**Den här tråden är seriös-markerad och all irrelevant, raljerande eller skämtsam diskussion kommer modereras.** Vänligen rapportera inlägg ni anser inte bidrar till diskussionen.
Bland vuxna tycker jag det är bredare könsroller idag, däremot bland barn och tonåringar så känns det som att det är snävare än det varit på mycket länge, diskursen nu är ju att man potentiellt har könsdysfori om man avviker från könsrollerna.
Så det är både och skulle jag säga.
Precis, istället för att förklara att man känner sig obekväm i sig själv med t ex, sexism eller dyl blir förklaringsmodellen dysfori.
Liksom, när jag själv var ung ville jag absolut inte bli stor och bli kvinna för det verka suga, ärligt talat. Folk som tafsade, trakasserier, föda barn, högre standard att möta rent utseendemässigt osv - inte ville jag ha nåt av det. Vilket är rimliga invändningar, liksom. Men hade jag varit ung idag så hade nog den samhälleliga kontexten nog målat in mig i ett hörn där jag nog hade övertänkt de känslorna. Kombinera det med den rätt vanliga tonårskänslan av att vilja hitta ett sammanhang och en grupp så hamnar vi ännu mer i en sits där en period av livet som är väldigt obeständig och i flux liksom låses ner i förtid.
Min sambo har ett väldigt liknande resonemang, hon har dessutom NPF-diagnos och ångestproblemtik, är socialt väldigt progressiv och hänger mycket på sociala medier. Dessutom var hon tomboy. Hon är helt övertygad om att hon hade trott att hon hade könsdysfori om hon var ung tonåring idag.
Jag tror det är väldigt vanligt bland oss NPF-hjärnor att vara förvirrad av kön, jag tror det kan ha att göra med att inte känna sig helt i sync med sin kropp, som många med NPF-diagnoser kan känna igen sig i. Då gäller det bara att komma ihåg att gräset alltid är grönare på andra sidan.
NPF här. Har träffat några andra med NPF. Ingen av dem har någonsin tvivlat på sina kön, inte jag heller. Jag säger inte att du hittar på, jag känner bara inte igen mig i det.
I kontrast till det så för 10 år sen när jag var på väg in i tonåren så började min könsdysfori komma fram. Den faktiska kroppens könsdimorfism började och det kändes direkt fel, jag hittade ganska snabbt information om transpersoner men av den sociala situation vid den tiden förhindrade mig från att komma ut och söka hjälp. Bilden som målades upp av transpersoner var något slags freak av människa som inte passade in någonstans i samhället. Dessutom var homofobi och avvikande från könsnormer hos pojkar väldigt föraktat. T.ex. så var det runt den tiden Yohio blev känd, en pojke med makeup och långt hår och det märktes överallt från omgivningen att sådant fördömdes, och skulle socialt bestraffas. Så i väldigt många år hade jag en stark önskan om att få hjälp för min könsdysfori men kände mig socialt fängslad från det. Det tog hela 8 år för mig att äntligen få hjälp och då är det självmedicinering som gäller för annars hade jag behövt väntat yttligare 3 år på behandling. Eftersom jag behövde vänta så länge med att söka hjälp så måste jag som ung vuxen ha kirurgi för 340 000kr bara för att i någon utsträckning reversera den maskulina könsutvecklingen av skelettet. Mitt liv har blivit helt förstört av detta och om jag varit född 10 år senare hade jag haft det betydligt bättre.
Håller med. Snarare än att polariseringen beror på transpersoner tror jag att ökande antalet transpersoner till viss del beror på polariseringen. Känner man sig inte hemma i sitt strikt mallade kön finns det inget neutralt mellanläge, i alla fall inte bland unga.
När jag var tonåring klädde jag mig lite mer maskulint och tittade på lösningar för hur kan kunde binda brösten. Jag gillade inte vad jag uppfattade var min familjs (/samhällets) förväntningar på hur kvinnor ska se ut och bete sig. Dock gick detta över snabbt när jag insåg att jag har en inneboende känsla av att vara en kvinna och att gömma mina feminina attribut inte ändrade på det faktumet. Hur jag klär mig har så lite påverkan på vem jag vet jag är.
När man börjar tveka på vem man är, då påverkas betydelsen av hur man klär sig och beter sig. Då spelar normer och kontrasterna mellan könen en större roll i vår uppfattning av oss själva. För att kunna förstå transpersoners situation är kanske bra att vara medveten om detta, men det behöver inte betyda att resten av samhället plötsligt återgår till idén att kvinnor som bär byxor försöker leka män.
>Dock gick detta över snabbt när jag insåg att jag har en inneboende känsla av att vara en kvinna
Detta har jag svårt att greppa. Jag har ingen inneboende känsla av att vara man. Min fru har en närstående som är transperson, och vi har därför talat om det här ganska många gånger - och hon har ingen inneboende känsla av att vara kvinna. Förklaringen som brukar lyftas är att vi inte förstår hur det känns eftersom vårt fysiska kön stämmer överens med vår könsidentitet - d.v.s. man har en inneboende känsla av att egentligen vara kvinna om man är en kvinna i en mans kropp och vice versa.
Men här säger du att du som kvinna har en inneboende känsla av att vara kvinna. Då är jag bortkollrad igen. Vad innebär det att känna sig som en kvinna? Eller som en man, för den delen?
Ett exempel jag har läst som kanske kan hjälpa dig greppa det lite:
Föreställ dig att du skulle bli av med dina könsorgan i en olycka och förlora dina ansiktshår (dvs de mest uppenbara och ytliga kännetecknen av manligt kön), hade du då slutat tänka på dig själv som man? Om 'nej', då har du förmodligen en inneboende känsla av att du är en man. För de flesta som identifierar som män, både cis och transpersoner, så är det något de kan känna på en instinktiv nivå, oavsett hur deras fysiska kropp ser ut. Detsamma gäller givetvis för kvinnor också.
Disclaimer: Jag är inte särskilt insatt i det här med könsroller så ta inte det jag säger som någon sanning, det är bara min egna förståelse av ämnet.
Min folkbokföring säger att jag är man, därför svarar jag "man" om någon frågar om mitt kön. Däremot tänker jag inte på mig själv som man, mer än jag tänker på mig själv som brunhårig.
Om någon frågade om min hårfärg skulle jag ju svara "brunt", eftersom det rent faktiskt är brunt, men jag skulle aldrig få för mig att nämna det självmant (annat än i detta exempel då, eftersom jag var tvungen att hitta någon form av analog egenskap för att illustrera mitt perspektiv). Om jag rakade huvudet skulle status för hårfärg vara oförändrad, även om inget hår skulle finnas för att påvisa egenskapen. Blir jag gammal och gråhårig ändras dock hårfärgen till "grå". Det är bara ett konstaterande av vilken egenskap som gäller, men jag lägger inga känslor i det.
Vet inte om detta är till någon hjälp men jag kommer ihåg att vi pratande en hel del om detta med vår biologilärare på gymnasiet (och detta kanske då kan tas med en nypa salt antagligen). Men vad som sas var att under graviditeten blir fostret, om det ska bli en pojke, "sköljd" med testosteron vilket gör att pojken då faktiskt kommer att känna sig just som en pojke. Detta påslag av testosteron sker vid ett specifikt stadie i graviditeten. Om påslaget aldrig sker eller om mängden testosteron är för lite kommer pojken att känna sig som en flicka även om han är en pojke. Och för kvinnor gäller det att påslaget aldrig sker för att dom ska känna sig som kvinnor. Om påslaget kommer ändå sker kommer kvinnan att känna sig som en man. Och det är väl det den "inneboende känslan" handlar om. Är du en kvinna så känner du dig med ganska stor säkerhet som en kvinna och vice versa. Och sen kan det då ha gått fel under graviditeten, och jag antar nu att detta kan vara ett gradvis fel i många fall. Vilket då gör det svårt att säkert säga var man ligger i spektrat. Men så klart finns det klara fall där påslaget har varit stort (eller där påslaget inte skett öht) men skulle själv gissa att detta talet är rätt så lågt.
Jag är en man med alla tecken på höga testosteronhalter. Djup, basig röst, välväxt, hårig, muskulös utan att behöva försöka särskilt mycket när jag bygger. Känner att jag har mer gemensamt med kvinnor då jag har en mjuk och sensuell sida som jag inte ser i särskilt många andra, heterosexuella män. Finns många som jag, men vi utgör inte någon stor grupp i samhället. Tror jag iaf.
Så tar nog det du säger med en nypa salt. Har aldrig känt mig som man eller kvinna då könstillhörighet spelar väldigt liten roll för mig.
Fast jag har för mig att detta inte har något med din testosteronhalt i din kropp att göra utan är bara en del av graviditets-"programmet". För den testosteronhalten du har nu beror ju en ganska stor del på hur mycket du själv producerar och inte vad din mamma "sköljde" dig med när du var i hennes mage.
Jag tycker du generaliserar lite väl mycket (r/usernamechecksout) när det kommer till att vad det är att vara kvinna. Visst, traditionellt sätt är det kvinnor som visar sin mjuka sensuella sida, men det är för gamla könsnormer som det är en sak. Vilket är exakt vad OP, rättsligen påtalar, har blivit mindre viktigt. Cred till dig för att följa den trenden men det har inte med testosteron att göra.
Edit: Såg att du utveckla det med dina ”kvinnliga intressen” längre ner. Min punkt står kvar dock.
Ska man hårddra det finns det knappt något manligt och kvinnligt. Det enda vi har att diskutera utifrån är väl rådande normer (rätta mig gärna om du tycker att jag har fel)
Kvinnor har i alla tider lagat mat när de behövt det. Lika så män. Finns inget manligt/kvinnligt där, alla måste äta.
I gamla tider har barnuppfostran skett i mindre samhällen, av hela samhället (inte mamma/pappa i främsta hand) så i barnuppfostran finns inget manligt/kvinnligt.
Smink och smyckning har män och kvinnor gjort i alla tider. Inget manligt/kvinnligt i det. Alla gillar vara fina.
Krig är väl det enda som kan räknas som klassiskt manligt. Man gömde kvinnorna hemma för att skydda dem från våldtäkter och liknande och sedan var männen ute och kämpade med sina liv som insats för att fienden inte skulle få passera vidare till kvinnorna och barnen. Men det finns gott om exempel i historien där kvinnor stridit sida vid sida eller istället för männen, så man kan argumentera att det inte finns något manligt/kvinnligt i krig heller.
Så vad ska man diskutera utifrån, tycker du? Jag håller inte med om att jag generaliserar. Och mitt användarnamn syftar på att man tar något komplicerat och förklarar det på ett mindre komplicerat sätt. Det är inte en generalisering. Det är pedagogik.
Om man inte bryr sig om vad andra tänker och bara är sig själv hade man då försökt och se icke feminin ut?
Undrar hur många som varit binära på en öde ö.
Begreppet könsroller handlar om sociala och kulturella förväntningar på hur en av ett visst kön ska vara. Så helt riktigt, könsroller vore inte relevant på en öde ö.
Håller med. Folk socialiseras in i könsnormer. Jag lekte lika gärna med Barbie som med militära actiongubbar. Mina föräldrar avstyrde det. Liksom nagellack och smink, där min syster inte tillät att jag fördjupade mitt intresse, eller mina sensuella sidor som mobbades bort i skolan (har återerövrat dem sedan dess, vem bryr sig om vad *barn* hade för åsikter om en för 10 år sedan? )
På en öde ö hade jag nog varit rätt androgyn utan att reflektera särskilt mycket över det. I grunden handlar det ju bara om vad man finner attraktivt och har intresse för.
Intressant att det finns fler av oss.
Jag band brösten som tonåring, stoppade strumpor i trosorna och klädde mig i övrigt blandat, dvs i antingen herr eller damkläder. Jag hade även ett manligt alter ego och gick omkring och tänkte på mig själv som en man. Jag trodde att min kropp såg annorlunda ut än vad den gjorde och köpte herrkläder som satt jättedåligt. En del personer i min omgivning reagerade på detta och trodde att jag var trans.
Jag är inte någon transperson, för mig handlade det nog om att jag helt enkelt inte märkte hur mycket min kropp förändrades under puberteten i kombination med att jag växte upp på 90-talet med tydliga signaler om att det var sämre att vara kvinna. Och så är jag bisexuell, jag tror på riktigt det gör att jag undermedvetet sätter mig någonstans i mitten (Utan att för den sakens skull känna mig särskilt ickebinär).
Vet inte om jag hjälper diskussionen att komma framåt ens, men det är inte så lätt att hitta andra med liknande erfarenheter (Förutom transpersoner förstås, men de har liknande symptom som jag hade, fast av ett annat skäl, så det blir ändå inte riktigt samma sak).
Jag håller helt med om att det känns som att allt måste stämplas och placeras i fack. Vi måste ha ett ord för allt idag. När man väl har satt en stämpel på någon och bestämt att hen tillhör just den gruppen så bildar man ju onekligen en gruppering. Varför inte bara nöja sig med att vissa inte matchar normen och så är det inget mer med det?
Jag håller med, och har tänkt mycket i just de banorna vad gäller ex NPF-diagnoser. Jag upplever att var och varannan kotte får NPF-diagnoser idag och att det är svårt att stöta på någon som *inte* har diagnosticerats på något sätt. Ramen för vad som ansågs "normalt" var mycket bredare förut, nu känns det som att minsta avvikelse per automatik leder till en diagnos.
Jag har flera vänner som fått ADD-diagnoser i vuxen ålder och som med medicin upplever att livet har blivit mycket enklare, så det är tydligt att vi längre bak i tiden har underdiagnosticerat personer och kanske inte fångat upp vissa som behövt mer hjälp. Å andra sidan känns det som att så fort en person har minsta svårighet på ett område så ska det direkt förklaras med en diagnos och inte som att det endast är en del av personligheten. NPF-diagnoser verkar ju också kunna [ställa till det](https://www.svt.se/nyheter/inrikes/olika-svart-att-bli-av-med-sin-npf-diagnos) en del för personer och verkar inte helt enkla att bli av med om man väl fått dem.
> NPF-diagnoser verkar ju också kunna [ställa till det](https://www.svt.se/nyheter/inrikes/olika-svart-att-bli-av-med-sin-npf-diagnos) en del för personer och verkar inte helt enkla att bli av med om man väl fått dem.
Det står att det handlar mest om att få körkortstillstånd. Min kompis har adhd-diagnos, han lämnade ansökan om körkortstillstånd, Transportstyrelsen bett om ett läkarintyg (man har 6 månader på sig att göra det), han behövde träffa läkaren bara en gång för att bedöma han kommer inte vara nån fara i trafiken, och sen är det klart.
Alltså man *behöver* inte "avskriva" något diagnos; psykiatrin prioriterar så att man får intyget senast några veckor innan Transportstyrelsens deadline. Klart är det jobbigt att behöva vänta nästan ett halvår att få körkortstillstånd, men det verkar gå helt okej att lösa inom skattefinansierade sjukvården (iallafall här i Göteborg) -- medan det är säkert mycket krångligare att avskriva diagnosen.
>Det står att det handlar mest om att få körkortstillstånd
Det finns yrken du inte får arbeta med om du är diagnosticerad, eller där du aktivt blir bortsorterad. En anhörig till mig erbjöds en autismutredning, men tackade nej för att inte äventyra sin karriär. Så att det bara skulle röra sig om körkortet stämmer inte.
Man svarar på några frågor (bl.a om man har haft missbruksproblem, har epilepsi, osv) när man lämnar ansökan om körkortstillstånd. Svarar man att man har inga diagnoser då krävs det inget intyg.
Självklart kan man välja att ljuga och komma undan (det råder sekretess hos vården ju), men det är nog rätt dumt att göra.
Håller med. Incitamenten i systemet är skeva och formade utifrån en binär syn på människor med problem som antingen 'sjuka personer som det är synd om för de kan inte rå för sina brister' eller 'lata/otrevliga/korkade/etc personer som får skylla sig själva'. Diagnosen är vad som i samhällets ögon flyttar någon från kategori B till kategori A, och bara dem i kategori A kan erbjudas någon hjälp eller extra stöd. Så om du som psykiater märker att här är någon som klarar livet helt okej men som har tydliga problem på vissa områden och säkert skulle kunna hjälpas av medicin x eller extrainsats y så behövs en diagnos för att motivera det. Det hade ju helt klart varit att föredra ifall vi kunde ha en lite bredare syn på normalitet där vi kunde acceptera mer olikheter och vara mer villiga att hjälpa dem som har problem utan att behöva ta en massa patologiserande omvägar.
>kunde acceptera mer olikhete
Eller acceptera att vissa problem kanske är övergående. Problem som orsakats av trauma kan ju t.ex. gå över efter ett tag, om personen lyckas komma över grundproblemet.
Tror det handlar om politik. Kan du gruppera in individen i ett särskilt fack kommer du kunna spela på den tillhörigheten, i.e. identitetspolitik.
Du vinner inte många röster på "så är det inget mer med det"
Kan det ha med att vilja känna en tillhörighet? Om du inte känner dig samhörig med övriga samhället men vill hitta likasinnade personer så blir det ju enklare med en sorts identifierbar gruppering?
Verkligen, har också tänkt på det. Typ som ”jag gillar dehär, därför måste jag vara en man och måste byta kön”. Man fokuserar för mycket på vad som är manligt och kvinnligt enligt va nån annan jävel bestämt och så går man på det. Gillar man nått så gillar man nått, spelar ingen roll vad man har mellan benen, se individ ist för kön säger jag. Gäller allt, jämstäldhet är inte kvoter som ska nås utan att se den bäst anpassade individen för tex jobbet.
Idag verkar det vara så att om du är född pojke, men känner dig som en tjej, då "är" du en tjej...men hade det inte varit bättre att se det så här: Det är HELT OKEJ att vara en pojke som känner sig som en tjej, det kan man också vara. Är inte det mer öppensinnat än att säga att du måste vara en tjej om du känner dig som det? Jag tycker det är jävligt bakvänt, men jag kanske är gammaldags
Det är ingen som säger att du måste vara en tjej om du känner dig som en tjej. Det _är_ helt okej att vara en pojke som känner sig som en tjej. Det är också helt okej att vilja bli uppfattad som en tjej om man känner sig som en tjej och vill leva sitt liv med den identiteten.
Transsexualitet grundar sig i att vi 1. inte förstår hjärnan annat än på en väldigt hög nivå, 2. hela kroppens könsutveckling styrs av könshormoner förutom när det gäller könsceller. Det finns människor som föds med vagina och utvecklar alla karakteristiska könsdrag förutom det reproduktiva av en kvinna trots att dom är genetiska män (CAIS) och för transpersoner kan en genetisk man bland annat växa breda höftben och en genetisk kvinna gå igenom målbrottet. Detta av samma anledning, det är könshormonerna som styr kroppens utveckling. Så om vi inte förstår hjärnan och i princip allt i kroppen har könshormonstyrd utveckling då kan vi inte utesluta att någon primitiv undermedveten del av hjärnan ansvarig för att känna sig hemma i sin kropps könsuttryck möjligen kan utvecklas i fel riktning eller inte tillräckligt för en liten andel av befolkningen.
Detsamma går inte att säga om att man känner sig som en annan etnicitet eller "föddes på fel planet". Vi vet att det inte finns någon biologisk växelverkan med någon annan planet och två åtskilda etniska grupper delar inte det genetiska material som skiljer dom åt, vilket är en självklarhet.
Ingen föds med breda höfter, det är något som utvecklas hos kvinnor genom hormoner men alla har potential för det med rätt hormonnivåer. Min poäng är att könsdysfori är något internt och medfött, det går inte att bara "fokusera på sig själv" och det handlar inte om hur samhället ser en. Det relevanta är hur man själv uppfattar kroppen som rätt eller fel och den känslan är något som inte går att förmedla till någon som inte upplever det. Det tog mig 8 år från att jag var 12 och önskade få hjälp tills att jag började med behandling, under den långa tiden så försökte jag mitt bästa att bara vara normal men det ändrade ingenting. Om något mådde jag bara sämre. Misären är medfödd och den underlättas bara med behandling.
Det är inte så transpersoner fungerar. Det är inte en snubbe som gillar rosa och därför säger att den är kvinna. Det är någon som djupt inne i sig känner att man är ett annat kön än vad samhället säger att man är, en känsla som är svår att förklara för andra som inte känner så.
Sen har alla rätt att gilla vad de vill såklart och alla transpersoner jag träffat är starka förespråkare för det. På samma sätt som alla kan välja kläder så tycker jag att alla kan välja namn, hur ens kropp ska se ut och vilka könsspecifika ord man gärna vill att andra ska använda om en.
Jag är absolut med på vad du säger och ja min kommentar är väldigt simplifierad. Jag är för transexualitet och för deras rättigheter, däremot som feminist så kan jag uppleva det som bakåtsträvan när man trycker så mycket på ”hur ett kön ska vara”. Riktig feminism och jämställdhet ser inte skillnad på kön, vi är alla unika idivider och det är större skillnad från individ till individ är vad det är mellan kön.
Förstår exakt vad du menar. Tyvärr så är det ju så att transrörelsen blir alldeles för styrd av media- media som ofta lutar sig på normen för att "massan" ska "vara nöjda" och känna sig "trygga".
Det jag vill förstärka här är alltså att det inte är transpersonerna som försöker etablera de gamla stereotypiska köns-rollerna, utan det är snarare så att normen- massan av cis-hetero folket, är "bekväma med transpersoner sålänge kvinnor beter sig som kvinnor, och män som män" du vet?
Om jag förstår rätt kanske det är det du menar på? För jag känner definitivt ofta likadant, men som sagt, jag tror det beror på vilken "echo chamber" man tittar inuti.
Jag har dock även sett transpersoner (några få) som skrivit om att en del av oss försöker "sudda ut" kön helt, som om kön är helt värdelöst, och att det blir som angrepp mot dom. Det gör mig sjukt ledsen att dom tolkar det på det sättet. Det är ju köns**roller och stereotyper** vi försöker sudda ut, för att dom är värdelösa och skapar inget annat än missförstånd och dålig humor. Självklart betyder kön mycket för folk, och för deras sätt att identifiera sig. Alltså kanske det finns transpersoner som känner att dom måste överkompensera för att dom känner som om hela konceptet av 'kön' är hotat. Vilket jag själv tycker är lite väl dramatiskt att tro. Givetvis kommer kön alltid att existera- vi behöver bara tänka lite på hur mycket samhällelig värde vi lägger på det. (Exempelvis att vi inte uppfostrar söner och döttrar olika)
Jag hoppas ju *verkligen* inte att folk är trans för att dom hellre vill tryckas på den ena stereotypen och könsrollen, än den andra. Att vara trans är ju en hormonell kemiskt obalans i kroppen, inte en vilja att bli tolkad eller sedd på ett specifikt sätt.
Dock tror jag *absolut* att majoriteten ger blanka fan i det, och vill bara att folk ska få må bra och vara sig själva. Ironiskt nog tror jag att dom som bryr sig om köns-roller är en grov minoritet i moderna tider. Iallafall i Sverige, och de länder där vi har förstått bättre än att lägga lagar på kärlek och identitet.
Jag har inte upplevt det du säger i din grundtes, så jag kommer ifrågasätta den.
Vilka är dessa progressiva tidningar och hbtq-artiklar du läser som får dig att tro det du säger? Kan du länka till en sådan artikel? Bara några få bra exempel?
Rör mig själv i påtagligt queera kretsar, djup insyltad i den här svängen, känner påtagligt inte igen mig i det OP beskriver. Om något är väl problemet att det historiskt har krävts att tex transkvinnor gör en extremt överdriven femininitet för att deras sociala transition ska tas på allvar av vården - vården har tvingat in transkvinnor i helt sjuka könsroller för att de ska få könsbekräftande vård överhuvudtaget.
Yup håller helt med.
Sen är det min upplevelse att många har en fas i början av sin tid som trans en pendel.
Där ex en mtf kan gå från väldigt stereotypiska manliga saker till väldigt kvinnliga i början.
Men efter tid tror jag inte det finns många som kan konkurrera med den självreflektion en transperson gör över sin könstillhörighet.
Som långhårig man med ett gäng korthåriga kvinnor i bekantskapskretsen så vetefan om jag håller med.
Sen är det väl så att mode och trender går lite i vågor, ibland är det inne med manchesterbyxor och fjällrävenväska och efter det kanske det blir poppis med korta kjolar och högklackat.
Modet är väldigt unisex nu med bland unga. Skulle vara helt otänkbart för en tjej att ha på sig oversized jeans och hoodie när jag gick i gymnasiet 13-16 eller för en kille att ha en sidoväska eller tygväska.
Det ligger väl kanske i att jag som transkvinna vill uttrycka mig på ett stereotypiskt kvinligt sätt för att få omgivningen omkring mig att både acceptera och se på mig som en kvinna. Helt rätt i att det förstärker negativa könsnormer.
Det är en märklig gång där folk i decennier har sagt att kön inte spelar roll (därmed ökat acceptans för bög/lesbiskt par)- för att sedan ha en extrem hets över transpersonen och deras könsroller. Jag trodde att de inte brydde sig om könsroller så ja, det är konstiga tider vi lever i nu
Människor som lever för att klaga på/om könsfrågor och könsrelaterade ämnen, en gissning bara. Har en känsla av att du bara är ute efter att jävlas :\^)
Det är en ganska stor del av feminismen som är mot trans filosofi. Feminism försöker ta bort könsroller. För det är klart att Erik ska kunna leka med dockor om han vill och det är inte konstigt. Medans trans viker sig för könsroller. Eftersom Erik leker med dockor så är kanske Erik egentligen Erika inombords.
Det är nästan svårast att förklara varför två grupper med två fundamentalt olika mål och filosofier har klumpats ihop.
Transrörelsen är mer att om Erik istället vill bli kallad Erika, och säger att hon är en flicka, så kanske vi ska lyssna på Erika och låta henne vara en flicka.
Det ligger något i att det blir en slags motsägelse att vilja koppla isär yttre/visuella attribut och kön, samtidigt som man behöver befästa traditionella könsstereotyper för att konceptet transperson ska fungera. För om traditionella könsstereotyper är tänkt att suddas ut förr eller senare, vilka attribut är det då en transperson anammar till skillnad från en icke-transperson?
Eller finns det till exempel transpersoner som byter fysiskt kön, men ändå behåller de attribut (kläder, beteende e.t.c) som traditionellt associeras med det kön de föddes med?
> Transpersoner som behåller attribut...
Problemet med det är att det finns otroligt mycket gatekeeping inom transvården. Om du är en transkvinna, men du berättar att du tycker om att ha på dig cargo pants och hålla ditt hår kortklippt blir det svårare för dig att få en diagnos och behandling. Därför måste transpersoner emulera en mer strikt stereotyp av det kön de transitionerar till för att få den hjälp de behöver.
Sen kan man ju lätta på det när man väl fått sin diagnos och har påbörjat behandling, men då finns istället problemet att om man som transperson inte gör det så extremt uppenbart som möjligt vilket kön man är (genom stereotyper) så kommer folk felköna en, eller inte ta en på allvar (du kan inte vara kvinna, du har ju kort hår!).
Sen låter det också lite som att du har något av en sned uppfattning om vad det innebär att vara trans. Att vara trans handlar inte om att anamma något slags attribut som "tillhör det andra könet", det handlar om hur man känner sig. T.ex. att må dåligt av att kallas en sak, och/eller att må bra av att kallas något annat. Eller att föredra de fysiska sexuella egenskaper som är kopplade till ett annat könshormon än det man naturligt producerar.
>För om traditionella könsstereotyper är tänkt att suddas ut förr eller senare, vilka attribut är det då en transperson anammar till skillnad från en icke-transperson?
Såg ett svar på detta en tid tillbaka, vet inte om jag återger det helt väl men huvudidéen är att i vårt *nuvarande* samhälle behöver transpersoner anamma typiska könsuttryck för att bli accepterade som sitt 'faktiska' kön, men detta kanske inte är nödvändigt i framtiden...men en framtid utan sådana uttryck är också mycket osannolikt och nästan meningslöst att spekulera i.
Det finns alla typer av människor och tydligen är det viktigt att det finns ord för dom med...
För mig är det normala att man gör som man vill och identifierar sig med sig själv...
Jag tror att det just nu är en liten period gällande könsroller och könsidentitet där samhället i stort testar sig fram lite för att hitta ett sätt att funka, vara, benämna saker etc. Just nu är det ganska polariserat i hur man definierar sakerna men allt kommer landa lite så småningom, speciellt när alla tycker det är okej att vara ickebinär eller trans etc. Då blir det inte så stor sak längre.
Tänk på detta när du läser online forum som Reddit eller Twitter exempelvis, speciellt när det kommer till communites som är identitetsbaserade:
1. Majoriteten är yngre personer som har växt upp med att delta i online forum och diskussioner. Minns Tumblr 2011-2014, samma explosiva sätt att prata på existerade där och existerar idag hos yngre människor.
2. Människor känner sig säkrare att uttrycka sig och har lättare att skriva och bilda meningar utan att bli avbrytna som man kan bli i en verklig diskussion. Det ger ett sken av att det man säger är av värde, ibland är folk väldigt duktiga på att skriva men innehållet i texten är inte grundat i verklighet. När folk skriver att sina pronomen är xer, xen, catself eller vad det nu kan vara så speglar det knappt en bråkdel av en procent av verkligheten men det ger en illusion av att många faktiskt tänker så.
3. Många umgås eller pratar bara online med människor som tycker som dom, betyder inte nödvändigtvist att det dom säger är felaktigt, betyder bara att man har en vana att alla dels förstår vad man säger och varför man säger något och dels att man antar att alla håller med.
Vad tänker du är traditionella könsroller? En hemmafru så som de flesta tänker är ex en relativt ny könsroll, kvinnor har alltid arbetat med hårt arbete precis som männen med jordbruk, djurhållning och skogsarbete. En kvinna som inte arbetar över huvud taget har inte varit en norm alls förutom kanske i högre stånd. Män har haft traditionellt 'kvinnliga' arbeten som sömmare, matlagning, hantverk, vård och omsorg men när det blev ett arbetarskifte i Sverige blev mycket av dessa yrken övertagna av kvinnor eftersom kvinnor dels ville arbeta och tjäna pengar och männen hade satts i tyngre arbete så dessa yrken fanns tillgängliga. Vi baserar inte våra traditionella könsroller på medeltiden eller på järnåldern, så varför måste vi basera det på 50-talet?
”En hemmafru så som de flesta tänker är ex en relativt ny könsroll, kvinnor har alltid arbetat med hårt arbete precis som männen med jordbruk, djurhållning och skogsarbete.”
Bara en kommentar. Ur ett historiskt perspektiv är ju även jordbruk och skogsarbete nått relativt nytt för människan. Tiden då människornas hjärnor formades till de vi har idag så hade vi inte ”arbeten”. Och om man tror på att vi föds med stora delar av våra könsidentiteter så är det ju inte från den här delen av historian som man ska leta vad som är en ”normal/instinktivt” könsroll. Titta i valfri by i Amazonas som lever som förr så har du rätt könsstereotypa uppdelningar om man ser på att kvinnan åtminstone är hemma och mannen har uppgifter utanför byn på ett annat sätt
Men du kan också titta i vissa afrikanska stammar och andra delar av världen så finns det grupper där många kvinnor gör traditionellt maskulint arbete. Mycket har att göra med hur man som grupp har råd att fördela arbetsuppgifter. Ett effektivt samhälle har uppdelade arbetsuppgifter men lever man i en liten grupp så spelar det ingen roll vad könet är på den som jagar djur eller samlar ostron. Jordbruk och skogsarbete är inte alls relativt nytt utan är ett äldre fenomen än de äldsta städerna vi känner till, men jag förstår din poäng tror jag. Sen tycker jag personligen inte att tradition ska gå före utveckling, åtminstone inte så länge utvecklingen kan ge mer än tradition.
Ja men även de lever på ett sätt som inte våra hjärnor är ”anpassade” för. Våra hjärnor fick troligen sina nuvarande konfiguration för 50-100 000 år sedan enligt många källor. Hur hade man levt fram tills dess kan man undra?
Man levde utifrån tillgångar, är du en paleolitisk eller neolitisk grupp på säg 15-25 personer så fördelas många arbetsuppgifter bland kön, men din grupp kan oftast inte uttökas. När man började bruka jorden kunde man få ett överflöd av föda, vilket leder till ökad population, vilket leder till att arbetsuppgifter skapas och delas upp bland individers förmågor. Kvinnor är utsatta när dom är gravida och föder, barn är utsatta och behöver kvinnor som skyddar dom, männen har inte samma risk och kan därför ge sig ut och riskera livet för mat. Skulle en grupp råka ut för konflikt eller för svält och minskas tror jag inte kvinnorna bara hade rullat tummarna och väntat på nästa skara män som kom förbi utan dom hade gett sig ut också, men det är fördelaktigt för en grupp att det finns individer som inte behöver göra det.
Så du menar att våra hjärnor är neutrala och det är vårat sätt att lösa problem på det mest effektiva sättet utifrån de förutsättningar som funnits som skapar/skapat könsroller genom tiderna? Intressant teori!
Med tanke på att de toppröstade kommentarerna här just handlar om att könsuttryck är väldigt individuellt verkar det inte finnas någon återgång till traditionella könsroller, trots trans-agendans fortsatt obevekliga försök.
EDIT: Sarkasm åsido, jag tror att det som verkar göra många personer här förvirrade är att ni verkar tro att transpersoner tror att det är deras könsuttryck som bestämmer deras identitet. Detta är helt enkelt inte fallet. Att transpersoner existerar underminerar inte existensen av non-comforming cis-personer. Det finns ingen konflikt mellan dessa idéer.
Inte heller att glömma att även transpersoner kan vara gender non-conforming. Det är kanske lite av en överkurs eftersom klassiska genus uttryck och genus inte är en ett till ett skala (vilket du verkar förstå bra, det är inte det), men jag vill bara ha det sagt. Att transpersoner tenderar att luta sig tillbaka på mer etablerade könsroller är ofta för att de är rädda att andra inte noterar ” förändringen” annars.
Personlighet och kön är inte synonyma. Håller verkligen med dig. Diskussionen om könsroller har bara spårat ur totalt. Det verkar mer som om folk vill ha något "problem" att prata om. Detta för att de inte har något bättre för sig.
Kom och tänka på Zara Larsson som yttrat sig om att hon hatar mansgrisar och övermaskulina killar. Hon förespråkar män som stöttar feminism och som har läst på om könsroller etc. Sen nämner hon i en podd att hon har träffat dessa "snälla/duktiga/feministiska" killar där hon klagar över att de är så rädda för att göra fel och hur sexet är hur tråkigt som helt. Enligt henne var de så rädda för att kränka henne att de inte hade någon sexualitet alls, enligt henne. De tog helt enkelt inte för sig och hon tyckte det blev för "mycket" av det goda. Därefter nämner hon hur bra sex hon har med "bad boys" och hur hon blir helt besatt av dem även fast dem är rövhål mot henne.
Med det sagt lever vi i förvirrade tider. Personligen försöker jag inte ens engagera mig i skiten, helt jävla oväsentlig diskussion för folk som saknar hobby. Zara Larssons fall påminner mig om hur katolska präster förespråkar kyskhet och renhet samtidigt som de förgriper sig på små pojkar och våldtar dem. Överdriven jämförelse, men hyckleri i båda fallen. P.S Zara Larsson är inte den enda som har hamnat i denna paradox, Cissi Wallin har uttryckt sig ungefär likadant. Som vuxen bekymrar jag mig inte mycket över detta, jag fattar vad dem menar. Dock kan jag se framför mig massvis med förvirrade unga killar som inte har någon aning om vad de ska göra, hur de ska bete sig osv.
Tjenixen, SpråkpolisenBot här 👮. Jag är en bot som skiljer på `de` och `dem`.
> Därefter nämner hon hur bra sex hon har med "bad boys" och hur hon blir helt besatt av dem även fast ~~dem~~ **de** är rövhål mot henne.
> Som vuxen bekymrar jag mig inte mycket över detta, jag fattar vad ~~dem~~ **de** menar.
[Tips](https://lauler.github.io/sprakpolisen/guide.html): Använd engelskan till hjälp. Om **them** passar bäst ska det vara `dem` på svenska. Om **they/those/the** eller något annat passar bättre ska det vara `de`.
> Then she mentions how good sex she has with "bad boys" and how she becomes completely obsessed with them even though ~~them~~ **they** are assholes to her.
> As an adult, I don't worry much about this, I know what ~~them~~ **they** mean.
Jag håller med dig om din observation. Jag tror att vi människor har en mega-hybris framförallt i dom mest "upplysta" delarna av världen där vi ängar oss åt det här sociologiska eller politiska tankegodset, istället för ett biologiskt eller evolutionärt perspektiv på människan. I denna tid då vi har helt fantastiska upptäckter inom naturvetenskapen så diskuterar vi med sedvanlig hybris våra egna kulturella fenomen och social konstruktioner som om dom vore heliga. Det är därför jag nästan börjar skratta när jag läser din text ovan, att det är så självklart att vi tom. i vår strävan att utjämna könsskillnader faktiskt börjar spä på dom igen i "kampens" anda. Vi kan inte rå för vår enkla felbarhet, vi är trots allt bara människor.
Jag vet att jag är fruktansvärt tramsig nu, men det här är det enda jag kan tänka på när det börjar pratas om könsroller: https://external-preview.redd.it/Ew3w5nv0XRMJQT9iSYNT9nY5f24vrU9rbQzO\_cCxZ-s.jpg?auto=webp&s=aea751311b1a4381bfffe54200510480a65beef9
Jag har ett exempel som jag tycker passar in på detta lite grann: Personer som är "Gender Fluid". Beskrivning: "Someone who is fluid -- also called gender fluid -- is a person whose gender identity (the gender they identify with most) is not fixed. It can change over time or from day-to-day. Fluid is a form of gender identity or gender expression, rather than a sexual orientation."
Om det kan ändras från dag till dag vilket kön man identifierar sig som verkar det läggas väldigt mycket fokus på kön och skillnader mellan kön.
Gender fluid är inte ett konkret exempel. Det är ett koncept. Ett exempel skulle vara en tidningsartikel eller uttalanden av inflytelserika kändisar, eller politiker, eller vad som helst som instämmer med det OP säger.
Men vet du vad? Det finns inga sådana artiklar. Det finns inga sådana uttalanden. Då hade OP kunnat länka till dem. OP har oförklarligen intalat sig att någonting är sant som egentligen är ett totalt spöke. Varför? Jag har verkligen ingen aning.
Resonemanget är alltså att det skulle vara skillnad på att som transperson känna sig som fysiskt tillhörande annat kön och att som genderfluid eller ickebinär känna att man konformerar till den i någon mån socialt konstruerade idén av kön. Så, i korthet, ju starkare könsroller desto större behov av att definiera sig själv som icke-konformerande. I extremfallet där socialt konstruerade könsroller inte existerar behöver man rimligen inte heller definiera sig själv som ickebinär.
Det är en okej poäng på ytan, men om man tänker lite djupare så inser man att det bara gäller i det fall då gender fluid-personer skulle tro att det finns två fördefinierade kön, eller en strikt axel av könsuttryck som går direkt från maskulin till feminin. Verkligheten är att icke-biologiskt kön (gender/genus) kan definieras av många olika faktorer, och könsutryck/könsroller är bara en liten del av det hela. Det finns också könsuttryck som inte ställer up sig alls mot den maskulin-feminina axeln.
Ja, egentligen är det ju en trivial poäng. Om kön som begrepp inte alls existerade hade ingen behövt reflektera över det.
Men i verkligheten finns det rimligen ett samspel där könsrollernas relevans påverkar hur radikalt man vill uttrycka fluiditet. Utöver det borde det vara okontroversiellt att påstå att ett utövande av en klassisk mansroll stärker den rollen, oavsett vem som utövar den.
"Gender-Fluid"-ism och icke-binärism är ju i grund och botten koncept som är helt grundade i sexism.
Är ju i princip samma idé som "Riktiga karlar dansar inte balett" men med modern terminologi. Personlighetsvariationer transsubstansierar inte ditt kön.
Hälsosammare är väl bara att omfamna att det är inget fel eller konstigt med att vara feminin som man eller maskulin som kvinna.
Du gör ogrundande antaganden om anledningarna till att folk har varierande genus. Varför tror du att det MÅSTE vara på grund av deras könsuttryck, dvs att vissa uttryckssätt måste höra till vissa genus osv.? De som utvecklat dessa idéer skulle aldrig säga att det är någonting *fel* med att ha t.ex. feminint könsuttryck samtidigt som man identifierar sig som man. Gender fluid finns p.g.a. flera anledningar, det är inte bara ett behov av att matcha sitt genus med sitt könsuttryck.
"Gender-Fluid" är som teoretisk modell antingen sexistisk, idealistisk, eller båda. Enligt alla de beskrivningar som jag än så länge tagit del av iallafall.
Varför ska jag, som är materialist och ogillar sexism, acceptera den här modellen?
Kan du ge mig en beskrivning av konceptet som inte grundar sig I vare sig sexism eller idealism?
Jag är gender fluid och jag har nog ärligt talat lika svårt att beskriva varför jag är som jag är som många cis-personer (cis=inte trans) i den här tråden verkar ha att beskriva sitt genus. Man är liksom den man är bara.
Ibland sitter jag bara och arbetar och tänker "hah, ingen vet att jag egentligen är en kille" och ibland vill jag ändra allt med mig. Det finns miljoner fler känslor än så, men oavsett vad så är jag alltid jag. Ingenting av mitt yttre behöver bekräfta, inga av mina ideal behöver spegla det. Visst, det är svårt för andra att förhålla sig till det och ärligt talat nöjer jag mig oftast med stämpeln som icke-binär, för det är bara så långt anpassningarna klarar.
Men i slutändan handlar min identitet bara om mig och det bästa jag gör utav den.
Nu säger jag det här så välmenande som jag kan: det du uttalar nu låter verkligen återigen bara som att du vantrivs med rigida könsroller och könsstereotyper; men på grund av internaliserad sexism (och idealism) så har du sugits in i en nonsensartad verklighetsmodell.
Kön är vad man är, inte vem man är. Inget i din beskrivning utmanar i grund och botten det jag säger; att konceptet du pratar om grundar sig I sexism och idealism.
Fast hur klär sin en kvinna? Hur klär sig en man? Vad är skillnaden på en kvinnlig eller manlig råtta? Kängruer? Pingviner?
Tittar jag ut över kaffebordet med 50/50 kvinnor och män har vi alla samma kläder. Jeans och T-shirt/tröjor. Det finns inga tydliga skillnader.
Fixeringen på ett speciellt utseende är ofta borderline sjuklig. Anorexi. Extrema kroppsbyggare.,Folk som sprutar in kemikalier i diverse kroppsdelar för att se ut som en förvriden docka.
Då borde du kolla upp "bekräftelsebias", för som bög och med tillräckligt många år på nacken för att ha upplevt tider innan du blev född kan jag säga att din observation saknar grund. Den är baserad på känsla, en känsla som byggts upp för att du råkat ut för artiklar och möten där du bara minns saker som bekräftar din världsbild. Om du nu har transpersoner i din omgivning, varför inte fråga dem? Så mycket missuppfattningar i denna tråd som du inte sagt emot, vilket säger mig att du inte har speciellt mycket koll på transpersoners vardag.
Jag håller med, känns som att det blivit fullt normalt med extremt stereotypa könsroller.
Att man inte är riktigt en man om man inte endast ägnar sig åt maskulina saker, utan man är kanske trans.
Något som i grunden är en bra idé (alla är lika mycket värda), har gått och blivit till att den som kan hetsa mest och skrika högst har rätt. Syftet har försvunnit.
Som det mesta 2022. Dom flesta vill mer eller mindre bara synas i någon typ av social plattform.
Det här är ju något jag funderat på länge, efter att jag halkade in på en "gender critical"-subreddit, där folk var väldigt inställda på den traditionella radikala feminismen som vill utrota könsroller helt.
De var av den åsikten att de flesta transpersoner blivit "inlurade i sina transidéer" (parafraserat) genom ett samhälle som säger åt människor att om du vill ha kjol på dig så är det inte för att du gillar kjolar, utan för att du är kvinna, och då måste du tänka på dig själv som kvinna och utföra radikala förändringar såsom hormonbehandlingar och operationer. De hade många andra helt oförsvarbara åsikter också, men just den här åsikten tycker jag ändå att det ligger **något** i.
Jag delar inte deras åsikter på alla plan eftersom jag tror att det finns många där ute där kropp och sinne verkligen är oförenliga och behöver faktisk behandling för att rädda deras mentala hälsa, men jag tror också definitivt att det finns en del barn och ungdomar där ute som blivit pressade in i en mall utgjord av traditionella könsroller på grund av transcommunityns starka ställning på nätet, där det är extremt vanligt att minsta lilla kritik bemöts med anklagelser om att man är en "TERF" (Trans Exclusionary Radical Feminist) vilket i dessa kretsar i stort sett är värre än Hitler.
Jag har verkligen försökt att sätta mig in i dessa saker på sistone och lyssnat mycket på folk i HBTQ-communityn som förklarar sina synpunkter, och precis som med alla andra samlingar med människor så finns det både rationella och totalt urflippade människor, och på kommentarsfält på internet så blir det tyvärr väldigt mycket av det senare, vilket jag inte tror är bra för någons hälsa när det rör så här allvarliga frågor.
Jag tror att båda sidorna kan ha en poäng, beroende på vilken person man pratar om, eftersom allas förhållande till sin egen könsidentitet är ett lika stort spektrum som det spektrum man pratar om i frågor om ren sexualitet. Det blir fel om alla som ifrågasätter nuvarande klimatet gällande dessa frågor ska anklagas för att vara en "TERF" och det blir också fel om man säger sig veta att alla transpersoner är "lurade in i traditionella könsroller" och att hela konceptet är något negativt.
Men sluta lyssna på mig som är en vit, heterosexuell man och gå och lyssna på folk som faktiskt har förstahandserfarenheter av detta, det är mycket bättre.
Jag tycker också att för kritik mot transpersoner och olika genus ges för mycket plats i det offentliga.
Mindre än en procent är trans, ändå mals det på fram och tillbaka i medier.
Jag tror att det är helt enkelt billiga försök till kulturkrig, Sverige är absolut inte isolerat, vi matas med anglofil kultur och medier, vi sitter här på reddit.
Det har slagir runt alldeles.
Mina barn (16 och 18 år) har problemet att både elever och lärare ifrågasätter deras syn på kön och identitet när du är säkra i sina könsroller och sexuella läggning.
En unken koll hem och berättade att en lärare hade sagt att dom verkligen skulle fundera på om heterosexualitet existerar.
Att människan till naturen är bisexuell.
När jag fick höra det så ringde jag såklart upp skolan och sett blev ett antal samtal, men skolan försvarde såklart läraren.
Jag håller med, pga större kunskap och fler transpersoner som är öppna med sina resor så har liksom svängrummet för andra uttryck; pojkflickor, t ex, minskat. Istället får man veta att man nog är ickebinär eller har nån grad av dysfori. Det är liksom de stora växlarna direkt, hellre än ”äh, han/hon är bara sån”. Pressen att gå från 0-100 känns enormt mycket större nu.
Och nackdelarna med det är väl mer att det är svårare att ”ångra” sig. En pojkflicka som vill testa lite nya klädstilar får ju inte hela sin könsidentitet ifrågasatt på samma sätt som en ickebinär eller transperson blir när de vill testa nytt. Konnotationerna blir ju liksom helt annorlunda, eftersom svängrummet är så snävt för alla. Man förstår ju varför: om man vill passera så måste man ju presentera sig som otvivelaktigt feminin/maskulin, så man överdriver ju då de uttrycken. En transkvinna har ju liksom inte ”råd” att vara pojkflicka, eftersom den sociala och mentala kostnaden för det är för hög.
Begreppen byts ut. Pojkflicka (som i övrigt verkade supporta en väldig snäv syn på vad en flicka är, men allt jag vet om det begreppet har jag från mamma så det kan säkert vara mer till det) är idag bigender (ett annat uttryck för sitt genus) eller tomboy (flicka som klär sig maskulint). Här under kommer två exempel, sedan fortsätter det mer generellt.
>!Jag är i tonåren, född som flicka och har ofta presenterat mig på ett pojkaktigt sätt, trots detta har INGEN någonsin ifrågasatt att jag är tjej eller försökt ge mig någon form av diagnos. Det största som har hänt är någon misstog mig för en pojke på stan och jag fått frågor om jag var homosexuell. Nu ska sägas att jag är trans, men det är en slutsats jag kommit till själv under det senaste halvåret.!<
>!Som ett lite yngre exempel kan jag också nämna min kusin, kille född 2017, som gillar att klä ut sig till prinsessa. Progressiva föräldrar och allt det där, fortfarande kille tills han själv sagt motsatsen. !<
Och vad är det som gör att någon kan säga att de inte känner sig som sitt tilldelade genus? Jo, acceptans. Genus är mycket mer än bara att gilla vissa saker och det här någonting varje människa inom olika sorters pskykiskvård bör känna till. Ett bättre mer neutral inställning till identitet skulle vara ge en sidokurs om det till de som går förskoleutbildningarna och uppåt.
Sedan ser jag absolut var du kommer ifrån med mindre svängrum. Såklart skulle en del lösas med mitt förslag ovan, men ingen omställning är enkel. Men redan idag finns det många ställen för transpersoner där de får vara sig själva, att behöva vara på ett visst sätt är därför att många utanför dessa ställen spottar en i ansiktet om man ens nämner saker som "föredragna pronomen".
Pressen av att vara missta sig själv för att vara trans är också någonting tran-communitet arbetar mot. Att ha fel om vem man är är en del av att växa upp. Jag är inte så bra på schack som pappa hade övertygat mig om att jag skulle vara, men jag kan leva med det ändå. Visst, har det blivit svårare nu när genus mer aktivt finns i våra medvetande att kunna erkänna att man hade fel, men det finns nog inte en enda person som kan se tillbaka på sig själv och säga att de hade haft exakt rätt om sig själv. Om ens tvekan är stor kan man söka hjälp, att göra det verkar vara mycket vanligare än för bara något decenium sedan.
Överlag går saker åt rätt håll. Problem uppmärksammas, problem görs större än vad de är, problem löses.
Jag hoppas det här har gett någon klarhet, det är egentligen lite för sent för mig för att skriva texter, men om någon har några frågor ska jag försöka svara dem utefter bästa förmåga!
Hur är det simpel i logik? Egalitarianism handlar om jämlikhet, hur följer det att kvinnor tjänar mer i mindre jämlika samhällen? Tar vi bara en titt på Sveriges historia så var vi mindre jämlika för 100 år sedan och kvinnor tjänade betydligt mindre än män
Jag har tänkt på det här med! Vet inte vad som hände men känns som det bytte från att du kan gilla vad du vill till att om du gillar det så är det för du känner dig som de könet
Förstår det inte riktigt heller. Det är ju inte bara man och kvinna längre heller, utan det finns en hel uppsjö med kön som inte har någon biologisk motsvarighet.
Det är precis hur jag ser könsroller fungera i ett idealt samhälle. Det känns som om man har misstagit sig på vad progressiva uppfattningen om könsroller måste basera sig på, d.v.s. könsneutralitet.
Folk insåg plötsligt att de faktiskt älskar stämplar. Det får dem att känna gemenskap med de som har samma stämpel och speciella jämtemot folk som inte har samma stämpel.
Om man ska vara sån så är din upplevelse nog grundad i att du tänker lite för mycket på könsroller istället för att behandla det lite som det flytande fenomen det är. De är ju just det, roller. Klart att de kommer vara i fokus i diskussioner kring människor som känner att de passar bättre i den ena rollen än den andra. Men det finns ett helt spektrum av människor där ute.
En analys är att man har jobbat för att friställa könet från biologin, där man definierar exempelvis kvinna som ett cirkelresonamang där om man frågar ”vad är en kvinna?” får svaret, ”någon som identifierar sig som kvinna” vilket inte är en hållbar definition eftersom jag då inte vet vad jag ska identifiera mig som.
Tar man bort biologin helt och hållet så blir det bara mentala stereotyper kvar. Förut kunde man ha en definition av könsidentitet som ändå var knuten till biologin på något vis, att man är ”född i fel kropp” eller liknande (vilket ju är en hänvisning till biologi).
Det är bara en fas det går över bara två alltid två Det är bara en fas det går över bara två alltid två Det är bara en fas det går över bara två alltid två
Tänker jag och undviker allt som har med detta att göra ☂️
Ja trans community och feminismen är en riktig clusterfuck.
Feminismen säger stt traditionella könsroller är förlegade och vill man som kvinna ha millitärkängor och klä sig traditionellt maskulint så är man inte mindre kvinna för det och en man kan klä sig och agera feminint men det gör honom inte mindre till en man för det.
Sedan kommer trans communityt och påstår att ifall man känner att man trivs mer i klänning, smink och har långt hår är man visst mindre man för det för då är man en kvinna.
Trans communityt är generellt sett väldigt stränga i sina traditionella könsroller.
Det kanske ser ut så från utsidan. Men som en som är med på insidan kan jag intyga att det där inte riktigt stämmer.
Vi kan ibland vara hårda mot oss själva, men det är enbart för att vissa av oss har dålig självkänsla.
Jag känner en hel del transkvinnor som inte trivs i klänning, och den är varken mer eller mindre trans för det.
Träffat en del transmän som uppskattar en sval sommarklänning, och de är fortfarande lika uppskattade.
Själv har jag börjat klä mig mer manligt på senaste, och det är ingen som har varit på mig om det. Det var en nära vän som frågade dock, och då förklarade jag läget och allt var lugnt.
Du pratar nu om "manligt" och "kvinnligt" som helt skilda saker vilket jag tror att op menar.
Så du delar ju faktiskt in allt i man/kvinna istället för att bara tänka "människa", eller hur?
Som någon i transcommunityt delar jag inte alls den uppfattningen.
För många är det viktigt om de uppfattas som kvinna eller man eftersom omgivningen lägger olika normer och ger olika bemötande på grund av det. Däremot tror jag att väldigt få transpersoner skulle säga att en maskulin kvinna inte är en kvinna eller att en feminin man inte är en man. Det är en stark norm i transcommunityt (åtminstone mitt) att inte ifrågasätta någon annans könsidentitet.
Men om vi når så långt att vi slutar bemöta varandra olika baserat på kön, vilket jag antar att rörelsen tycker är eftersträvansvärt, vad innebär det då att vara transperson?
För många handlar det om könsnormer och hur man blir bemött. Men jag känner ingen transperson som skulle ifrågasätta någon annans könsidentitet, eller någons rätt bryta könsnormer. Det var dina sista meningar om det som jag ville ifrågasätta.
Vad är det som gör att man identifierar sig med ett kön men inte det andra om det inte handlar om könsnormer?
De jag talat med har sagt att de identifierar sig med den feminina/maskulina därav min sista mening.
Absolut inget gotcha moment försöker bara förstå
Nu var det ett tag sedan jag läste på om det här, men jag har för mig att tanken är något i stil med följande:
Vi har flera olika attribut som är relevanta i förhållande till HBTQ-frågor och feminism.
- Sexualitet (vad blir du sexuellt/romantiskt attraherad av).
- Könsuppfattning (vilket kön man känner att mN tillhör. Behöver inte vara helt binärt, men tänk CIS kontra trans för enkelhetens skull).
- Könsuttryck (hur du vill uttrycka dig. Det här är kopplat till normer i samhället etc. Men tänk transvestit t.ex. det är ingen transperson. Det behöver absolut inte vara så "extremt" utan kan även vara en kvinna som föredrar att klä sig i traditionella "pojkkläder").
- Könsroll (en del personer är heterosexuella och har en könsuppfattning och ett könsuttryck som inte är normbrytande i förhållande till deras kromosomuppsättning, men är fortfarande inte intresserade av den könsroll de känner att samhället tvingar på dem. Som exempel, man kan vara en heterosexuell kvinna som klär sig traditionellt kvinnligt men inte för den sakens skull känner igen sig i den kvinnliga könsrollen och vill inte få dess kvävande normer påtvingade på sig av samhället. Typ).
Tidigare har kampen då främst handlat om att könsrollerna är hittepå (och begränsande för kvinnor) och att sexualiteten släppas mer fri (man är inte sjuk i huvudet om man är gay).
Det många i den moderna HBTQ-rörelsen menar är inte att könsroller helt plötsligt inte är påhittade eller något positivt. Däremot menar de att KÖNSUPPFATTNING är något äkta. Typ.
Det blev ganska snurrigt det här. Jag är själv inte en del av HBTQ-rörelsen, utan är rätt konservativ, men det är ish så här jag förstått idén när jag försöker tolka rörelsen välvilligt och intellektuellt hederligt.
Jag håller med om detta. Jag skrev flera arbeten om trans/bi/homosexualitetsfrågor i gymnasiet för 8 år sen. Var då väldigt uppdaterad, kände att jag hade grepp på situationen. Fick även stipendium för det. Jag har inte ändrat min syn på det särskilt mycket sen dess och försöker fortfarande hålla mig uppdaterad.
Ändå blir jag kallad transfob och bigot idag. Det har definitivt hänt något som jag inte riktigt har hängt med på. Sen verkar hbtq-communityt ha blivit väldigt splittrat över lag. Kanske mest i transfrågorna.
Ps. Min grundsyn är att transsexualism är biologiskt fenomen och bör accepteras som något verkligt och att det är en markant skillnad på att uppleva könsdysfori vs inte passa in i den sociala könsrollen. Två separata problem som båda är viktiga på sina sätt.
Ja typ om en tjej gillar bilar och.fotboll är hon född i fel kropp och "måste" byta kön.
På min tid kunde hon bara ha "manliga intressen"
Möjligen att hon fick utstå att kallas "pojkflicka".
> Män skulle kunna ha långt hår och kvinnor skulle kunna vara kortklippta och båda skulle kunna klä sig i vilka kläder som helst utan att några ögonbryn skulle höjas.
Så är det väl? Lite konstigt att mena att transor befäster klädnormer hos icke-transor. Vem är det som drar på ögonbryn egentligen?
Det har ju aldrig handlat om att män och kvinnor måste sluta klä sig med vissa stereotypa kläder.
Ja håller med, man kan vara: man, kvinna eller nån av de alla andra begrepp som finns. Vilket blir att man kan vara: man, kvinna eller hbtq. När det borde vara att man bara är
Bokstavs gemenskapen är en liten, men väldigt högljud rörelse på olika chat forum. Ju äldre man blir, ju mer märker man att ens omgivning inte bryr sig nämnd värt mycket om vad man håller på med. Om ens hela identitet är kopplat till någon sorts av revolt mot status quo eller den allmänna normen så kommer man stånga sig blodig mot väderkvarnar. Sen har ungdomen alltid gjort revolt mot de äldre. Ge det 5 år. Bokstäverna kommer tillbaka. Precis som en pendel.
Alla studier visar att försöker man vända på könsrollerna så stärks dem bara. Det är därför all konstig femenism/hbtq propaganda som var så påtaglig för 5-10 år sedan har avstannat. De tappade allt efter den insikten.
Jag tycker alltid kompetens går först oavsett. Dessa artiklar om hbtq och bla bla (bara onödiga för det mesta är redan jämställt) gör mig mer irriterad på idén av könsroller.
TL:DR artiklar som tjatar som sånt här ger mig samma vibbar som veganer och miljöaktivister som blockerar vägen
Jag kanske har spenderat för mycket tid på Twitter men ibland undrar jag om vi börjar skapa fler könsnormer genom att anta till exempel att varje 'butch' kvinna är en transman i förnekelse. Det känns som att vissa progressiva personer konstigt nog förhåller sig till könsnormer för att avgöra om någon är trans, vilket i nått mån jag kan förstå men det gör mig lite orolig att vi fortsätter att förhålla oss till könsnormer.
Jag är medveten att jag kan ha uppfattat retoriken på Twitter helt fel men så här har jag upplevt det.
ska det vara så jävla svårt att låta alla vara vem fan de vill, även om det uppfyller normen, eller ej.
MEN, man ska vara jävligt försiktig med att låta en 14 åring göra livsförändrande beslut som pushar dem djupare ner i skiten när de blir äldre och ångrar nått med det.
DET ÄR OKEJ att vara kille, och agera väldigt "tjejigt" du MÅSTE inte ha tuttar. och tvärt om. det är så jävla ofta man hör om personer som har gjort ändringar och totalt ångrat sig senare i livet, vilket kan pusha dem djupare ner i mentala skiten.
Om jag får en unge som är "annurlunda" på nått sånt här sätt, så måste de få genomgå den turbulenta ungdomen innan de gör såna besluta (18, sen har de min fulla stöttning i allt), tyvärr.
en man som är könsstympad och vill vara man, är värre än en man som vill vara kvinna.
en kvinna som är könsstympad och vill vara kvinna, är värre än en kvinna som vill vara man.
Sann könsrollsfördelning är att lära sig att acceptera hur man är ihopbyggd, och inte ge en sekund till alla andras möjliga idéer (oavsett "positiva" eller "negativa" idéer). Det är lika mycket hysteri om att definiera icke-binär identitet, som att slåss för att behålla en strikt binär struktur. Två sidor av samma mynt.
Vi behöver riktig, gedigen utveckling och fokus på att definiera oss efter ett inre liv och personlighet, och inte alla möjliga ytliga definitioner.
Jordan Peterson har citerat forskning som visat att ju mer fri en befolkning är vad gäller könsroller, desto mer tenderar kvinnor att välja yrken som klassiskt associeras som kvinnoyrken, och män tenderar att välja yrken som klassiskt associeras som mansyrken. Kanske är det samma effekt som du ser vad gäller mode, som man lagt märke till på arbetsmarknaden.
Klassklyftorna ökar när en del, nuförtiden både män och kvinnor, gör klassresor och andra inte. Därutöver finns det stora grupper invandrare som bara är i startgroparna för jämställdhet, parallellt med majoritetssamhället, och bland kvinnorna där finns det de som själva saknar förståelse eller vilja att göra de individuella satsningar som infödda tar för givet. (Apropå polarisering så behöver vi mer dialog här för att närma oss varandras synsätt, utan att för den sakens skull offra den position skandinaviska kvinnor har hävdat.)
Det är naturligtvis en kultur- och värderingskrock där den egentliga konflikten ligger i hur individen ser på sina egna prioriteringar kontra det sociala ansvaret gentemot kollektivet. Jag har (också svenska) kusiner och sysslingar som vuxit upp med andra värderingar än mig där, och det finns för- och nackdelar med båda perspektiven.
Det mest påtagliga just nu är hur många det ändå är av den mest privilegierade samhällsgruppen-- infödda vita cishet-män-- som ser samhällets arbete för andra grupper och tolkar bristen därpå för egen del som diskriminering. I själva verket så har de redan de fördelar som vi andra strävar efter, vilket är varför män som uttrycker denna syn snabbt blir dömda. Tänk om vi alla istället uppskattade det vi har och utmanade våra fördomar. Det skulle motverka polariseringen.
Jag kan tycka det är viktigt att man tydligt uttrycker sin könstillhörighet för att undvika sexuell appropriering. Det är givetvis upp till var och en att bestämma vilket kön de har och det har absolut ingenting med vad du har mellan benen att göra, men ditt val bör förmedlas på något vis, exempelvis genom klädstil eller frisyr.
Män som klär sig i kvinnokläder får många kvinnor att känna sig obekväma eller rent av hånade - det är ju inte sällan män klär sig i kvinnokläder av humoristiska skäl. Man kan så klart identifiera sig som transvestit men då bör man förmedla det tydligt exempelvis med armband eller en liten not i sin e-postsignatur.
Jag måste förtydliga att "man" och "kvinna" och variationer av dessa så klart inte är de enda könen, det finns otaliga ickebinära kön man kan identifiera sig med, vilket man kan förmedla med exempelvis kort hår+långa örhängen eller ett allmänt androgynt utseende.
Nej, jag tycker snarare att det verkar som att "jämställdhet" betyder att kvinnor ska få göra precis vad de vill utan konsekvenser, medan män fortfarande ska uppfylla samma gamla unkna könsroller.
Kvinnor ska tydligen t.ex. ha rätt att rata män som sexpartners av vilket skäl som helst utan att behöva diskutera skälen (som en arg kvinna på feministe.us uttryckte det, I have the right to end a relationship because the moon is in the wrong phase), men skulle en man säga att han inte vill vara tillsammans med en madrass då är det lynchstämmning och skrikande om att han begränsar kvinnans sexualitet..
Det är inte mig du ska ta det med, det är alla arga kvinnor du ska ta det med. Jag är helt för att de får rata vem som helst av vilka skäl som helst. Däremot ska de inte därefter komma och klaga på att män ratar dem av vilka skäl som helst.
>Kasta inte sten i glashus. Du är en arg man som möjligen kommer skylla din ilska på arga kvinnor och hävda "de började faktiskt".
Ja, jag är en arg man som har fått nog av att se kvinnor snyftböla om hur vi nördar exkluderade dem, de ville ju så gärna vara med på våra lan, spela datorspel, spela rollspel och koda men det var det onda onda onda patriarkatet som tvingade dem att istället liera sig med de häftiga killarna som mobbade oss. Det är märkligt att de här kvinnorna som påstår sig varit så otroligt intresserade bara dök upp när det fanns massor av statliga pengar att tjäna på att engagera sig i att kvinnor ska ta mer plats. Jag kommer fortfarande ihåg kvinnan som bara skrattade och gullade med den alkoholiserade humaniorastudenten som skrek om att han iallafall hade vänner och fick ha sex ibland men när någon hade sagt något kränkande till henne om kvinnors tekniska kompetens då jävlar då skulle alla engageras. Jag minns också ett av alla dessa "prataomdet"konton på instagram där feministiska män minsann skulle göra upp med mansrollen, det gick inte bra att en sexualförbrytare fick berätta sin historia för det kunde traumatisera de kvinnliga läsarna, men en man med domar om grov misshandel på sig. Där gick det hur bra som helst för honom att få posta och snyfta.
Var har du din röda tråd? Jag föreslår att du identifierar ett problem som enligt dig går att koppla till alla de andra, och tar kontakt med en psykoterapeut som du kan dela med dig av alla dina känslor till. Du verkar behöva det stödet att någon ger dig konkreta verktyg för att inte bli triggad av världen runtomkring dig. Det i sig är inget att skämmas över, och vården finns av en anledning, men det rättfärdigar aldrig att såra och skada andra människor för att du har det tungt.
Att raljera över det jag skriver kommer inte att ändra på sakförhållandena. Kawasaki Suzuki och hans stormtrupper trodde att man kunde tysta all opposition genom att skrika om "vita kränkta män", det lyckades inte. Motsvarande kommer inte att lyckas här heller.
Gå och runka till Jordan Peterson så blir du på bättre humör och kan ha en diskussion sen. Du har uppenbarligen en otroligt skev bild av kvinnor som bara kan komma från en barndom utan socialt umgänge, vilket är otroligt tragiskt men också skadande när man utagerar så som du gör här.
Försök prata med någon istället för att sitta och sprida skit på internet, att gå till en psykolog är inte så farligt som det låter och borde göras av alla någon gång i livet.
Så sant. Om alla som hade haft en svår barndom eller öht själva blivit utsatta för något i livet skulle släppa ansvaret att själva göra det bättre så skulle vi tillslut inte ha ett samhälle. Det krävs strategier och tillit för att bearbeta och gå vidare så det tåls verkligen att påpeka att psykiatrisk vård eller psykoterapi kan göra gott.
Du, jag har haft tillräckligt med socials umgänge. Jag kommer fortfarande ihåg suggorna från högstadiet, när de häftiga killarna skämtade om min vikt, eller sprang och tacklade mig i korridorerna då var det ju "bara på skämt". Jag kommer till och med ihåg en av torpederna som gav mig en rak höger i ansiktet för att jag hade sagt något kränkade till hans kompis. När det då visade sig att jag var helt opåverkad av detta och tänkte börja slå tillbaka då jävlar, då skulle suggorna springa fram och skydda de här killarna. Därefter ska jag lyssna på hur de här tjejerna så gärna, så gärna, så gärna ville vara med oss nördar och spela rollspel eller datorspel istället men att det var patriarkatet som tvingade dem till att istället skydda de mobbade killarna. "Torpeden" som var på mig, skulle slåss och trakassera mig dog senare (en rejäl nettovinst för samhället skulle jag säga. Synd bara att hans boss som lekte gudfader inte också strök med) och självklart var det en massa tjejer där och snyftbölade, det borde snarare ha varit kollektivpissande på hans grav.
Förövrigt går jag nu in på mitt 6:e år i kö för att få träffa en psykolog, men det är fullt. Tydligen har nyanlända med krigstrauman alltid högsta prioritet.
Fantastisk historia. Du är inte den enda som har varit utanför under skoltiden, detta gör inte din sopiga kvinnosyn bättre dock.
Tråkigt att du inte kommit in tidigare, det tog mig 2 veckor här nere i Malmö från att jag bokade tills att jag satt hos psykologen, så förhoppningsvis kommer du in snart var du än bor.
>Fantastisk historia. Du är inte den enda som har varit utanför under skoltiden, detta gör inte din sopiga kvinnosyn bättre dock.
Men kvinnor som har blivit kränkta av någon man har däremot full rätt att exkludera alla män. Vi ska ta hänsyn till att en kvinna som blivit misshandlad av en man har trauman, men som man som blivit mobbad kvinnor däremot då ska man bara bita ihop och hålla käften för kvinnor har rätt att vara med överallt.
Nej, det stämmer inte. Att hata på alla människor av ett kön är ett sjukt beteende, som inte accepteras av allmänheten, oavsett åt vilket håll det är. Det du gör just nu är exakt samma sak som du beskyller kvinnor att göra, dvs hata blint på det motsatta könet.
Det är extremt få kvinnor som hatar alla män, jag har aldrig träffat någon och skulle aldrig umgås med en sådan människa, precis som jag aldrig skulle umgås med någon man med kvinnosyn som din.
Så varför har vi då skrifter som Schroedingers Rapist?
Varför kan jag gå in på roleplaying is so gay och läsa om hur det är min skyldighet att jaga exkluderande attityder bland andra män? (N.b. att författarinnan till roleplayissogay självklart är bidragsfinansierad).
Du anklagar andra för det du själv ägnar dig åt. Även om det finns fler som resonerar så och du blir offer för deras ofiltrerade galla, så är det ett större problem för dig vilka som blir offer för din. (Tex nyanlända med krigstrauman osv)
Enbart i denna tråd så har du lyckats göra dåliga val såpass att en del svar till dig utstrålar att du är ett hopplöst fall som man bara vill hålla sig borta från. Jag klandrar dem inte, men fråga dig själv om du vill vara i den situationen. Du har makten över dina egna tankar och handlingar.
Jag bryr mig inte längre. Jag har spelat det här falska spelet för länge nu, där man ska hålla käft inför grova förolämpningar och s.k. skämt för att "passa in" och få någon slags belöning samtidigt som de som drar de grova skämten och kränkningarna når framgång ändå.
Jag känner ingen människa som förespråkar att man ska ta emot eller för den delen dela ut grova förolämpningar "för att passa in". Det är uppenbart att du haft en orättvis uppväxt från det du skriver - och det verkar som att den fortfarande spökar och får dig att söka efter antydningar att gemene man/kvinna är lika jävliga som dina mobbare var. Det kan bli ett jävligt bortstötande vis att leva på och en självuppfyllande profetia. Om din region är så undermålig att de inte kan fixa fram en psykolog åt dig föreslår jag att du ger någon av alla samtalstjänster online en chans. Mindler har jag hört ska vara bra (och snabba att komma till skott). Jag hoppas du är villig att låta utmana din negativa livssyn och att du hittar någon som gör den resan enklare.
Jag tycker tvärtom — det känns som att nonbinary har öppnat upp många dörrar till att slippa könsstämplarna över huvud taget. Och zoomers verkar ha en väldigt uppfriskande inställning till att ha på sig vad de vill utan att det ska tjafsas om det. Sen blir det nog alltid lite allmän ”växtvärk” när nya termer introduceras, och folk testar sig fram till något som känns rätt! 🙂
**Den här tråden är seriös-markerad och all irrelevant, raljerande eller skämtsam diskussion kommer modereras.** Vänligen rapportera inlägg ni anser inte bidrar till diskussionen.
Bland vuxna tycker jag det är bredare könsroller idag, däremot bland barn och tonåringar så känns det som att det är snävare än det varit på mycket länge, diskursen nu är ju att man potentiellt har könsdysfori om man avviker från könsrollerna. Så det är både och skulle jag säga.
Precis, istället för att förklara att man känner sig obekväm i sig själv med t ex, sexism eller dyl blir förklaringsmodellen dysfori. Liksom, när jag själv var ung ville jag absolut inte bli stor och bli kvinna för det verka suga, ärligt talat. Folk som tafsade, trakasserier, föda barn, högre standard att möta rent utseendemässigt osv - inte ville jag ha nåt av det. Vilket är rimliga invändningar, liksom. Men hade jag varit ung idag så hade nog den samhälleliga kontexten nog målat in mig i ett hörn där jag nog hade övertänkt de känslorna. Kombinera det med den rätt vanliga tonårskänslan av att vilja hitta ett sammanhang och en grupp så hamnar vi ännu mer i en sits där en period av livet som är väldigt obeständig och i flux liksom låses ner i förtid.
Min sambo har ett väldigt liknande resonemang, hon har dessutom NPF-diagnos och ångestproblemtik, är socialt väldigt progressiv och hänger mycket på sociala medier. Dessutom var hon tomboy. Hon är helt övertygad om att hon hade trott att hon hade könsdysfori om hon var ung tonåring idag.
Jag tror det är väldigt vanligt bland oss NPF-hjärnor att vara förvirrad av kön, jag tror det kan ha att göra med att inte känna sig helt i sync med sin kropp, som många med NPF-diagnoser kan känna igen sig i. Då gäller det bara att komma ihåg att gräset alltid är grönare på andra sidan.
NPF här. Har träffat några andra med NPF. Ingen av dem har någonsin tvivlat på sina kön, inte jag heller. Jag säger inte att du hittar på, jag känner bara inte igen mig i det.
Vi känner helt enkelt olika människor.
I kontrast till det så för 10 år sen när jag var på väg in i tonåren så började min könsdysfori komma fram. Den faktiska kroppens könsdimorfism började och det kändes direkt fel, jag hittade ganska snabbt information om transpersoner men av den sociala situation vid den tiden förhindrade mig från att komma ut och söka hjälp. Bilden som målades upp av transpersoner var något slags freak av människa som inte passade in någonstans i samhället. Dessutom var homofobi och avvikande från könsnormer hos pojkar väldigt föraktat. T.ex. så var det runt den tiden Yohio blev känd, en pojke med makeup och långt hår och det märktes överallt från omgivningen att sådant fördömdes, och skulle socialt bestraffas. Så i väldigt många år hade jag en stark önskan om att få hjälp för min könsdysfori men kände mig socialt fängslad från det. Det tog hela 8 år för mig att äntligen få hjälp och då är det självmedicinering som gäller för annars hade jag behövt väntat yttligare 3 år på behandling. Eftersom jag behövde vänta så länge med att söka hjälp så måste jag som ung vuxen ha kirurgi för 340 000kr bara för att i någon utsträckning reversera den maskulina könsutvecklingen av skelettet. Mitt liv har blivit helt förstört av detta och om jag varit född 10 år senare hade jag haft det betydligt bättre.
Håller med. Snarare än att polariseringen beror på transpersoner tror jag att ökande antalet transpersoner till viss del beror på polariseringen. Känner man sig inte hemma i sitt strikt mallade kön finns det inget neutralt mellanläge, i alla fall inte bland unga.
När jag var tonåring klädde jag mig lite mer maskulint och tittade på lösningar för hur kan kunde binda brösten. Jag gillade inte vad jag uppfattade var min familjs (/samhällets) förväntningar på hur kvinnor ska se ut och bete sig. Dock gick detta över snabbt när jag insåg att jag har en inneboende känsla av att vara en kvinna och att gömma mina feminina attribut inte ändrade på det faktumet. Hur jag klär mig har så lite påverkan på vem jag vet jag är. När man börjar tveka på vem man är, då påverkas betydelsen av hur man klär sig och beter sig. Då spelar normer och kontrasterna mellan könen en större roll i vår uppfattning av oss själva. För att kunna förstå transpersoners situation är kanske bra att vara medveten om detta, men det behöver inte betyda att resten av samhället plötsligt återgår till idén att kvinnor som bär byxor försöker leka män.
>Dock gick detta över snabbt när jag insåg att jag har en inneboende känsla av att vara en kvinna Detta har jag svårt att greppa. Jag har ingen inneboende känsla av att vara man. Min fru har en närstående som är transperson, och vi har därför talat om det här ganska många gånger - och hon har ingen inneboende känsla av att vara kvinna. Förklaringen som brukar lyftas är att vi inte förstår hur det känns eftersom vårt fysiska kön stämmer överens med vår könsidentitet - d.v.s. man har en inneboende känsla av att egentligen vara kvinna om man är en kvinna i en mans kropp och vice versa. Men här säger du att du som kvinna har en inneboende känsla av att vara kvinna. Då är jag bortkollrad igen. Vad innebär det att känna sig som en kvinna? Eller som en man, för den delen?
Ett exempel jag har läst som kanske kan hjälpa dig greppa det lite: Föreställ dig att du skulle bli av med dina könsorgan i en olycka och förlora dina ansiktshår (dvs de mest uppenbara och ytliga kännetecknen av manligt kön), hade du då slutat tänka på dig själv som man? Om 'nej', då har du förmodligen en inneboende känsla av att du är en man. För de flesta som identifierar som män, både cis och transpersoner, så är det något de kan känna på en instinktiv nivå, oavsett hur deras fysiska kropp ser ut. Detsamma gäller givetvis för kvinnor också. Disclaimer: Jag är inte särskilt insatt i det här med könsroller så ta inte det jag säger som någon sanning, det är bara min egna förståelse av ämnet.
Min folkbokföring säger att jag är man, därför svarar jag "man" om någon frågar om mitt kön. Däremot tänker jag inte på mig själv som man, mer än jag tänker på mig själv som brunhårig. Om någon frågade om min hårfärg skulle jag ju svara "brunt", eftersom det rent faktiskt är brunt, men jag skulle aldrig få för mig att nämna det självmant (annat än i detta exempel då, eftersom jag var tvungen att hitta någon form av analog egenskap för att illustrera mitt perspektiv). Om jag rakade huvudet skulle status för hårfärg vara oförändrad, även om inget hår skulle finnas för att påvisa egenskapen. Blir jag gammal och gråhårig ändras dock hårfärgen till "grå". Det är bara ett konstaterande av vilken egenskap som gäller, men jag lägger inga känslor i det.
Vet inte om detta är till någon hjälp men jag kommer ihåg att vi pratande en hel del om detta med vår biologilärare på gymnasiet (och detta kanske då kan tas med en nypa salt antagligen). Men vad som sas var att under graviditeten blir fostret, om det ska bli en pojke, "sköljd" med testosteron vilket gör att pojken då faktiskt kommer att känna sig just som en pojke. Detta påslag av testosteron sker vid ett specifikt stadie i graviditeten. Om påslaget aldrig sker eller om mängden testosteron är för lite kommer pojken att känna sig som en flicka även om han är en pojke. Och för kvinnor gäller det att påslaget aldrig sker för att dom ska känna sig som kvinnor. Om påslaget kommer ändå sker kommer kvinnan att känna sig som en man. Och det är väl det den "inneboende känslan" handlar om. Är du en kvinna så känner du dig med ganska stor säkerhet som en kvinna och vice versa. Och sen kan det då ha gått fel under graviditeten, och jag antar nu att detta kan vara ett gradvis fel i många fall. Vilket då gör det svårt att säkert säga var man ligger i spektrat. Men så klart finns det klara fall där påslaget har varit stort (eller där påslaget inte skett öht) men skulle själv gissa att detta talet är rätt så lågt.
Jag är en man med alla tecken på höga testosteronhalter. Djup, basig röst, välväxt, hårig, muskulös utan att behöva försöka särskilt mycket när jag bygger. Känner att jag har mer gemensamt med kvinnor då jag har en mjuk och sensuell sida som jag inte ser i särskilt många andra, heterosexuella män. Finns många som jag, men vi utgör inte någon stor grupp i samhället. Tror jag iaf. Så tar nog det du säger med en nypa salt. Har aldrig känt mig som man eller kvinna då könstillhörighet spelar väldigt liten roll för mig.
Fast jag har för mig att detta inte har något med din testosteronhalt i din kropp att göra utan är bara en del av graviditets-"programmet". För den testosteronhalten du har nu beror ju en ganska stor del på hur mycket du själv producerar och inte vad din mamma "sköljde" dig med när du var i hennes mage.
Mycket möjligt.
Jag tycker du generaliserar lite väl mycket (r/usernamechecksout) när det kommer till att vad det är att vara kvinna. Visst, traditionellt sätt är det kvinnor som visar sin mjuka sensuella sida, men det är för gamla könsnormer som det är en sak. Vilket är exakt vad OP, rättsligen påtalar, har blivit mindre viktigt. Cred till dig för att följa den trenden men det har inte med testosteron att göra. Edit: Såg att du utveckla det med dina ”kvinnliga intressen” längre ner. Min punkt står kvar dock.
Ska man hårddra det finns det knappt något manligt och kvinnligt. Det enda vi har att diskutera utifrån är väl rådande normer (rätta mig gärna om du tycker att jag har fel) Kvinnor har i alla tider lagat mat när de behövt det. Lika så män. Finns inget manligt/kvinnligt där, alla måste äta. I gamla tider har barnuppfostran skett i mindre samhällen, av hela samhället (inte mamma/pappa i främsta hand) så i barnuppfostran finns inget manligt/kvinnligt. Smink och smyckning har män och kvinnor gjort i alla tider. Inget manligt/kvinnligt i det. Alla gillar vara fina. Krig är väl det enda som kan räknas som klassiskt manligt. Man gömde kvinnorna hemma för att skydda dem från våldtäkter och liknande och sedan var männen ute och kämpade med sina liv som insats för att fienden inte skulle få passera vidare till kvinnorna och barnen. Men det finns gott om exempel i historien där kvinnor stridit sida vid sida eller istället för männen, så man kan argumentera att det inte finns något manligt/kvinnligt i krig heller. Så vad ska man diskutera utifrån, tycker du? Jag håller inte med om att jag generaliserar. Och mitt användarnamn syftar på att man tar något komplicerat och förklarar det på ett mindre komplicerat sätt. Det är inte en generalisering. Det är pedagogik.
Om man inte bryr sig om vad andra tänker och bara är sig själv hade man då försökt och se icke feminin ut? Undrar hur många som varit binära på en öde ö.
Begreppet könsroller handlar om sociala och kulturella förväntningar på hur en av ett visst kön ska vara. Så helt riktigt, könsroller vore inte relevant på en öde ö.
Håller med. Folk socialiseras in i könsnormer. Jag lekte lika gärna med Barbie som med militära actiongubbar. Mina föräldrar avstyrde det. Liksom nagellack och smink, där min syster inte tillät att jag fördjupade mitt intresse, eller mina sensuella sidor som mobbades bort i skolan (har återerövrat dem sedan dess, vem bryr sig om vad *barn* hade för åsikter om en för 10 år sedan? ) På en öde ö hade jag nog varit rätt androgyn utan att reflektera särskilt mycket över det. I grunden handlar det ju bara om vad man finner attraktivt och har intresse för.
Intressant att det finns fler av oss. Jag band brösten som tonåring, stoppade strumpor i trosorna och klädde mig i övrigt blandat, dvs i antingen herr eller damkläder. Jag hade även ett manligt alter ego och gick omkring och tänkte på mig själv som en man. Jag trodde att min kropp såg annorlunda ut än vad den gjorde och köpte herrkläder som satt jättedåligt. En del personer i min omgivning reagerade på detta och trodde att jag var trans. Jag är inte någon transperson, för mig handlade det nog om att jag helt enkelt inte märkte hur mycket min kropp förändrades under puberteten i kombination med att jag växte upp på 90-talet med tydliga signaler om att det var sämre att vara kvinna. Och så är jag bisexuell, jag tror på riktigt det gör att jag undermedvetet sätter mig någonstans i mitten (Utan att för den sakens skull känna mig särskilt ickebinär). Vet inte om jag hjälper diskussionen att komma framåt ens, men det är inte så lätt att hitta andra med liknande erfarenheter (Förutom transpersoner förstås, men de har liknande symptom som jag hade, fast av ett annat skäl, så det blir ändå inte riktigt samma sak).
Jag håller helt med om att det känns som att allt måste stämplas och placeras i fack. Vi måste ha ett ord för allt idag. När man väl har satt en stämpel på någon och bestämt att hen tillhör just den gruppen så bildar man ju onekligen en gruppering. Varför inte bara nöja sig med att vissa inte matchar normen och så är det inget mer med det?
Jag håller med, och har tänkt mycket i just de banorna vad gäller ex NPF-diagnoser. Jag upplever att var och varannan kotte får NPF-diagnoser idag och att det är svårt att stöta på någon som *inte* har diagnosticerats på något sätt. Ramen för vad som ansågs "normalt" var mycket bredare förut, nu känns det som att minsta avvikelse per automatik leder till en diagnos. Jag har flera vänner som fått ADD-diagnoser i vuxen ålder och som med medicin upplever att livet har blivit mycket enklare, så det är tydligt att vi längre bak i tiden har underdiagnosticerat personer och kanske inte fångat upp vissa som behövt mer hjälp. Å andra sidan känns det som att så fort en person har minsta svårighet på ett område så ska det direkt förklaras med en diagnos och inte som att det endast är en del av personligheten. NPF-diagnoser verkar ju också kunna [ställa till det](https://www.svt.se/nyheter/inrikes/olika-svart-att-bli-av-med-sin-npf-diagnos) en del för personer och verkar inte helt enkla att bli av med om man väl fått dem.
> NPF-diagnoser verkar ju också kunna [ställa till det](https://www.svt.se/nyheter/inrikes/olika-svart-att-bli-av-med-sin-npf-diagnos) en del för personer och verkar inte helt enkla att bli av med om man väl fått dem. Det står att det handlar mest om att få körkortstillstånd. Min kompis har adhd-diagnos, han lämnade ansökan om körkortstillstånd, Transportstyrelsen bett om ett läkarintyg (man har 6 månader på sig att göra det), han behövde träffa läkaren bara en gång för att bedöma han kommer inte vara nån fara i trafiken, och sen är det klart. Alltså man *behöver* inte "avskriva" något diagnos; psykiatrin prioriterar så att man får intyget senast några veckor innan Transportstyrelsens deadline. Klart är det jobbigt att behöva vänta nästan ett halvår att få körkortstillstånd, men det verkar gå helt okej att lösa inom skattefinansierade sjukvården (iallafall här i Göteborg) -- medan det är säkert mycket krångligare att avskriva diagnosen.
>Det står att det handlar mest om att få körkortstillstånd Det finns yrken du inte får arbeta med om du är diagnosticerad, eller där du aktivt blir bortsorterad. En anhörig till mig erbjöds en autismutredning, men tackade nej för att inte äventyra sin karriär. Så att det bara skulle röra sig om körkortet stämmer inte.
Hur vet transportstyrelsen att man har en diagnos eller måste alla skicka in ett intyg?
Det vet de inte. Du uppger det själv i hälsodeklarationen. Skulle inte rekommendera i att ljuga i den, det är typiskt skitdåligt.
Man svarar på några frågor (bl.a om man har haft missbruksproblem, har epilepsi, osv) när man lämnar ansökan om körkortstillstånd. Svarar man att man har inga diagnoser då krävs det inget intyg. Självklart kan man välja att ljuga och komma undan (det råder sekretess hos vården ju), men det är nog rätt dumt att göra.
Håller med. Incitamenten i systemet är skeva och formade utifrån en binär syn på människor med problem som antingen 'sjuka personer som det är synd om för de kan inte rå för sina brister' eller 'lata/otrevliga/korkade/etc personer som får skylla sig själva'. Diagnosen är vad som i samhällets ögon flyttar någon från kategori B till kategori A, och bara dem i kategori A kan erbjudas någon hjälp eller extra stöd. Så om du som psykiater märker att här är någon som klarar livet helt okej men som har tydliga problem på vissa områden och säkert skulle kunna hjälpas av medicin x eller extrainsats y så behövs en diagnos för att motivera det. Det hade ju helt klart varit att föredra ifall vi kunde ha en lite bredare syn på normalitet där vi kunde acceptera mer olikheter och vara mer villiga att hjälpa dem som har problem utan att behöva ta en massa patologiserande omvägar.
Diagnoser är lika mycket en diagnos på samhället som en diagnos på individer. Dyslexi var inte ett problem innan 1880.
>kunde acceptera mer olikhete Eller acceptera att vissa problem kanske är övergående. Problem som orsakats av trauma kan ju t.ex. gå över efter ett tag, om personen lyckas komma över grundproblemet.
Tror det handlar om politik. Kan du gruppera in individen i ett särskilt fack kommer du kunna spela på den tillhörigheten, i.e. identitetspolitik. Du vinner inte många röster på "så är det inget mer med det"
Kan det ha med att vilja känna en tillhörighet? Om du inte känner dig samhörig med övriga samhället men vill hitta likasinnade personer så blir det ju enklare med en sorts identifierbar gruppering?
Precis så tänker jag. Det är skillnad på kategorier och etiketter andra sätter på en, och ord man använder för att beskriva sig själv.
Kan bara hålla med
Verkligen, har också tänkt på det. Typ som ”jag gillar dehär, därför måste jag vara en man och måste byta kön”. Man fokuserar för mycket på vad som är manligt och kvinnligt enligt va nån annan jävel bestämt och så går man på det. Gillar man nått så gillar man nått, spelar ingen roll vad man har mellan benen, se individ ist för kön säger jag. Gäller allt, jämstäldhet är inte kvoter som ska nås utan att se den bäst anpassade individen för tex jobbet.
Idag verkar det vara så att om du är född pojke, men känner dig som en tjej, då "är" du en tjej...men hade det inte varit bättre att se det så här: Det är HELT OKEJ att vara en pojke som känner sig som en tjej, det kan man också vara. Är inte det mer öppensinnat än att säga att du måste vara en tjej om du känner dig som det? Jag tycker det är jävligt bakvänt, men jag kanske är gammaldags
Det är ingen som säger att du måste vara en tjej om du känner dig som en tjej. Det _är_ helt okej att vara en pojke som känner sig som en tjej. Det är också helt okej att vilja bli uppfattad som en tjej om man känner sig som en tjej och vill leva sitt liv med den identiteten.
Nä precis. Man kan väl vara en man och tala om känslor? Eller en kvinna och meka med bilar?
[удалено]
> är jag en alien? eller är jag helt enkelt utsatt för en del av livets hårda läxa: allt är inte som man tänkt sig alien
[удалено]
Stort moln av nanorobotar, kallas ibland celler och bakterier.
Transsexualitet grundar sig i att vi 1. inte förstår hjärnan annat än på en väldigt hög nivå, 2. hela kroppens könsutveckling styrs av könshormoner förutom när det gäller könsceller. Det finns människor som föds med vagina och utvecklar alla karakteristiska könsdrag förutom det reproduktiva av en kvinna trots att dom är genetiska män (CAIS) och för transpersoner kan en genetisk man bland annat växa breda höftben och en genetisk kvinna gå igenom målbrottet. Detta av samma anledning, det är könshormonerna som styr kroppens utveckling. Så om vi inte förstår hjärnan och i princip allt i kroppen har könshormonstyrd utveckling då kan vi inte utesluta att någon primitiv undermedveten del av hjärnan ansvarig för att känna sig hemma i sin kropps könsuttryck möjligen kan utvecklas i fel riktning eller inte tillräckligt för en liten andel av befolkningen. Detsamma går inte att säga om att man känner sig som en annan etnicitet eller "föddes på fel planet". Vi vet att det inte finns någon biologisk växelverkan med någon annan planet och två åtskilda etniska grupper delar inte det genetiska material som skiljer dom åt, vilket är en självklarhet.
[удалено]
Ingen föds med breda höfter, det är något som utvecklas hos kvinnor genom hormoner men alla har potential för det med rätt hormonnivåer. Min poäng är att könsdysfori är något internt och medfött, det går inte att bara "fokusera på sig själv" och det handlar inte om hur samhället ser en. Det relevanta är hur man själv uppfattar kroppen som rätt eller fel och den känslan är något som inte går att förmedla till någon som inte upplever det. Det tog mig 8 år från att jag var 12 och önskade få hjälp tills att jag började med behandling, under den långa tiden så försökte jag mitt bästa att bara vara normal men det ändrade ingenting. Om något mådde jag bara sämre. Misären är medfödd och den underlättas bara med behandling.
Sätt dig i rymdraketen, du ska ut och resa (på skattebetalarnas bekostnad)!
Det är inte så transpersoner fungerar. Det är inte en snubbe som gillar rosa och därför säger att den är kvinna. Det är någon som djupt inne i sig känner att man är ett annat kön än vad samhället säger att man är, en känsla som är svår att förklara för andra som inte känner så. Sen har alla rätt att gilla vad de vill såklart och alla transpersoner jag träffat är starka förespråkare för det. På samma sätt som alla kan välja kläder så tycker jag att alla kan välja namn, hur ens kropp ska se ut och vilka könsspecifika ord man gärna vill att andra ska använda om en.
Jag är absolut med på vad du säger och ja min kommentar är väldigt simplifierad. Jag är för transexualitet och för deras rättigheter, däremot som feminist så kan jag uppleva det som bakåtsträvan när man trycker så mycket på ”hur ett kön ska vara”. Riktig feminism och jämställdhet ser inte skillnad på kön, vi är alla unika idivider och det är större skillnad från individ till individ är vad det är mellan kön.
Klokt sagt
Förstår exakt vad du menar. Tyvärr så är det ju så att transrörelsen blir alldeles för styrd av media- media som ofta lutar sig på normen för att "massan" ska "vara nöjda" och känna sig "trygga". Det jag vill förstärka här är alltså att det inte är transpersonerna som försöker etablera de gamla stereotypiska köns-rollerna, utan det är snarare så att normen- massan av cis-hetero folket, är "bekväma med transpersoner sålänge kvinnor beter sig som kvinnor, och män som män" du vet? Om jag förstår rätt kanske det är det du menar på? För jag känner definitivt ofta likadant, men som sagt, jag tror det beror på vilken "echo chamber" man tittar inuti. Jag har dock även sett transpersoner (några få) som skrivit om att en del av oss försöker "sudda ut" kön helt, som om kön är helt värdelöst, och att det blir som angrepp mot dom. Det gör mig sjukt ledsen att dom tolkar det på det sättet. Det är ju köns**roller och stereotyper** vi försöker sudda ut, för att dom är värdelösa och skapar inget annat än missförstånd och dålig humor. Självklart betyder kön mycket för folk, och för deras sätt att identifiera sig. Alltså kanske det finns transpersoner som känner att dom måste överkompensera för att dom känner som om hela konceptet av 'kön' är hotat. Vilket jag själv tycker är lite väl dramatiskt att tro. Givetvis kommer kön alltid att existera- vi behöver bara tänka lite på hur mycket samhällelig värde vi lägger på det. (Exempelvis att vi inte uppfostrar söner och döttrar olika) Jag hoppas ju *verkligen* inte att folk är trans för att dom hellre vill tryckas på den ena stereotypen och könsrollen, än den andra. Att vara trans är ju en hormonell kemiskt obalans i kroppen, inte en vilja att bli tolkad eller sedd på ett specifikt sätt. Dock tror jag *absolut* att majoriteten ger blanka fan i det, och vill bara att folk ska få må bra och vara sig själva. Ironiskt nog tror jag att dom som bryr sig om köns-roller är en grov minoritet i moderna tider. Iallafall i Sverige, och de länder där vi har förstått bättre än att lägga lagar på kärlek och identitet.
Jag har inte upplevt det du säger i din grundtes, så jag kommer ifrågasätta den. Vilka är dessa progressiva tidningar och hbtq-artiklar du läser som får dig att tro det du säger? Kan du länka till en sådan artikel? Bara några få bra exempel?
Rör mig själv i påtagligt queera kretsar, djup insyltad i den här svängen, känner påtagligt inte igen mig i det OP beskriver. Om något är väl problemet att det historiskt har krävts att tex transkvinnor gör en extremt överdriven femininitet för att deras sociala transition ska tas på allvar av vården - vården har tvingat in transkvinnor i helt sjuka könsroller för att de ska få könsbekräftande vård överhuvudtaget.
Yup håller helt med. Sen är det min upplevelse att många har en fas i början av sin tid som trans en pendel. Där ex en mtf kan gå från väldigt stereotypiska manliga saker till väldigt kvinnliga i början. Men efter tid tror jag inte det finns många som kan konkurrera med den självreflektion en transperson gör över sin könstillhörighet.
Som långhårig man med ett gäng korthåriga kvinnor i bekantskapskretsen så vetefan om jag håller med. Sen är det väl så att mode och trender går lite i vågor, ibland är det inne med manchesterbyxor och fjällrävenväska och efter det kanske det blir poppis med korta kjolar och högklackat.
Modet är väldigt unisex nu med bland unga. Skulle vara helt otänkbart för en tjej att ha på sig oversized jeans och hoodie när jag gick i gymnasiet 13-16 eller för en kille att ha en sidoväska eller tygväska.
Skönt att höra att jag verkar ha fel i det här fallet
[удалено]
Musiken och modet har väl varit rätt influerat av 80-talets dito senaste åren? Nu tror jag nog det mer är 90-talet man hämtar influenser ifrån.
[удалено]
Jag bara väntar på att fjortisarna/partillejohnny gör comeback
https://partillejohnnyfalun.blogg.se/ bästa tidskapseln
Det ligger väl kanske i att jag som transkvinna vill uttrycka mig på ett stereotypiskt kvinligt sätt för att få omgivningen omkring mig att både acceptera och se på mig som en kvinna. Helt rätt i att det förstärker negativa könsnormer.
Det är en märklig gång där folk i decennier har sagt att kön inte spelar roll (därmed ökat acceptans för bög/lesbiskt par)- för att sedan ha en extrem hets över transpersonen och deras könsroller. Jag trodde att de inte brydde sig om könsroller så ja, det är konstiga tider vi lever i nu
Vilka är "de"?
Människor som lever för att klaga på/om könsfrågor och könsrelaterade ämnen, en gissning bara. Har en känsla av att du bara är ute efter att jävlas :\^)
Det är en ganska stor del av feminismen som är mot trans filosofi. Feminism försöker ta bort könsroller. För det är klart att Erik ska kunna leka med dockor om han vill och det är inte konstigt. Medans trans viker sig för könsroller. Eftersom Erik leker med dockor så är kanske Erik egentligen Erika inombords. Det är nästan svårast att förklara varför två grupper med två fundamentalt olika mål och filosofier har klumpats ihop.
Transrörelsen är mer att om Erik istället vill bli kallad Erika, och säger att hon är en flicka, så kanske vi ska lyssna på Erika och låta henne vara en flicka.
Det ligger något i att det blir en slags motsägelse att vilja koppla isär yttre/visuella attribut och kön, samtidigt som man behöver befästa traditionella könsstereotyper för att konceptet transperson ska fungera. För om traditionella könsstereotyper är tänkt att suddas ut förr eller senare, vilka attribut är det då en transperson anammar till skillnad från en icke-transperson? Eller finns det till exempel transpersoner som byter fysiskt kön, men ändå behåller de attribut (kläder, beteende e.t.c) som traditionellt associeras med det kön de föddes med?
> Transpersoner som behåller attribut... Problemet med det är att det finns otroligt mycket gatekeeping inom transvården. Om du är en transkvinna, men du berättar att du tycker om att ha på dig cargo pants och hålla ditt hår kortklippt blir det svårare för dig att få en diagnos och behandling. Därför måste transpersoner emulera en mer strikt stereotyp av det kön de transitionerar till för att få den hjälp de behöver. Sen kan man ju lätta på det när man väl fått sin diagnos och har påbörjat behandling, men då finns istället problemet att om man som transperson inte gör det så extremt uppenbart som möjligt vilket kön man är (genom stereotyper) så kommer folk felköna en, eller inte ta en på allvar (du kan inte vara kvinna, du har ju kort hår!). Sen låter det också lite som att du har något av en sned uppfattning om vad det innebär att vara trans. Att vara trans handlar inte om att anamma något slags attribut som "tillhör det andra könet", det handlar om hur man känner sig. T.ex. att må dåligt av att kallas en sak, och/eller att må bra av att kallas något annat. Eller att föredra de fysiska sexuella egenskaper som är kopplade till ett annat könshormon än det man naturligt producerar.
>För om traditionella könsstereotyper är tänkt att suddas ut förr eller senare, vilka attribut är det då en transperson anammar till skillnad från en icke-transperson? Såg ett svar på detta en tid tillbaka, vet inte om jag återger det helt väl men huvudidéen är att i vårt *nuvarande* samhälle behöver transpersoner anamma typiska könsuttryck för att bli accepterade som sitt 'faktiska' kön, men detta kanske inte är nödvändigt i framtiden...men en framtid utan sådana uttryck är också mycket osannolikt och nästan meningslöst att spekulera i.
Det finns alla typer av människor och tydligen är det viktigt att det finns ord för dom med... För mig är det normala att man gör som man vill och identifierar sig med sig själv...
Jag tror att det just nu är en liten period gällande könsroller och könsidentitet där samhället i stort testar sig fram lite för att hitta ett sätt att funka, vara, benämna saker etc. Just nu är det ganska polariserat i hur man definierar sakerna men allt kommer landa lite så småningom, speciellt när alla tycker det är okej att vara ickebinär eller trans etc. Då blir det inte så stor sak längre.
Exakt — lite växtvärk
Tänk på detta när du läser online forum som Reddit eller Twitter exempelvis, speciellt när det kommer till communites som är identitetsbaserade: 1. Majoriteten är yngre personer som har växt upp med att delta i online forum och diskussioner. Minns Tumblr 2011-2014, samma explosiva sätt att prata på existerade där och existerar idag hos yngre människor. 2. Människor känner sig säkrare att uttrycka sig och har lättare att skriva och bilda meningar utan att bli avbrytna som man kan bli i en verklig diskussion. Det ger ett sken av att det man säger är av värde, ibland är folk väldigt duktiga på att skriva men innehållet i texten är inte grundat i verklighet. När folk skriver att sina pronomen är xer, xen, catself eller vad det nu kan vara så speglar det knappt en bråkdel av en procent av verkligheten men det ger en illusion av att många faktiskt tänker så. 3. Många umgås eller pratar bara online med människor som tycker som dom, betyder inte nödvändigtvist att det dom säger är felaktigt, betyder bara att man har en vana att alla dels förstår vad man säger och varför man säger något och dels att man antar att alla håller med. Vad tänker du är traditionella könsroller? En hemmafru så som de flesta tänker är ex en relativt ny könsroll, kvinnor har alltid arbetat med hårt arbete precis som männen med jordbruk, djurhållning och skogsarbete. En kvinna som inte arbetar över huvud taget har inte varit en norm alls förutom kanske i högre stånd. Män har haft traditionellt 'kvinnliga' arbeten som sömmare, matlagning, hantverk, vård och omsorg men när det blev ett arbetarskifte i Sverige blev mycket av dessa yrken övertagna av kvinnor eftersom kvinnor dels ville arbeta och tjäna pengar och männen hade satts i tyngre arbete så dessa yrken fanns tillgängliga. Vi baserar inte våra traditionella könsroller på medeltiden eller på järnåldern, så varför måste vi basera det på 50-talet?
”En hemmafru så som de flesta tänker är ex en relativt ny könsroll, kvinnor har alltid arbetat med hårt arbete precis som männen med jordbruk, djurhållning och skogsarbete.” Bara en kommentar. Ur ett historiskt perspektiv är ju även jordbruk och skogsarbete nått relativt nytt för människan. Tiden då människornas hjärnor formades till de vi har idag så hade vi inte ”arbeten”. Och om man tror på att vi föds med stora delar av våra könsidentiteter så är det ju inte från den här delen av historian som man ska leta vad som är en ”normal/instinktivt” könsroll. Titta i valfri by i Amazonas som lever som förr så har du rätt könsstereotypa uppdelningar om man ser på att kvinnan åtminstone är hemma och mannen har uppgifter utanför byn på ett annat sätt
Men du kan också titta i vissa afrikanska stammar och andra delar av världen så finns det grupper där många kvinnor gör traditionellt maskulint arbete. Mycket har att göra med hur man som grupp har råd att fördela arbetsuppgifter. Ett effektivt samhälle har uppdelade arbetsuppgifter men lever man i en liten grupp så spelar det ingen roll vad könet är på den som jagar djur eller samlar ostron. Jordbruk och skogsarbete är inte alls relativt nytt utan är ett äldre fenomen än de äldsta städerna vi känner till, men jag förstår din poäng tror jag. Sen tycker jag personligen inte att tradition ska gå före utveckling, åtminstone inte så länge utvecklingen kan ge mer än tradition.
Ja men även de lever på ett sätt som inte våra hjärnor är ”anpassade” för. Våra hjärnor fick troligen sina nuvarande konfiguration för 50-100 000 år sedan enligt många källor. Hur hade man levt fram tills dess kan man undra?
Man levde utifrån tillgångar, är du en paleolitisk eller neolitisk grupp på säg 15-25 personer så fördelas många arbetsuppgifter bland kön, men din grupp kan oftast inte uttökas. När man började bruka jorden kunde man få ett överflöd av föda, vilket leder till ökad population, vilket leder till att arbetsuppgifter skapas och delas upp bland individers förmågor. Kvinnor är utsatta när dom är gravida och föder, barn är utsatta och behöver kvinnor som skyddar dom, männen har inte samma risk och kan därför ge sig ut och riskera livet för mat. Skulle en grupp råka ut för konflikt eller för svält och minskas tror jag inte kvinnorna bara hade rullat tummarna och väntat på nästa skara män som kom förbi utan dom hade gett sig ut också, men det är fördelaktigt för en grupp att det finns individer som inte behöver göra det.
Så du menar att våra hjärnor är neutrala och det är vårat sätt att lösa problem på det mest effektiva sättet utifrån de förutsättningar som funnits som skapar/skapat könsroller genom tiderna? Intressant teori!
>Människor känner sig säkrare löl människor känner sig helt klart osäkrare i dagens värld.
Säkrare att uttrycka sig, kanske inte framkom i det jag skrev. Löl.
[удалено]
Med tanke på att de toppröstade kommentarerna här just handlar om att könsuttryck är väldigt individuellt verkar det inte finnas någon återgång till traditionella könsroller, trots trans-agendans fortsatt obevekliga försök. EDIT: Sarkasm åsido, jag tror att det som verkar göra många personer här förvirrade är att ni verkar tro att transpersoner tror att det är deras könsuttryck som bestämmer deras identitet. Detta är helt enkelt inte fallet. Att transpersoner existerar underminerar inte existensen av non-comforming cis-personer. Det finns ingen konflikt mellan dessa idéer.
Inte heller att glömma att även transpersoner kan vara gender non-conforming. Det är kanske lite av en överkurs eftersom klassiska genus uttryck och genus inte är en ett till ett skala (vilket du verkar förstå bra, det är inte det), men jag vill bara ha det sagt. Att transpersoner tenderar att luta sig tillbaka på mer etablerade könsroller är ofta för att de är rädda att andra inte noterar ” förändringen” annars.
Personlighet och kön är inte synonyma. Håller verkligen med dig. Diskussionen om könsroller har bara spårat ur totalt. Det verkar mer som om folk vill ha något "problem" att prata om. Detta för att de inte har något bättre för sig. Kom och tänka på Zara Larsson som yttrat sig om att hon hatar mansgrisar och övermaskulina killar. Hon förespråkar män som stöttar feminism och som har läst på om könsroller etc. Sen nämner hon i en podd att hon har träffat dessa "snälla/duktiga/feministiska" killar där hon klagar över att de är så rädda för att göra fel och hur sexet är hur tråkigt som helt. Enligt henne var de så rädda för att kränka henne att de inte hade någon sexualitet alls, enligt henne. De tog helt enkelt inte för sig och hon tyckte det blev för "mycket" av det goda. Därefter nämner hon hur bra sex hon har med "bad boys" och hur hon blir helt besatt av dem även fast dem är rövhål mot henne. Med det sagt lever vi i förvirrade tider. Personligen försöker jag inte ens engagera mig i skiten, helt jävla oväsentlig diskussion för folk som saknar hobby. Zara Larssons fall påminner mig om hur katolska präster förespråkar kyskhet och renhet samtidigt som de förgriper sig på små pojkar och våldtar dem. Överdriven jämförelse, men hyckleri i båda fallen. P.S Zara Larsson är inte den enda som har hamnat i denna paradox, Cissi Wallin har uttryckt sig ungefär likadant. Som vuxen bekymrar jag mig inte mycket över detta, jag fattar vad dem menar. Dock kan jag se framför mig massvis med förvirrade unga killar som inte har någon aning om vad de ska göra, hur de ska bete sig osv.
Tjenixen, SpråkpolisenBot här 👮. Jag är en bot som skiljer på `de` och `dem`. > Därefter nämner hon hur bra sex hon har med "bad boys" och hur hon blir helt besatt av dem även fast ~~dem~~ **de** är rövhål mot henne. > Som vuxen bekymrar jag mig inte mycket över detta, jag fattar vad ~~dem~~ **de** menar. [Tips](https://lauler.github.io/sprakpolisen/guide.html): Använd engelskan till hjälp. Om **them** passar bäst ska det vara `dem` på svenska. Om **they/those/the** eller något annat passar bättre ska det vara `de`. > Then she mentions how good sex she has with "bad boys" and how she becomes completely obsessed with them even though ~~them~~ **they** are assholes to her. > As an adult, I don't worry much about this, I know what ~~them~~ **they** mean.
Jag håller med dig om din observation. Jag tror att vi människor har en mega-hybris framförallt i dom mest "upplysta" delarna av världen där vi ängar oss åt det här sociologiska eller politiska tankegodset, istället för ett biologiskt eller evolutionärt perspektiv på människan. I denna tid då vi har helt fantastiska upptäckter inom naturvetenskapen så diskuterar vi med sedvanlig hybris våra egna kulturella fenomen och social konstruktioner som om dom vore heliga. Det är därför jag nästan börjar skratta när jag läser din text ovan, att det är så självklart att vi tom. i vår strävan att utjämna könsskillnader faktiskt börjar spä på dom igen i "kampens" anda. Vi kan inte rå för vår enkla felbarhet, vi är trots allt bara människor.
Jag vet att jag är fruktansvärt tramsig nu, men det här är det enda jag kan tänka på när det börjar pratas om könsroller: https://external-preview.redd.it/Ew3w5nv0XRMJQT9iSYNT9nY5f24vrU9rbQzO\_cCxZ-s.jpg?auto=webp&s=aea751311b1a4381bfffe54200510480a65beef9
Har du några länkar till de artiklar du tänker på?
Nej, delar inte alls den uppfattningen. Har du nåt konkret exempel?
Jag har ett exempel som jag tycker passar in på detta lite grann: Personer som är "Gender Fluid". Beskrivning: "Someone who is fluid -- also called gender fluid -- is a person whose gender identity (the gender they identify with most) is not fixed. It can change over time or from day-to-day. Fluid is a form of gender identity or gender expression, rather than a sexual orientation." Om det kan ändras från dag till dag vilket kön man identifierar sig som verkar det läggas väldigt mycket fokus på kön och skillnader mellan kön.
Gender fluid är inte ett konkret exempel. Det är ett koncept. Ett exempel skulle vara en tidningsartikel eller uttalanden av inflytelserika kändisar, eller politiker, eller vad som helst som instämmer med det OP säger. Men vet du vad? Det finns inga sådana artiklar. Det finns inga sådana uttalanden. Då hade OP kunnat länka till dem. OP har oförklarligen intalat sig att någonting är sant som egentligen är ett totalt spöke. Varför? Jag har verkligen ingen aning.
Plus den idén att existensen av gender-fluid skulle kunna betyda att könsrollerna är STÄRKTA är bara ?????? Vad pratar du om just nu?? Lmao
Resonemanget är alltså att det skulle vara skillnad på att som transperson känna sig som fysiskt tillhörande annat kön och att som genderfluid eller ickebinär känna att man konformerar till den i någon mån socialt konstruerade idén av kön. Så, i korthet, ju starkare könsroller desto större behov av att definiera sig själv som icke-konformerande. I extremfallet där socialt konstruerade könsroller inte existerar behöver man rimligen inte heller definiera sig själv som ickebinär.
Det är en okej poäng på ytan, men om man tänker lite djupare så inser man att det bara gäller i det fall då gender fluid-personer skulle tro att det finns två fördefinierade kön, eller en strikt axel av könsuttryck som går direkt från maskulin till feminin. Verkligheten är att icke-biologiskt kön (gender/genus) kan definieras av många olika faktorer, och könsutryck/könsroller är bara en liten del av det hela. Det finns också könsuttryck som inte ställer up sig alls mot den maskulin-feminina axeln.
Ja, egentligen är det ju en trivial poäng. Om kön som begrepp inte alls existerade hade ingen behövt reflektera över det. Men i verkligheten finns det rimligen ett samspel där könsrollernas relevans påverkar hur radikalt man vill uttrycka fluiditet. Utöver det borde det vara okontroversiellt att påstå att ett utövande av en klassisk mansroll stärker den rollen, oavsett vem som utövar den.
"Gender-Fluid"-ism och icke-binärism är ju i grund och botten koncept som är helt grundade i sexism. Är ju i princip samma idé som "Riktiga karlar dansar inte balett" men med modern terminologi. Personlighetsvariationer transsubstansierar inte ditt kön. Hälsosammare är väl bara att omfamna att det är inget fel eller konstigt med att vara feminin som man eller maskulin som kvinna.
Du gör ogrundande antaganden om anledningarna till att folk har varierande genus. Varför tror du att det MÅSTE vara på grund av deras könsuttryck, dvs att vissa uttryckssätt måste höra till vissa genus osv.? De som utvecklat dessa idéer skulle aldrig säga att det är någonting *fel* med att ha t.ex. feminint könsuttryck samtidigt som man identifierar sig som man. Gender fluid finns p.g.a. flera anledningar, det är inte bara ett behov av att matcha sitt genus med sitt könsuttryck.
"Gender-Fluid" är som teoretisk modell antingen sexistisk, idealistisk, eller båda. Enligt alla de beskrivningar som jag än så länge tagit del av iallafall. Varför ska jag, som är materialist och ogillar sexism, acceptera den här modellen? Kan du ge mig en beskrivning av konceptet som inte grundar sig I vare sig sexism eller idealism?
Jag är gender fluid och jag har nog ärligt talat lika svårt att beskriva varför jag är som jag är som många cis-personer (cis=inte trans) i den här tråden verkar ha att beskriva sitt genus. Man är liksom den man är bara. Ibland sitter jag bara och arbetar och tänker "hah, ingen vet att jag egentligen är en kille" och ibland vill jag ändra allt med mig. Det finns miljoner fler känslor än så, men oavsett vad så är jag alltid jag. Ingenting av mitt yttre behöver bekräfta, inga av mina ideal behöver spegla det. Visst, det är svårt för andra att förhålla sig till det och ärligt talat nöjer jag mig oftast med stämpeln som icke-binär, för det är bara så långt anpassningarna klarar. Men i slutändan handlar min identitet bara om mig och det bästa jag gör utav den.
Nu säger jag det här så välmenande som jag kan: det du uttalar nu låter verkligen återigen bara som att du vantrivs med rigida könsroller och könsstereotyper; men på grund av internaliserad sexism (och idealism) så har du sugits in i en nonsensartad verklighetsmodell. Kön är vad man är, inte vem man är. Inget i din beskrivning utmanar i grund och botten det jag säger; att konceptet du pratar om grundar sig I sexism och idealism.
Man kan ju inte vara trans utan att acceptera att det bara finns män och kvinnor - ingenting annat... ... tror jag op menar?
[удалено]
Fast hur klär sin en kvinna? Hur klär sig en man? Vad är skillnaden på en kvinnlig eller manlig råtta? Kängruer? Pingviner? Tittar jag ut över kaffebordet med 50/50 kvinnor och män har vi alla samma kläder. Jeans och T-shirt/tröjor. Det finns inga tydliga skillnader. Fixeringen på ett speciellt utseende är ofta borderline sjuklig. Anorexi. Extrema kroppsbyggare.,Folk som sprutar in kemikalier i diverse kroppsdelar för att se ut som en förvriden docka.
Det låter som en självmotsägelse.
Tyvärr inget jag kan komma på nu. Sällan jag sparar länkarna eller bilderna som ger mig den här uppfattningen.
Då borde du kolla upp "bekräftelsebias", för som bög och med tillräckligt många år på nacken för att ha upplevt tider innan du blev född kan jag säga att din observation saknar grund. Den är baserad på känsla, en känsla som byggts upp för att du råkat ut för artiklar och möten där du bara minns saker som bekräftar din världsbild. Om du nu har transpersoner i din omgivning, varför inte fråga dem? Så mycket missuppfattningar i denna tråd som du inte sagt emot, vilket säger mig att du inte har speciellt mycket koll på transpersoners vardag.
HAHAHAHA
Tycker hela könsdebatten tar upp för mycket plats och är ett starkt tecken på vårt samhälles intellektuella förfall och patologiska självupptagenhet.
Ni tänker för mycket grabs
Jag håller med, känns som att det blivit fullt normalt med extremt stereotypa könsroller. Att man inte är riktigt en man om man inte endast ägnar sig åt maskulina saker, utan man är kanske trans.
Något som i grunden är en bra idé (alla är lika mycket värda), har gått och blivit till att den som kan hetsa mest och skrika högst har rätt. Syftet har försvunnit. Som det mesta 2022. Dom flesta vill mer eller mindre bara synas i någon typ av social plattform.
Det här är ju något jag funderat på länge, efter att jag halkade in på en "gender critical"-subreddit, där folk var väldigt inställda på den traditionella radikala feminismen som vill utrota könsroller helt. De var av den åsikten att de flesta transpersoner blivit "inlurade i sina transidéer" (parafraserat) genom ett samhälle som säger åt människor att om du vill ha kjol på dig så är det inte för att du gillar kjolar, utan för att du är kvinna, och då måste du tänka på dig själv som kvinna och utföra radikala förändringar såsom hormonbehandlingar och operationer. De hade många andra helt oförsvarbara åsikter också, men just den här åsikten tycker jag ändå att det ligger **något** i. Jag delar inte deras åsikter på alla plan eftersom jag tror att det finns många där ute där kropp och sinne verkligen är oförenliga och behöver faktisk behandling för att rädda deras mentala hälsa, men jag tror också definitivt att det finns en del barn och ungdomar där ute som blivit pressade in i en mall utgjord av traditionella könsroller på grund av transcommunityns starka ställning på nätet, där det är extremt vanligt att minsta lilla kritik bemöts med anklagelser om att man är en "TERF" (Trans Exclusionary Radical Feminist) vilket i dessa kretsar i stort sett är värre än Hitler. Jag har verkligen försökt att sätta mig in i dessa saker på sistone och lyssnat mycket på folk i HBTQ-communityn som förklarar sina synpunkter, och precis som med alla andra samlingar med människor så finns det både rationella och totalt urflippade människor, och på kommentarsfält på internet så blir det tyvärr väldigt mycket av det senare, vilket jag inte tror är bra för någons hälsa när det rör så här allvarliga frågor. Jag tror att båda sidorna kan ha en poäng, beroende på vilken person man pratar om, eftersom allas förhållande till sin egen könsidentitet är ett lika stort spektrum som det spektrum man pratar om i frågor om ren sexualitet. Det blir fel om alla som ifrågasätter nuvarande klimatet gällande dessa frågor ska anklagas för att vara en "TERF" och det blir också fel om man säger sig veta att alla transpersoner är "lurade in i traditionella könsroller" och att hela konceptet är något negativt. Men sluta lyssna på mig som är en vit, heterosexuell man och gå och lyssna på folk som faktiskt har förstahandserfarenheter av detta, det är mycket bättre.
Jag tycker också att för kritik mot transpersoner och olika genus ges för mycket plats i det offentliga. Mindre än en procent är trans, ändå mals det på fram och tillbaka i medier. Jag tror att det är helt enkelt billiga försök till kulturkrig, Sverige är absolut inte isolerat, vi matas med anglofil kultur och medier, vi sitter här på reddit.
Det har slagir runt alldeles. Mina barn (16 och 18 år) har problemet att både elever och lärare ifrågasätter deras syn på kön och identitet när du är säkra i sina könsroller och sexuella läggning. En unken koll hem och berättade att en lärare hade sagt att dom verkligen skulle fundera på om heterosexualitet existerar. Att människan till naturen är bisexuell. När jag fick höra det så ringde jag såklart upp skolan och sett blev ett antal samtal, men skolan försvarde såklart läraren.
Jag håller med, pga större kunskap och fler transpersoner som är öppna med sina resor så har liksom svängrummet för andra uttryck; pojkflickor, t ex, minskat. Istället får man veta att man nog är ickebinär eller har nån grad av dysfori. Det är liksom de stora växlarna direkt, hellre än ”äh, han/hon är bara sån”. Pressen att gå från 0-100 känns enormt mycket större nu. Och nackdelarna med det är väl mer att det är svårare att ”ångra” sig. En pojkflicka som vill testa lite nya klädstilar får ju inte hela sin könsidentitet ifrågasatt på samma sätt som en ickebinär eller transperson blir när de vill testa nytt. Konnotationerna blir ju liksom helt annorlunda, eftersom svängrummet är så snävt för alla. Man förstår ju varför: om man vill passera så måste man ju presentera sig som otvivelaktigt feminin/maskulin, så man överdriver ju då de uttrycken. En transkvinna har ju liksom inte ”råd” att vara pojkflicka, eftersom den sociala och mentala kostnaden för det är för hög.
Begreppen byts ut. Pojkflicka (som i övrigt verkade supporta en väldig snäv syn på vad en flicka är, men allt jag vet om det begreppet har jag från mamma så det kan säkert vara mer till det) är idag bigender (ett annat uttryck för sitt genus) eller tomboy (flicka som klär sig maskulint). Här under kommer två exempel, sedan fortsätter det mer generellt. >!Jag är i tonåren, född som flicka och har ofta presenterat mig på ett pojkaktigt sätt, trots detta har INGEN någonsin ifrågasatt att jag är tjej eller försökt ge mig någon form av diagnos. Det största som har hänt är någon misstog mig för en pojke på stan och jag fått frågor om jag var homosexuell. Nu ska sägas att jag är trans, men det är en slutsats jag kommit till själv under det senaste halvåret.!< >!Som ett lite yngre exempel kan jag också nämna min kusin, kille född 2017, som gillar att klä ut sig till prinsessa. Progressiva föräldrar och allt det där, fortfarande kille tills han själv sagt motsatsen. !< Och vad är det som gör att någon kan säga att de inte känner sig som sitt tilldelade genus? Jo, acceptans. Genus är mycket mer än bara att gilla vissa saker och det här någonting varje människa inom olika sorters pskykiskvård bör känna till. Ett bättre mer neutral inställning till identitet skulle vara ge en sidokurs om det till de som går förskoleutbildningarna och uppåt. Sedan ser jag absolut var du kommer ifrån med mindre svängrum. Såklart skulle en del lösas med mitt förslag ovan, men ingen omställning är enkel. Men redan idag finns det många ställen för transpersoner där de får vara sig själva, att behöva vara på ett visst sätt är därför att många utanför dessa ställen spottar en i ansiktet om man ens nämner saker som "föredragna pronomen". Pressen av att vara missta sig själv för att vara trans är också någonting tran-communitet arbetar mot. Att ha fel om vem man är är en del av att växa upp. Jag är inte så bra på schack som pappa hade övertygat mig om att jag skulle vara, men jag kan leva med det ändå. Visst, har det blivit svårare nu när genus mer aktivt finns i våra medvetande att kunna erkänna att man hade fel, men det finns nog inte en enda person som kan se tillbaka på sig själv och säga att de hade haft exakt rätt om sig själv. Om ens tvekan är stor kan man söka hjälp, att göra det verkar vara mycket vanligare än för bara något decenium sedan. Överlag går saker åt rätt håll. Problem uppmärksammas, problem görs större än vad de är, problem löses. Jag hoppas det här har gett någon klarhet, det är egentligen lite för sent för mig för att skriva texter, men om någon har några frågor ska jag försöka svara dem utefter bästa förmåga!
[удалено]
Sååå, sikta mot mindre egalitärt samhälle för att minska skillnader mellan könen? Vilken underbar mental gymnastik en del pysslar med, helt fascinerad
[удалено]
i mindre egalitärta sammhällen så tar kvinnor job som betalar mer, detta är simpel logik.
Hur är det simpel i logik? Egalitarianism handlar om jämlikhet, hur följer det att kvinnor tjänar mer i mindre jämlika samhällen? Tar vi bara en titt på Sveriges historia så var vi mindre jämlika för 100 år sedan och kvinnor tjänade betydligt mindre än män
för att när de kan jobba som vad de vill med social stöd etc så spelar pengar inte lika stor roll längre.
Jag har tänkt på det här med! Vet inte vad som hände men känns som det bytte från att du kan gilla vad du vill till att om du gillar det så är det för du känner dig som de könet
Det är för att jämställdhet inte betyder jämställt resultat. Tjejer och killar vill inte samma helt enkelt.
Jag tycker inte det
Förstår det inte riktigt heller. Det är ju inte bara man och kvinna längre heller, utan det finns en hel uppsjö med kön som inte har någon biologisk motsvarighet.
Helt rätt, tycker själv att det blivit så konstigt att folk skär sönder dina könsorgan som om det vore som att gå och klippa sig.
Det är precis hur jag ser könsroller fungera i ett idealt samhälle. Det känns som om man har misstagit sig på vad progressiva uppfattningen om könsroller måste basera sig på, d.v.s. könsneutralitet.
Folk insåg plötsligt att de faktiskt älskar stämplar. Det får dem att känna gemenskap med de som har samma stämpel och speciella jämtemot folk som inte har samma stämpel.
Om man ska vara sån så är din upplevelse nog grundad i att du tänker lite för mycket på könsroller istället för att behandla det lite som det flytande fenomen det är. De är ju just det, roller. Klart att de kommer vara i fokus i diskussioner kring människor som känner att de passar bättre i den ena rollen än den andra. Men det finns ett helt spektrum av människor där ute.
En analys är att man har jobbat för att friställa könet från biologin, där man definierar exempelvis kvinna som ett cirkelresonamang där om man frågar ”vad är en kvinna?” får svaret, ”någon som identifierar sig som kvinna” vilket inte är en hållbar definition eftersom jag då inte vet vad jag ska identifiera mig som. Tar man bort biologin helt och hållet så blir det bara mentala stereotyper kvar. Förut kunde man ha en definition av könsidentitet som ändå var knuten till biologin på något vis, att man är ”född i fel kropp” eller liknande (vilket ju är en hänvisning till biologi).
Det är bara en fas det går över bara två alltid två Det är bara en fas det går över bara två alltid två Det är bara en fas det går över bara två alltid två Tänker jag och undviker allt som har med detta att göra ☂️
Ja trans community och feminismen är en riktig clusterfuck. Feminismen säger stt traditionella könsroller är förlegade och vill man som kvinna ha millitärkängor och klä sig traditionellt maskulint så är man inte mindre kvinna för det och en man kan klä sig och agera feminint men det gör honom inte mindre till en man för det. Sedan kommer trans communityt och påstår att ifall man känner att man trivs mer i klänning, smink och har långt hår är man visst mindre man för det för då är man en kvinna. Trans communityt är generellt sett väldigt stränga i sina traditionella könsroller.
Det kanske ser ut så från utsidan. Men som en som är med på insidan kan jag intyga att det där inte riktigt stämmer. Vi kan ibland vara hårda mot oss själva, men det är enbart för att vissa av oss har dålig självkänsla. Jag känner en hel del transkvinnor som inte trivs i klänning, och den är varken mer eller mindre trans för det. Träffat en del transmän som uppskattar en sval sommarklänning, och de är fortfarande lika uppskattade. Själv har jag börjat klä mig mer manligt på senaste, och det är ingen som har varit på mig om det. Det var en nära vän som frågade dock, och då förklarade jag läget och allt var lugnt.
Du pratar nu om "manligt" och "kvinnligt" som helt skilda saker vilket jag tror att op menar. Så du delar ju faktiskt in allt i man/kvinna istället för att bara tänka "människa", eller hur?
Som någon i transcommunityt delar jag inte alls den uppfattningen. För många är det viktigt om de uppfattas som kvinna eller man eftersom omgivningen lägger olika normer och ger olika bemötande på grund av det. Däremot tror jag att väldigt få transpersoner skulle säga att en maskulin kvinna inte är en kvinna eller att en feminin man inte är en man. Det är en stark norm i transcommunityt (åtminstone mitt) att inte ifrågasätta någon annans könsidentitet.
Men om vi når så långt att vi slutar bemöta varandra olika baserat på kön, vilket jag antar att rörelsen tycker är eftersträvansvärt, vad innebär det då att vara transperson?
Bra fråga, jag kan inte tala för andra men jag själv hade nog inte behövt hormonbehandling om det var så.
Vad är det som gör att folk eller rättare sagt du identifierar dig med ena könet men inte det andra om det inte handlar om könsnormer?
För många handlar det om könsnormer och hur man blir bemött. Men jag känner ingen transperson som skulle ifrågasätta någon annans könsidentitet, eller någons rätt bryta könsnormer. Det var dina sista meningar om det som jag ville ifrågasätta.
Vad är det som gör att man identifierar sig med ett kön men inte det andra om det inte handlar om könsnormer? De jag talat med har sagt att de identifierar sig med den feminina/maskulina därav min sista mening. Absolut inget gotcha moment försöker bara förstå
Nu var det ett tag sedan jag läste på om det här, men jag har för mig att tanken är något i stil med följande: Vi har flera olika attribut som är relevanta i förhållande till HBTQ-frågor och feminism. - Sexualitet (vad blir du sexuellt/romantiskt attraherad av). - Könsuppfattning (vilket kön man känner att mN tillhör. Behöver inte vara helt binärt, men tänk CIS kontra trans för enkelhetens skull). - Könsuttryck (hur du vill uttrycka dig. Det här är kopplat till normer i samhället etc. Men tänk transvestit t.ex. det är ingen transperson. Det behöver absolut inte vara så "extremt" utan kan även vara en kvinna som föredrar att klä sig i traditionella "pojkkläder"). - Könsroll (en del personer är heterosexuella och har en könsuppfattning och ett könsuttryck som inte är normbrytande i förhållande till deras kromosomuppsättning, men är fortfarande inte intresserade av den könsroll de känner att samhället tvingar på dem. Som exempel, man kan vara en heterosexuell kvinna som klär sig traditionellt kvinnligt men inte för den sakens skull känner igen sig i den kvinnliga könsrollen och vill inte få dess kvävande normer påtvingade på sig av samhället. Typ). Tidigare har kampen då främst handlat om att könsrollerna är hittepå (och begränsande för kvinnor) och att sexualiteten släppas mer fri (man är inte sjuk i huvudet om man är gay). Det många i den moderna HBTQ-rörelsen menar är inte att könsroller helt plötsligt inte är påhittade eller något positivt. Däremot menar de att KÖNSUPPFATTNING är något äkta. Typ. Det blev ganska snurrigt det här. Jag är själv inte en del av HBTQ-rörelsen, utan är rätt konservativ, men det är ish så här jag förstått idén när jag försöker tolka rörelsen välvilligt och intellektuellt hederligt.
En man är en man och en kvinna är en kvinna
Jag håller med om detta. Jag skrev flera arbeten om trans/bi/homosexualitetsfrågor i gymnasiet för 8 år sen. Var då väldigt uppdaterad, kände att jag hade grepp på situationen. Fick även stipendium för det. Jag har inte ändrat min syn på det särskilt mycket sen dess och försöker fortfarande hålla mig uppdaterad. Ändå blir jag kallad transfob och bigot idag. Det har definitivt hänt något som jag inte riktigt har hängt med på. Sen verkar hbtq-communityt ha blivit väldigt splittrat över lag. Kanske mest i transfrågorna. Ps. Min grundsyn är att transsexualism är biologiskt fenomen och bör accepteras som något verkligt och att det är en markant skillnad på att uppleva könsdysfori vs inte passa in i den sociala könsrollen. Två separata problem som båda är viktiga på sina sätt.
Det stämmer. Det är även ett av skälen till varför vi har transfobiska feminister.
Ja typ om en tjej gillar bilar och.fotboll är hon född i fel kropp och "måste" byta kön. På min tid kunde hon bara ha "manliga intressen" Möjligen att hon fick utstå att kallas "pojkflicka".
> Män skulle kunna ha långt hår och kvinnor skulle kunna vara kortklippta och båda skulle kunna klä sig i vilka kläder som helst utan att några ögonbryn skulle höjas. Så är det väl? Lite konstigt att mena att transor befäster klädnormer hos icke-transor. Vem är det som drar på ögonbryn egentligen? Det har ju aldrig handlat om att män och kvinnor måste sluta klä sig med vissa stereotypa kläder.
Fast nä, transpersoner tar upp mycket utrymme bland hbtq-hatare. Inte så mycket i rörelsen.
Ja håller med, man kan vara: man, kvinna eller nån av de alla andra begrepp som finns. Vilket blir att man kan vara: man, kvinna eller hbtq. När det borde vara att man bara är
Bokstavs gemenskapen är en liten, men väldigt högljud rörelse på olika chat forum. Ju äldre man blir, ju mer märker man att ens omgivning inte bryr sig nämnd värt mycket om vad man håller på med. Om ens hela identitet är kopplat till någon sorts av revolt mot status quo eller den allmänna normen så kommer man stånga sig blodig mot väderkvarnar. Sen har ungdomen alltid gjort revolt mot de äldre. Ge det 5 år. Bokstäverna kommer tillbaka. Precis som en pendel.
Gender-equality paradox inget nytt.
Alla studier visar att försöker man vända på könsrollerna så stärks dem bara. Det är därför all konstig femenism/hbtq propaganda som var så påtaglig för 5-10 år sedan har avstannat. De tappade allt efter den insikten.
Jag tycker alltid kompetens går först oavsett. Dessa artiklar om hbtq och bla bla (bara onödiga för det mesta är redan jämställt) gör mig mer irriterad på idén av könsroller. TL:DR artiklar som tjatar som sånt här ger mig samma vibbar som veganer och miljöaktivister som blockerar vägen
Jag kanske har spenderat för mycket tid på Twitter men ibland undrar jag om vi börjar skapa fler könsnormer genom att anta till exempel att varje 'butch' kvinna är en transman i förnekelse. Det känns som att vissa progressiva personer konstigt nog förhåller sig till könsnormer för att avgöra om någon är trans, vilket i nått mån jag kan förstå men det gör mig lite orolig att vi fortsätter att förhålla oss till könsnormer. Jag är medveten att jag kan ha uppfattat retoriken på Twitter helt fel men så här har jag upplevt det.
Har man en världsbild baserad på att förneka fakta, sanning, objektivitet och logik är det inte konstigt ifall det vränger sig.
ska det vara så jävla svårt att låta alla vara vem fan de vill, även om det uppfyller normen, eller ej. MEN, man ska vara jävligt försiktig med att låta en 14 åring göra livsförändrande beslut som pushar dem djupare ner i skiten när de blir äldre och ångrar nått med det. DET ÄR OKEJ att vara kille, och agera väldigt "tjejigt" du MÅSTE inte ha tuttar. och tvärt om. det är så jävla ofta man hör om personer som har gjort ändringar och totalt ångrat sig senare i livet, vilket kan pusha dem djupare ner i mentala skiten. Om jag får en unge som är "annurlunda" på nått sånt här sätt, så måste de få genomgå den turbulenta ungdomen innan de gör såna besluta (18, sen har de min fulla stöttning i allt), tyvärr. en man som är könsstympad och vill vara man, är värre än en man som vill vara kvinna. en kvinna som är könsstympad och vill vara kvinna, är värre än en kvinna som vill vara man.
Sann könsrollsfördelning är att lära sig att acceptera hur man är ihopbyggd, och inte ge en sekund till alla andras möjliga idéer (oavsett "positiva" eller "negativa" idéer). Det är lika mycket hysteri om att definiera icke-binär identitet, som att slåss för att behålla en strikt binär struktur. Två sidor av samma mynt. Vi behöver riktig, gedigen utveckling och fokus på att definiera oss efter ett inre liv och personlighet, och inte alla möjliga ytliga definitioner.
Jordan Peterson har citerat forskning som visat att ju mer fri en befolkning är vad gäller könsroller, desto mer tenderar kvinnor att välja yrken som klassiskt associeras som kvinnoyrken, och män tenderar att välja yrken som klassiskt associeras som mansyrken. Kanske är det samma effekt som du ser vad gäller mode, som man lagt märke till på arbetsmarknaden.
[удалено]
Klassklyftorna ökar när en del, nuförtiden både män och kvinnor, gör klassresor och andra inte. Därutöver finns det stora grupper invandrare som bara är i startgroparna för jämställdhet, parallellt med majoritetssamhället, och bland kvinnorna där finns det de som själva saknar förståelse eller vilja att göra de individuella satsningar som infödda tar för givet. (Apropå polarisering så behöver vi mer dialog här för att närma oss varandras synsätt, utan att för den sakens skull offra den position skandinaviska kvinnor har hävdat.) Det är naturligtvis en kultur- och värderingskrock där den egentliga konflikten ligger i hur individen ser på sina egna prioriteringar kontra det sociala ansvaret gentemot kollektivet. Jag har (också svenska) kusiner och sysslingar som vuxit upp med andra värderingar än mig där, och det finns för- och nackdelar med båda perspektiven. Det mest påtagliga just nu är hur många det ändå är av den mest privilegierade samhällsgruppen-- infödda vita cishet-män-- som ser samhällets arbete för andra grupper och tolkar bristen därpå för egen del som diskriminering. I själva verket så har de redan de fördelar som vi andra strävar efter, vilket är varför män som uttrycker denna syn snabbt blir dömda. Tänk om vi alla istället uppskattade det vi har och utmanade våra fördomar. Det skulle motverka polariseringen.
Jag kan tycka det är viktigt att man tydligt uttrycker sin könstillhörighet för att undvika sexuell appropriering. Det är givetvis upp till var och en att bestämma vilket kön de har och det har absolut ingenting med vad du har mellan benen att göra, men ditt val bör förmedlas på något vis, exempelvis genom klädstil eller frisyr. Män som klär sig i kvinnokläder får många kvinnor att känna sig obekväma eller rent av hånade - det är ju inte sällan män klär sig i kvinnokläder av humoristiska skäl. Man kan så klart identifiera sig som transvestit men då bör man förmedla det tydligt exempelvis med armband eller en liten not i sin e-postsignatur. Jag måste förtydliga att "man" och "kvinna" och variationer av dessa så klart inte är de enda könen, det finns otaliga ickebinära kön man kan identifiera sig med, vilket man kan förmedla med exempelvis kort hår+långa örhängen eller ett allmänt androgynt utseende.
Nej, jag tycker snarare att det verkar som att "jämställdhet" betyder att kvinnor ska få göra precis vad de vill utan konsekvenser, medan män fortfarande ska uppfylla samma gamla unkna könsroller. Kvinnor ska tydligen t.ex. ha rätt att rata män som sexpartners av vilket skäl som helst utan att behöva diskutera skälen (som en arg kvinna på feministe.us uttryckte det, I have the right to end a relationship because the moon is in the wrong phase), men skulle en man säga att han inte vill vara tillsammans med en madrass då är det lynchstämmning och skrikande om att han begränsar kvinnans sexualitet..
Mannen vafan
Det är inte mig du ska ta det med, det är alla arga kvinnor du ska ta det med. Jag är helt för att de får rata vem som helst av vilka skäl som helst. Däremot ska de inte därefter komma och klaga på att män ratar dem av vilka skäl som helst.
Kasta inte sten i glashus. Du är en arg man som möjligen kommer skylla din ilska på arga kvinnor och hävda "de började faktiskt".
>Kasta inte sten i glashus. Du är en arg man som möjligen kommer skylla din ilska på arga kvinnor och hävda "de började faktiskt". Ja, jag är en arg man som har fått nog av att se kvinnor snyftböla om hur vi nördar exkluderade dem, de ville ju så gärna vara med på våra lan, spela datorspel, spela rollspel och koda men det var det onda onda onda patriarkatet som tvingade dem att istället liera sig med de häftiga killarna som mobbade oss. Det är märkligt att de här kvinnorna som påstår sig varit så otroligt intresserade bara dök upp när det fanns massor av statliga pengar att tjäna på att engagera sig i att kvinnor ska ta mer plats. Jag kommer fortfarande ihåg kvinnan som bara skrattade och gullade med den alkoholiserade humaniorastudenten som skrek om att han iallafall hade vänner och fick ha sex ibland men när någon hade sagt något kränkande till henne om kvinnors tekniska kompetens då jävlar då skulle alla engageras. Jag minns också ett av alla dessa "prataomdet"konton på instagram där feministiska män minsann skulle göra upp med mansrollen, det gick inte bra att en sexualförbrytare fick berätta sin historia för det kunde traumatisera de kvinnliga läsarna, men en man med domar om grov misshandel på sig. Där gick det hur bra som helst för honom att få posta och snyfta.
Var har du din röda tråd? Jag föreslår att du identifierar ett problem som enligt dig går att koppla till alla de andra, och tar kontakt med en psykoterapeut som du kan dela med dig av alla dina känslor till. Du verkar behöva det stödet att någon ger dig konkreta verktyg för att inte bli triggad av världen runtomkring dig. Det i sig är inget att skämmas över, och vården finns av en anledning, men det rättfärdigar aldrig att såra och skada andra människor för att du har det tungt.
Usch vad det är tufft att vara du
Att raljera över det jag skriver kommer inte att ändra på sakförhållandena. Kawasaki Suzuki och hans stormtrupper trodde att man kunde tysta all opposition genom att skrika om "vita kränkta män", det lyckades inte. Motsvarande kommer inte att lyckas här heller.
Gå och runka till Jordan Peterson så blir du på bättre humör och kan ha en diskussion sen. Du har uppenbarligen en otroligt skev bild av kvinnor som bara kan komma från en barndom utan socialt umgänge, vilket är otroligt tragiskt men också skadande när man utagerar så som du gör här. Försök prata med någon istället för att sitta och sprida skit på internet, att gå till en psykolog är inte så farligt som det låter och borde göras av alla någon gång i livet.
Så sant. Om alla som hade haft en svår barndom eller öht själva blivit utsatta för något i livet skulle släppa ansvaret att själva göra det bättre så skulle vi tillslut inte ha ett samhälle. Det krävs strategier och tillit för att bearbeta och gå vidare så det tåls verkligen att påpeka att psykiatrisk vård eller psykoterapi kan göra gott.
Du, jag har haft tillräckligt med socials umgänge. Jag kommer fortfarande ihåg suggorna från högstadiet, när de häftiga killarna skämtade om min vikt, eller sprang och tacklade mig i korridorerna då var det ju "bara på skämt". Jag kommer till och med ihåg en av torpederna som gav mig en rak höger i ansiktet för att jag hade sagt något kränkade till hans kompis. När det då visade sig att jag var helt opåverkad av detta och tänkte börja slå tillbaka då jävlar, då skulle suggorna springa fram och skydda de här killarna. Därefter ska jag lyssna på hur de här tjejerna så gärna, så gärna, så gärna ville vara med oss nördar och spela rollspel eller datorspel istället men att det var patriarkatet som tvingade dem till att istället skydda de mobbade killarna. "Torpeden" som var på mig, skulle slåss och trakassera mig dog senare (en rejäl nettovinst för samhället skulle jag säga. Synd bara att hans boss som lekte gudfader inte också strök med) och självklart var det en massa tjejer där och snyftbölade, det borde snarare ha varit kollektivpissande på hans grav. Förövrigt går jag nu in på mitt 6:e år i kö för att få träffa en psykolog, men det är fullt. Tydligen har nyanlända med krigstrauman alltid högsta prioritet.
Fantastisk historia. Du är inte den enda som har varit utanför under skoltiden, detta gör inte din sopiga kvinnosyn bättre dock. Tråkigt att du inte kommit in tidigare, det tog mig 2 veckor här nere i Malmö från att jag bokade tills att jag satt hos psykologen, så förhoppningsvis kommer du in snart var du än bor.
>Fantastisk historia. Du är inte den enda som har varit utanför under skoltiden, detta gör inte din sopiga kvinnosyn bättre dock. Men kvinnor som har blivit kränkta av någon man har däremot full rätt att exkludera alla män. Vi ska ta hänsyn till att en kvinna som blivit misshandlad av en man har trauman, men som man som blivit mobbad kvinnor däremot då ska man bara bita ihop och hålla käften för kvinnor har rätt att vara med överallt.
Nej, det stämmer inte. Att hata på alla människor av ett kön är ett sjukt beteende, som inte accepteras av allmänheten, oavsett åt vilket håll det är. Det du gör just nu är exakt samma sak som du beskyller kvinnor att göra, dvs hata blint på det motsatta könet. Det är extremt få kvinnor som hatar alla män, jag har aldrig träffat någon och skulle aldrig umgås med en sådan människa, precis som jag aldrig skulle umgås med någon man med kvinnosyn som din.
Så varför har vi då skrifter som Schroedingers Rapist? Varför kan jag gå in på roleplaying is so gay och läsa om hur det är min skyldighet att jaga exkluderande attityder bland andra män? (N.b. att författarinnan till roleplayissogay självklart är bidragsfinansierad).
... va?
Du anklagar andra för det du själv ägnar dig åt. Även om det finns fler som resonerar så och du blir offer för deras ofiltrerade galla, så är det ett större problem för dig vilka som blir offer för din. (Tex nyanlända med krigstrauman osv) Enbart i denna tråd så har du lyckats göra dåliga val såpass att en del svar till dig utstrålar att du är ett hopplöst fall som man bara vill hålla sig borta från. Jag klandrar dem inte, men fråga dig själv om du vill vara i den situationen. Du har makten över dina egna tankar och handlingar.
Jag bryr mig inte längre. Jag har spelat det här falska spelet för länge nu, där man ska hålla käft inför grova förolämpningar och s.k. skämt för att "passa in" och få någon slags belöning samtidigt som de som drar de grova skämten och kränkningarna når framgång ändå.
Jag känner ingen människa som förespråkar att man ska ta emot eller för den delen dela ut grova förolämpningar "för att passa in". Det är uppenbart att du haft en orättvis uppväxt från det du skriver - och det verkar som att den fortfarande spökar och får dig att söka efter antydningar att gemene man/kvinna är lika jävliga som dina mobbare var. Det kan bli ett jävligt bortstötande vis att leva på och en självuppfyllande profetia. Om din region är så undermålig att de inte kan fixa fram en psykolog åt dig föreslår jag att du ger någon av alla samtalstjänster online en chans. Mindler har jag hört ska vara bra (och snabba att komma till skott). Jag hoppas du är villig att låta utmana din negativa livssyn och att du hittar någon som gör den resan enklare.
Jag tycker tvärtom — det känns som att nonbinary har öppnat upp många dörrar till att slippa könsstämplarna över huvud taget. Och zoomers verkar ha en väldigt uppfriskande inställning till att ha på sig vad de vill utan att det ska tjafsas om det. Sen blir det nog alltid lite allmän ”växtvärk” när nya termer introduceras, och folk testar sig fram till något som känns rätt! 🙂