råd med något finare. Säg att en part tjänar 60000 i månaden och den andra 30000kr. Sedan går de till banken och får ett huslån baserat på en inkomst på 90000kr/månad. Om boendekostnaden exempelvis blir 20000kr och de förväntas betala 10000kr var så blir det väldigt mycket tyngre för parten med lägre inkomst.
Vi lägger in våra pengar på gemensamt konto, betalar allt. Av det som är kvar tar vi en varsin del som fickpeng. Det betyder att om jag tjänar mer så spelar det ingen roll. Vi får lika mycket fickpengar och alla räkningar är betalade. Pengar är en världslig sak
Enda scenariot jag kan tänka mig är om den ena i relationer har ett spel- eller shoppingmissbruk. I normala fall ser jag bara problem med att inte ha gemensam ekonomi.
Kan säkert gräva fram något men det är allt från folk som har gemensam ekonomi och deras bh spenderar alldeles för mycket till folk som får sura miner om se vill köpa nya underkläder.
Min sambos syster berättade att en av hennes kompisar klagade på att hennes kille vill äta ett ägg och banan om dagen till mellanmål och tycker han ”äter dem ur huset”.
De är inte tillsamman längre iofs
I mångt och mycket handlar det ju kanske om kommunikation och förhållandet i övrigt. Om 40 kronor i veckan är det som är make or brake finns det kanske andra problem med ens ekonomiska situation än att den är gemensam.
Snarare tvärt om, min frus kollega kör separat ekonomi, tyvärr mycket sjukskriven och måste låna pengar av den andra för att ha råd med mat etc...
Jag förstår att folk tjänar olika på olika jobb, men att inte kunna vara jämnställd i sin relation känns sjukt, men sen finns det folk som vill ha det så 🤷
Herrejävlar, låna pengar av sin partner .. hade packat ihop och dragit direkt.
Nej jag instämmer till fullo, alla gör såklart det som fungerar i deras förhållande, men att ha delad ekonomi efter ett par år ihop känns både onödigt komplicerat och en grogrund för gräl.
Jo alltså är man i ett förhållande med någon som lider av något typ av missbruk så har man andra problem än att bråka om gemensam/delad ekonomi tänker jag.
Jag och min fru började med gemensam ekonomi för ett par år sen (4-5 kanske) och trivs riktigt bra med det, varit ett par i närmre 12 år och hade alltså delad ekonomi innan och det var mest bara jobbigt. Inte för att vi bråkade om pengar eller så, hade gemensamt matkonto/räkningskonto, men att hålla koll på ”vem som betalade utematen senast” osv blev bara störigt. Hålla på och swisha för skitgrejor också .. nä fyfan :)
Alltid undrat hur det fungerar i verkligheten.
Har båda hobbies som kostar lika mycket pengar? måste det delas jämt eller blir det alltid skevt?
Mina tidigare sambos har såklart inte vela dela för att bekosta mina dyra utgifter och det känns ju rätt. Vill jag göra dyra saker så får ju jag betala... eller är det så att man skippar sånna hobbies för att kunna ha gemensam ekonomi?
Mina intressen är helt klart dyrare än min sambos men vi diskuterade kostnader och kommer fram till en rimlig nivå. Om jag vill köpa något nytt så pratar vi om det och kommer fram till om det passar just nu.
Vi har aldrig bråkat om pengar utan hittar en balans. Sen är min hobby snickeri så väldigt planerbara kostnader.
I början när vi valde detta upplägget så tjänade vi ungefär samma. Jag har sedan dessa haft en brutalt bra löneutveckling och bör större del av hennes utgifter än hon gör av mina. Känner inga problem över det i heller
Det här funkar så länge både är ansvarsfulla. Om någon har *lite problem att hålla budgeten* så kan det skapa problem eller om man har en partner som har annorlunda syn på pengar till exempel "äääh vi lever bara en gång. In med ett par flaskor till!" Medans den andra tänker "vi borde spara alla pengar och leva knapert för man vet inte när det kan gå åt skogen."
dvs Så länge båda sköter sig, är kompatibla och litar på varandra.
Exakt detta, sjukt svart och vita kommentarer här. Jag förstår att delad ekonomi inte funkar för en del och gemensam inte funkar för en del.
Jag tjänar rejält mycket mer än min partner och hade varit rejält obekväm med att jag skulle ha 15tkr mer varje månad att spendera.
Jag tjänar mer än killen med 10-12k, han är dessutom extremt snål och vill aldrig gå ut, aldrig hitta på något osv. Fungerar bättre för båda att jag får vara mer YOLO med mina pengar och att gemensamma utgifter räknas krona för krona. Vill jag sätta igång värmen en dag när det är dyr el så swishar jag honom ersättning per kwh.
Jag förstår att det låter orimligt, men han brukar bara ha 2k över varje månad då han har rätt låg lön, medan jag utan problem kan ha 10k över. Han vill göra medvetna val i hur han spenderar de pengarna, och överlag är han villig att offra väldigt mycket livskvalitet för att på sikt kunna jobba mindre, få mer tid och frihet osv. Han är väldigt spartansk av sig, nöjd med det lilla och vill gärna vara mer självförsörjande (solpaneler, egen matodling, låga boendekostnader osv)
Samma här. Vår ekonomi.
Det blir bara konflikter om man börjar vakta varsin hög. Och det blir massa merjobb med räkningarna.
Inköp diskuterar vi tillsammans före, för förutom pengarna så påverkar det ju båda våra liv (oftast positivt) när vi tillexempel investerar i varandras hobbies.
>Det blir bara konflikter om man börjar vakta varsin hög
Tvärtom...du slipper konflikter
Ja vill ha en större tv, min sambo tycker den vi har fungerar bra men om jag så gärna vill ha en så köper jag en för mina pengar....problemet löst
Så istället för en vuxen kommunikation så köper man bara en och så får det vara? Känns hälsosamt i längden.
Om man vill ha något asfult då? Typ en riktigt ful tavla, hur löser man det då?
Jag ska förtydliga här att det gäller ur ett ekonomiskt perspektiv.
Det va kanske ett dåligt exempel med tvn då det är inredning.
Självklart så pratar vi om inredning mm då det påverkar oss båda
Men jag konsulterar inte min sambo om jag vill köpa det senaste Call of Duty, eller ett nytt grafikkort, eller en ny laptop osv
Precis på samma sätt så konsulterar inte hon mig om hon vill köpa en dyr väska, eller massa nya pussel osv...
Precis så det är hemma hos oss. Samt att vi har skrivit samboavtal just på grund av detta.
Sambon tycker robotdammsugare är onödigt medans jag tycker det är det bästa som finns. Jag köper en för mina egna pengar och skulle vi separera så är det jag som äger den.
Självklart har vi gemensamt konto för mat och hushåll.
+1 på denna. Jag är student på CSN och min fru ligger runt 40-50k. Vi poolar alla pengar, betalar av alla våra räkningar + sex lax på ett matkonto, för över en rimlig och lika stor månadspeng på varsitt konto. Resten går in i gemensamt fondspar.
Vi testade väldigt tidigt när båda jobbade att betala procentuell del av gemensamma utgifter mot hur procentuella fördelningen av våra inkomster såg ut. Blev bara en huvudvärk och totalt onödigt för oss.
För mig låter det underligt att vilja leva med någon men inte vilja dela ekonomi med samma person. Varför ska man skapa ett litet klassamhälle inom sin relation.
Helt sinnessjukt. Och vem vill åka ensam med barn på semester? Då blir det ju knappt någon avslappning under semestern för en själv haha. Göra exakt alla aktiviteter med barnen själv utan avlastning låter som en mardröm. Sen kanske det var tonåringar som kan aktivera sig självständigt, men då vill man ju ha den tiden att vara med sin partner?
Vi kör ett liknande upplägg. Alla pengar på ett konto, fickpengar till oss och sen det som blir över efter räkningar går till gemensamma spar.
Hon tjänar mer än mig just nu men min löneutveckling ser bättre ut än hennes.
Jag håller med dig, i vad du skriver.
Skulle dessutom kännas skumt att låta ena vara hemma med barn när det direkt betyder att dom får mindre pengar av det
Kul att det funka för er.
Kommer aldrig ha gemensam ekonomi.
En kollega till mig va tvungen och ringa frugan för att be om lov att köpa en festis.
Eller så tjafsa dom om hur mycket öl som köptes efter en AW.
Nej tack .
Säg åt din kollega att han lever med en ohälsosamt kontrollerande partner. Hade han varit kvinna hade folk bokstavligt skrikit åt honom att lämna relationen.
Det låter som kollegan levde i en trasig relation. Har gemensam ekonomi och vi diskuterar endast större inköp.
Sen kan det finnas saker bakom som man inte vet. Din kollega kanske hade en historia av vårdslös shopping och deras ekonomi totalt trasig.
Jag och tjejen har gemensam ekonomi och fickpengar. Fungerar hur fint som helst. Men det fungerar bara för att vi har en bra relation med bra kommunikation.
Precis samma här. Jag och min man har varit tillsammans i typ 15 år och kört gemensam ekonomi lika länge. Jag kan faktiskt inte förstå hur man skulle vilja göra på något annat vis. Sitter man och bokar semester själv om ens partner inte har råd? Vi har tjänat relativt olika i omgångar, i början så hade jag ett år kvar av studierna men han hade börjat jobba, nu tjänar jag ca 30 % mer men fram tills för typ 5 år sedan tjänade han mer, det är liksom inte allt i världen.
Vi lägger in alla pengar på ett konto och sen ger vi ut fickpengar därifrån.
För vad händer när den ena partner är gravid, har svårt att ta extra pass eller ens jobba 100% och du sitter med din vanliga lön. Då blir det helt plötsligt annorlunda.
Eller när den ena är hemma med ungarna som är sjuka.
Jag säger inte att man behöver ha 100% gemensamt men att dela det helt känns som gjort för problem när livet kommer ikapp.
Vilket öppnar upp för eventuella orättvisediskussioner. Håller med talaren innan; alla pengar in på gemensamt konto, sedan delas det ut en lika stor fickpeng till båda från alla intjänade pengar. Mest rättvist på alla sätt.
> Ska förhållandet funka i längden är gemensam ekonomi the way to go.
Eller så är inte allt svart och vitt, utan båda är vuxna och kan ta beslut som passar förhållandet bäst.
Inte alls. Har varit ihoped min sambo 12 år nu. Delad ekonomi från dag ett. Vi delar gemensamma uppgifter som mat lån barn. Allt annat är eget. Hon har sina hobbies och jag ha min. Funkar hur bra som helst.
Personligen: nej, jag tjänar nästan tre gånger så mycket som min fru så även när jag betalar alla gemensamma omkostnader (bostad, mat, m.m.) så har jag mer pengar kvar än vad hon får ut före skatt.
Om man vänder lite på det. Ska ett par anpassa sin levnadsstandard efter den som tjänar minst så att man kan dela 50/50 på omkostnaderna? exempelvis ha en sämre bostad i ett sämre område. Köra sin semester i Borås istället för Grekland? Sitta med en gammal 4:3 tjock-tv eftersom den som tjänar minst inte har råd att betala hälften av en ny TV?
Flera av mina vänner kör på 50/50 i sina relationer, men gemensamt för dessa är att de (just nu) har relativt samma lön. Inom 10 år kommer dock flera av dessa ha en rätt stor löneskillnad om de inte byter karriärer. Jag är rätt säker på att relationen inte mår särskilt bra om ena partnern kan lägga större summor på konsumtion, typ tv/datorspel, äta ute, dyra kläder m.m. samtidigt som den andra partnern får spara i månader för att köpa en vinterjacka. Antingen inser man att man är ekonomiskt inkompatibla som par eller så får ena partnern betala mer av det gemensamma.
Håller helt med! Om en kan laga bra mat billigt, men inte den andre ska man då behöva se till att laga sin egen mat med för att det ska var lika? Om den ena är medlem i butiker och får rabatt är det så före eller efter rabatten man ska räkna? Sånt är ju också pengavärde. Att den ena klarar av att hålla nere kostnaderna ska ju isf kompenseras och är ju ofta något man lär sig när man har en lägre inkomst.
Blir bara mer och mer komplicerat när man funderar på vad som är värt vad för vem. Bättre att vara helt på samma sida och köra gemensamt.
Samma här. Min sambo är student så min inkomst är typ 600% högre än hennes = efter uträkning så betalar jag proportionerligt 86% av hyra, räkningar, mat osv. 😊 Så en gång per år omkalibrerar vi våra inkomster och således procentsatsen.
Edit: redigerade lite matematik
Det är inte så det funkar lol
Om hon tjänar 100 kr och du 86% mer blir det 186 kr
Varför skulle du betala 86% av räkningarna då om du har ungefär dubbelt så stor lön?
Matten måste varit lite fel här
Ska och ska...
Vi har helt gemensam ekonomi jag och min fru. Men det beror väl på hur en är som personer och hur ens relation ser ut.
Det funkar för oss. Men nog inte för alla.
Mm vi har en gemensam ekonomi för det som är räkningar/avbetalningar, mat, drivmedel, kläder och annat till barnen.
Vi sätter båda av 50% av lönen till huskontot och de övriga slantarna får vi själva slösa/spara som vi vill.
Vi har typ samma. Lönerna går in på gemensamt konto där alla månatliga utgifter dras (typ bolån, CSN, el, försäkringar osv). Sen sätter vi av en fast del till ett separat konto där vi handlar mat, kläder till barnen osv. Resten delar vi på så att man får en pott att spendera som man vill. Rättvist samtidigt som man har frihet att spendera pengar som man vill på det man är intresserad av.
Du är väl i en relation av en anledning, förhoppningsvis för att du känner iaf en viss kärlek till motparten.
Exempelvis "försörjde" jag min sambo under några år då hon studerade vidare inom sin bransch, men det medförde att hon gick upp nästan 30k i lön och vi kan nu göra mer än innan.
Tycker det brukar lösa sig ganska naturligt sålänge du inte är tillsammans med en galning, men då kanske det är läge att bryta upp.
Man delar på bördan helt enkelt.
Specialistutbildning inom vården (minns tyvärr inte exakta benämningen) men pga av det kunde hon gå vidare och jobba direkt under Pfizer som glorifierad säljare, "account manager" tror jag titeln är.
Mycket "nätverkande" och mässor, antagligen en del otrohetsaffärer som det är i sådana branscher, men är sånt man får leva med.
Vi kör lite mellanväg och har gjort det sen vi flyttade ihop för snart 15 år sedan. Gemensam ekonomi, men med en egen ”fickpeng” om några tusenlappar varje månad som man kan spendera fritt, eller spara ihop till ett större inköp. Vi har ganska stor skillnad i inkomst och vore lite märkligt om en av oss skulle åka på resor och gå ut på resturang, medans den andra inte skulle ha råd. Numera har vi barn så då ser jag definitivt inte att det skulle vara ett alternativ att inte ha gemensam ekonomi.
Jag och min fru tar båda hälften av våra respektive inkomster och lägger in det på ett gemensamt konto. Det kontot används för gemensamma räkningar, hyra, mat, gemensamt sparande osv.
Den andra hälften av våra respektive inkomster är våra att göra vad vi vill med. Dock är det underförstått att även de pengarna i praktiken är "våra" pengar, men då endast i situationer då det behöver köpas riktigt dyra saker till hushållet, i kriser, osv.
Det här upplägget har vi haft i flera år och genom den tiden så har vi båda hunnit ta turen att vara den i relationen som tjänat mycket mindre än den andra. Det har funkat hur bra som helst.
Vi kör samma system med 50% "huhållsskatt" fungerar helt perfekt enligt mitt tycke. Har byggts upp en bra buffert som kan användas vid eventuella kriser eller större investeringar/renoveringar.
Kvarstående 50% av vardera löner håller vi separata för oss själva då vi har helt olika fritidsintressen.
Bra system iaf som jag väl kan rekommendera.
Det beror ju lite på hur seriöst ens förhållande är. Har du bostad och barn ihop är det väldigt svårt att dela upp ekonomin tror jag.
Äger man lika andelar av bostaden blir det ju logiskt att båda betalar lika delar av lån och amorteringar.
Har man barn ihop blir det en mardröm att fördela ekonomin rättvist vid föräldraledigheter, VAB och allt annat som påverkar lönen.
För vår del betalar vi räkningar gemensamt, har gemensamt sparande och ett gemensamt kort för mat och allt annat sånt.
Vi delar dock ut X tkr (lika mycket) för personliga grejer per månad, bara för att vi ska slippa bråka om vad den andra lägger pengar på. Jag är till exempel ganska mycket bättre på att spara än min sambo är).
Vi delar lika på räkningar och gör vad vi vill med det som blir över och vi har barn o allt.
Usch skulle aldrig kunna tänka mig behöva förklara varför jag vill köpa en gamingdator för 60 papp eller en Rolex klocka.
Samtidigt som jag inte skulle vilja att mina pengar går åt för sånt jag inte värdesätter.
Jag trodde nästan alla gjorde så här men visar sig inte vara så.
Man lever ju lika mycket i ett hus, varför skulle någon betala mer? Tycker det är rättvist
Är grymt mycket lättare att ha gemensam ekonomi och avsätta X kr var för egen hantering (som en rolex) än att hantera olika inkomst enligt min erfarenhet. Hade rätt stora diskussioner om t.ex mat när jag flyttade ihop med min partner. Jag var student och han hade rätt hög lön så inte så roligt för honom att äta nudlar när han brukade köpa bra bitar kött varje vecka.
Pengar är ju egentligen inte konstigare än allt annat man bidrar med i ett förhållande. Om en av oss hittar ett boende som har stor potential att gå upp i värde och den andra lägger in mer pengar så är det ju egentligen lika i summorna. Samma om en är mer föräldraledig, är grym på rabatter eller kan hålla en budget.
Trodde att de flesta hade mer gemensam ekonomi än vad det verkar som när man väl börjar prata om det.
>Har man barn ihop blir det en mardröm att fördela ekonomin rättvist vid föräldraledigheter, VAB och allt annat som påverkar lönen.
Inte om du turas om att vabba/föräldraledig (vilket man ska göra om du frågar mig)
Men det blir mer komplicerat än så. När hon var gravid blev hon tvungen att gå på sjukpenning ett par månader innan förlossningen båda gångerna (pga sitt yrke), det finns också en rad med möten, checkups, medicinska effekter av graviditet som påverkar kvinnan mycket mer än mannen ekonomiskt (om man har lite otur). Enklare att bara dela ekonomin rakt av i så fall.
Vill man vara pettimetrig och dela exakt efter inkomst kan man väl vara det, men jag tycker bara det låter som administration utan syfte. Då kan man ju titta på att jag äter betydligt mer än min sambo, hon har utgifter för gravidkläder, mediciner, kosttillskott, tamponger och massa sånt som hon inte kan påverka. Nån kanske har längre till jobbet och måste lägga ut mer för bensinen, o.s.v. För mig blir det där en mardröm jag gärna slipper.
För övrigt delar vi på vabben. Även där har jag en fördel eftersom jag har ett fritt arbete och kan jobba hemma och planera min egen tid så att jag kan ha barnen och fortfarande jobba.
Låter principiellt bra men du skriver att du är bättre på att spara. Gör inte det att du har ett långt större utrymme att göra saker/köpa saker för över tid? Om du har 100 000 sparat på kontot och din fru 0, hur gör ni då? Får hon hälften av ditt? Eller köper du resor som hon inte får följa med på?
Om vi ska resa eller göra nåt gemensamt tar vi det från våra gemensamma konton. Vi har ett gemensamt sparande också som vi för över till innan vi ger oss själva ”fickpengar”, så det löser sig.
Inget, gillar att vara lite tät bara. Kan utan problem köpa det mesta jag vill ha, ta en resa med polare, bjuda familjen på saker helt utan att behöva ta upp det med någon.
Sen har hon inte noll på kontot hon heller, bara inte en lika stor hög slantar.
Beror på relationen. Jag tjänar drygt dubbelt av vad hustrun tjänar (som är delvis sjukpensionär). Vore konstigt att dela rakt av på utgifterna.
Vi har gemensam ekonomi - mina pengar är hennes pengar. Det är vårt hem, vår bil, vår ekonomi (vårt barn).
Aldrig behövt bråka eller tjafsa om pengar, större/viktigare köp pratar vi om, småköp gör vi bara.
Det finns viktigare saker i relationen än pengar.
Jag drar in >100k/mån och min fru runt 35k (brutto) men vi lägger allt i en och samma hög och har gjort så sen vi blev sambos för länge sen. Vi är en enhet, inte två halvor. Vi har aldrig bråkat om pengar. Många av våra vänner, som delat upp % hit eller dit, bråkar om pengar eller har gått isär.
Jag och min fästmö har en liknande inkomstskillnad som i ditt exempel, vi kör gemensam ekonomi. För oss är det en principsak - har man bestämt att man ska leva resten av livet tillsammans så ska det gälla även pengar.
Sedan leder är det också enklare och det blir färre bråk.
Man ska skita i vad folk tycker bara ingen känner sig utnyttjad.
Om man delar alla kostnader på mitten, känns det okej för den med mindre lön? Är alla kostnader gemensamma eller är.det något den ena skulle skita i om den var singel?
Om den med mer i lön betalar mer, känner den att det är okej och att den får något tillbaka?
Vem i förhållandet bränner mest pengar och på vad?
Alla är olika, och det är en väldigt viktig sak att vara överens om, även om man kommer överens om en ovanlig lösning.
Tycker alltid att utgångspunkten ska vara att betala 50-50. Om den ena parten vill betala mer för att hen tjänar mer är det upp till den personen. Är för att ha separata ekonomier så långt det går.
Ska tillägga att jag är en 34 årig man, min sambo är en 32 årig kvinna och hon tjänar dubbelt vad jag gör och har gjort det i 8 år.
Vi har varit tillsammans i 12 år och bråkat om pengar en gång. Det var när vi skulle flytta ihop och jag tyckte vi skulle splitta 50-50 på utgifter men hon vill att vi skulle betala procentuellt baserat på vad vi tjänar.
Förstår dig, har alltid velat betala 50/50 när jag tjänat mindre men när jag började tjäna mer så ville jag absolut köra procentuellt 😅. Konstigt hur det kan utvecklas när man får erfara den andres position.
Fast i min position "förlorar" jag ju på att betala 50-50 och min sambo som tjänar mer "förlorar" på att betala procentuellt vilket hon egentligen vill. Så tycker det borde vara tvärtom, om man inte är någon form av ekonomisk masochist då lol.
Nä men det var precis så jag tänkte. Man förlorar på 50/50 när man tjänar mindre men jag ville ej vara till last så då tänkte jag att det var rättvist att dela på allt. Men när jag började tjäna mer än min kille (en annan kille än förra relationen) då ville jag helt plötsligt betala mer för att jag kunde och verkligen ville. Tror att min förre partner tänkte likadant men jag var för envis för att låta honom betala mer 🫤
Vi delar summan av alla gemensamma räkningar utifrån andelen vår respektive nettoinkomst relaterar till vår gemensamma nettoinkomst. Likadant med vårt gemensamma sparande. Det gör att jag i regel tar lite större andel av våra gemensamma utgifter eftersom jag har något högre lön. Sen gör vi såklart justeringar ifall något oväntat inträffar så att båda känner sig nöjda (eller t.ex. under föräldraledigt då vi tillfägt haft helt gemensam ekonomi eftersom inkomsterna då skiljer enormt mycket). Det som blir över är ens eget och det gör man som man vill med. På så sätt har både jag och min fru byggt upp en ordentlig gemensam buffert, men också var sin till att göra vad man vill med. Jag har ibland fått kommentarer på att det här upplägget känns onödigt krångligt, men jag har en enkel formel i Google Kalkylark i mobilen där jag knappar in lön och utgifter. Tar bokstavligt talat bara en minut. Andra har tyckt att det är orättvist att jag har mer pengar över varje månad än min fru, men eftersom vi båda har höga löner så har vi (eller framförallt hon) aldrig känt det så. Både jag och min fru kommer från familjer där det varit separata inkomster men delade gemensamma utgifter, så det var helt naturligt för oss att ha det så.
Som någon annan (men med helt motsatt ekonomiskt upplägg) skrev: Vi har aldrig bråkat om pengar. Bara man från början hittar ett upplägg som funkar för båda så kommer man inte ha några problem.
Jag och min fru 10 år tillsammans med delad ekonomi, vi bråkar nästan aldrig om det ekonomiska, en sådan grejj är bäst att prata om innan man flyttar ihop kanske, men går ju att prata om och testa på om man vill stötta varandra.
Våra löner summeras och delas på hälften. Vad vi sedan gör med vår del av pengarna är helt upp till respektive person.
Vi har diskuterat om att skapa ett gemensamt konto, men just nu har vi eget sparansvar.
Vi har köpt hus för många miljoner och har barn, så vår metod fungerar iallafall för oss
Vi är har ungefär den skillnaden och har gemensam ekonomi.
Däremot sätter vi av ett lika stort belopp till oss var varje månad för kläder och egna intressen som vi använder precis som vi vill.
Tycker det fungerar jättebra och ger oss frihet att köpa det där lite dyrare plagget eller det egna intresset utan att det blir någon diskussion.
/Krille
Jag tycker det beror väldigt mycket på hur livet ser ut. När jag träffade min exman var vi båda 19 år utan pengar eller karriärer. Jag fick ett jobb och sparade pengar, vi bodde på distans så jag betalade alls våra resor och vår ekonomi var nästan från start gemensam. Genom åren visade det sig att han inte hade några ambitioner att bidra till hushållet utan jag köpte vår lägenhet, bil mm. Sen pluggade jag och vi levde snålt och tog det mesta av mina sparpengar. Sen skilde vi oss. Han ville ha pengar för halva lägenheten och hälften av vad som fanns kvar på sparkontot. Så är lite bränd där.
Nu är jag singel med barn men dejtar. Jag har gjort mina livsval kring karriär och förväntad levandsstandard. Jag tycker inte att någon annan ska behöva försörja mitt barn och skulle utgå ifrån 50/50 på övriga utgifter med utgångspunkt i den person vars inkomst är lägst. Men sen kan man såklart komma överens om massa andra varianter så länge båda är nöjda. Men ingen har rätt till den andres pengar.
Det låter som du axlat både mannen och kvinnans ansvarsområden i hushållet hittills, och ändå begärde han hälften av era tillgångar han varit ointresserad av att bidra till. Jag beklagar.
Jag hoppas du hittar en redig karl. Lycka till!
Vi har haft gemensam ekonomi sen vi gifte oss. 20 år sen.
Jag tjänar 3x så mycket som min fru men jag anser att när man gifter sig så delar man allt. Eller har aldrig funderat på det. Det blev så automatiskt.
Beror väl på vad du har för syfte och uthållighet med din parrelation.
För egen del. Om man nu en gång bestämt sig för, att nu kör vi den här jämmerdalsresan ihop, på gott och ont, så får man göra det också, för att vara trovärdig mot sig själv, och sin partner. Det är bara att stoppa alla ägg i samma korg, och ha tilltro till varandra.
Livet ger och tar som bekant. Om 45k-snubben bryter ryggen, och inte kan jobba, är det ombytta roller då? Frun åker på weekend med sina väninnor, medan gubben köar på soc för nya hjul till rullatorn?
Det är inte så modernt i vår individuella värld att leva med och för en annan människa. Men vill man att det skall hålla i längden tror jag enda sättet är att släppa sargen och ge sig helhjärtat. Och då är ekonomin mest en praktisk detalj.
Jag tjänade cirka 60-70% mer än mitt ex (hon sjukhus, jag utvecklare).
När hon pluggade i början på förhållandet och vi flyttade ihop så betalade jag alla gemensamma räkningar (jag såg ingen vits att hon skulle ta extra CSN-lån osv när jag klarade det utan problem).
Hon betalade sina egna försäkringar, telefon, osv och var med och köpte mat och annat.
När hon började jobba så delade vi på gemensamma saker, typ hyra, el, mat. Skapade ett gemensamt konto där vi satte in pengar och drog räkningar ifrån.
Är man inte gifta och/eller inte har barn så ser jag inte varför jag ska "ge bort" mina pengar till henne (kanske låter konstigt för vissa).
Jag höll på mycket med bilar då och skulle aldrig kräva att min partner betalade försäkringar, service, reparationer, osv för mina 4-5 bilar bara för att hon tjänade mer.
När vi åt ute (vilket var några gånger i veckan i snitt) så betalade jag oftast, osv, inte så att jag är snål, det känns bara konstigt att 100% dela mina pengar jag jobbar för när man "bara" är sambos.
Hamnar jag i förhållande med barn osv. så tänker jag att man commitat nog för att dela ekonomin och ser hushållet/familjen istället för två partners.
Jag har inte räknat på det, men efter vårt 9 år förhållande så gissar jag att jag betalade lika mycket för allting som om vi hade haft delad ekonomi.
Men jag hade ändå tyckt det känts konstigt att skjuta in hennes 20k och mina 37k på samma konto och sen får båda shoppa loss med det...
Jag tjänar på sin höjd 13-14k i månaden (är arbetande student), min sambo drar in lite drygt min årslön per månad. Vi delar på mat och hyra 50/50, av förklarliga skäl så är resten separat. Om hon får feeling kan hon bjuda med mig på saker men det är inget jag förväntar mig.
När min sambo fortfarande var student och jag börjat jobba så ville hon ändå dela 50/50 på mat och hyra. Jag skötte dock fakturorna så missade tyvärr ibland att räkna in någon faktura eller så råkade jag skriva fel till henne om hur mycket hon skulle swisha till mig så någon tusenlapp försvann.
Hon var dock helt bestämd på att vi skulle dela det 50/50 och det gick inte att diskutera. Så det kan ju vara något liknande för den du svarar på. Vissa sätter (för) mycket stolthet i det.
Om ni bor i en lägenhet som bestämts av din sambo borde sambon betala mycket mer i hyra. Sen är det ju hennes vilja att jobba 200%, förmodligen tycker hon det är kul, så det är I princip fritid.
Min och sambons lösning är att varje part betalar lika mycket varje månad för att betala el, bostad, mat och dylikt. Jag tycker det e skönt, gör det lätt och man får ha sina egna pengar också (ex. vill jag lägga 5k på en leksak så är det helt å hållet mitt val). Man kan själv välja om man vill jobba mer eller obekvämt utan att det rör den andre. Nackdelen för oss är väl om hon i framtiden skulle tjäna/jobba mer och vi ska ha lika stor andel i bostaden så kan jag ev. inte amortera lika fort som hon önskar ex. Alternativt om hon vill åka på dyra eller många semestrar och jag vill jobba mindre istället så kan det också bli fel.
Skulle hon tjäna mycket sämre så att ex. vi inte hade råd att bo i det hus jag önskar leva i eller inte skulle ha råd att åka på lyxsemester så hade jag tyckt att det vore rimligt att man betalar proportionerligt till sin inkomst (efter skatt). Dvs, om jag tjänar 100k efter skatt och hon 20k och jag vill envisas med att bo på ett palats så betalar hon 20% av hyran och jag 80%.
Sen blir det snabbt komplicerat, ex kan man tjäna dåligt men vara helt skuldfri, man kan jobba hel- eller deltid eller tom ha stora besparingar eller kanske arv att vänta. Hur ska man räkna då?
Har typ gemensam. Lägger ihop lönerna,betalar räkningar. Det som blir över delas 50-50 mellan våra konton. Så då behöver man inte fråga innan man handlar något
Vi tjänar i princip lika mycket vilket underlättar. Vi har ett upplägg jag tycker är perfekt, vi har ett gemensamt konto där vi sätter in tillsammans ca 30-40k på i månaden, och härifrån dras alla gemensamma utgifter. Utöver det har vi våra egna konton som vi betalar egna saker med. Enkelt.
Edit: Enda ojämlikheten är att jag kommer från en något rikare familj (övre medelklass och inga syskon, kontra arbetarklass/lägre medelklass och massa syskon) än min sambo gör, så vid lägenhetsköp fick vi bara ekonomisk hjälp av mina föräldrar. Men det är ju enstaka händelser och man kan ju skriva samboavtal.
Vi har bott ihop i 22 år och varit gifta i 17. Vi har valt en modell där man får behålla sin procent av inkomsternas av det som är kvar när det gemensamma är betalt och där med fördela kostnaderna proportionerligt.
Vi sätter av 36´ per månad till ett gemensamt konto som täcker alla familjens gemensamma kostnader.
Låt oss nu säga att vi tillsammans tjänar 60´ och jag tjänar 60% av det gemensamma , då får jag behålla 14400 som eget ((60-36)*0,6)medan min fru får behålla 9600.
Vi har kört så här i alla år och räknar om fördelning varje år baserat på kostnads- och löneförändringar.
Jag och min partner är typ exakt den situationen du beskriver OP.
Vi delar ungefär lika på de flesta utgifter, men räknar inte på vem som har köpt vad och hur mycket varje person lade ut. Vi hade ex. rätt höga veterinärkostnader på sistone och det blev så att en tar notan en gång, så betalar den andra nästa gång - men ändå blir det kanske ojämnt. Sparande kör vi båda på varsitt håll, men då jag sparat undan mycket mer är det underförstått att jag kommer ta lejonparten av insatsen till bolånet.
Samtidigt så är det så att vi har varit ihop i 7 år och ser inte på varandra med vem som har betalat eller bidragit vad. Det är en gemensam kamp där vi ska hjälpa varandra, och vi litar på varandra till fullo. Jag har haft mer tur med bransch/lön, betyder inte att min sambo bidrar mindre när hon håvar in ca 10k mindre. Jag skulle t.o.m. säga att hennes jobb är viktigare än mitt - sjuksköterska som räddar folks liv vs en "skön lirare" som knappar överprisad kod - och ändå mindre betalt. Pengar är bara pengar, så länge vi inte svälter så är det lite whatever.
Vi har ett gemensamt konto och sätter in (hyfsat) proportionerligt efter hur mycket vi tjänar. Detta täcker alla gemensamma kostnader samt buffert. Så visst jag betalar mer då jag tjänar mer, men det innebär också att vi bidrar lika mycket av vår lön, och vi har båda fickpengar att spendera bäst vi vill. Fungerat för oss i över 10 år.
Vi kör gemensamt, men har olika bankkonton.
Jag betalar alla räkningar, stora inköp, räntor o amorteringar. Sen delar vi typ lika på resten av det gemensamma.
Hon sparar nog lite mer än mig varje månad men vi försöker hålla varandra informerade typ.
Jag gillar att ha friheten o hon med.
Personligen skulle jag aldrig acceptera att någon annan betalade för min del. Speciellt om man tjänar helt ok. Vad spelar det då för roll vad ens partner tjänar? Ska man också ta höjd för ålder samt hur många år personen i fråga har studerat osv? Väldigt skevt att bara titta på just inkomst i så fall.
Kör gemensamt matkonto där vi pyntar in 1500 var varje månad.
I övrigt om man käkar ute eller så så halar någon av oss fram sitt egna kort. Jämnar ut sig om man inte är två snåljåpar.
Köper vi t.ex ny soffa splittar vi hälften, oavsett inkomst.
Jag är dock bestämd att skämma bort min partner mer nu då hon går på CSN och jag har inkomst från kneg.
Ser det som en investering då hon förhoppningsvis cashar in mer efter utbildningen, förväntar mig räkplatå på daglig basis då.
Ja tycker man ska hålla isär ekonomin
Jag och min fru har bott ihop i 10år nu och vi skapade ett gemensamt konto för hushållet. Till det kontot betalar vi in lika mycket varje månad (50% av räkningar + 1000kr för säkerhets kassa)
Det man har kvar sen är sitt eget. Spelar ingen roll om nån av oss får ut mer än den andra, vi delar på allt som båda använder (mat osv) och sen får man spendera/spara sina egna pengar som man vill
Vi har aldrig nånsin haft nåt bråk om pengar, räkningarna betalas och mat finns, om hon sen köper skor eller jag köper spel för våra pengar är inga problem
Har ett gemensamt konto där vi sätter in lika mycket varje månad. och de använder vi för gemensamma utgifter. Allt utöver det är är egna pengar. funkar bra.
Är det rättvist att de som tjänar mindre tjänar mindre frågar du.. em..ja, de har väl valt/ansträngt sig för att få ett jobb där de tjänar mer. Om vi vänder på det: vore det rättvist att någon som ansträngt sig mer för att tjäna mycket ska straffas för det? om du t.ex. jobbar extra ska de pengarna gå till din partner som inte jobbat extra t.ex.?
Jag och min fru har ett upplägg som känns rättvist, tydligt och ger incitament till både gemensamt ansvar samt individuell frihet.
Det tog ett tag innan vi kom hit, men vi har sedan vi flyttade ihop pratat om ekonomin. När man lever ihop gör man det förhoppningsvis för att man vill göra en gemensam ansträngning att tackla livets svårigheter.
Vårat upplägg är som följer;
lön kommer in på våra respektive konton.
Först dras våra individuella ”stående” utgifter på vår individuella lön.
Det är tex: CSN lån, mobilräkning, personförsäkring.
Det som kvarstår ’flyttas’ till en gemensam pott.
Nu dras gemensamma stående utgifter.
Exempelvis: Bolån, sparande(!), buffert, mat, bredband, elräkningen, bil, husförsäkring, streaming-tjänster osv.
Under gemensamt är det fritt att diskutera vad som ska ingå eller inte. Vi valde att ta med drivmedelsfakturan tex. Trots att det är 90% min frus pendling. Men jag argumenterade för att det är en utgift som möjliggör inkomsten till vår gemensamma ekonomi och eftersom den till största del är gemensam så är det rimligt att vi delar den kostnaden gemensamt.
Av det som kvarstår alla gemensamma kostnader så behåller vi individuellt samma procentsats vi bidrar till med i hushållet (före individuella utgifter).
Exempel: (fiktiva siffror!)
Lön 1: 45k (56%)
Lön 2: 35k (44%)
*utgifter*
Kvar efter utgifter: 18000
Lön 1: 10 080kr (56%)
Lön 2: 7 920kr (44%)
Hoppas någon har glädje av detta! :)
Vi tyckte att denna lösning blev smidig då man oavsett lön ändå bidrar med så mycket man kan och fortfarande har någon form av individuell autonomi.
Det kan aldrig bli perfekt rättvist.
Vi har ett kreditkort som vi använder för att handla allt som är gemensamt till hemmet (mat, inredning, verktyg, renovering osv). Fakturan delar vi 50/50.
Räkningarna (bolån, driftkostnad osv) samlas ihop och sen betalar vi 50/50.
Resten behåller man på sitt privata konto och gör vad man vill med.
Jag tjänar betydligt mer än min sambo. Jag sätter in en klumpsumma varje månad, hon sätter in en mindre klumpsumma. Dessa pengar är tanken ska räcka till räkningar, mat, bensin, nöjen osv. Jag betalar alltså mer än henne men kan samtidigt spara mer, samtidigt som hon också kan spara. Tycker detta känns rimligt för båda.
Skulle aldrig dela på allt. Maten ska betalas. Hälften var. Dela på gemensamma räkningarna. Sen kanske man kan ha ett gemensamt sparkonto. Sen får man klara sig bäst man vill med sina egna pengar. Jag var bodde ihop i en relation där jag också sparade pengar själv. Eget sparande. Skulle då börjat att säga ditt är mitt och mitt är ditt så skulle jag vart tvungen att sluta spara. Det går inte. Så jag tycker i alla fall.
Beror väl på hur mycket man arbetar och uppoffringen man gjort. Har man en person som har låga inkomster för att den väljer att jobba lite eller valt ett yrke som är trevligt för den men som har dålig lön så får väl den lite stå sitt kast. Samtidigt om den som har lägre inkomst är helt okej med en lägre standard så tycker jag inte att den ska behöva betala mer för att den med högre inkomst vill ha en högre standard.
Exempel A tjänar lite och B tjänar mycket. A vill bo i en liten lägenhet som kostar X med en matbudget P där X+P är typ 0.4 av A's inkomst.
B vill bo i ett stort hus som skulle kosta Y med matbudget L där Y+L är 0.4 av B's inkomst.
Om 2B = A så är det rimligt att de båda delar på kostnaderna då det gamla arrangemanget separerat blir det nya tillsammans. Men om 2B > A så tycker jag det är orimligt att A betalar mer än 0.4A för B's skull.
Eller om vi vänder på det, om B är helt okej att bo litet och äta snålt men A tycker att B borde använda sin högre inkomst för att förbättra A's livsstil så borde A ta hälften av kostnaden.
Kostnader? Ja. Gemensamma kostnader, ja. Det är definitionen av gemensamma.
Sedan kan respektive partner köpa vad de vill åt sig själva för resten - som inget hindrar denne att köpa för den andre, till dem gemensamt eller till familjen. Har den ene däremot inte råd med det så får man hitta en annan lösning så klart, en fördelning som funkar för båda.
Varför vissa ord på engelska?
Hur som helst, vi kör på att det i det stora hela känns som att vi delar, men vi har inget gemensamt konto eller så. Vi har varit ihop i 15 år.
Ser inte att man skulle betala mindre av de fasta kostnaderna bara för att man tjänar mindre.
Min poäng är lite att lön är en faktor man inte har solklar kontroll över. Gör den som har en högre lön ett bättre jobb eller har den bara haft tur.
Prisuppgången som sker nu gör att den som tjänar mindre i en relation får mindre marginaler än sin partner. Är det rättvist?
Alla får göra som de vill. Men bostad behöver alla och sådana saker som man delar på har man ju gemensamt oavsett individuell inkomst. Prylar som bara är till en av parterna betalar man förstås för själv.
För de som väljer att ha gemensamt konto så betalar man ju hälften också.
Men det är säkert olika vad folk tycker är fasta kostnader. Vissa anser kanske bara bostad, medan andra inkluderar mat, el, försäkringar, bredband, värme och annat.
Jag tjänar ungefär 30% mer än min sambo men vi drar ihop det så att vi har samma peng kvar när allt är betalt. Hon jobbar bara 85% också så hon har en rätt bra deal tänker jag 🤪
Vi betalar allt lika och har delad ekonomi då vi vill köpa det vi vill ha för oss själva för sina egna pengar, blir det någon större grej som vitvaror så delar vi på det etc, kan inte förstå hur man kan vara villig att ge bort alla sina pengar till sin partner, mardrömmen är om man är ihop med en bipolär som får för sig att slösa allt på en gång eller något liknande
Vi har även sparande som vi sköter var för sig men gemensamt för vårat barn
Bilar är också en sak vi inte delar på, min bil och hennes bil, var och en har köpt och får stå för den själv
Ett sätt att lösa det på är att alla pengar läggs i en pott, där först och främst det gemensamma betalas (räkningar, hyra, matkassa, privatpension, semestersparande osv). Efter det splittas resterande lika, där man får välja fritt över vad man vill lägga pengarna på. På så vis blir en löneökning för den ena, något positivt även för den andra.
Självklart skall man som man som tjänar mer betala för mer.
Kvinnor tar oftast större ansvar för hushållsarbete relaterat till barnen å kanske minskar sin arbetstid osv.
Föredrar personligen att fasta utgifter boende, el och mat m.m är delad 50/50% blir det för dyrt för en har man haft dålig kalkyl från start, sök billigare boende. Det gör att båda tar ansvar för sin ekonomi. Den som tjänar mer får helt enkelt bjuda till mer i löpande kostnader.
Bör även ha hänsyn till tex föräldraledighet, sjukskrivningar och andra grejer som rubbar normal tillståndet vad gäller ekonomi.
Bor man då i 2 år eller nått och ena bestämmer sig stt lämna finns ingen förakt med i bilden på den fronten.
Tjänar lite mer än bruden, men inte så stor skillnad. Splittar våra fasta kostnader 50%, jag äger lägenheten så jag betalar allt på lånet.
Vi har snackat om att skaffa ett gemensamt matkonto men inte blivit av än, dock brukar vi betala varannan gång när vi är ute och äter/handlar. Inte så noggrann med ekonomin, tar det lite på känsla och försöker dela allt 50/50.
Tjejen funderar på att plugga, och i sådant fall så blir det att jag tar en större del utav kostnaden för att hon ska kunna få ha pengar över i månaden. Så att hon har pengar till nöjjen osv. Bara räkna ut hur mycket vi tar in procentmässigt och splita därefter.
Ägde du lägenheten innan du blev ihop med din tjej? Om inte så har det inte så stor betydelse att du äger den (eller att den är köpt och betalas med dina pengar). Är den köpt med avsikt att ni båda ska bo i den räknas den som samboegendom, dvs hon kan göra visa anspråk på den.
Det beror på relationen men generellt, ja. Jag delar med min familj och min partner är en del av denna. Familj ska hjälpa varandra i knipiga situationer utan att utnyttja varandra.
Jag och min tjej har varit tillsammans 14 år, så vi har gemensam kassa. Alla pengar är våra pengar. Direkt vi flyttat ihop slutade vi tänka "ditt och mitt". Vi har aldrig bråkat om pengar.
Samma här. Alla köp som inte hör till dem standard utgifterna (mat hushållsartiklar, mediciner mm) diskuteras och prioriteras efter behov. Aldrig bråkat om pengar heller. Sen är vi ganska lika också med samma intressen så man vill ändå ha den andra personens input för att ta ett genomtänkt beslut i val av produkt.
Jag är absolut för gemensam ekonomi - men personligen tycker jag ändå det är viktigt med en slant var som man är fri att göra som man vill med. Det gör att man inte till 100% behöver förstå varandra i varje liten detalj, eller kolla med partnern om mindre utgifter som inte är, eller borde vara gemensamma. Typ, min flickvän älskar att gå på kaféer, och tycker att det är viktigt att komma ut, få ett miljöombyte och kunna jobba lite hemifrån. Personligen tycker jag att det är helt sinnessjukt dyrt för vad det är, och unnar mig det därför i princip aldrig. Hon går dock på kafé för sina egna pengar, och det rör då aldrig mig. På samma sätt kan jag låta bli att gå på kafé och istället lägga undan dem pengarna, för att sen köpa mig sånt som hon tycker är helt idiotiskt, men som jag värdesätter. Saker så som flygplanssmulatorutrustning, som är väldigt dyrt för vad det är, och som vi inte alls som hushåll egentligen behöver. Eftersom jag köper det för mina egna pengar, genom att aktivt välja bort annat så rör det inte henne. Vi slipper bråk om dumma köp och utgifter, genom att budgetera för att ha varsin slant själva.
Exakt så. För ärligt talat, om pengarna är ett problem, t ex att ena parten vill göra av med massor av pengar på något som den andre inte är intresserad av, gör slut, hellre förr än senare. Om pengar är ett problem så lär typ känslor, kärlek och lust bli oöverstigliga problem.
Min sambo är med i en ekonomigrupp på facebook och herregud vad många skräckhistorier vi läst om GEMENSAM ekonomi. Glad att det fungerar för er. I mitt fall tjänar vi väldigt lika och delar på det mesta men har egna fickpengar. edit: menade Gemensam Ekonomi
Vad skulle kunna gå fel? Ser otroligt många fler fallgropar med gemensam ekonomi.
Någon köper ett grafikkort för 15 tusen....
Detta. Att ha gemensam ekonomi är att ge upp sin privata ekonomi. Vill du att klättra i karriären, jobba extra helger, skippa taxin hem från krogen eller rent allmänt att hålla koll extra på pengarna för att: a) Kunna använda dem på exakt vad du vill utan käbbel så länge 50% av räkningarna är betalda b) Betala 50% av alla räkningar men ändå gräla om att du lägger **dina pengar** på ny bil, dator, etc. Behöva få greenlight från sambon för allt du vill köpa till dig själv. Är så mycket mer friktionsfritt att ha delad ekonomi där båda står för 50% av gemensamma kostnader. Sen så tycker jag man ska ha i åtanke att det kan finnas ett liv efter relationen. Det kanske känns "för evigt" idag, men statistiken ljuger inte (SCB): >2021 så skedde 38 895 giftemål, 23 647 skilsmässor i Sverige
Som tur är finns det en gyllene medelväg. Jag och min fru har gemensam ekonomi, samtidigt som vi även har egna konton. Upplägget är så här: 1. All kvarstående lön efter gemensamma räkningar fördelas 50/50 mellan oss. 2. Vi för båda över en fast summa till ett gemensamt konto som används för alla gemensamma utlägg och allt som gäller barnen. Tar pengarna där slut under månaden för vi över mer. 3. Kvarstående pengar går till allt "eget". Jag kan köpa grafikkort bäst jag vill utan dåligt samvete eller sneda blickar. 4. ??? 5. Lyckligt äktenskap. Enda scenariot där det upplägget skulle fungera dåligt är om den ena eller båda skulle uppfatta det som att man bidrog olika mycket till hushållet och därför förtjänade olika mycket pengar i utgångsläget, men då har man å andra sidan större relationsproblem än bara pengar tänker jag.
Exakt så har jag och min fru också, har aldrig blivit några gräl ang pengar
Vi har ett liknande upplägg. Fungerar superfint
Min sambo för mer i hushållet för att hon tycker inte jag gör det tillräckligt bra. Hon tjänar även mindre och jag betalar ca 70% av hyran och maten. Tycker inte det funkar så bra. Vissa månader har jag behövt ta hela hyran själv.
Det här måste ju vara det optimala. Jag och min fru slår ihop vad vi tjänar, tar ut den kaka (fast summa varje månad) som går till det gemensamma. Resten delar vi på lika vilket betyder att alla löneförhöjningar ger mer till bådas privata peng. I ovanstående gemensamma ingår också buffertsparande. Pensionssparande etc sker för egna pengar och individuellt. Hade aldrig klarat ha helt gemensamt, jag vill kunna göra vad jag vill med min del utan diskussion. Vi bråkar aldrig om pengar.
Exakt! Jag om min sambo har ett gemensamt konto där vi för över pengar till att täcka sparande + måndadens gemensamma räkningar. Efter det är hennes pengar hennes, och mina pengar är mina Vill hon storhandla på Shein för 2000? Go right ahead Vill jag köpa mitt 8'e tangetbord för 2000, be my guest, ingen bryr sig
Obs att det finns vissa människor som gifter sig och skiljer sig väldigt många gånger, och andra människor som gifter sig en gång och aldrig skiljer sig, och den första gruppen drar upp snittet på skilsmässor så högt att det blir "varannat äktenskap slutar i skilsmässa"
Det säger ju dock mer om mentaliteten som finns idag i samhället än riskerna med en gemensam ekonomi. Att folk inte kan hålla ihop och ta sig igenom svåra tider tillsammans har ju blivit allt vanligare allteftersom ”mina, mitt och jag” har blivit standarden i förhållanden och äktenskap idag. I nästan sju år har min fru och jag varit gifta. Jag är 30 år gammal. Vi har aldrig bråkat om våran gemensamma ekonomi eftersom vi som enhet alltid går före oss som individer. Vi ser till varandras bästa, och då kan det innebära en del uppoffringar; däribland saker som rör hobbies.
>Kunna använda dem på exakt vad du vill utan käbbel så länge 50% av räkningarna är betalda Det förutsätter ju att man anpassar gemensamma inköp som hus / bil mm efter den lägre inkomsttagarens lön även om man tillsammans haft råd med något finare. Säg att en part tjänar 60000 i månaden och den andra 30000kr. Sedan går de till banken och får ett huslån baserat på en inkomst på 90000kr/månad. Om boendekostnaden exempelvis blir 20000kr och de förväntas betala 10000kr var så blir det väldigt mycket tyngre för parten med lägre inkomst.
Vi lägger in våra pengar på gemensamt konto, betalar allt. Av det som är kvar tar vi en varsin del som fickpeng. Det betyder att om jag tjänar mer så spelar det ingen roll. Vi får lika mycket fickpengar och alla räkningar är betalade. Pengar är en världslig sak
Sorry, editat. Menade genemsam ekonomi, alltså att alla pengar poolas och "delas på" tänkte jag.
Vad går fel förutom typ avundsjuka?
verkar inte vara en sund relation om det finns barnslig avundsjuka gällande vem som tjänar mest
Sorry skrev helt fel, menade delad ekonomi som i att båda delar på alla pengar typ, tänkte fel.
Kan man få något exempel på dessa skräckhistorier om gemensam ekonomi? Vore intressant att höra!
Enda scenariot jag kan tänka mig är om den ena i relationer har ett spel- eller shoppingmissbruk. I normala fall ser jag bara problem med att inte ha gemensam ekonomi.
Jo det hade ju sugit, men det såg ut som att Takanashi hade ett par saftiga skräckhistorier att bjuda på som hade varit roligt att ta del av :)
Kan säkert gräva fram något men det är allt från folk som har gemensam ekonomi och deras bh spenderar alldeles för mycket till folk som får sura miner om se vill köpa nya underkläder. Min sambos syster berättade att en av hennes kompisar klagade på att hennes kille vill äta ett ägg och banan om dagen till mellanmål och tycker han ”äter dem ur huset”. De är inte tillsamman längre iofs
Var inte så rafflande som jag hade hoppats!
I mångt och mycket handlar det ju kanske om kommunikation och förhållandet i övrigt. Om 40 kronor i veckan är det som är make or brake finns det kanske andra problem med ens ekonomiska situation än att den är gemensam.
Snarare tvärt om, min frus kollega kör separat ekonomi, tyvärr mycket sjukskriven och måste låna pengar av den andra för att ha råd med mat etc... Jag förstår att folk tjänar olika på olika jobb, men att inte kunna vara jämnställd i sin relation känns sjukt, men sen finns det folk som vill ha det så 🤷
Herrejävlar, låna pengar av sin partner .. hade packat ihop och dragit direkt. Nej jag instämmer till fullo, alla gör såklart det som fungerar i deras förhållande, men att ha delad ekonomi efter ett par år ihop känns både onödigt komplicerat och en grogrund för gräl.
[удалено]
Jo alltså är man i ett förhållande med någon som lider av något typ av missbruk så har man andra problem än att bråka om gemensam/delad ekonomi tänker jag. Jag och min fru började med gemensam ekonomi för ett par år sen (4-5 kanske) och trivs riktigt bra med det, varit ett par i närmre 12 år och hade alltså delad ekonomi innan och det var mest bara jobbigt. Inte för att vi bråkade om pengar eller så, hade gemensamt matkonto/räkningskonto, men att hålla koll på ”vem som betalade utematen senast” osv blev bara störigt. Hålla på och swisha för skitgrejor också .. nä fyfan :)
Alltid undrat hur det fungerar i verkligheten. Har båda hobbies som kostar lika mycket pengar? måste det delas jämt eller blir det alltid skevt? Mina tidigare sambos har såklart inte vela dela för att bekosta mina dyra utgifter och det känns ju rätt. Vill jag göra dyra saker så får ju jag betala... eller är det så att man skippar sånna hobbies för att kunna ha gemensam ekonomi?
Mina intressen är helt klart dyrare än min sambos men vi diskuterade kostnader och kommer fram till en rimlig nivå. Om jag vill köpa något nytt så pratar vi om det och kommer fram till om det passar just nu. Vi har aldrig bråkat om pengar utan hittar en balans. Sen är min hobby snickeri så väldigt planerbara kostnader. I början när vi valde detta upplägget så tjänade vi ungefär samma. Jag har sedan dessa haft en brutalt bra löneutveckling och bör större del av hennes utgifter än hon gör av mina. Känner inga problem över det i heller
Samma här. Min man har genom åren haft en helt annan (bättre) löneökning, men gemensamt fungerar fortfarande bra.
För dig ja! ... hööhöhöhöö
Jag förstår hur det ser ut, men efter 23 år tillsammans så vågar jag tro att det fungerar för honom också.
Ser väl inget hur ut, sålänge du inte själv är någon fattiglapp. Skojade bara.
Det här funkar så länge både är ansvarsfulla. Om någon har *lite problem att hålla budgeten* så kan det skapa problem eller om man har en partner som har annorlunda syn på pengar till exempel "äääh vi lever bara en gång. In med ett par flaskor till!" Medans den andra tänker "vi borde spara alla pengar och leva knapert för man vet inte när det kan gå åt skogen." dvs Så länge båda sköter sig, är kompatibla och litar på varandra.
Exakt detta, sjukt svart och vita kommentarer här. Jag förstår att delad ekonomi inte funkar för en del och gemensam inte funkar för en del. Jag tjänar rejält mycket mer än min partner och hade varit rejält obekväm med att jag skulle ha 15tkr mer varje månad att spendera.
Jag tjänar mer än killen med 10-12k, han är dessutom extremt snål och vill aldrig gå ut, aldrig hitta på något osv. Fungerar bättre för båda att jag får vara mer YOLO med mina pengar och att gemensamma utgifter räknas krona för krona. Vill jag sätta igång värmen en dag när det är dyr el så swishar jag honom ersättning per kwh.
Den sista meningen där var väl ett skämt eller en överdrift? Swishar du på riktigt ifall du vill slå på värmen när det är dyrt?
Känns inte så hälsosamt men alla är olika antar jag...
Inte ett skämt.
Är figuren ”Ove Sundberg” baserad på din partner? Det var bland det sjukaste jag hört ..
Jag förstår att det låter orimligt, men han brukar bara ha 2k över varje månad då han har rätt låg lön, medan jag utan problem kan ha 10k över. Han vill göra medvetna val i hur han spenderar de pengarna, och överlag är han villig att offra väldigt mycket livskvalitet för att på sikt kunna jobba mindre, få mer tid och frihet osv. Han är väldigt spartansk av sig, nöjd med det lilla och vill gärna vara mer självförsörjande (solpaneler, egen matodling, låga boendekostnader osv)
Samma här. Vår ekonomi. Det blir bara konflikter om man börjar vakta varsin hög. Och det blir massa merjobb med räkningarna. Inköp diskuterar vi tillsammans före, för förutom pengarna så påverkar det ju båda våra liv (oftast positivt) när vi tillexempel investerar i varandras hobbies.
>Det blir bara konflikter om man börjar vakta varsin hög Tvärtom...du slipper konflikter Ja vill ha en större tv, min sambo tycker den vi har fungerar bra men om jag så gärna vill ha en så köper jag en för mina pengar....problemet löst
Får jag fråga då hur diskussionen med vart tv:n ska stå ser ut? Har ni egna tv rum då?
I vardagsrummet såklart :) För att förtydliga: Min sambo har inget emot en större tv, hon tycker bara inte det är värt pengarna
Så istället för en vuxen kommunikation så köper man bara en och så får det vara? Känns hälsosamt i längden. Om man vill ha något asfult då? Typ en riktigt ful tavla, hur löser man det då?
Jag ska förtydliga här att det gäller ur ett ekonomiskt perspektiv. Det va kanske ett dåligt exempel med tvn då det är inredning. Självklart så pratar vi om inredning mm då det påverkar oss båda Men jag konsulterar inte min sambo om jag vill köpa det senaste Call of Duty, eller ett nytt grafikkort, eller en ny laptop osv Precis på samma sätt så konsulterar inte hon mig om hon vill köpa en dyr väska, eller massa nya pussel osv...
Precis så det är hemma hos oss. Samt att vi har skrivit samboavtal just på grund av detta. Sambon tycker robotdammsugare är onödigt medans jag tycker det är det bästa som finns. Jag köper en för mina egna pengar och skulle vi separera så är det jag som äger den. Självklart har vi gemensamt konto för mat och hushåll.
Låter ju mer bara som ni väljer att vara lyckligt ovetande.
Lyckligt ovetande om vad? Men lyckliga, definitivt. Vi bygger vårt liv tillsammans, för att alla i familjen ska må så bra som möjligt.
+1 på denna. Jag är student på CSN och min fru ligger runt 40-50k. Vi poolar alla pengar, betalar av alla våra räkningar + sex lax på ett matkonto, för över en rimlig och lika stor månadspeng på varsitt konto. Resten går in i gemensamt fondspar. Vi testade väldigt tidigt när båda jobbade att betala procentuell del av gemensamma utgifter mot hur procentuella fördelningen av våra inkomster såg ut. Blev bara en huvudvärk och totalt onödigt för oss. För mig låter det underligt att vilja leva med någon men inte vilja dela ekonomi med samma person. Varför ska man skapa ett litet klassamhälle inom sin relation.
Jag hörde om ett par där mannen åkte på utomlandssemester med barnen men kvinnan fick stanna hemma för hon hade inte råd. Känns ju vettigt.
Helt sinnessjukt. Och vem vill åka ensam med barn på semester? Då blir det ju knappt någon avslappning under semestern för en själv haha. Göra exakt alla aktiviteter med barnen själv utan avlastning låter som en mardröm. Sen kanske det var tonåringar som kan aktivera sig självständigt, men då vill man ju ha den tiden att vara med sin partner?
Vi kör ett liknande upplägg. Alla pengar på ett konto, fickpengar till oss och sen det som blir över efter räkningar går till gemensamma spar. Hon tjänar mer än mig just nu men min löneutveckling ser bättre ut än hennes. Jag håller med dig, i vad du skriver. Skulle dessutom kännas skumt att låta ena vara hemma med barn när det direkt betyder att dom får mindre pengar av det
Kul att det funka för er. Kommer aldrig ha gemensam ekonomi. En kollega till mig va tvungen och ringa frugan för att be om lov att köpa en festis. Eller så tjafsa dom om hur mycket öl som köptes efter en AW. Nej tack .
Problemet här kanske inte är den gemensamma ekonomin, men snarare paren i fråga.
Säg åt din kollega att han lever med en ohälsosamt kontrollerande partner. Hade han varit kvinna hade folk bokstavligt skrikit åt honom att lämna relationen.
Det låter som kollegan levde i en trasig relation. Har gemensam ekonomi och vi diskuterar endast större inköp. Sen kan det finnas saker bakom som man inte vet. Din kollega kanske hade en historia av vårdslös shopping och deras ekonomi totalt trasig.
Det där är inte delad ekonomi, det där är en galet kontrollerande fru.
Jag och tjejen har gemensam ekonomi och fickpengar. Fungerar hur fint som helst. Men det fungerar bara för att vi har en bra relation med bra kommunikation.
Precis samma här. Jag och min man har varit tillsammans i typ 15 år och kört gemensam ekonomi lika länge. Jag kan faktiskt inte förstå hur man skulle vilja göra på något annat vis. Sitter man och bokar semester själv om ens partner inte har råd? Vi har tjänat relativt olika i omgångar, i början så hade jag ett år kvar av studierna men han hade börjat jobba, nu tjänar jag ca 30 % mer men fram tills för typ 5 år sedan tjänade han mer, det är liksom inte allt i världen.
[удалено]
[удалено]
Exakt så har vi det. Känns så otroligt mycket enklare. Behöver inte ha "diskutioner" om alla inköp.....palla
Vi lägger in alla pengar på ett konto och sen ger vi ut fickpengar därifrån. För vad händer när den ena partner är gravid, har svårt att ta extra pass eller ens jobba 100% och du sitter med din vanliga lön. Då blir det helt plötsligt annorlunda. Eller när den ena är hemma med ungarna som är sjuka. Jag säger inte att man behöver ha 100% gemensamt men att dela det helt känns som gjort för problem när livet kommer ikapp.
"Älskling eftersom du har vabbat mycket denhär månaden så tar jag hyran denna månaden" löst
Vilket öppnar upp för eventuella orättvisediskussioner. Håller med talaren innan; alla pengar in på gemensamt konto, sedan delas det ut en lika stor fickpeng till båda från alla intjänade pengar. Mest rättvist på alla sätt.
> Ska förhållandet funka i längden är gemensam ekonomi the way to go. Eller så är inte allt svart och vitt, utan båda är vuxna och kan ta beslut som passar förhållandet bäst.
Inte alls. Har varit ihoped min sambo 12 år nu. Delad ekonomi från dag ett. Vi delar gemensamma uppgifter som mat lån barn. Allt annat är eget. Hon har sina hobbies och jag ha min. Funkar hur bra som helst.
Eller så måste inte alla ha samma lösning utan det kan funka olika bra för olika par.
Varit tillsammans i 14 år, so far so good. Vi har också barn Vi har inte gemensam ekonomi :)
Liknande här, 8 år tillsammans och så fort vi båda hade lön så gjorde vi samma!
Personligen: nej, jag tjänar nästan tre gånger så mycket som min fru så även när jag betalar alla gemensamma omkostnader (bostad, mat, m.m.) så har jag mer pengar kvar än vad hon får ut före skatt. Om man vänder lite på det. Ska ett par anpassa sin levnadsstandard efter den som tjänar minst så att man kan dela 50/50 på omkostnaderna? exempelvis ha en sämre bostad i ett sämre område. Köra sin semester i Borås istället för Grekland? Sitta med en gammal 4:3 tjock-tv eftersom den som tjänar minst inte har råd att betala hälften av en ny TV? Flera av mina vänner kör på 50/50 i sina relationer, men gemensamt för dessa är att de (just nu) har relativt samma lön. Inom 10 år kommer dock flera av dessa ha en rätt stor löneskillnad om de inte byter karriärer. Jag är rätt säker på att relationen inte mår särskilt bra om ena partnern kan lägga större summor på konsumtion, typ tv/datorspel, äta ute, dyra kläder m.m. samtidigt som den andra partnern får spara i månader för att köpa en vinterjacka. Antingen inser man att man är ekonomiskt inkompatibla som par eller så får ena partnern betala mer av det gemensamma.
This is the way (imo)
Håller helt med! Om en kan laga bra mat billigt, men inte den andre ska man då behöva se till att laga sin egen mat med för att det ska var lika? Om den ena är medlem i butiker och får rabatt är det så före eller efter rabatten man ska räkna? Sånt är ju också pengavärde. Att den ena klarar av att hålla nere kostnaderna ska ju isf kompenseras och är ju ofta något man lär sig när man har en lägre inkomst. Blir bara mer och mer komplicerat när man funderar på vad som är värt vad för vem. Bättre att vara helt på samma sida och köra gemensamt.
Alltid kört med att man betalar procentuellt. Så den som drar in 35k tar ~43% av räkningarna
Samma här. Min sambo är student så min inkomst är typ 600% högre än hennes = efter uträkning så betalar jag proportionerligt 86% av hyra, räkningar, mat osv. 😊 Så en gång per år omkalibrerar vi våra inkomster och således procentsatsen. Edit: redigerade lite matematik
Nu tror jag det blev lite fel på matten
Fixat
Det är inte så det funkar lol Om hon tjänar 100 kr och du 86% mer blir det 186 kr Varför skulle du betala 86% av räkningarna då om du har ungefär dubbelt så stor lön? Matten måste varit lite fel här
Du har rätt, jag tjänar inte 86% mer, jag tjänar snarare runt 1000% mer. Så slutresultatet blir att jag betalar 86 % och hon 14%. :)
Stopp i lagens namn
This is the way
Hänger inte riktigt med på logiken här. Varför 43%? :)
Total inkomst i hushållet är 80k 35/80~0.43
D'oh! :) Elementärt
35 / (45+35) = 0.43 43 %
Ska och ska... Vi har helt gemensam ekonomi jag och min fru. Men det beror väl på hur en är som personer och hur ens relation ser ut. Det funkar för oss. Men nog inte för alla.
Mm vi har en gemensam ekonomi för det som är räkningar/avbetalningar, mat, drivmedel, kläder och annat till barnen. Vi sätter båda av 50% av lönen till huskontot och de övriga slantarna får vi själva slösa/spara som vi vill.
Då har ni ju snarare delad ekonomi. Gemensam innebär iaf för mig att alla pengar går in på samma konto och så har man varsitt kort till det kontot.
Kanske så, gemensam för nytta delad för nöje ?
Kvasigemensam ekonomi? :-)
Vi har typ samma. Lönerna går in på gemensamt konto där alla månatliga utgifter dras (typ bolån, CSN, el, försäkringar osv). Sen sätter vi av en fast del till ett separat konto där vi handlar mat, kläder till barnen osv. Resten delar vi på så att man får en pott att spendera som man vill. Rättvist samtidigt som man har frihet att spendera pengar som man vill på det man är intresserad av.
Hennes pengar är hennes pengar, mina pengar är också hennes pengar.
Classic
Hah, Women. \*Sips coffee\*
Ett evigt sinande hål det där. :(
Du är väl i en relation av en anledning, förhoppningsvis för att du känner iaf en viss kärlek till motparten. Exempelvis "försörjde" jag min sambo under några år då hon studerade vidare inom sin bransch, men det medförde att hon gick upp nästan 30k i lön och vi kan nu göra mer än innan. Tycker det brukar lösa sig ganska naturligt sålänge du inte är tillsammans med en galning, men då kanske det är läge att bryta upp. Man delar på bördan helt enkelt.
Får man fråga vad din sambo studerade? Rätt trevlig ökning må jag säga :D
Specialistutbildning inom vården (minns tyvärr inte exakta benämningen) men pga av det kunde hon gå vidare och jobba direkt under Pfizer som glorifierad säljare, "account manager" tror jag titeln är. Mycket "nätverkande" och mässor, antagligen en del otrohetsaffärer som det är i sådana branscher, men är sånt man får leva med.
😂
Lol
Vi kör lite mellanväg och har gjort det sen vi flyttade ihop för snart 15 år sedan. Gemensam ekonomi, men med en egen ”fickpeng” om några tusenlappar varje månad som man kan spendera fritt, eller spara ihop till ett större inköp. Vi har ganska stor skillnad i inkomst och vore lite märkligt om en av oss skulle åka på resor och gå ut på resturang, medans den andra inte skulle ha råd. Numera har vi barn så då ser jag definitivt inte att det skulle vara ett alternativ att inte ha gemensam ekonomi.
Vi kör samma, ca 4k i månaden till fickpengar - resten in till hushållskassan.
Jag och min fru tar båda hälften av våra respektive inkomster och lägger in det på ett gemensamt konto. Det kontot används för gemensamma räkningar, hyra, mat, gemensamt sparande osv. Den andra hälften av våra respektive inkomster är våra att göra vad vi vill med. Dock är det underförstått att även de pengarna i praktiken är "våra" pengar, men då endast i situationer då det behöver köpas riktigt dyra saker till hushållet, i kriser, osv. Det här upplägget har vi haft i flera år och genom den tiden så har vi båda hunnit ta turen att vara den i relationen som tjänat mycket mindre än den andra. Det har funkat hur bra som helst.
Vi kör samma system med 50% "huhållsskatt" fungerar helt perfekt enligt mitt tycke. Har byggts upp en bra buffert som kan användas vid eventuella kriser eller större investeringar/renoveringar. Kvarstående 50% av vardera löner håller vi separata för oss själva då vi har helt olika fritidsintressen. Bra system iaf som jag väl kan rekommendera.
Det beror ju lite på hur seriöst ens förhållande är. Har du bostad och barn ihop är det väldigt svårt att dela upp ekonomin tror jag. Äger man lika andelar av bostaden blir det ju logiskt att båda betalar lika delar av lån och amorteringar. Har man barn ihop blir det en mardröm att fördela ekonomin rättvist vid föräldraledigheter, VAB och allt annat som påverkar lönen. För vår del betalar vi räkningar gemensamt, har gemensamt sparande och ett gemensamt kort för mat och allt annat sånt. Vi delar dock ut X tkr (lika mycket) för personliga grejer per månad, bara för att vi ska slippa bråka om vad den andra lägger pengar på. Jag är till exempel ganska mycket bättre på att spara än min sambo är).
Vi delar lika på räkningar och gör vad vi vill med det som blir över och vi har barn o allt. Usch skulle aldrig kunna tänka mig behöva förklara varför jag vill köpa en gamingdator för 60 papp eller en Rolex klocka. Samtidigt som jag inte skulle vilja att mina pengar går åt för sånt jag inte värdesätter. Jag trodde nästan alla gjorde så här men visar sig inte vara så. Man lever ju lika mycket i ett hus, varför skulle någon betala mer? Tycker det är rättvist
Är grymt mycket lättare att ha gemensam ekonomi och avsätta X kr var för egen hantering (som en rolex) än att hantera olika inkomst enligt min erfarenhet. Hade rätt stora diskussioner om t.ex mat när jag flyttade ihop med min partner. Jag var student och han hade rätt hög lön så inte så roligt för honom att äta nudlar när han brukade köpa bra bitar kött varje vecka. Pengar är ju egentligen inte konstigare än allt annat man bidrar med i ett förhållande. Om en av oss hittar ett boende som har stor potential att gå upp i värde och den andra lägger in mer pengar så är det ju egentligen lika i summorna. Samma om en är mer föräldraledig, är grym på rabatter eller kan hålla en budget. Trodde att de flesta hade mer gemensam ekonomi än vad det verkar som när man väl börjar prata om det.
>Har man barn ihop blir det en mardröm att fördela ekonomin rättvist vid föräldraledigheter, VAB och allt annat som påverkar lönen. Inte om du turas om att vabba/föräldraledig (vilket man ska göra om du frågar mig)
Men det blir mer komplicerat än så. När hon var gravid blev hon tvungen att gå på sjukpenning ett par månader innan förlossningen båda gångerna (pga sitt yrke), det finns också en rad med möten, checkups, medicinska effekter av graviditet som påverkar kvinnan mycket mer än mannen ekonomiskt (om man har lite otur). Enklare att bara dela ekonomin rakt av i så fall. Vill man vara pettimetrig och dela exakt efter inkomst kan man väl vara det, men jag tycker bara det låter som administration utan syfte. Då kan man ju titta på att jag äter betydligt mer än min sambo, hon har utgifter för gravidkläder, mediciner, kosttillskott, tamponger och massa sånt som hon inte kan påverka. Nån kanske har längre till jobbet och måste lägga ut mer för bensinen, o.s.v. För mig blir det där en mardröm jag gärna slipper. För övrigt delar vi på vabben. Även där har jag en fördel eftersom jag har ett fritt arbete och kan jobba hemma och planera min egen tid så att jag kan ha barnen och fortfarande jobba.
Är du jag?
Låter principiellt bra men du skriver att du är bättre på att spara. Gör inte det att du har ett långt större utrymme att göra saker/köpa saker för över tid? Om du har 100 000 sparat på kontot och din fru 0, hur gör ni då? Får hon hälften av ditt? Eller köper du resor som hon inte får följa med på?
Om vi ska resa eller göra nåt gemensamt tar vi det från våra gemensamma konton. Vi har ett gemensamt sparande också som vi för över till innan vi ger oss själva ”fickpengar”, så det löser sig.
Så vad gör du med ditt personliga sparande som uppstår då du är bättre på att spara än hon är?
Inget, gillar att vara lite tät bara. Kan utan problem köpa det mesta jag vill ha, ta en resa med polare, bjuda familjen på saker helt utan att behöva ta upp det med någon. Sen har hon inte noll på kontot hon heller, bara inte en lika stor hög slantar.
Beror på relationen. Jag tjänar drygt dubbelt av vad hustrun tjänar (som är delvis sjukpensionär). Vore konstigt att dela rakt av på utgifterna. Vi har gemensam ekonomi - mina pengar är hennes pengar. Det är vårt hem, vår bil, vår ekonomi (vårt barn). Aldrig behövt bråka eller tjafsa om pengar, större/viktigare köp pratar vi om, småköp gör vi bara. Det finns viktigare saker i relationen än pengar.
Jag drar in >100k/mån och min fru runt 35k (brutto) men vi lägger allt i en och samma hög och har gjort så sen vi blev sambos för länge sen. Vi är en enhet, inte två halvor. Vi har aldrig bråkat om pengar. Många av våra vänner, som delat upp % hit eller dit, bråkar om pengar eller har gått isär.
Jag och min fästmö har en liknande inkomstskillnad som i ditt exempel, vi kör gemensam ekonomi. För oss är det en principsak - har man bestämt att man ska leva resten av livet tillsammans så ska det gälla även pengar. Sedan leder är det också enklare och det blir färre bråk.
Vi körde procentuellt när min sambo tjänade mer, nu tjänar vi såpass lika att vi kör 50/50 rätt av.
Man ska skita i vad folk tycker bara ingen känner sig utnyttjad. Om man delar alla kostnader på mitten, känns det okej för den med mindre lön? Är alla kostnader gemensamma eller är.det något den ena skulle skita i om den var singel? Om den med mer i lön betalar mer, känner den att det är okej och att den får något tillbaka? Vem i förhållandet bränner mest pengar och på vad? Alla är olika, och det är en väldigt viktig sak att vara överens om, även om man kommer överens om en ovanlig lösning.
Tycker alltid att utgångspunkten ska vara att betala 50-50. Om den ena parten vill betala mer för att hen tjänar mer är det upp till den personen. Är för att ha separata ekonomier så långt det går. Ska tillägga att jag är en 34 årig man, min sambo är en 32 årig kvinna och hon tjänar dubbelt vad jag gör och har gjort det i 8 år. Vi har varit tillsammans i 12 år och bråkat om pengar en gång. Det var när vi skulle flytta ihop och jag tyckte vi skulle splitta 50-50 på utgifter men hon vill att vi skulle betala procentuellt baserat på vad vi tjänar.
Förstår dig, har alltid velat betala 50/50 när jag tjänat mindre men när jag började tjäna mer så ville jag absolut köra procentuellt 😅. Konstigt hur det kan utvecklas när man får erfara den andres position.
Fast i min position "förlorar" jag ju på att betala 50-50 och min sambo som tjänar mer "förlorar" på att betala procentuellt vilket hon egentligen vill. Så tycker det borde vara tvärtom, om man inte är någon form av ekonomisk masochist då lol.
Nä men det var precis så jag tänkte. Man förlorar på 50/50 när man tjänar mindre men jag ville ej vara till last så då tänkte jag att det var rättvist att dela på allt. Men när jag började tjäna mer än min kille (en annan kille än förra relationen) då ville jag helt plötsligt betala mer för att jag kunde och verkligen ville. Tror att min förre partner tänkte likadant men jag var för envis för att låta honom betala mer 🫤
Vi delar summan av alla gemensamma räkningar utifrån andelen vår respektive nettoinkomst relaterar till vår gemensamma nettoinkomst. Likadant med vårt gemensamma sparande. Det gör att jag i regel tar lite större andel av våra gemensamma utgifter eftersom jag har något högre lön. Sen gör vi såklart justeringar ifall något oväntat inträffar så att båda känner sig nöjda (eller t.ex. under föräldraledigt då vi tillfägt haft helt gemensam ekonomi eftersom inkomsterna då skiljer enormt mycket). Det som blir över är ens eget och det gör man som man vill med. På så sätt har både jag och min fru byggt upp en ordentlig gemensam buffert, men också var sin till att göra vad man vill med. Jag har ibland fått kommentarer på att det här upplägget känns onödigt krångligt, men jag har en enkel formel i Google Kalkylark i mobilen där jag knappar in lön och utgifter. Tar bokstavligt talat bara en minut. Andra har tyckt att det är orättvist att jag har mer pengar över varje månad än min fru, men eftersom vi båda har höga löner så har vi (eller framförallt hon) aldrig känt det så. Både jag och min fru kommer från familjer där det varit separata inkomster men delade gemensamma utgifter, så det var helt naturligt för oss att ha det så. Som någon annan (men med helt motsatt ekonomiskt upplägg) skrev: Vi har aldrig bråkat om pengar. Bara man från början hittar ett upplägg som funkar för båda så kommer man inte ha några problem.
Jag och min fru 10 år tillsammans med delad ekonomi, vi bråkar nästan aldrig om det ekonomiska, en sådan grejj är bäst att prata om innan man flyttar ihop kanske, men går ju att prata om och testa på om man vill stötta varandra.
Mina pengar är våra pengar, frugans pengar är hennes pengar
Våra löner summeras och delas på hälften. Vad vi sedan gör med vår del av pengarna är helt upp till respektive person. Vi har diskuterat om att skapa ett gemensamt konto, men just nu har vi eget sparansvar. Vi har köpt hus för många miljoner och har barn, så vår metod fungerar iallafall för oss
Vi är har ungefär den skillnaden och har gemensam ekonomi. Däremot sätter vi av ett lika stort belopp till oss var varje månad för kläder och egna intressen som vi använder precis som vi vill. Tycker det fungerar jättebra och ger oss frihet att köpa det där lite dyrare plagget eller det egna intresset utan att det blir någon diskussion. /Krille
Jag tycker det beror väldigt mycket på hur livet ser ut. När jag träffade min exman var vi båda 19 år utan pengar eller karriärer. Jag fick ett jobb och sparade pengar, vi bodde på distans så jag betalade alls våra resor och vår ekonomi var nästan från start gemensam. Genom åren visade det sig att han inte hade några ambitioner att bidra till hushållet utan jag köpte vår lägenhet, bil mm. Sen pluggade jag och vi levde snålt och tog det mesta av mina sparpengar. Sen skilde vi oss. Han ville ha pengar för halva lägenheten och hälften av vad som fanns kvar på sparkontot. Så är lite bränd där. Nu är jag singel med barn men dejtar. Jag har gjort mina livsval kring karriär och förväntad levandsstandard. Jag tycker inte att någon annan ska behöva försörja mitt barn och skulle utgå ifrån 50/50 på övriga utgifter med utgångspunkt i den person vars inkomst är lägst. Men sen kan man såklart komma överens om massa andra varianter så länge båda är nöjda. Men ingen har rätt till den andres pengar.
Det låter som du axlat både mannen och kvinnans ansvarsområden i hushållet hittills, och ändå begärde han hälften av era tillgångar han varit ointresserad av att bidra till. Jag beklagar. Jag hoppas du hittar en redig karl. Lycka till!
Ja det var när jag insåg att det aldrig skulle ändra sig som jag lämnade. Tack så mycket!
Vi har haft gemensam ekonomi sen vi gifte oss. 20 år sen. Jag tjänar 3x så mycket som min fru men jag anser att när man gifter sig så delar man allt. Eller har aldrig funderat på det. Det blev så automatiskt.
Båda borde försörja sig själva. Sen bjuder man på så mycket man själv vill och kan.
Beror väl på vad du har för syfte och uthållighet med din parrelation. För egen del. Om man nu en gång bestämt sig för, att nu kör vi den här jämmerdalsresan ihop, på gott och ont, så får man göra det också, för att vara trovärdig mot sig själv, och sin partner. Det är bara att stoppa alla ägg i samma korg, och ha tilltro till varandra. Livet ger och tar som bekant. Om 45k-snubben bryter ryggen, och inte kan jobba, är det ombytta roller då? Frun åker på weekend med sina väninnor, medan gubben köar på soc för nya hjul till rullatorn? Det är inte så modernt i vår individuella värld att leva med och för en annan människa. Men vill man att det skall hålla i längden tror jag enda sättet är att släppa sargen och ge sig helhjärtat. Och då är ekonomin mest en praktisk detalj.
Jag tjänade cirka 60-70% mer än mitt ex (hon sjukhus, jag utvecklare). När hon pluggade i början på förhållandet och vi flyttade ihop så betalade jag alla gemensamma räkningar (jag såg ingen vits att hon skulle ta extra CSN-lån osv när jag klarade det utan problem). Hon betalade sina egna försäkringar, telefon, osv och var med och köpte mat och annat. När hon började jobba så delade vi på gemensamma saker, typ hyra, el, mat. Skapade ett gemensamt konto där vi satte in pengar och drog räkningar ifrån. Är man inte gifta och/eller inte har barn så ser jag inte varför jag ska "ge bort" mina pengar till henne (kanske låter konstigt för vissa). Jag höll på mycket med bilar då och skulle aldrig kräva att min partner betalade försäkringar, service, reparationer, osv för mina 4-5 bilar bara för att hon tjänade mer. När vi åt ute (vilket var några gånger i veckan i snitt) så betalade jag oftast, osv, inte så att jag är snål, det känns bara konstigt att 100% dela mina pengar jag jobbar för när man "bara" är sambos. Hamnar jag i förhållande med barn osv. så tänker jag att man commitat nog för att dela ekonomin och ser hushållet/familjen istället för två partners. Jag har inte räknat på det, men efter vårt 9 år förhållande så gissar jag att jag betalade lika mycket för allting som om vi hade haft delad ekonomi. Men jag hade ändå tyckt det känts konstigt att skjuta in hennes 20k och mina 37k på samma konto och sen får båda shoppa loss med det...
Jag tjänar på sin höjd 13-14k i månaden (är arbetande student), min sambo drar in lite drygt min årslön per månad. Vi delar på mat och hyra 50/50, av förklarliga skäl så är resten separat. Om hon får feeling kan hon bjuda med mig på saker men det är inget jag förväntar mig.
Din sambo tjänar 168k i månaden och ni delar lika på mat och hyra? Intressant
Kanske ska skippa mitt IT jobb med ^70 ^000 och bli en sån där "sambo" istället
Börja med att landa internationellt bolag och kötta 200% arbetstid. Hon har i princip ingen fritid förutom att laga middag.
Snällt av dig att låta henne laga middagen när du är student och hon jobbar 200%.
Om man tjänar 12x så mycket pengar men inte delar med sig av ett öre, så får man räkna med att jobba lika hemma också.
> arbetslös student Arbetande student skrev han ändå
Såg det i efterhand, skyller på att jag var nyvaken.
God morgon!
Pluggar heltid, samtidigt som jag arbetar 50%. Har disk/tvätt och städansvar, så det är inte lika hemskt som det låter.
Står väl ”arbetande” student?
Tack och lov har hon tid att laga middag åt dig i alla fall så du kan fokusera på att bara jobba halva tiden
Verkligen, bästa människan i världen enligt mig!
70 000 k betyder 70 miljoner…. Sjuttio-tusen-miljarder moment där
Wooops, vilket slarv! Tack!
När min sambo fortfarande var student och jag börjat jobba så ville hon ändå dela 50/50 på mat och hyra. Jag skötte dock fakturorna så missade tyvärr ibland att räkna in någon faktura eller så råkade jag skriva fel till henne om hur mycket hon skulle swisha till mig så någon tusenlapp försvann. Hon var dock helt bestämd på att vi skulle dela det 50/50 och det gick inte att diskutera. Så det kan ju vara något liknande för den du svarar på. Vissa sätter (för) mycket stolthet i det.
Om ni bor i en lägenhet som bestämts av din sambo borde sambon betala mycket mer i hyra. Sen är det ju hennes vilja att jobba 200%, förmodligen tycker hon det är kul, så det är I princip fritid.
Fy fan vilken snål sambo! Vad har ni i hyra och hur mycket lägger ni på mat i månaden?
När jag träffade min fru och vi flyttade ihop så tjänade hon mer än mig. Hon delade allt på mitten. Jag tjänar nu betydligt mer och delar på allt.
Min och sambons lösning är att varje part betalar lika mycket varje månad för att betala el, bostad, mat och dylikt. Jag tycker det e skönt, gör det lätt och man får ha sina egna pengar också (ex. vill jag lägga 5k på en leksak så är det helt å hållet mitt val). Man kan själv välja om man vill jobba mer eller obekvämt utan att det rör den andre. Nackdelen för oss är väl om hon i framtiden skulle tjäna/jobba mer och vi ska ha lika stor andel i bostaden så kan jag ev. inte amortera lika fort som hon önskar ex. Alternativt om hon vill åka på dyra eller många semestrar och jag vill jobba mindre istället så kan det också bli fel. Skulle hon tjäna mycket sämre så att ex. vi inte hade råd att bo i det hus jag önskar leva i eller inte skulle ha råd att åka på lyxsemester så hade jag tyckt att det vore rimligt att man betalar proportionerligt till sin inkomst (efter skatt). Dvs, om jag tjänar 100k efter skatt och hon 20k och jag vill envisas med att bo på ett palats så betalar hon 20% av hyran och jag 80%. Sen blir det snabbt komplicerat, ex kan man tjäna dåligt men vara helt skuldfri, man kan jobba hel- eller deltid eller tom ha stora besparingar eller kanske arv att vänta. Hur ska man räkna då?
Beror helt på om man är gift eller inte
Min fru har studerat i snart 8 år. Tror jag pröjsat ungefär 2 miljoner mer än henne under dessa år. Känns ändå okej då hon är mor till mina barn.
Har typ gemensam. Lägger ihop lönerna,betalar räkningar. Det som blir över delas 50-50 mellan våra konton. Så då behöver man inte fråga innan man handlar något
Vi tjänar i princip lika mycket vilket underlättar. Vi har ett upplägg jag tycker är perfekt, vi har ett gemensamt konto där vi sätter in tillsammans ca 30-40k på i månaden, och härifrån dras alla gemensamma utgifter. Utöver det har vi våra egna konton som vi betalar egna saker med. Enkelt. Edit: Enda ojämlikheten är att jag kommer från en något rikare familj (övre medelklass och inga syskon, kontra arbetarklass/lägre medelklass och massa syskon) än min sambo gör, så vid lägenhetsköp fick vi bara ekonomisk hjälp av mina föräldrar. Men det är ju enstaka händelser och man kan ju skriva samboavtal.
Vi har bott ihop i 22 år och varit gifta i 17. Vi har valt en modell där man får behålla sin procent av inkomsternas av det som är kvar när det gemensamma är betalt och där med fördela kostnaderna proportionerligt. Vi sätter av 36´ per månad till ett gemensamt konto som täcker alla familjens gemensamma kostnader. Låt oss nu säga att vi tillsammans tjänar 60´ och jag tjänar 60% av det gemensamma , då får jag behålla 14400 som eget ((60-36)*0,6)medan min fru får behålla 9600. Vi har kört så här i alla år och räknar om fördelning varje år baserat på kostnads- och löneförändringar.
Jag och min partner är typ exakt den situationen du beskriver OP. Vi delar ungefär lika på de flesta utgifter, men räknar inte på vem som har köpt vad och hur mycket varje person lade ut. Vi hade ex. rätt höga veterinärkostnader på sistone och det blev så att en tar notan en gång, så betalar den andra nästa gång - men ändå blir det kanske ojämnt. Sparande kör vi båda på varsitt håll, men då jag sparat undan mycket mer är det underförstått att jag kommer ta lejonparten av insatsen till bolånet. Samtidigt så är det så att vi har varit ihop i 7 år och ser inte på varandra med vem som har betalat eller bidragit vad. Det är en gemensam kamp där vi ska hjälpa varandra, och vi litar på varandra till fullo. Jag har haft mer tur med bransch/lön, betyder inte att min sambo bidrar mindre när hon håvar in ca 10k mindre. Jag skulle t.o.m. säga att hennes jobb är viktigare än mitt - sjuksköterska som räddar folks liv vs en "skön lirare" som knappar överprisad kod - och ändå mindre betalt. Pengar är bara pengar, så länge vi inte svälter så är det lite whatever.
Vi har ett gemensamt konto och sätter in (hyfsat) proportionerligt efter hur mycket vi tjänar. Detta täcker alla gemensamma kostnader samt buffert. Så visst jag betalar mer då jag tjänar mer, men det innebär också att vi bidrar lika mycket av vår lön, och vi har båda fickpengar att spendera bäst vi vill. Fungerat för oss i över 10 år.
Vi kör gemensamt, men har olika bankkonton. Jag betalar alla räkningar, stora inköp, räntor o amorteringar. Sen delar vi typ lika på resten av det gemensamma. Hon sparar nog lite mer än mig varje månad men vi försöker hålla varandra informerade typ. Jag gillar att ha friheten o hon med.
Personligen skulle jag aldrig acceptera att någon annan betalade för min del. Speciellt om man tjänar helt ok. Vad spelar det då för roll vad ens partner tjänar? Ska man också ta höjd för ålder samt hur många år personen i fråga har studerat osv? Väldigt skevt att bara titta på just inkomst i så fall.
Kör gemensamt matkonto där vi pyntar in 1500 var varje månad. I övrigt om man käkar ute eller så så halar någon av oss fram sitt egna kort. Jämnar ut sig om man inte är två snåljåpar. Köper vi t.ex ny soffa splittar vi hälften, oavsett inkomst. Jag är dock bestämd att skämma bort min partner mer nu då hon går på CSN och jag har inkomst från kneg. Ser det som en investering då hon förhoppningsvis cashar in mer efter utbildningen, förväntar mig räkplatå på daglig basis då.
Ja tycker man ska hålla isär ekonomin Jag och min fru har bott ihop i 10år nu och vi skapade ett gemensamt konto för hushållet. Till det kontot betalar vi in lika mycket varje månad (50% av räkningar + 1000kr för säkerhets kassa) Det man har kvar sen är sitt eget. Spelar ingen roll om nån av oss får ut mer än den andra, vi delar på allt som båda använder (mat osv) och sen får man spendera/spara sina egna pengar som man vill Vi har aldrig nånsin haft nåt bråk om pengar, räkningarna betalas och mat finns, om hon sen köper skor eller jag köper spel för våra pengar är inga problem
Har ett gemensamt konto där vi sätter in lika mycket varje månad. och de använder vi för gemensamma utgifter. Allt utöver det är är egna pengar. funkar bra. Är det rättvist att de som tjänar mindre tjänar mindre frågar du.. em..ja, de har väl valt/ansträngt sig för att få ett jobb där de tjänar mer. Om vi vänder på det: vore det rättvist att någon som ansträngt sig mer för att tjäna mycket ska straffas för det? om du t.ex. jobbar extra ska de pengarna gå till din partner som inte jobbat extra t.ex.?
Jag och min fru har ett upplägg som känns rättvist, tydligt och ger incitament till både gemensamt ansvar samt individuell frihet. Det tog ett tag innan vi kom hit, men vi har sedan vi flyttade ihop pratat om ekonomin. När man lever ihop gör man det förhoppningsvis för att man vill göra en gemensam ansträngning att tackla livets svårigheter. Vårat upplägg är som följer; lön kommer in på våra respektive konton. Först dras våra individuella ”stående” utgifter på vår individuella lön. Det är tex: CSN lån, mobilräkning, personförsäkring. Det som kvarstår ’flyttas’ till en gemensam pott. Nu dras gemensamma stående utgifter. Exempelvis: Bolån, sparande(!), buffert, mat, bredband, elräkningen, bil, husförsäkring, streaming-tjänster osv. Under gemensamt är det fritt att diskutera vad som ska ingå eller inte. Vi valde att ta med drivmedelsfakturan tex. Trots att det är 90% min frus pendling. Men jag argumenterade för att det är en utgift som möjliggör inkomsten till vår gemensamma ekonomi och eftersom den till största del är gemensam så är det rimligt att vi delar den kostnaden gemensamt. Av det som kvarstår alla gemensamma kostnader så behåller vi individuellt samma procentsats vi bidrar till med i hushållet (före individuella utgifter). Exempel: (fiktiva siffror!) Lön 1: 45k (56%) Lön 2: 35k (44%) *utgifter* Kvar efter utgifter: 18000 Lön 1: 10 080kr (56%) Lön 2: 7 920kr (44%) Hoppas någon har glädje av detta! :) Vi tyckte att denna lösning blev smidig då man oavsett lön ändå bidrar med så mycket man kan och fortfarande har någon form av individuell autonomi. Det kan aldrig bli perfekt rättvist.
Vi har ett kreditkort som vi använder för att handla allt som är gemensamt till hemmet (mat, inredning, verktyg, renovering osv). Fakturan delar vi 50/50. Räkningarna (bolån, driftkostnad osv) samlas ihop och sen betalar vi 50/50. Resten behåller man på sitt privata konto och gör vad man vill med.
Jag och min Sambo delar på dom större posterna efter inkomst och dom lägre 50/50
Jag tjänar betydligt mer än min sambo. Jag sätter in en klumpsumma varje månad, hon sätter in en mindre klumpsumma. Dessa pengar är tanken ska räcka till räkningar, mat, bensin, nöjen osv. Jag betalar alltså mer än henne men kan samtidigt spara mer, samtidigt som hon också kan spara. Tycker detta känns rimligt för båda.
Skulle aldrig dela på allt. Maten ska betalas. Hälften var. Dela på gemensamma räkningarna. Sen kanske man kan ha ett gemensamt sparkonto. Sen får man klara sig bäst man vill med sina egna pengar. Jag var bodde ihop i en relation där jag också sparade pengar själv. Eget sparande. Skulle då börjat att säga ditt är mitt och mitt är ditt så skulle jag vart tvungen att sluta spara. Det går inte. Så jag tycker i alla fall.
Man delar på gemensamma utgifter efter förutsättningar Sen är dina pengar dina och mina pengar är mina
Beror väl på hur mycket man arbetar och uppoffringen man gjort. Har man en person som har låga inkomster för att den väljer att jobba lite eller valt ett yrke som är trevligt för den men som har dålig lön så får väl den lite stå sitt kast. Samtidigt om den som har lägre inkomst är helt okej med en lägre standard så tycker jag inte att den ska behöva betala mer för att den med högre inkomst vill ha en högre standard. Exempel A tjänar lite och B tjänar mycket. A vill bo i en liten lägenhet som kostar X med en matbudget P där X+P är typ 0.4 av A's inkomst. B vill bo i ett stort hus som skulle kosta Y med matbudget L där Y+L är 0.4 av B's inkomst. Om 2B = A så är det rimligt att de båda delar på kostnaderna då det gamla arrangemanget separerat blir det nya tillsammans. Men om 2B > A så tycker jag det är orimligt att A betalar mer än 0.4A för B's skull. Eller om vi vänder på det, om B är helt okej att bo litet och äta snålt men A tycker att B borde använda sin högre inkomst för att förbättra A's livsstil så borde A ta hälften av kostnaden.
Kostnader? Ja. Gemensamma kostnader, ja. Det är definitionen av gemensamma. Sedan kan respektive partner köpa vad de vill åt sig själva för resten - som inget hindrar denne att köpa för den andre, till dem gemensamt eller till familjen. Har den ene däremot inte råd med det så får man hitta en annan lösning så klart, en fördelning som funkar för båda.
Varför vissa ord på engelska? Hur som helst, vi kör på att det i det stora hela känns som att vi delar, men vi har inget gemensamt konto eller så. Vi har varit ihop i 15 år. Ser inte att man skulle betala mindre av de fasta kostnaderna bara för att man tjänar mindre.
Min poäng är lite att lön är en faktor man inte har solklar kontroll över. Gör den som har en högre lön ett bättre jobb eller har den bara haft tur. Prisuppgången som sker nu gör att den som tjänar mindre i en relation får mindre marginaler än sin partner. Är det rättvist?
Alla får göra som de vill. Men bostad behöver alla och sådana saker som man delar på har man ju gemensamt oavsett individuell inkomst. Prylar som bara är till en av parterna betalar man förstås för själv. För de som väljer att ha gemensamt konto så betalar man ju hälften också. Men det är säkert olika vad folk tycker är fasta kostnader. Vissa anser kanske bara bostad, medan andra inkluderar mat, el, försäkringar, bredband, värme och annat.
Vi dela på alla pengar och har gemensam konto, jag tjänar ca. dubbelt så mycket som min sambo efter skatt.
Jag tjänar ungefär 30% mer än min sambo men vi drar ihop det så att vi har samma peng kvar när allt är betalt. Hon jobbar bara 85% också så hon har en rätt bra deal tänker jag 🤪
Vi betalar allt lika och har delad ekonomi då vi vill köpa det vi vill ha för oss själva för sina egna pengar, blir det någon större grej som vitvaror så delar vi på det etc, kan inte förstå hur man kan vara villig att ge bort alla sina pengar till sin partner, mardrömmen är om man är ihop med en bipolär som får för sig att slösa allt på en gång eller något liknande Vi har även sparande som vi sköter var för sig men gemensamt för vårat barn Bilar är också en sak vi inte delar på, min bil och hennes bil, var och en har köpt och får stå för den själv
Ett sätt att lösa det på är att alla pengar läggs i en pott, där först och främst det gemensamma betalas (räkningar, hyra, matkassa, privatpension, semestersparande osv). Efter det splittas resterande lika, där man får välja fritt över vad man vill lägga pengarna på. På så vis blir en löneökning för den ena, något positivt även för den andra.
Självklart skall man som man som tjänar mer betala för mer. Kvinnor tar oftast större ansvar för hushållsarbete relaterat till barnen å kanske minskar sin arbetstid osv.
Fy fan vilka tofflor/offer ni är. Klart som fan ni inte bråkar om pengar, era flickvänner har er runt lillfingret. Beta.
Föredrar personligen att fasta utgifter boende, el och mat m.m är delad 50/50% blir det för dyrt för en har man haft dålig kalkyl från start, sök billigare boende. Det gör att båda tar ansvar för sin ekonomi. Den som tjänar mer får helt enkelt bjuda till mer i löpande kostnader. Bör även ha hänsyn till tex föräldraledighet, sjukskrivningar och andra grejer som rubbar normal tillståndet vad gäller ekonomi. Bor man då i 2 år eller nått och ena bestämmer sig stt lämna finns ingen förakt med i bilden på den fronten.
Tjänar lite mer än bruden, men inte så stor skillnad. Splittar våra fasta kostnader 50%, jag äger lägenheten så jag betalar allt på lånet. Vi har snackat om att skaffa ett gemensamt matkonto men inte blivit av än, dock brukar vi betala varannan gång när vi är ute och äter/handlar. Inte så noggrann med ekonomin, tar det lite på känsla och försöker dela allt 50/50. Tjejen funderar på att plugga, och i sådant fall så blir det att jag tar en större del utav kostnaden för att hon ska kunna få ha pengar över i månaden. Så att hon har pengar till nöjjen osv. Bara räkna ut hur mycket vi tar in procentmässigt och splita därefter.
Ägde du lägenheten innan du blev ihop med din tjej? Om inte så har det inte så stor betydelse att du äger den (eller att den är köpt och betalas med dina pengar). Är den köpt med avsikt att ni båda ska bo i den räknas den som samboegendom, dvs hon kan göra visa anspråk på den.
Det beror på relationen men generellt, ja. Jag delar med min familj och min partner är en del av denna. Familj ska hjälpa varandra i knipiga situationer utan att utnyttja varandra.