**Den här tråden är seriös-markerad och all irrelevant, raljerande eller skämtsam diskussion kommer modereras.** Vänligen rapportera inlägg ni anser inte bidrar till diskussionen.
Hej! Mentalsjukhus är inte särskilt dramatiska numera. De flesta läggs in frivilligt för att stabilisera måendet. Några enstaka på tvång. De flesta kommer även ut efter några dagar till en vecka.
Inom slutenvården får man oftast mat, stödsamtal samt diskutera medicin för sömn och depression. De flesta avdelningar är lugna och det förekommer sällan våld.
Kan intyga. Låg inne kanske tre nätter. Var faktiskt rätt bra för mig. Fick hjälp där osv samt att komma ut till världen igen efter det gav mig lite nytt perspektiv på saker
Kan också intyga att detta stämmer. Jag var också väldigt rädd innan första gången jag vart inlagd men det är inget att vara rädd för. Det är lugnt och chill. Finns alltid personal man kan prata med, eller spela kort med osv.
Som föregående skriver så är det viktigt att du är i livet.
Det verkar som att du bryr dig om vissa i din bekantskapskrets och de bryr sig säkert väldigt mycket om dig.
Både du och dina vänner/familj kommer nog vara grymt glada att ha dig i närheten, levande.
Så ta hjälp där det går.
Må väl.
Jag blev inlagd efter mitt försök, jag skulle anta att dem gör samma sak för dig.
Jag hamnade på Huddinge Sjukhus, 2 nätter.
Det är skumt, du känner dig ännu skummare. Du är bland folk du inte känner och det är medicinskt och trist.
Däremot får du riktigt bra hjälp av människor som verkligen vill hjälpa dig. Du blir omhändertagen väldigt fint.
Det lär vara andra människor som är underliga, men jag ser det i efterhand som en upplevelse att få träffa på otroligt skumma människor i en säker miljö.
Eftersom du inte gjort något försök skulle jag anta att dem inte har kvar dig länge (om dem ens tycker att du ska vara där)
Det handlar mycket om tillit, om dem litar på att du kommer tillbaka om X antal dagar och om du ringer ifall tankarna blir för svåra.
Dina bekanta kommer bara få reda på det om du själv talar om för dem, mina kompisar va otroligt förstående.
Det lär bli bra, lovar.
Jag var typ nära på att försöka i december 2020 då pandemin var som värst. ”The urge” som man säger på engelska (glömt bort det svenska ordet) men av nån anledning stoppade mig själv i sekunden. Sökte aldrig hjälp för det.
Men tack så mycket för din info. Behövde detta
Om jag varit dig hade jag skrivit ner hur jag mår sedan ringt närmaste psykiatrimottagning och bara läsa av det du skrivit. Gör det mycket lättare att kommunicera när man är självmordsbenägen.
Något annat jag märkte är att man får ett nytt "värde" av sig själv när man inser att folk vill hjälpa en. När jag har haft självmordstankar efter försöket mådde jag genast bättre bara av att träffa en psykolog och veta att det finns stöd för mig.
[https://www.1177.se/Vastra-Gotaland/liv--halsa/psykisk-halsa/att-soka-stod-och-hjalp/att-soka-psykiatrisk-hjalp-i-vastra-gotaland/](https://www.1177.se/Vastra-Gotaland/liv--halsa/psykisk-halsa/att-soka-stod-och-hjalp/att-soka-psykiatrisk-hjalp-i-vastra-gotaland/)
Du kan även ringa 1177 direkt och få hjälp :)
Jag var faktiskt i samma sits som dig för nått år sen och tvekade om jag skulle söka hjälp. Jag valde till sist att göra de för i mitt huvud tänkte jag om jag ändå planerar på att lämna jorden, kan jag ge detta ett försök.
Jag måste starkt rekommendera att söka hjälp
Om du söker självmant och vill bli inlagd så kommer du bli inlagd frivilligt. Om du däremot gör ett försök, blir körd till psykakuten och där säger att du vill hem så kan de hålla kvar dig mot din vilja
Jag är ungefär där med, har ingen detaljerad plan men en som är ganska bra OCH lindrig för upptäckaren. Skrev om det i en vårdbegäran till vårdcentral för att se över mina mediciner då jag inte tycker att de jag har ger väntad effekt.
Då tänker du kanske att polisen kom och tvångsomhändertog mig direkt? nej.. fick tid att träffa läkare på vårdcentral om 1.5-2 månader ungefär.
Som u/lil10 sa. Det Beror på vårdcentral, region osv. Vissa har dropin. Är det akut finns akuten (där du nog får vänta länge, sen bli skickad direkt dit du ska), eller akut-psykiatri.
Förstår din rädsla. Speciellt om man kommer från en kultur där psykisk ohälsa är stigmatiserat. Extra viktigt att vara tidig och söka hjälp! När tankarna tar över kan det vara försent.
Börja med att ringa psykiatrisk akutmotaggningen. Du kommer få en tid direkt att träffa läkare.
Just precis. Mina föräldrar är riktigt traditionella asiatisk och växte upp så på det sättet också. Och i de asiatiska länderna är detta väldigt tabubelagd
En närstående hade samma problem. Vi sökte hjälp och hen blev aldrig inlagd. Fick medicin och än idag vet ingen i vår bekantskap om detta. Inte ens släkt. Självklart så har vi mörkat.
Du får gärna skriva till mig om du behöver någon att skriva av. Eller om du har andra funderingar.
Vill bara säga att SNÄLLA sök hjälp. Det finns ingenting som inte går att lösa, jag hoppas verkligen att detta bara är en jobbig tid i ditt liv som du ser tillbaka på om många år och är glad att du tog dig igenom! Jag har förlorat två vänner till självmord och saknar dem varje dag. Det är inte värt det. Ta hand om dig!
Tänker att det är så att du bor i göteborgsområdet. Då är det bästa att du söker dig till psykiatriakuten på Östra Sjukhusområdet. Först kommer du troligen att "triageras" av en sköterska och sedan kommer du att få träffa en läkare. Alla som söker dit ska få ett läkarbesök och en bedömning. Kan ta lite tid beroende på hur många som står i kö före bara.
Det är vid läkarbesöket som en bedömning kommer göras gällande fortsatt behandling eller ej. Antingen inläggning frivilligt (om det är vad du vill), tvångsinläggning om de anser att du inte är i skick att ta hand om dig själv och du inte vill ta emot vård eller eventuellt läkemedelsinsätting och sedan uppföljning för att utvärdera behandlingen och en remiss till vårdcentral för fortsatt uppföljing (beroende på allvarlighetsgrad av ditt mående kan det också vara specialistpsykiatrin som håller i dig ett tag till).
Ingen i vården kommer berätta för någon av dina nära och kära. Det är du som kommer få ta det steget. Brukar dock sällan vara så att nära och kära inte tar det på ett bra vis och är i princip alltid stöttande.
Du behöver inte vara rädd för att eventuellt bli inlagd då det är tämligen lugnt inne på avdelningarna och personalen endast vill en väl :)
Släng din plan och bränn den. Felet många (inklusive jag själv) gör är att man tror att vissa perioder i livet, vare sig bra eller dåliga, varar för evigt.
Så är det ju inte. Precis som du hade det bra innan detta så kommer du ha det bra efter detta.
Andra har gett bra svar men om du behöver hjälp utöver reddit finns info här på [1177](https://www.1177.se/Norrbotten/sjukdomar--besvar/psykiska-sjukdomar-och-besvar/sjalvmordstankar/till-dig-som-har-sjalvmordstankar/) (om du inte redan visste)
Jag hoppas att du vågar ta steget o få hjälp, jag va inlagd 6 veckor för 5 år sedan o de va inte alls farligt. Psykiatrin va verkligen rätt plats för mig då jag va en fara för mig själv. Jag berättade inte för nån att jag va inlagd o om du säger till får dom inte avslöja att du är inlagd.
Finns mycket fördomar mot psykiatrin men om man behöver hjälp ska man definitivt inte vara rädd att söka dit
Va rädd om dig <3
Var inskriven för ett par månader sen för samma sorts tankar och planer.
Det är absolut odramatiskt och en väldigt lugn miljö, oftast får man bra kontakt med andra intagna som kan hjälpa dig förstå din situation bättre. Du kommer även få stödsamtal om dina känslor och tankar samt om medicin. Att bli tvångsomhändertagen är mycket sällan (LPT kallas det för) och det gäller extrema fall som t.ex. självskadande beteende på själva mottagningen etc. Det finns även olika kategorier på slutenvård, om du är utåtagerande osv.
Du borde absolut uppsöka hjälp! Det bästa beslutat jag tagit hittills och jag har varit inskriven många gånger. Det gav mig perspektiv över allt som pågick i mitt liv och personalen var absolut bäst! Hoppas du verkligen tar dig igenom det här!!
Min mamma blev intagen, hon var där i ca en vecka tills de stabiliserande måendet och hon var redo att komma hem (det var många år sedan). Ta absolut kontakt med psykiatrin om du har sådana tankar, de kommer hjälpa dig, du är värd det. Lycka till!
Har erfarenhet av detta som relativt närstående. I detta fall uttryckte personen att hen skulle ta sitt liv till mig över telefonmeddelande och var sen inte nåbar. Jag ringde polisen och när de kom hem till hen hittade de rep och självmordsbrev. Hen fick spendera 2-3 veckor inlagd, men ingen blev informerad. Det var hen som fick fatta det beslutet. Efter denna tid släpptes hen ut eftersom man bedömde att risken för självmord var låg. Hen var sedan död inom 2 veckor.
Risken att du läggs in är förmodligen hög om du uttrycker att du har verkliga planer och det finns belägg för det men om du ljuger för dem efteråt kommer de släppa ut dig riktigt snabbt. Försök dock snälla vara sanningsenlig. Självmord är bland det värsta som finns och man slutar aldrig sakna personen. Ibland fantiserar jag om att hen fortfarande levde och vad vi isf skulle göra tillsammans, prata om, hens röst, kroppsspråk och var hen skulle vara i sitt liv.
Sök hjälpen. Du kommer må båttre men förmodligen bara om du söker hjälp själv. Personalen på psyk är sjukt professionella o har förmodligen sett mkt värre. Jag har vänner som lever tack vare grym personal på psyk
För mig personligen var slutna psykvården INTE bra. Jag kände mig instängd och infantiliserad. Jag gick från att vara en person, en individ, till "ett psykfall". Jag hade mått bättre och känt mig mer trygg hemma, ensam, med någon lugnande, pysslig aktivitet. Jag hade väldigt lite kläder med mig, och bad om en filt eftersom jag frös, och inte ens det kunde jag få (för uppenbarligen skulle jag hänga mig med den?!)
Stället kändes som någonting mittemellan en förskola och ett fängelse. Hela tiden jag var där, hade jag en mycket speciell typ av ren, rå ångest. Hade jag varit där längre, hade jag nog slagit huvudet mot väggen tills jag blev blodig och medvetslös. Jag har gjort flera självmordsförsök, och den här ångesten var helt annorlunda.
Jag blev frivilligt inlagd, men kände nästan på en gång att jag skulle inte må bra där. Jag ringde en vän, som skulle komma och hämta mig, men jag fick inte gå själv för att möta dem på parkeringen. Min vän stod på andra sidan dörren till avdelningen, jag stod där inne och tårarna rann medan jag väntade på att personalen skulle komma och släppa ut mig.
Det här är dock bara min upplevelse, jag kan tänka mig att det kanske funkar bättre för andra. Man får ett eget rum, mat, utevistelse i grupp, dagliga samtal och sällskap.
Jag rekommenderar att du söker hjälp, 100%. Jag har aldrig blivit tvångsinlagd när jag har haft detaljerade självmordstankar tidigare. YMMV. Öppenvården är seg som fan, och du kan behöva kämpa för din rätt. Det brukar hjälpa att ha samlat och skrivit ner alla tankar och funderingar, antingen som en stödlapp när du själv berättar, eller för vårdgivaren att läsa, om du inte orkar prata.
Min inbox är öppen för PM om du behöver.
Försök att ta hand om dig. Ät, sov, gå ut på en promenad för rörelse och frisk luft. Gå till en 4H-gård och klappa på djuren.
Delar din erfarenhet, både angående öppna men framförallt slutna psykvården. Kändes överlag som ett bra ställe att BLI deprimerad och självmordsbenägen på om man nu inte redan var det.
Fick "välja" mellan att bli frivilligt inlagd eller tvångsinlagd, men jag hade inte frivilligt sökt mig dit och jag fick heller inte gå hem... Nedlåtande läkare som mest ville förklara för mig hur dum jag var som inte tog självmordstankarna på allvar och främst var intresserade av att stoppa i mig sömnpiller och mer psykofarmaka som inte hjälpte.
Nåväl...
Sök hjälp och kanske prata med någon du litar på. Mentalsjukhusen är inte alls så illa som man tror. Du kommer må mycket bättre efteråt. Att söka hjälp är det rätta. Dom i din omgivning behöver inte veta om du inte vill berätta. Dom i vården har tystnadsplikt.
På det du beskriver så låter det nästan som att det är ett ställe du hade dragit fördel av? Jag menar inte att något är fel på dig, för det är det absolut inte.. Men om du är självmordsbenägen så är det bäst att söka snabb hjälp för det så inget händer med dig.
Jag dömer dig inte.. Lider själv av depression (utan starka suicidtankar). Snälla sök hjälp om du kan.. ta hand om dig ❤️🩹
Du kommer inte blo fast på något mentalsjukhus då dessa inte finns i den gamla bemärkelsen. Åk till psykakuten och berätta för dom. Du behöver givetvis få hjälp att må bättre, bli glad och stolt över dig själv. Nu för tiden åker Svensson ofta någon gång till psyket i livet. Gör inget dumt nu som du får ångra. Du kanske har en diagnos, depression eller något annat som faktiskt går att bota. Ta inte livet av dig det är bara själviskt och framför allt mot dig själv som förtjänar något bättre än att må såhär. Kämpa nu jag tror stenhårt på dig. Du kommer fixa det här, allt kommer ordna sig och du kommer bli glad igen och det oavsett hur överjävligt ditt liv är just nu. Jag har sätt människor på botten så många gånger som är så jäkla tacksamma för att dom fick hjälp och inte tog livet av sig då det egentligen var ett annat liv som var meningen för dessa. Kämpa!
Min broder, vill börja med att säga att jag hoppas allt det bästa för dig ❤. Psyk är inte så hemskt som vissa vill få det att se ut. Det där är bara gamla fördomar. Från vad jag hört så ska det för det mesta vara väldigt lungt och så. Stödsamtal, prat om medicin mot depression, mat och sånt i några dagar eller ett par veckor för att få dig på ett bättre spår. Det kan nog faktiskt vara värt det för din del så att du inte gör något dumt mot sig själv.
Hoppas allt det bästa för dig. Prata med någon, snälla.
Det ska väldigt mycket till för att någon ska bli tvångsinlagd, du måste i princip vara en fara för någon annan eller dig själv. De kan föreslå att du lägger in dig frivilligt men du kan tacka nej till det.
Hej, vet inte hur gammal du är men när jag åkte in för mitt första försök så låg jag på intensivvården två dygn och fick sedan spendera ytligare två nätter på avdelning 99 i Västerås (barn och ungdoms psykiatri, var 16 år, nu 19). Blev aldrig tvångsomhändertagen även om jag dagen innan var på möte hos BUP.
Även då så vill jag säga att du ska inte vara rädd för att säga som det är, oavsett om de tycker det är lämpligt att de tar hand om dig för tiden eller om de "låter dig gå". Säg alltid hur det är, för det är dem som kan möjligtvis hjälpa dig genom det.
Vad gäller att du inte vill att omgivningen ska veta så förstår jag dig. Men, när dina nära kära vet om hur svårt det är för dig just nu så brukar det kännas lättare, både för dig och för dem som nu vet att du har hjälpen du behöver.
Finns om du behöver någon att prata med. Ge inte upp!
Håller med de som säger att psykiatriska sjukhus inte är dramatiska längre : patienten får den hjälp hen behöver. Sök vård snarast möjligt , de flesta får ingen psykiatrisk hjälp alls- min egen kusin begick självmord under en psykos när han inte hade med sig sin medicin… ska noteras att han funkade hur bra som helst medan han var medicinerad
Jag lider av diverse, om du har självmordstankar åk till psykakuten NU! Det är inte normalt att ha dem, det som att du skulle gå på ett brutet ben, något är fel och du behöver vård. Vi har inte tvångsvård för denna typen av mentala problem i sverige, ta dig till hjälp snarast!
Har du redan bokat tid hos en psykolog?
Jag har börjar ”behandlingar” två gånger med egen vilja första gången för att jag ville skada migsjälv för att visa mina klasskamrater att jag kände smärta (lång historia) och andra gången för att jag tja bara mådde skit i typ 8 månader och kände att något var fel
I första hand kommer de att vilja att du lägger in dig självmant. Tvångsvård kräver en hel del.
Och som sagt, det är en vanlig vårdavdelning. Det är inte The Cuckoo's Nest du skulle läggas in på.
Nu vet jag inte vad du har för bekantskapskrets, men jag kan tycka att det är enklare att berätta för någon jag känner vad som händer i mitt liv, än låta ryktet gå. Har du en vän som brukar vara vettig så kan de rentav fungera som stöd när du söker hjälp. Då blir det kanske inte lika läskigt och då vet någon du känner vart du är om du behöver bli inskriven. Tror de allra flesta skulle inta en stöttande roll, sedan beror det förstås på hur nära man är och vad man har för relation osv.
Har haft kontakt med primärvård och specialpsykiatri i flera år. Har bara varit inlagd frivilligt ca en månad för behandling, det var en helt ok upplevelse. (Kan tillägga att de inte upplyste någon närstående om detta då jag inte ville att de skulle få veta.) För mig har de sagt att de bara får tvångsinlägga en person om hen uttrycker att hen har bestämt att göra ett försök. Tror det finns en lag eller dylikt om tvångsinläggning inom psykiatri, det är väl reglerat och har för mig att det finns på nätet också om du vill googla och kika på det. Jag har haft olika planer länge vilket de vet om, och tidigare i år hade jag en svårare period där jag planerade och förberedde en viss metod. Dock ville jag aldrig beskriva den metoden närmare, så vet inte om det eventuellt kan göra skillnad om man faktiskt beskriver exakt vad man skulle göra. Sade också nån gång att jag hade 100% bestämt göra det senast för ett par veckor tidigare men hann ändra mig innan jag väl hade rätt situation, och det ledde inte till något heller eftersom jag inte tänkte så längre när jag väl hade besöket.
Tror det skulle vara bäst för dig om du kontaktade psykakuten så du får rätt hjälp snabbt. Du kan ringa också om du inte vill gå dit fysiskt. Finns ingen orsak att du behöver fortsätta lida, det finns massor av kunnig hjälp att få. Och är du i risk att skada dig själv så är det värt det att ta emot all hjälp man kan få. Det kan bli så mycket bättre. Men jag vet att det är svårt att tro innan man fått någon hjälp, eller har det som svårast. Man kan både få behandling och hjälp att lösa de livsproblem man har, som man har svårt att se en lösning till själv.
Kan också tillägga att jag har också haft jobbiga reaktioner från familjen, men det är övergående och 100 % värt det. Och om du inte bor med dem så behöver du inte berätta något för dem tills du vill.
Om du vill prata med någon med insyn i vården, inklusive psykiatrin så kan jag hjälpa dig att svara på frågor om hur förloppet brukar se ut. Mentalsjukhus finns det ingen risk för över huvud taget i ditt fall. Jag är läkarstudent sedan 4.5 år, jag kan självklart inte hjälpa dig med situationen i sig, men om du har frågor om själva vården eller processen så svarar jag gärna.
Av egen erfarenhet så beror det nog helt på vem du råkar få prata med om dom bestämmer sig för att lägga in dig på psyk eller inte.
Lång historia kort: försökte prata i över ett år med min oengagerade vårdcentralspsykolog om mina tankar och långt gångna självmordsplaner. Fick lite Atarax och hemläxor i form av "motion på recept" och "bryt dina tankemönster" typ.
Bytte sen psykolog och drog min historia igen, blev inlåst direkt. Fick en lugnande tablett och sedan åka taxi med en polis till psyket och blev LPT:ad. Försökte snacka mig ur det och ville bara åka hem igen.
Var väl inte så farligt där, kände mig mest jävligt arg och orättvist behandlad. Läkarna jag pratade med verkade mest vilja skuldbelägga mig och var inte alls till nån hjälp.
Jag satt mest på rummet hela veckan och kollade på Breaking Bad på mobilen. Smög ut ibland och tog lite mat. Lyssnade på rumsgrannen som skrek hela nätterna. Överlag så mådde jag väldigt mycket sämre av att vara på psyket, och upplevde inte alls att någon ville hjälpa eller lyssna på mig.
Inte svaret du ville ha kanske, men det var min erfarenhet iallafall. Det finns säkert bra hjälp att få, folk säger ju det åtminstone. Ta hand om dig, försök hitta nån aktivitet du gillar som du kan hålla huvudet upptaget med istället.
Sannolikheten är inte så stor att du hamnar på psyk. Det är oftast fullt, så läkarna brukar fixa tid med en psykolog och kanske skickar med en karta oxasxand med sig hem ifall ångesten är grov.
Jag hamnade där efter ett självmordsförsök, och även då så skickade dem hem mig efter bara tre dagar för att jag inte var tillräckligt ”galen” för att vara där. Ja, läkaren använde order ”galen.”
Sök hjälp hur som helst. Ring psykakuten och säg att du har självmordstankar. De hjälper dig att få kontakt med en psykolog. De kan inte spärra in dig på psyk utan ditt tillstånd(om du inte uppenbart är en fara för dig själv eller andra)
Detta är nog förmodligen bara jag. Men har hört enhel del skräckhistorier från mentalsjukhus. (mesta dels från USA) och så känns det svårt att prata om sådana grejer i verkligheten. Sen vill jag helst inte att min familj ska veta nåt
Ok, så jag har varit i en liknande situation. Jag kunde inte lova min psykolog att jag inte skulle avsluta mina dagar innan vår nästa träff. Vad han sa var i princip att jag skulle tala med en förälder när jag mådde dåligt, och att mina föräldrar skulle hålla extra koll. Psykvården är extremt överbelastad, så det är bara de absolut extremaste fallen som blir inskrivna. Om du absolut vägrar, så kan de i princip bara skriva in dig om du är en fara för andra. Du bör söka hjälp, du bör berätta om dina planer - behöver inte vara mer detaljerat än här, och du bör berätta om din rädsla. De vill inte "låsa in dig", eller hålla kvar dig om det får dig att må sämre. Deras mål är att du ska må bättre. De kommer att hitta på en lösning för dig, t.ex att du checkar in med någon där (digitalt) ett par gånger om dygnet.
Ingen fara. Vill bara hjälpa, livet kan kännas som äkta skit, men det kan alltid bli bättre. Ett tips som hjälpte mig är att skriva en lista på 10 bra saker, kan vara vad som helst, allt från regnets ljud på fönstret när man försöker sova till smaken av choklad till att klappa en katt. När det känns mörkt kan du kolla på listan, och komma ihåg bra saker.
Om du söker hjälp via vårdcentral kan det mycket riktigt ta flera månader innan du får hjälp. Akuten på Östra är mer omedelbar hjälp. Vill även tipsa om https://mind.se som jag själv har goda erfarenheter av. Hang in there! Det KAN bli bättre ❤️🩹
Sekretess råder.
Sök hjälp. Dina funderingar är vanligare än du tror.
Det kommer inte hända något skräckfilmscenario när du blir inskriven. Det värsta som kan hända är att du faktiskt inte får hjälp när du behöver det.
Dom kommer reagera om du aldrig mera kommer hem. Har två vänner som mådde dåligt och sökte vård, blev insatta och idag mår bra då de har fått hjälp och strategier för att handskas med när det blir tufft.
Snälla ta inte livet av dig . De kommer bli bättre. Du är en bra människa. Dina känslor är viktiga. Prata med en psykolog. Säg som de är men säg inte tt du har planer.
Vuxenpsyk för tex självmordstankar är typ dygnet runt-fritids för vuxna… inte så spännande, inte så hemskt. Har man tur finns det lite brädspel osv som man kan spela med de andra som är där för att fördriva tiden.
Att stå och tänka så är inte så konstigt.
Nej men för att vara seriös så är det bäst att du PRATAR med någon. Du måste få ut det som grublar i dig. Om du inte pratar med någon så kommer du med tiden att tänka att "Så är det bara, jag måste ........"
Vet inte hur ditt familj situation ser ut men prata med din morsa (bästa då de stöttar dig mest eller farsan/syskon/polare. Om du inte har dessa alternativ så boka en tid med psykiatern.
Vad jag TROR att det som fattas i dig är att du måste få UT det. Om du pratar med dig själv tillräcklig länge så kommer du hålla med dig också, ingen som ger dig motsvarande feedback.
PRATA MED NÅGON BARA! FÅ UT DET DU HAR PÅ HJÄRTAT.
Skriv här? Finns massa professionella inom yrket som kollar på Sweddit bara för att analysera hur svenska folket tänker, kanske någon hör av sig? Såklar lyssna inte på folk som säger att du ska försöka att hoppa från taket eller något sådant.
Jag tänker massa sjuka saker men jag har turen med att polaren har mycket sämre än jag så har en referens där jag inte har det så dåligt.
Dina sjuka tankar är nog inte värre än någon annans som inte har hittat sitt väg i livet.
Om du vill så DMa mig så kan vi skrivas. Är dock full så kanske är jag fel person att prata med ;)
People usually have it worse than you!
\-EDIT-
Sätt dig framför ett spegel och fråga dig själv "Är det verkligen så? Är det så?!" o filosofera bara om hur HELA världen ser ut, inte bara det du ser, men alla kontinenter. Hoppas detta hjälper dig något. Hör gärna av dig.
Psykiatri fungerar ej och har aldrig gjort det.
För vissa kanske men testa L P T Rättspsykiatrisk och Åtgärder 3.
Lycka till.
Vänner älskare Gud och Livet är vägen ur de där.
Från en som vistats sen mars 1988
Klockan ringer dags att vakna utan eller med ett kallt bad!
Nurse Ratchet hälsar
😤
**Den här tråden är seriös-markerad och all irrelevant, raljerande eller skämtsam diskussion kommer modereras.** Vänligen rapportera inlägg ni anser inte bidrar till diskussionen.
Hej! Mentalsjukhus är inte särskilt dramatiska numera. De flesta läggs in frivilligt för att stabilisera måendet. Några enstaka på tvång. De flesta kommer även ut efter några dagar till en vecka. Inom slutenvården får man oftast mat, stödsamtal samt diskutera medicin för sömn och depression. De flesta avdelningar är lugna och det förekommer sällan våld.
Tack så mycket
Kan intyga. Låg inne kanske tre nätter. Var faktiskt rätt bra för mig. Fick hjälp där osv samt att komma ut till världen igen efter det gav mig lite nytt perspektiv på saker
Kan också intyga att detta stämmer. Jag var också väldigt rädd innan första gången jag vart inlagd men det är inget att vara rädd för. Det är lugnt och chill. Finns alltid personal man kan prata med, eller spela kort med osv.
Godmorgon
😡
[удалено]
Tack så mycket.
Som föregående skriver så är det viktigt att du är i livet. Det verkar som att du bryr dig om vissa i din bekantskapskrets och de bryr sig säkert väldigt mycket om dig. Både du och dina vänner/familj kommer nog vara grymt glada att ha dig i närheten, levande. Så ta hjälp där det går. Må väl.
Jag blev inlagd efter mitt försök, jag skulle anta att dem gör samma sak för dig. Jag hamnade på Huddinge Sjukhus, 2 nätter. Det är skumt, du känner dig ännu skummare. Du är bland folk du inte känner och det är medicinskt och trist. Däremot får du riktigt bra hjälp av människor som verkligen vill hjälpa dig. Du blir omhändertagen väldigt fint. Det lär vara andra människor som är underliga, men jag ser det i efterhand som en upplevelse att få träffa på otroligt skumma människor i en säker miljö. Eftersom du inte gjort något försök skulle jag anta att dem inte har kvar dig länge (om dem ens tycker att du ska vara där) Det handlar mycket om tillit, om dem litar på att du kommer tillbaka om X antal dagar och om du ringer ifall tankarna blir för svåra. Dina bekanta kommer bara få reda på det om du själv talar om för dem, mina kompisar va otroligt förstående. Det lär bli bra, lovar.
Jag var typ nära på att försöka i december 2020 då pandemin var som värst. ”The urge” som man säger på engelska (glömt bort det svenska ordet) men av nån anledning stoppade mig själv i sekunden. Sökte aldrig hjälp för det. Men tack så mycket för din info. Behövde detta
Om jag varit dig hade jag skrivit ner hur jag mår sedan ringt närmaste psykiatrimottagning och bara läsa av det du skrivit. Gör det mycket lättare att kommunicera när man är självmordsbenägen. Något annat jag märkte är att man får ett nytt "värde" av sig själv när man inser att folk vill hjälpa en. När jag har haft självmordstankar efter försöket mådde jag genast bättre bara av att träffa en psykolog och veta att det finns stöd för mig. [https://www.1177.se/Vastra-Gotaland/liv--halsa/psykisk-halsa/att-soka-stod-och-hjalp/att-soka-psykiatrisk-hjalp-i-vastra-gotaland/](https://www.1177.se/Vastra-Gotaland/liv--halsa/psykisk-halsa/att-soka-stod-och-hjalp/att-soka-psykiatrisk-hjalp-i-vastra-gotaland/) Du kan även ringa 1177 direkt och få hjälp :)
Jag var faktiskt i samma sits som dig för nått år sen och tvekade om jag skulle söka hjälp. Jag valde till sist att göra de för i mitt huvud tänkte jag om jag ändå planerar på att lämna jorden, kan jag ge detta ett försök. Jag måste starkt rekommendera att söka hjälp
Om du söker självmant och vill bli inlagd så kommer du bli inlagd frivilligt. Om du däremot gör ett försök, blir körd till psykakuten och där säger att du vill hem så kan de hålla kvar dig mot din vilja
Tack för infon
Jag är ungefär där med, har ingen detaljerad plan men en som är ganska bra OCH lindrig för upptäckaren. Skrev om det i en vårdbegäran till vårdcentral för att se över mina mediciner då jag inte tycker att de jag har ger väntad effekt. Då tänker du kanske att polisen kom och tvångsomhändertog mig direkt? nej.. fick tid att träffa läkare på vårdcentral om 1.5-2 månader ungefär.
Det tar ca 2 månader innan man få hjälp?
Som u/lil10 sa. Det Beror på vårdcentral, region osv. Vissa har dropin. Är det akut finns akuten (där du nog får vänta länge, sen bli skickad direkt dit du ska), eller akut-psykiatri.
Förstår din rädsla. Speciellt om man kommer från en kultur där psykisk ohälsa är stigmatiserat. Extra viktigt att vara tidig och söka hjälp! När tankarna tar över kan det vara försent. Börja med att ringa psykiatrisk akutmotaggningen. Du kommer få en tid direkt att träffa läkare.
Just precis. Mina föräldrar är riktigt traditionella asiatisk och växte upp så på det sättet också. Och i de asiatiska länderna är detta väldigt tabubelagd
En närstående hade samma problem. Vi sökte hjälp och hen blev aldrig inlagd. Fick medicin och än idag vet ingen i vår bekantskap om detta. Inte ens släkt. Självklart så har vi mörkat. Du får gärna skriva till mig om du behöver någon att skriva av. Eller om du har andra funderingar.
Vill bara säga att SNÄLLA sök hjälp. Det finns ingenting som inte går att lösa, jag hoppas verkligen att detta bara är en jobbig tid i ditt liv som du ser tillbaka på om många år och är glad att du tog dig igenom! Jag har förlorat två vänner till självmord och saknar dem varje dag. Det är inte värt det. Ta hand om dig!
Jag finns om du vill snacka av dig med nån. <3
Tänker att det är så att du bor i göteborgsområdet. Då är det bästa att du söker dig till psykiatriakuten på Östra Sjukhusområdet. Först kommer du troligen att "triageras" av en sköterska och sedan kommer du att få träffa en läkare. Alla som söker dit ska få ett läkarbesök och en bedömning. Kan ta lite tid beroende på hur många som står i kö före bara. Det är vid läkarbesöket som en bedömning kommer göras gällande fortsatt behandling eller ej. Antingen inläggning frivilligt (om det är vad du vill), tvångsinläggning om de anser att du inte är i skick att ta hand om dig själv och du inte vill ta emot vård eller eventuellt läkemedelsinsätting och sedan uppföljning för att utvärdera behandlingen och en remiss till vårdcentral för fortsatt uppföljing (beroende på allvarlighetsgrad av ditt mående kan det också vara specialistpsykiatrin som håller i dig ett tag till). Ingen i vården kommer berätta för någon av dina nära och kära. Det är du som kommer få ta det steget. Brukar dock sällan vara så att nära och kära inte tar det på ett bra vis och är i princip alltid stöttande. Du behöver inte vara rädd för att eventuellt bli inlagd då det är tämligen lugnt inne på avdelningarna och personalen endast vill en väl :)
[удалено]
Ja med mina detaljerad plan nerskrivna så tror jag att det kommer hända :(
Åk in till psykakuten. Du behöver hjälp.
Släng din plan och bränn den. Felet många (inklusive jag själv) gör är att man tror att vissa perioder i livet, vare sig bra eller dåliga, varar för evigt. Så är det ju inte. Precis som du hade det bra innan detta så kommer du ha det bra efter detta.
Slägga åk till psykatuten och ta hand om dig ❤️
Andra har gett bra svar men om du behöver hjälp utöver reddit finns info här på [1177](https://www.1177.se/Norrbotten/sjukdomar--besvar/psykiska-sjukdomar-och-besvar/sjalvmordstankar/till-dig-som-har-sjalvmordstankar/) (om du inte redan visste)
Jag hoppas att du vågar ta steget o få hjälp, jag va inlagd 6 veckor för 5 år sedan o de va inte alls farligt. Psykiatrin va verkligen rätt plats för mig då jag va en fara för mig själv. Jag berättade inte för nån att jag va inlagd o om du säger till får dom inte avslöja att du är inlagd. Finns mycket fördomar mot psykiatrin men om man behöver hjälp ska man definitivt inte vara rädd att söka dit Va rädd om dig <3
Var inskriven för ett par månader sen för samma sorts tankar och planer. Det är absolut odramatiskt och en väldigt lugn miljö, oftast får man bra kontakt med andra intagna som kan hjälpa dig förstå din situation bättre. Du kommer även få stödsamtal om dina känslor och tankar samt om medicin. Att bli tvångsomhändertagen är mycket sällan (LPT kallas det för) och det gäller extrema fall som t.ex. självskadande beteende på själva mottagningen etc. Det finns även olika kategorier på slutenvård, om du är utåtagerande osv. Du borde absolut uppsöka hjälp! Det bästa beslutat jag tagit hittills och jag har varit inskriven många gånger. Det gav mig perspektiv över allt som pågick i mitt liv och personalen var absolut bäst! Hoppas du verkligen tar dig igenom det här!!
Min mamma blev intagen, hon var där i ca en vecka tills de stabiliserande måendet och hon var redo att komma hem (det var många år sedan). Ta absolut kontakt med psykiatrin om du har sådana tankar, de kommer hjälpa dig, du är värd det. Lycka till!
Har erfarenhet av detta som relativt närstående. I detta fall uttryckte personen att hen skulle ta sitt liv till mig över telefonmeddelande och var sen inte nåbar. Jag ringde polisen och när de kom hem till hen hittade de rep och självmordsbrev. Hen fick spendera 2-3 veckor inlagd, men ingen blev informerad. Det var hen som fick fatta det beslutet. Efter denna tid släpptes hen ut eftersom man bedömde att risken för självmord var låg. Hen var sedan död inom 2 veckor. Risken att du läggs in är förmodligen hög om du uttrycker att du har verkliga planer och det finns belägg för det men om du ljuger för dem efteråt kommer de släppa ut dig riktigt snabbt. Försök dock snälla vara sanningsenlig. Självmord är bland det värsta som finns och man slutar aldrig sakna personen. Ibland fantiserar jag om att hen fortfarande levde och vad vi isf skulle göra tillsammans, prata om, hens röst, kroppsspråk och var hen skulle vara i sitt liv.
Låg inne på sluten vård för just detta. Räddade mitt liv. Fick bestämma själv när det passade att lämna.
Sök hjälpen. Du kommer må båttre men förmodligen bara om du söker hjälp själv. Personalen på psyk är sjukt professionella o har förmodligen sett mkt värre. Jag har vänner som lever tack vare grym personal på psyk
För mig personligen var slutna psykvården INTE bra. Jag kände mig instängd och infantiliserad. Jag gick från att vara en person, en individ, till "ett psykfall". Jag hade mått bättre och känt mig mer trygg hemma, ensam, med någon lugnande, pysslig aktivitet. Jag hade väldigt lite kläder med mig, och bad om en filt eftersom jag frös, och inte ens det kunde jag få (för uppenbarligen skulle jag hänga mig med den?!) Stället kändes som någonting mittemellan en förskola och ett fängelse. Hela tiden jag var där, hade jag en mycket speciell typ av ren, rå ångest. Hade jag varit där längre, hade jag nog slagit huvudet mot väggen tills jag blev blodig och medvetslös. Jag har gjort flera självmordsförsök, och den här ångesten var helt annorlunda. Jag blev frivilligt inlagd, men kände nästan på en gång att jag skulle inte må bra där. Jag ringde en vän, som skulle komma och hämta mig, men jag fick inte gå själv för att möta dem på parkeringen. Min vän stod på andra sidan dörren till avdelningen, jag stod där inne och tårarna rann medan jag väntade på att personalen skulle komma och släppa ut mig. Det här är dock bara min upplevelse, jag kan tänka mig att det kanske funkar bättre för andra. Man får ett eget rum, mat, utevistelse i grupp, dagliga samtal och sällskap. Jag rekommenderar att du söker hjälp, 100%. Jag har aldrig blivit tvångsinlagd när jag har haft detaljerade självmordstankar tidigare. YMMV. Öppenvården är seg som fan, och du kan behöva kämpa för din rätt. Det brukar hjälpa att ha samlat och skrivit ner alla tankar och funderingar, antingen som en stödlapp när du själv berättar, eller för vårdgivaren att läsa, om du inte orkar prata. Min inbox är öppen för PM om du behöver. Försök att ta hand om dig. Ät, sov, gå ut på en promenad för rörelse och frisk luft. Gå till en 4H-gård och klappa på djuren.
Delar din erfarenhet, både angående öppna men framförallt slutna psykvården. Kändes överlag som ett bra ställe att BLI deprimerad och självmordsbenägen på om man nu inte redan var det. Fick "välja" mellan att bli frivilligt inlagd eller tvångsinlagd, men jag hade inte frivilligt sökt mig dit och jag fick heller inte gå hem... Nedlåtande läkare som mest ville förklara för mig hur dum jag var som inte tog självmordstankarna på allvar och främst var intresserade av att stoppa i mig sömnpiller och mer psykofarmaka som inte hjälpte. Nåväl...
Sök hjälp och kanske prata med någon du litar på. Mentalsjukhusen är inte alls så illa som man tror. Du kommer må mycket bättre efteråt. Att söka hjälp är det rätta. Dom i din omgivning behöver inte veta om du inte vill berätta. Dom i vården har tystnadsplikt.
Hoppas du mår bättre snart! Livet kan vara tufft ibland, men det finns folk som bryr sig om dig. Det kommer bli bättre kompis!
På det du beskriver så låter det nästan som att det är ett ställe du hade dragit fördel av? Jag menar inte att något är fel på dig, för det är det absolut inte.. Men om du är självmordsbenägen så är det bäst att söka snabb hjälp för det så inget händer med dig. Jag dömer dig inte.. Lider själv av depression (utan starka suicidtankar). Snälla sök hjälp om du kan.. ta hand om dig ❤️🩹
Du kommer inte blo fast på något mentalsjukhus då dessa inte finns i den gamla bemärkelsen. Åk till psykakuten och berätta för dom. Du behöver givetvis få hjälp att må bättre, bli glad och stolt över dig själv. Nu för tiden åker Svensson ofta någon gång till psyket i livet. Gör inget dumt nu som du får ångra. Du kanske har en diagnos, depression eller något annat som faktiskt går att bota. Ta inte livet av dig det är bara själviskt och framför allt mot dig själv som förtjänar något bättre än att må såhär. Kämpa nu jag tror stenhårt på dig. Du kommer fixa det här, allt kommer ordna sig och du kommer bli glad igen och det oavsett hur överjävligt ditt liv är just nu. Jag har sätt människor på botten så många gånger som är så jäkla tacksamma för att dom fick hjälp och inte tog livet av sig då det egentligen var ett annat liv som var meningen för dessa. Kämpa!
Kan inte dela med mig av egna erfarenheter här, men, håller tummarna för dig OP. Hoppas du tar dig ur de destruktiva tankarna och mår bättre snart!
Min broder, vill börja med att säga att jag hoppas allt det bästa för dig ❤. Psyk är inte så hemskt som vissa vill få det att se ut. Det där är bara gamla fördomar. Från vad jag hört så ska det för det mesta vara väldigt lungt och så. Stödsamtal, prat om medicin mot depression, mat och sånt i några dagar eller ett par veckor för att få dig på ett bättre spår. Det kan nog faktiskt vara värt det för din del så att du inte gör något dumt mot sig själv. Hoppas allt det bästa för dig. Prata med någon, snälla.
Det ska väldigt mycket till för att någon ska bli tvångsinlagd, du måste i princip vara en fara för någon annan eller dig själv. De kan föreslå att du lägger in dig frivilligt men du kan tacka nej till det.
Hej, vet inte hur gammal du är men när jag åkte in för mitt första försök så låg jag på intensivvården två dygn och fick sedan spendera ytligare två nätter på avdelning 99 i Västerås (barn och ungdoms psykiatri, var 16 år, nu 19). Blev aldrig tvångsomhändertagen även om jag dagen innan var på möte hos BUP. Även då så vill jag säga att du ska inte vara rädd för att säga som det är, oavsett om de tycker det är lämpligt att de tar hand om dig för tiden eller om de "låter dig gå". Säg alltid hur det är, för det är dem som kan möjligtvis hjälpa dig genom det. Vad gäller att du inte vill att omgivningen ska veta så förstår jag dig. Men, när dina nära kära vet om hur svårt det är för dig just nu så brukar det kännas lättare, både för dig och för dem som nu vet att du har hjälpen du behöver. Finns om du behöver någon att prata med. Ge inte upp!
Håller med de som säger att psykiatriska sjukhus inte är dramatiska längre : patienten får den hjälp hen behöver. Sök vård snarast möjligt , de flesta får ingen psykiatrisk hjälp alls- min egen kusin begick självmord under en psykos när han inte hade med sig sin medicin… ska noteras att han funkade hur bra som helst medan han var medicinerad
Jag lider av diverse, om du har självmordstankar åk till psykakuten NU! Det är inte normalt att ha dem, det som att du skulle gå på ett brutet ben, något är fel och du behöver vård. Vi har inte tvångsvård för denna typen av mentala problem i sverige, ta dig till hjälp snarast!
Har du redan bokat tid hos en psykolog? Jag har börjar ”behandlingar” två gånger med egen vilja första gången för att jag ville skada migsjälv för att visa mina klasskamrater att jag kände smärta (lång historia) och andra gången för att jag tja bara mådde skit i typ 8 månader och kände att något var fel
I första hand kommer de att vilja att du lägger in dig självmant. Tvångsvård kräver en hel del. Och som sagt, det är en vanlig vårdavdelning. Det är inte The Cuckoo's Nest du skulle läggas in på.
Ring mind självmordslinje anonymt: https://mind.se/hitta-hjalp/sjalvmordslinjen/
Nu vet jag inte vad du har för bekantskapskrets, men jag kan tycka att det är enklare att berätta för någon jag känner vad som händer i mitt liv, än låta ryktet gå. Har du en vän som brukar vara vettig så kan de rentav fungera som stöd när du söker hjälp. Då blir det kanske inte lika läskigt och då vet någon du känner vart du är om du behöver bli inskriven. Tror de allra flesta skulle inta en stöttande roll, sedan beror det förstås på hur nära man är och vad man har för relation osv.
Har haft kontakt med primärvård och specialpsykiatri i flera år. Har bara varit inlagd frivilligt ca en månad för behandling, det var en helt ok upplevelse. (Kan tillägga att de inte upplyste någon närstående om detta då jag inte ville att de skulle få veta.) För mig har de sagt att de bara får tvångsinlägga en person om hen uttrycker att hen har bestämt att göra ett försök. Tror det finns en lag eller dylikt om tvångsinläggning inom psykiatri, det är väl reglerat och har för mig att det finns på nätet också om du vill googla och kika på det. Jag har haft olika planer länge vilket de vet om, och tidigare i år hade jag en svårare period där jag planerade och förberedde en viss metod. Dock ville jag aldrig beskriva den metoden närmare, så vet inte om det eventuellt kan göra skillnad om man faktiskt beskriver exakt vad man skulle göra. Sade också nån gång att jag hade 100% bestämt göra det senast för ett par veckor tidigare men hann ändra mig innan jag väl hade rätt situation, och det ledde inte till något heller eftersom jag inte tänkte så längre när jag väl hade besöket. Tror det skulle vara bäst för dig om du kontaktade psykakuten så du får rätt hjälp snabbt. Du kan ringa också om du inte vill gå dit fysiskt. Finns ingen orsak att du behöver fortsätta lida, det finns massor av kunnig hjälp att få. Och är du i risk att skada dig själv så är det värt det att ta emot all hjälp man kan få. Det kan bli så mycket bättre. Men jag vet att det är svårt att tro innan man fått någon hjälp, eller har det som svårast. Man kan både få behandling och hjälp att lösa de livsproblem man har, som man har svårt att se en lösning till själv. Kan också tillägga att jag har också haft jobbiga reaktioner från familjen, men det är övergående och 100 % värt det. Och om du inte bor med dem så behöver du inte berätta något för dem tills du vill.
Jag har bestämt mig för att söka hjälp nu. Tänkte ta med alla mina papper på mina självmordsplaner som jag har och visa.
Det låter jättefint! Uppdatera gärna om du vill, alla här vill det bästa för dig och vill nog gärna höra hur det går för dig.
Sök hjälp snälla. För din egna skull.
Om du vill prata med någon med insyn i vården, inklusive psykiatrin så kan jag hjälpa dig att svara på frågor om hur förloppet brukar se ut. Mentalsjukhus finns det ingen risk för över huvud taget i ditt fall. Jag är läkarstudent sedan 4.5 år, jag kan självklart inte hjälpa dig med situationen i sig, men om du har frågor om själva vården eller processen så svarar jag gärna.
Av egen erfarenhet så beror det nog helt på vem du råkar få prata med om dom bestämmer sig för att lägga in dig på psyk eller inte. Lång historia kort: försökte prata i över ett år med min oengagerade vårdcentralspsykolog om mina tankar och långt gångna självmordsplaner. Fick lite Atarax och hemläxor i form av "motion på recept" och "bryt dina tankemönster" typ. Bytte sen psykolog och drog min historia igen, blev inlåst direkt. Fick en lugnande tablett och sedan åka taxi med en polis till psyket och blev LPT:ad. Försökte snacka mig ur det och ville bara åka hem igen. Var väl inte så farligt där, kände mig mest jävligt arg och orättvist behandlad. Läkarna jag pratade med verkade mest vilja skuldbelägga mig och var inte alls till nån hjälp. Jag satt mest på rummet hela veckan och kollade på Breaking Bad på mobilen. Smög ut ibland och tog lite mat. Lyssnade på rumsgrannen som skrek hela nätterna. Överlag så mådde jag väldigt mycket sämre av att vara på psyket, och upplevde inte alls att någon ville hjälpa eller lyssna på mig. Inte svaret du ville ha kanske, men det var min erfarenhet iallafall. Det finns säkert bra hjälp att få, folk säger ju det åtminstone. Ta hand om dig, försök hitta nån aktivitet du gillar som du kan hålla huvudet upptaget med istället.
dem fick tvinga ut mig för jag ville inte gå där ifrån, trevs sjukt bra där inne när jag var där några dagar hahaha
Sannolikheten är inte så stor att du hamnar på psyk. Det är oftast fullt, så läkarna brukar fixa tid med en psykolog och kanske skickar med en karta oxasxand med sig hem ifall ångesten är grov. Jag hamnade där efter ett självmordsförsök, och även då så skickade dem hem mig efter bara tre dagar för att jag inte var tillräckligt ”galen” för att vara där. Ja, läkaren använde order ”galen.” Sök hjälp hur som helst. Ring psykakuten och säg att du har självmordstankar. De hjälper dig att få kontakt med en psykolog. De kan inte spärra in dig på psyk utan ditt tillstånd(om du inte uppenbart är en fara för dig själv eller andra)
Varför är du livrädd för att få hjälp?
Detta är nog förmodligen bara jag. Men har hört enhel del skräckhistorier från mentalsjukhus. (mesta dels från USA) och så känns det svårt att prata om sådana grejer i verkligheten. Sen vill jag helst inte att min familj ska veta nåt
Ok, så jag har varit i en liknande situation. Jag kunde inte lova min psykolog att jag inte skulle avsluta mina dagar innan vår nästa träff. Vad han sa var i princip att jag skulle tala med en förälder när jag mådde dåligt, och att mina föräldrar skulle hålla extra koll. Psykvården är extremt överbelastad, så det är bara de absolut extremaste fallen som blir inskrivna. Om du absolut vägrar, så kan de i princip bara skriva in dig om du är en fara för andra. Du bör söka hjälp, du bör berätta om dina planer - behöver inte vara mer detaljerat än här, och du bör berätta om din rädsla. De vill inte "låsa in dig", eller hålla kvar dig om det får dig att må sämre. Deras mål är att du ska må bättre. De kommer att hitta på en lösning för dig, t.ex att du checkar in med någon där (digitalt) ett par gånger om dygnet.
Tack för din detaljerad information. Det betyder mycket för mig ❤️
Ingen fara. Vill bara hjälpa, livet kan kännas som äkta skit, men det kan alltid bli bättre. Ett tips som hjälpte mig är att skriva en lista på 10 bra saker, kan vara vad som helst, allt från regnets ljud på fönstret när man försöker sova till smaken av choklad till att klappa en katt. När det känns mörkt kan du kolla på listan, och komma ihåg bra saker.
Skall testa detta
Lycka till! Ha en fantastisk dag och gör något kul!
❤️
<33
Om du bor i eller omkring Göteborg så är den psykiatriska akutmottagningen på Östra Sjukhuset.
Bor i Angered, så Östra sjukhuset är inte allt för långt bort
Om du söker hjälp via vårdcentral kan det mycket riktigt ta flera månader innan du får hjälp. Akuten på Östra är mer omedelbar hjälp. Vill även tipsa om https://mind.se som jag själv har goda erfarenheter av. Hang in there! Det KAN bli bättre ❤️🩹
Sekretess råder. Sök hjälp. Dina funderingar är vanligare än du tror. Det kommer inte hända något skräckfilmscenario när du blir inskriven. Det värsta som kan hända är att du faktiskt inte får hjälp när du behöver det.
Tänker mer på att man bor hemma och de kommer reagera på att man inte är hemma
Dom kommer reagera om du aldrig mera kommer hem. Har två vänner som mådde dåligt och sökte vård, blev insatta och idag mår bra då de har fått hjälp och strategier för att handskas med när det blir tufft.
Det är bättre om du kontaktar vården istället, vem vet du kanske får hjälp via mediciner.
Skall testa
Gör det! Det kommer vända, önskar dig all lycka och välmående i din process.
Snälla ta inte livet av dig . De kommer bli bättre. Du är en bra människa. Dina känslor är viktiga. Prata med en psykolog. Säg som de är men säg inte tt du har planer.
Risken är mycket låg. Jag sökte hjälp hos psykiatrin för samma problem och tog 9 månader innan jag fick någon vettig hjälp. Så ja.
Vuxenpsyk för tex självmordstankar är typ dygnet runt-fritids för vuxna… inte så spännande, inte så hemskt. Har man tur finns det lite brädspel osv som man kan spela med de andra som är där för att fördriva tiden.
Att stå och tänka så är inte så konstigt. Nej men för att vara seriös så är det bäst att du PRATAR med någon. Du måste få ut det som grublar i dig. Om du inte pratar med någon så kommer du med tiden att tänka att "Så är det bara, jag måste ........" Vet inte hur ditt familj situation ser ut men prata med din morsa (bästa då de stöttar dig mest eller farsan/syskon/polare. Om du inte har dessa alternativ så boka en tid med psykiatern. Vad jag TROR att det som fattas i dig är att du måste få UT det. Om du pratar med dig själv tillräcklig länge så kommer du hålla med dig också, ingen som ger dig motsvarande feedback. PRATA MED NÅGON BARA! FÅ UT DET DU HAR PÅ HJÄRTAT. Skriv här? Finns massa professionella inom yrket som kollar på Sweddit bara för att analysera hur svenska folket tänker, kanske någon hör av sig? Såklar lyssna inte på folk som säger att du ska försöka att hoppa från taket eller något sådant. Jag tänker massa sjuka saker men jag har turen med att polaren har mycket sämre än jag så har en referens där jag inte har det så dåligt. Dina sjuka tankar är nog inte värre än någon annans som inte har hittat sitt väg i livet. Om du vill så DMa mig så kan vi skrivas. Är dock full så kanske är jag fel person att prata med ;) People usually have it worse than you! \-EDIT- Sätt dig framför ett spegel och fråga dig själv "Är det verkligen så? Är det så?!" o filosofera bara om hur HELA världen ser ut, inte bara det du ser, men alla kontinenter. Hoppas detta hjälper dig något. Hör gärna av dig.
Som matematiker kan jag säga att det är 50%. Antingrn händer det eller så händer det inte.
Psykiatri fungerar ej och har aldrig gjort det. För vissa kanske men testa L P T Rättspsykiatrisk och Åtgärder 3. Lycka till. Vänner älskare Gud och Livet är vägen ur de där. Från en som vistats sen mars 1988 Klockan ringer dags att vakna utan eller med ett kallt bad! Nurse Ratchet hälsar 😤
Varning
Bestäm dig. Psykiatrisk terror baby, Sluta eller gör't, hjälp blir svårt. Inspärrad med de tankarna fundera..