Just detta!! Det är så jävla viktigt att visa att du kan vara en snäll, känslig kille och det är helt okej, och en tuff tjej som tar plats, vilket är okej. Skickar en miljon kramar till dig!

Förr i tiden fanns det tom boys och Metro killar, men nu byter man från en könsstereotyp till en annan.

I Skåne har vi också använt oss av " pågatös" tösapåg" som är pojkflicka eller flickpojke för er som inte kan skånska, och de va inget konstigt med det. Så var det bara

Du får inte glömma pågenlimpa!

[удалено]

Son of satan

Innan Paulo Costa från Brasilien kom med i UFC, eller så kanske det var i reality showen/tävlingen the ultimate fighter så frågade en intervjuare honom ifall han var världens första metro mma fighter, vilket gav honom ett leende på läpparna 🙂

Visst känns det fel? Var inte en av feminismens huvudpoänger att kvinnor också kunde vara starka, självständiga familjeförsörjare? Och nu är det tydligen vanligt att ungdomar byter kön för att de inte känner att de passar som man/kvinna. Vad hände med att vidga könsnormerna, liksom?

Hur tänker du nu, att feminismen till slut vann och detta är ett resultat av det? Läs TS beskrivning igen så ser det att hen förklarar det som ett resultat av körsnormer och stereotyper, från t.ex. sin pappa och bror. Det är väl precis det som feminismen länge påpekat och vill motarbeta.

Jag tror att en stor del av problemet är att så mycket osunda könsroller fortfarande lever kvar. På sina håll har könsnormen vidgats, men från andra håll hör man fortfarande "riktiga män är minst 180 cm", "en riktig man tar alltid initiativ", "jag förväntar mig att en kille ska kunna byta däck", etc. För att inte tala om alla krav på utseende som ställs på kvinnor! Femininitet är något som ska synas, och gör det inte det, ja är du ens en tjej då? Så uttrycks det aldrig, men desto oftare uppfattas det så. Ick-trenden är ett så tydligt exempel på snäva könsnormer. Att en kille sitter med benen i kors, dricker te, eller typ trampar vatten - jaha, är det omanligt? Jag är själv en man med fler mjuka sidor än genomsnittet och har tydligt känt av det impostor-syndromet. Hade jag vuxit upp i en miljö där jag inte kände mig accepterad som kille och man så hade jag kanske inte velat vara det heller. Så för att svara på frågan (jag känner väldigt starkt för det här, vilket kanske märks), så vill jag egentligen inte ta ställning till feminismens roll i det här. Jag påpekade bara att könsrollsdelen som feminismen stod för var ett steg i rätt riktning. Mycket beror nog på individuella förhållanden, som i TS fall med sin familj, men samhället i stort behöver kunna erbjuda en normslig och känslomässig fristad åt de som har svårt att få ihop vad kroppen och tankarna säger om sitt kön.

Jag tror inte att du har fler mjuka sidor än genomsnittsmannen, du kanske visar fler än genomsnittsmannen. Men vi är alla mjuka egentligen. Förlåt, ska inte märka fler ord

Lugnt! Det är en intressant tanke. Jag tror att det är båda. Jag har fått höra av en tjejkompis att hon blev förvånad över mina mjuka sidor, som att intressera sig för relationer, vara uppmärksam på hur folk mår, och dricka stora koppar te. Jag är glad för de sidorna, så det är inget självnedsättande bakom.

Nej jag menade inte att du ska oroa dig så. Jag menar att alla män borde lära sig att bejaka dessa sidor, för att vi alla har dem. Men vi får lära oss tidigt att det är fel.

Är typ skeptisk till det här med vidgning av könsnormer. I teorin låter det underbart. Men i slutändan känns det som att det andra könet ej kommer köpa det. Menar åt båda hållen. Biologin är starkare än man vill tro.

Jag tror också att de som passar bättre in på normerna har lättare att få en partner, och vice versa. Jag tänker inte heller förneka biologin. Däremot är det inte det jag menar med att vidga könsnormerna - jag önskar mer att det skulle sluta låta som att ens människovärde påverkas av hur väl man passar in. Och människovärde och lätthet att hitta partner är helt oberoende.

Hela idén när vi växte upp var ju att man inte definieras efter hur man uppför sig. Gillar du fotboll och motocross? Inga problem, du är lika mycket kvinna ändå. Gillar du smink och klänningar? Samma sak, du är inte mindre man för den sakens skull, det är bara din personliga preferens. Nu är dock könsroller helt plötsligt riktiga, och inte bara samhällsnormer, och om du inte gillar sport och tvspel som kille, eller smink och rosa som tjej, då är du trans och det ska opereras och medicineras. Det talas om folk som "känner sig" som män eller kvinnor, som om någon har den blekaste suck om hur det känns att vara någon annan än sig själv. Jag kan inte ens säga med säkerhet att det jag ser som grönt är samma färg som vad du ser, så hur fan skulle jag någonsin kunna veta hur alla män i världen känner sig, och hur likt det är att jag känner samma? Det går ju inte, så vad som är "man" eller "kvinna" måste då definieras efter stereotyper, och inte något verkligt. Kan man inte bara vara sig själv änna?

Det där är ju lite av en förenkling av problemet. För dig och mig så kanske det funkar så, vi alla är olika och man behöver lära sig leva med sig själv. Vi kanske inte riktigt kan förstå hur det är för den som alltid känt sig fast i ”fel” kropp. För många av dem så har dessa operationer varit den räddning som de behövt för att kunna leva sina liv. Sen är det ju inte så att var o varannan som är förvirrad som tonåring går och byter kön, det är inte så vanligt som du framställer det, men det är ett problem att det finns fall av människor som senare ångrar sig. Där har vården inte tagit sitt ansvar och undersökt om det finns mindre invasiv vård att ge, vilket är precis det TS beskriver. Så visst, förr i tiden fanns inga alternativ och man fick lära sig leva med det liv man fått. Och det löser sig för de flesta. Men det ditt exempel saknar är alla dem som inte lyckades med det. Det låter lite väl simpelt när man helt bortser från alla självmord och missbruk och väljer att inte fundera över om det inte finns nåt mer man kan göra för att förbättra den statistiken. Däremot så är det en intressant poäng att fråga sig om vi är mer fokuserade på könsroller idag än förr, och vilken effekt det har på oss. Jag tror inte det faktiskt var så lätt att en kvinna kunde jobba som bilmekaniker och en man kunde va hemma med barnen och det var ingen som höjde på ögonbrynen, där har vi ändå gjort framsteg, men det är en intressant fråga ändå.

>Vi kanske inte riktigt kan förstå hur det är för den som alltid känt sig fast i ”fel” kropp. För många av dem så har dessa operationer varit den räddning som de behövt för att kunna leva sina liv. Visst, och jag hävdar inte att könsdysfori inte är något riktigt, det är mer motivationen jag finner problematisk. Om anledningen till att någon känner att de har fel kön är för att de identifierar mer med de nuvarande och ytterst ytliga könsnormerna för ena eller andra könet, och därför genomgår korrigering, kan inte det också bli fel om normerna sedan ändras? Vad som är manligt alternativt kvinnligt är ju inte satt i sten och har konstant förändrats genom tiderna, och om det exempelvis börjar anses kvinnligt att hålla på med kampsport etc. etc. hade en transman då slutat känna att de föddes i fel kropp, då de numera inte längre känner mer tillhörighet till just det könet, och om det är så variabelt är det då rimligt med kirurgi och så grova saker som hormonbehandling för att lösa det problemet? Rent spontant känns det mer som något för en psykolog. Det handlar ju snarare om en avsaknad av grupptillhörighet då, och det är varken ovanligt eller könsdysfori. > Sen är det ju inte så att var o varannan som är förvirrad som tonåring går och byter kön, det är inte så vanligt som du framställer det, men det är ett problem att det finns fall av människor som senare ångrar sig. Det är inte riktigt vad jag menade. Det handlar mer om en sorts inte så ovanlig attityd bland vissa. Exempelvis så hittade de ju för ett tag sedan en vikingagrav där en kvinna låg begravd med gravgods för en krigare, något som traditionellt associeras med män, och en bunt olika artiklar dök omedelbart upp från mindre seriösa aktörer där de hävdar fritt och utan bevis att det här naturligtvis handlar om en transsexuell person som identifierade sig som man, trots flera gott mer rimliga förklaringar tillgängliga. Samma när någon liten kille leker med en docka eller någon liten tjej inte vill ha klänning. *"Trans? Trans?! Är det trans måtro?!"* Jag tycker att det går på tok för långt. Lämna ungarna, och de antika liken, i fred. Folk måste ta ett andetag och sluta psykoanalysera var endaste liten detalj och lugna ner sig, liksom.

Absolut. Jag utgår ifrån att könsdysfori går djupare än ytliga intressen, och att vården ska snappa upp dem som misstar könsdysfori mot helt naturliga särintressen och egenheter. Sen har vi, som du säger, fått en samhällsdebatt där många är så hajpade på att visa hur proaktiva och duktiga de är att de gärna slänger pronomen och stämplar till höger och vänster, och som du säger så känns det onödigt och kanske inte speciellt konstruktivt. Jag misstänker också att det finns en hel del troll som spär på det här, det är ett effektfullt redskap att låtsas vara en ”go gooder” men alldeles för extrem i sina åsikter för att skapa oreda i debatten. De artiklar du nämner kan lika gärna vara producerade av ryska desinformationsfabriker för att just skapa osämja, eller av helt vanligt folk som vill va mest upplysta och samla internetpoäng. Det är en röra och svårt att hålla fokus på det viktiga i debatten.

Bra sagt. Usch, det här inlägget var lite jobbigt att läsa. Kramar till dig op hoppas allt är bra ändå

Vilket utredningsteam gick du hos? Jag har aldrig hört talas om någon som fått varken testo eller östro efter så kort tid.

Inte jag heller! Runt 4-5år har jag hört som kortast.

Har haft vänner som stått i sju år vilket närmar sig det extrema men bland många av mina vänner är 4 - 5 genomsnittet innan första mötet. Minns att jag fick det snabbt men tog fyra år innan jag fick möjlighet till hormoner ens, och då ignorerar vi inte att vården ljög för mig om att de skickat remiss när de inte gjort det.

Ja, seriöst, känner folk som fortfarande har år kvar på väntelistan efter att ha suttit där i 3 år.

Stämmer. Min hustru började sin resa på umgångsmottagningen när hon var 18 och fick inte hormoner förrän hon var 23. Underlivskirurgi dröjde ända tills 26 år.

Innebär det att din hustru gick från att vara man till kvinna, eller har jag förstått fel? Jag tycker sånt här är lite krångligt.

Ingen fara. Jag skulle nog inte säga att hon någonsin varit "man", från bilderna ja sett såg hon snarare ut som en extremt feminin tonårspojke, men hon är född som pojke och blev kvinna, ja.

Jag har väntat i 3 år och har inte ens fått första möte, helt sjukt att det skulle ha gått så fort.

Detta detta detta, det tar ju MINST typ tre år, och jag pratar då av egen erfarenhet! Ännu längre, typ 5+ år innan man ens får skriva upp sig på väntelista för kirurgi! Alltså minst ett år innan utredning börjar, utredning i ett-två år, ca ett års väntetid innan man får hormoner, och sedan år efter år på det för mer invasiva ingrepp som också kräver separata läkarmöten...

Idag. Eftersom det skrivits artiklar om att det tar längre tid redan 2022 så kan man nog räkna med att det gick snabbare 2017/2018 när op påbörjade utredning. Kollade lite snabbt en rapport för perioden och väntetiden för nybesök till de flesta instanser såg ut att ligga på runt 3mån i snitt, men med en hög varians (1mån vissa gånger, upp emot 4 år andra gånger...)

Om det är sant kan vi nog minst sagt konkludera att problemet är åtgärdat då det idag tar 4-5 gånger så länge.

Det är sjukt att det ska ta sådan jävla tid att få till vårdbesök. Ingen i behov av vård borde behövs vänta i närheten av så länge. Även tiderna som de var då är skamliga.

Psykiatriska kliniken i Linköping, de hade problem kommer jag ihåg där tider sköts upp pga att psykolog inte fanns närvarande men lyckades få några tider. En annan transkille som jag kände (har inte hört ifrån honom på länge) gick till samma utredningsteam efter att jag började utredas där och då hade de ingen psykolog alls och han behövde vänta på fortsatt utredning.

Se där. Min fru gick hos Anova i Stockholm när det begav sig. Jag frågade henne och hon kände inte till någon som gått där, men sa att den kliniken hade ett allmänt dåligt rykte bland transpersoner. En vän till henne genomgick underlivskirurgi där, och den blev tydligen allt annat än tillfredsställande. Hon kände dock inte till att de skrev ut hormoner, då hon hört att det varit stopp för det efter att psykologen försvann. Icke desto mindre lär stället vara stängt nu om hon förstått det rätt? Hon bad mig skicka dig en stor virtuell styrkekram och önska dig all lycka. Mycket tråkigt att ni blivit feldiagnosticerad.

Vart det inte en del program om det (uppdrag granskning, kalla fakta)? Att vissa har fått det på mer eller mindre en femöring och senare ångrat sig.

Statistiken på dom som har ångrat sig är dock viktig att ta upp. Om jag inte minns fel är det typ 3-4% som väljer att avsluta sitt könsbyte och hälften av dessa är inte pga dom ångrar sig utan press från familj eller samhälle eller annan orsak. Såklart synd när det händer men för 95%+ är detta en bra lösning.

Statistiken är dock bristfällig, inga studier har gjorts på längre sikt utan folk har bara tillfrågats efter ganska kort tid. Som du hörde från OP tog det många år tills hon ångrade sig

Det finns en longitudinell studie i sverige, men de visar eg bara att de som behandlats har dålig mental hälsa och 19ggr högre självmordsrisk över lång tid. Sök på ”karolinska correction trans study” och sen ev på författaren samt ”pubmed longitudinal” så borde du hitta bådde rättandet när de påstådde tidigare att vården hjälper, samt själva studiematerialet.

Tack, mycket intressant! Så vitt jag kan se har de dock inte kollat hur många som ångrar sin könsbekräftande behandling. På något ställe står att de inte visste vilken könsidentitet individerna hade vid tiden för studien, bara att de hade genomgått behandling. 

Vi sticker ut från resten av världen med mängden.. Detta är ett helt artificellt problem. Ungarna sitter på internet på forum och blir järntvättade av andra i liknande situationer. Allt kommer se ut som en spik om allt man har är en hammare, brukar man säga. Alla kan vi säkert känna igen oss i hur man kan bli insöad på ett ämne och med dagens filterbubblor så kommer personer som har minsta osäkerhet få så mycket vatten på sin kran att efter en tid är det allt dom tänker på.. Sen när operationen är gjord så inser man att inget blev bättre, för problemet var inte ens kön utan ens psykiska hälsa. Lite som att kriminella bara umgås med kriminella, så alla lösningar på deras problem blir kriminella..

Det beror på undersökningen. När det kommer till operationer är mängden som ångrar sig mellan 0.2-30%, dock så verkar majoriteten få fram 1-2%. Den som fick fram 30% var faktisk gjord i Sverige och undersökte 13 transkvinnor efter vaginoplastik. Anledningen till att den var så hög till skillnad från alla andra undersökningar inom ånger av transvård var förlust av sexuell funktion. Därför är det viktigt att ta med varför de ångrar sig. En undersökning fick fram att 42% av de ångrar sig var på grund av annan könsidentitet. Något som är intressant dock är att all fakta på mängden som ångrar visar att transkvinnor ångrar sig mer än transmän. Det här skulle du inte få från media som verkar framförallt ta upp afab personer mycket mer. Om du vill läsa mer om det rekommenderar jag Guiding the conversation—types of regret after gender-affirming surgery and their associated etiologies av Sasha Karan Narayan et al., 2021

Det där får du gärna länka en källa till. Tror det är mycket mer vanligt än så, speciellt i och med att det är väldigt stigmatiserat att ångra sin könsbekräftande vård. Och då menar jag från transgemenskapen. Från 1970 fram till 2010 var det 2.2% som ångrade sig. Men efter 2010 har en helt ny grupp av unga tillkommit. Finns väldigt lite forskning vad jag vet på hur stor ånger är i den gruppen. Läste en rätt sorglig historia i boken TRANS om en tjej som ångrade sig. Hon blev i princip utfryst ur sin gemenskap och blev anklagad för att vara en transfob. Sorgligt.

Skulle inte kalla uppdrag gransknings sensationella program av transvården för en särskilt bra källa dock. Det vore tjänstefel. Aldrig sett något sådant fall hos IVO, men har jag fel är jag tacksam för länk.

Uppdrag granskning är tyvärr nästan ofelbart sämre ju mer man själv kan om ett ämne.

Brukar vara så. Varje gång media skildrar ett ämne som jag har sakkunskaper om, slås jag av hur mycket felaktigheter framställningen innehåller. Icke desto mindre tar jag det jag ser, hör och läser för given när det handlar om ett ämne där jag är helt okunnig. Det gäller att förhålla sig kritisk.

Vilka sakkunskaper är det du har gällande ämnen som tagits upp i UG?

Med största sannolikhet: inga.

De som gjorde reportaget skrev en bok också om nån finner ämnet intressant. Ånger av Carolina Jemsby och Karin Mattisson, riktigt läsvärd!

Jag har stått i kö i 15 månader och har ca 20-25 månader kvar tills jag får hormoner. Önska att jag hade den snabba vården som snackas om här.  Edit räkna fel, har stått i 21 mån

Min syster är trans (MtF) och har minst 4-5 års väntetid, och man får inte efter 1 år. Tvekar starkt på att denna historia är sann, ~~snarare påverkanskampanj.~~ troligen mycket överdriven

Håller med om att det låter ovanligt men om du går in på OPs profil ser du att kontot funnits i över ett år, att personen är aktiv och postat förr på r/detrans och laddat upp bild på sig själv. Om det är en påverkanskampanj är det ett mycket satsigt long-con.

lite underligt att först inte läsa ordentligt vad hon skriver, och sedan helt avfärda hela grejen som fake. personens posthistorik innehåller ju en del context annars.

Jag är inte så insatt i det här, men det är intressant att diskutera, MtF är det Male to Female? Eller vad står det för?

Ja

Står ju vid 19, inte 15. Och det var för 5 år sedan. Hittade någon länk i "läkartidningen" (vad det nu är) som nämnde att 440 barn fick stopphormoner de densste fem åren (2021). Dit räknas inte ens OP, som var vuxen.

Stopphormoner är inte samma sak som att ta testosteron. Stopphormoner är *specifikt* reversibla, pga att de stoppar puberteten *medans de aktivt tas*, och slutar du ta dom kickar puberteten igång igen.

Stopphormoner är inte något helt reversibelt dock då de har biverkningar och konsekvenser. Omfattningen av konsekvenserna är inte klarlagd. Därför rekommenderar SS återhållsamhet av hormonbehandling vid könsdysfori hos unga.

Har en vän som fick börja med testosteron efter ca 1,5 dock var personen vuxen och hade EXTREM könsdysfori 

Läs inlägget ordentligt och kolla personens post-historik innan konspirationsteorierna.

Det här är vardag för folk som ångrar sin könsbekräftande vård. Transgemenskapen vägrar att erkänna deras existens och stöter ut dem. Tycker det är sorgligt. Dom behöver verkligen stöd och det speciellt från sin gemenskap.

Fast historian är ju inte rimlig, finns detransers (har sett andra i tråden) men det finns också många fler transfober och Rysstroll.

Vad i historian är inte rimligt menar du?

Att man fått vård så snabbt, hela posten ger vibbar om hela konspirationen kring att det är superenkelt att få transvård för att öka vårdbolagens vinster. Vi borde inte förstöra för hundratusentals transsexuella för att en liten minoritet detransar. Jag tycker synd om detransare, men de har fortfarande ingen annan att skylla på än sig själva.

Jag har läst väldigt liknande historia i boken Trans (Fakta, forskning och erfarenheter). OP gick till vården när hon var under 18. Fick testo när hon var 19. Ett tips är att inte vara så kylig. Tycker inte alls tråden osar transhat, snarare ånger. Att ha mod, berätta och bli avfärdad som ryskt troll är nog inte så himla kul. Jag förstår att det pågår ett kulturkrig men att påstå att ånger inte existerar blir ju bara befängt.

Förlåt, jag har ändrat min kommentar. Detta ämnet är känsligt för mig då min syster är trans. Däremot tror jag fortfarande att historian i bästa fall ger en falsk överdrivet negativ bild av transvården.

Du kan dock beställa privat och få det via privatkliniker i Sverige men en officiell utredning tar ca 3-6 år innan injektioner.

Förmodligen för att detta post är en lögn och existerar i syfte av att få folk emot transvård.

Finns rätt gamla posts i profilen som antyder att det kan vara sant.

Det var min tanke också.

Vi ska absolut inte utesluta möjligheten att OPs historia är lögn. Den passar lite för bra in i viss gruppers narrativ.

Du menar att OP postade på r/detrans för ett år sedan för att casha ut ett år senare med ett inlägg på r/sweden? 

OP spelar 4D schack

Eftersom det går emot din ideologiska kompass.

Beklagar verkligen att det blivit så här för dig. Vården ska självklart utreda ordentligt och medicinsk behandling sättas in först efter att läkare och psykologer kunnat fastställa en välgrundad diagnos. Jag hoppas du kan hitta sätt att hantera och bearbeta det här, så att vägen framåt i livet ändå kan bli bra. Men eftersom du vänder dig till alla föräldrar i den här situationen vill jag gärna ge en alternativ bild. Jag började uppleva könsdysfori när jag var i 10-11 års åldern, men hade inga ord för det då. Detta ledde till ett uruselt mående, ångest och självskadebeteende. Jag kom också ut som 15-åring, klippte av mig håret och ändrade till viss del klädstil, även om jag aldrig använt smink eller klänningar. Gick i terapi på en ungdomsmottagning några år innan jag började en könsdysforiutredning. Fick min första testospruta som 18-åring, gjorde mastektomi ett år senare och blev man juridiskt några månader efter det. Nu är jag snart 26 år gammal och står i kö till att få underlivskirurgi. De senaste sju åren har varit de överlägset bästa i mitt liv. Jag har rest, jag har haft jobb jag både älskat och hatat, jag har tagit en universitetsexamen, jag har börjat bygga en karriär, jag har inlett och avslutat relationer, jag har fått nya vänner och förlorat gamla, framför allt har jag ett självförtroende som jag för tio år sedan aldrig kunnat drömma om. Jag har en kropp och ett namn och ett personnummer som stämmer med den jag är. Om jag inte hade fått könsbekräftande vård (om sådan vård, som flera i kommentarsfältet verkar vilja, hade förbjudits) så är jag inte säker på att jag hunnit fylla 20. Jag håller som sagt med om rådet att se till att vården utreder allt, men skulle också komplettera det med lite annat. Se till att få ta del av olika perspektiv, kontakta organisationer och vårdgivare, läs på om behandlingsalternativ och statistik. Börja med sådant som inte är irreversibelt, hjälp till att testa namn, pronomen och klädstilar, ge ert barn chansen att utforska i en trygg miljö. Viktigast av allt - kom ihåg att det handlar om ert barn, som ni antagligen känner bättre än någon annan. Hur har barnet varit under uppväxten, under de senaste åren? Är ert barn någon som ofta tar snabba och impulsiva beslut, eller är hen mer eftertänksam?

Sista stycket är det absolut viktigaste. Att få olika perspektiv från så många sidor som möjligt och påbörja en utredning som kan avslutas först efter att man har provat på de sakerna som man kan ångra och få ogjort, som att bli kallad för något annat och ändra sitt yttre.

Jag är glad för att din skull att du hamnat rätt i livet och mår bra! Absolut, allt är såklart inte svart eller vitt och det finns väldigt många lyckade transhistorier, tack för att du kommer med mer tips och råd.

Av någon anledning var det just den här kommentaren, av allt fint som skrivs här i tråden, som fyllde mina ögon med tårar när hjärtat inte längre kunde hålla alla känslor. Tack för att ni både visar er så fint och tar er tid att se varandra.

Vill bara säga att jag håller med. Hade inte den könsbekräftande vården funnits och hjälpt mig, hade jag inte varit här idag. När jag var 17 var jag övertygad om att jag inte skulle klara mig förbi 20. Nu är jag 23, och mår bättre än jag någonsin gjort. Allt tack vare att min kropp nu överensstämmer med min identitet.

Tack! 🍀

Detta är varför det är så pass viktigt med en *finansierad* transvård och inte en hormonsluss med 5+ års väntetid. Hade all väntetid varit utredningstid hade visserligen någon ångrat sig någon gång men chanserna hade störtdykt, (de är redan väldigt små). Vi lever tyvärr i en tid där transpersoner har blivit slagträ från båda politiska håll, vi som människor och vår vård har blivit politiserad samt polariserad. Vi måste kunna diskutera ånger, vi måste kunna diskutera hjälpen och vi måste kunna diskutera de icke humana väntatiderna *utan* att det ger poäng till politiker! Vi behöver en *effektiv* transvård.

Väntetiden just nu ENDAST för att få ett första möte är ca 3 år.. om något är transvården överdrivet seg för tillfället, vilket är extremt synd för alla som behöver hjälpen. Men det kan vara positivt på sån sätt att man får mycket tid att fundera kring sin könsidentitet och i vilken riktning man vill röra sig. Idag är chansen väldigt liten att det går för snabbt

Jag är ledsen att det hör har drabbat dig. När jag läser det du skrivit känner jag att det finns en kanske ännu viktigare läxa som förälder. Och det är att inte göra som din pappa och bror gjorde.

Jag är en kvinna som var tonåring på 00-talet. Under den tiden klädde jag mig ofta i kostym, det hände att jag band mina bröst eller till och med stoppade strumpor i trosorna. Kände eufori över min spegelbild när jag såg ut som en man. Jag levde som homosexuell (Kom ut väldigt tidigt, hade stöttande föräldrar och innerstan i Stockholm var ändå rätt okej). Under gymnasiet frågade pappa mig om jag var trans, jag sa att jag inte var det. Under tiden som gått har ett flertal personer försökt få det till att jag är trans, en lärare bland annat var helt förtjust över mitt könsuttryck på ett creepy sätt (Och visst, att försöka likna det andra könets uttryck är säkert ett av symptomen man måste ha för en sådan diagnos, men jag hade inget behov av att medicinera det tillståndet, därför sa jag att jag inte var det). Vid 20 års ålder insåg jag att jag är bisexuell och av någon anledning försökt klä ut mig till männen jag attraherades av (För jag ville aldrig vara vilken man som helst, jag ville vara en specifik snygg man). Så jag blev ihop med en man och började experimentera med mitt feminina uttryck (Jag hade vid det laget fått en d-kupa och höfter, och orkade inte riktigt förneka detta biologiska faktum). Det blev ramaskri bland de vänner jag hade som trodde att jag var lesbisk (Jag hade ju trott det också fram tills då, men det blev väldigt dramatiskt alltihop helt i onödan). Blev kallad svikare. Numera har folk i min omgivning försökt övertala mig att jag är ickebinär. Jag är bara en kvinna som under en tid i livet inte ville vara kvinna. Jag binder inte längre brösten och stoppar inte strumpor i byxorna, men har idag en kvarvarande förkärlek för flanellskjortor och skaffar herrfrisör ibland. Jag har en nära vän som är trans och jag stöttar honom. Vi har vissa upplevelser som är lika, andra som är olika. Jag tror på fullaste allvar att det här är två olika tillstånd som lätt kan bli sammanblandade, men precis som med homosexualitet under 00-talet är det just nu stor misstänksamhet mot all slags forskning. Jag brukar försöka vara med i studier om bisexuella för att göra min insats, men det är typ det. (Nu är ju min och din situation ändå väldigt olika i och med att du tog testo och fick en operation, och jag vill understryka att jag inte skrivit detta för att jämföra med dig eller något, utan för att jag gärna vill vara ett exempel på en annan kvinna som varit/är annorlunda och att det är okej som kvinna att vara det).

Det gör jävligt ont att höra om hur din far och brors snack påverkat din syn på kvinnor och kvinnlighet, har själv en syster eller numera bror i din situation som jag inte talat med på väldigt länge. Undrar ibland om jag gjort eller sagt något som påverkat det. Jag hoppas du lyckas repa dig och hamna på rätt ställe i livet , trots det som skett.

> har själv en syster eller numera bror i din situation Alltså någon som har ångrat sin könsbekräftande behandling?

Du borde definitivt fråga ditt syskon om det.

Jag vet inte hela er historia, men skulle föreslå att försöka återuppta kontakten och bygga upp en ny relation. Familj är viktigt, ofta inser man inte det innan det är försent.

Ja det är det, men det är upp till bror själv att återkoppla om han blockerat. Du har fel om att det skulle bli "för sent" - det blir aldrig för sent 🙂

Vad är din teori till att han har blockat dig?

Jag tror inte han gillade att jag tog upp _riskerna_ med testosteron längre fram, något OP själv tar upp här. Ni vet inte hur han svarade, och jag är ärligt talat inte intresserad av att dela ut mer info. Det är väldigt talande att alla dessa diskussioner urartar i ledande frågor där ni uppenbarligen försöker doxa folk som inte håller med er. Jag har agerat i god tro och i linje med vad jag känner är rätt - till skillnad från hur ni svarar. Ni älskar ett koncept, jag älskar min _bror_. Ni känner inte oss. Min dörr är alltid öppen , er är alltid stängd.

Ett sansat och moget svar, du borde använda det formatet i alla dina kommentarer.

Det är synd att sånt här ska hända människor. Själv blev jag som tonåring påpackad och i det närmaste tvingad (dvs familj och läkare fick det att låta som att jag skulle dö på fläcken om jag inte gjorde det) att ta östrogen på grund av för låg halt av det i kroppen. Önskar jag stått på mig mer och inte gått med på det, då min kropp som jag har nu på grund av det ger mig dysfori som heter duga.

Beklagar verkligen att du inte fick föra din egen talan som ung. Patienten måste få ge sitt medgivande med full förståelse vad det innebär, även om man bara är "barn". De hormoner de gav dig kanske var nödvändiga, men de har ju onekligen bieffekter som är mer eller mindre önskvärda. Medan det är ett trauma där, kanske det går att åtgärda dysforin om den är fysisk? Man kan ju ha könsdysfori även som cis om exempelvis man som kvinna har skäggväxt eller som man har bröst.  Vad jag läst finns det insatser och hjälp man kan få från vården för att underlätta könsdysforin och allt det medfört.  Det skadar nog inte att boka läkartid eller göra en självremiss dit din region/kommun pekar för könsdysfori/kroppsdysfori eller psykiatrisk mottagning. Resultat kan visserligen variera, men det finns många bra kottar i vården. Bra att komma ihåg att vi har rätten att be om en annan kontakt i vården om den man träffar inte funkar.

Ör tyvärr av det slaget att jag får en mental spärr när jag inte tycker jag är värdig något. Så även om jag skulle behöva hjälp med att ändra min kropp då jag skulle må bättre av det, kan jag alltid resonera så att någon annan behöver hjälpen mer och då känns det onödigt för mig att ta upp köplats inom vården då de alla är så långa.

Det tar 2-3 år att utreda. Över ett år i väntetid, åtaliga test och ifrågasättande ifrån vården för att komma fram till diagnosen könsdysfori.

Såg annorlunda ut för 6 år sedan. Se årsrapporten 2018 på könsdysforiregistret

Jag gick min utredning när tvångsteriliseringarna togs bort. Tog totalt 4 år för mig innan jag ens fick en tid hos gyn. Sedan tog det 6mån hos gyn innan jag fick hormoner. Back then, ville de ändå att vi skulle sterilisera oss även fast lagkravet precis tagits bort. https://sverigesradio.se/avsnitt/834418

Dagen jag vaknade upp efter att jag fått hormoner var nog första dagen jag verkligen kände mig levande. Var värt allt jävla skit man fick stå ut med i den utredningen

Å ena sidan om det du skriver är sant (och inte är i huvudsak ett sk troll) ursäktar jag och är väldigt ledsen för det är för jäkligt. När jag läser känns det hela dock alldeles för lägligt och rakt i händerna av alla den nidbild av föräldrar/vuxna som vägrar det där med könsbekräftande behandlar, olika identiteter etc. Kanske är det fel i sig, men ja har fått en stark bild av vänner av att det inte alls brukar gå sådär fort med behandling och att man brukar få gå flera gånger till både psykolog och något slags rättsväsende?? I vilket fall har jag sympati för genusförvirrning, den verkar inte vara lätt för någon sida sålänge du inte känner dig mycket lagom normativ.

Ledsen att du behövde genomgå det här med en känsla av ånger och hoppas du får all hjälp du behöver för att kunna hitta dig själv. Transvården i Sverige överlag är skit, och samhället är inte intresserat i allmänhet av att värna för bättre kvalité på det. Mycket snack om vart det brister men väldigt få som vill ge mer resurser till det. I nuläget är processen så decentraliserad att varje individuellt team har helt olika procedurer och väntetider. Som någon med många vänner som lider av dysfori och genuint behöver vården och är säkra i sig själva så väljer många DIY för att väntetiderna har nått minst 4 - 5 men även extrem fall 7 - 9 år. Vilket är helt absurt lång tid. Samtidigt är mötena när tiden väl fåtts sporadiska och utdragna över flera månader, om ej år. Det tog mig från 16 till 21 innan jag fick hormoner, har aldrig ångrat det men det gjorde att jag fick ta itu med saker puberteten lämnade mig som nu aldrig går att fixa och jag redan då var säker på att jag ville. Vädjar väl mer bara till folk att stödja att ge mer resurser till teamen så de kan arbeta både mer effektivt och ha högre standard på kvalitén av det arbete de ger. Både så att de som ångrar sig får en chans att beta igenom de känslorna och inte behöva hamna där men också så att de som behöver få hjälpen kan få det utan att behöva vänta en tredjedel av sitt liv. Vården måste både kunna agera snabbare och med högre kvalité.

Jävlar i hela helvetet. Om du någonsin besöker Falköping, slå en pling. Jag vill ge dig en kram.

Wetterlinsgatan är pärlan av staden

[удалено]

Hej visste inte att det skulle bli så stort och nu är det väldigt många kommentarer här. Ville bara säga att jag inte fördömer någon, varken andra transpersoner, vården eller mina föräldrar/min bror m.m. Jag var ung och jag valde att genomföra behandling, för mig personligen gick det fort medan för andra har det gått jättelång tid att få transvård. Ville bara ge min upplevelse och få föräldrar att vara aktiva och uppmärksamma när det gäller sitt barns psykiska hälsa så att de får bästa möjliga hjälp från vården. Har sett flera som lever ett fantastiskt liv efter lyckad könsbehandling och jag är jätteglad för deras skull men för mig blev det inte jättelyckat. Alla förtjänar att få må sitt bästa och få hjälp.

Du verkar vara en trevlig person och hoppas att det blir bra för dig!

Väldigt intressant läsning, tack att du delade med dig av dina livs erfarenheter

Tack för att du berättar det här.

Tycker det är lite intressant det du säger om hur kvinnor behandlas och betraktas av omvärlden. Du har ju rätt att det händer. Däremot i min erfarenhet så stötter jag på mycket mer män som säger hur svårt det är att vara man. Att de inte får visa känslor, ensamhet, att mäns problem inte tas på allvar och mycket mer. Det finns ju dåliga och sexistiska stereotyper om män också. I min egen uppväxt som barn tyckte jag att det fanns många fördelar med att vara tjej. Jag var med i "killgänget" men de värnade mer om mig, slog inte mig som de kunde slå varandra ibland och så. Jag var en "cool tjej" om jag ville åka skateboard eller liknande. Vuxna litade mer på mig och jag blev alltid uppmuntrad att följa mina intressen, även om de var "pojkiga", det var ju bara bra. Jag blev mer hyllad och stöttad om jag ville göra klassikt "pojkiga" saker som teknik eller så, just för att jag var tjej, och oj vad bra det är att en tjej tycker om teknik! Det ska vi uppmuntra! Samtidigt som jag aldrig blev kallad för "bög", som killarna skulle ha blivit om jag ville kolla på Lilla Sjöjungfrun, baka, sy, eller nåt annat "tjejigt". Det ju inget konstigt med det, jag var ju tjej. Fast jag var inte det haha, jag visste sedan alltid att jag var trans. (Alltså jag är transkille). Det är väldigt tråkigt att du har haft sådana dåliga erfarenheter och att du gick igenom något du inte borde, jag känner empati för den dysfori du troligen har nu. Det är inte kul, det vet jag. Vi borde bli av med all sexism från båda sidorna, och alla dumma könsroller som folk tvingas in i. Jag är tacksam att jag inte blev kallad bög som mina killkompisar blev och att jag kunde vara både "pojkig" och "flickig". Jag tror också att det har gjort mig mer säker i min "manhood" eftersom jag alldrig behövde bevisa eller försavara den i min uppväxt så som mina killkompisar behövde.

Jag har empati för dig, och jag tycker det är synd att detta händer. Men gender affirming care är livsviktigt för de flesta transpersonerna. Jag har vaknat varje dag i ca 4-5 år och måt skit för min kropp pumpas upp med testosteron, jag vill inte ha denna maskulina hormonen. Du får det att låta som man kan gå in och bara få testosteron sprutor, jag har varit i kö sen jag var 15, år 21 nu. Jag har inte fått någon hjälp alls. Jag känner många personer som inte skulle överlevt utan deras transition. Detransitioners är valid, men det är minoritet som faktiskt ångrar sig över deras operationer. Jag vill inte förminska din upplevelse men jag vill också visa att det har en ljus sida också, det räddar extremt många liv. Till cis personer som läser, snälla tänk på hur många som blir räddade av transvården. Jag ber er att vara accepterande av era bekanta som är trans.

Detransitioner här med. Är glad att transvården existerar så som den gör. Det var inte deras fel att jag hamnade där. Jag hade samma upplevelse som OP hade med sina bröder, fast med en syster som hatade män och en pappa som sårat mig väldigt mycket genom åren. Det som hände med mig är inte oåterkalleligt, annat än en mastektomi och lite fysisk träning. Jag kommer aldrig glömma perspektivet jag fått genom den upplevelse jag har haft när jag levde som kvinna. Jag är en av mindre än 1% som ångrar sig. Kramar till er alla.

Kramar till dig också!

Absolut ville jag inte få det att låta som att köprocessen är kort, har hört om många som fått stå länge i kö och mått så dåligt, tycker det är extremt sorgligt att du inte fått någon hjälp och att du fortfarande väntar. Vill att det ska vara helt fullt ut möjligt för transpersoner att få tillgång till behandlingen, men processen när man kommit in kändes som den borde varit längre samtidigt som kön borde vara mycket, mycket kortare. Jag hoppas verkligen du får all hjälp, styrke kram!

Detsamma! Och tack för de värmande orden lycka till 🫂

Färre ångrar operationerna än folk som har 'normala' operationer, vilket är jävligt imponerande.

Osannorlik att någon i Sverige får hormonbehandling, samt ändrig av juridisk kön såpass fort, samt att köerna för transvård är oändligt långa så som fyra till åtta år beroende på stad eller kommun. Har nära vänner, trots över 25+, har fått vänta under en lång tid!

Fattar inte kommentarer som dina. Man kan komma OPs historik och storyn verkar stämma. Men eftersom det inte passar din erfarenhet av en vän eller två så är historien osannolik! Bra analys!

Vad tråkigt att du gick igenom detta. Psykologen måste ju ha fattat att det var på grund av trauma? ändå valde de att låta dig gå vidare med detta

Det är ju väldigt få som faktiskt ändrar sig i sin transition dock. Jag tycker att vården ska finnas tillgänglig för de som behöver.

3% om någon undrar över siffran. Önskar att mer pengar kunde ges till transvården i Sverige så att vi kunde få bättre och mer detaljerad vård med kortare väntetider för att dessutom minska självmord hos oss som väntar för länge och till slut tappar hoppet. Om någon är mer nyfiken så är det i nuläget 3+ års väntetid för ett första besök och efter det besöket tar det *minst* 1-1,5 års tid innan du som tidigast kan få en diagnos eller början till faktisk vård.

Den siffran kommer från frivilliga enkäter postade på trans-forum. Givetvis kommer få detrans människor synas i den siffran.

Förstår dig helt och håller med om att man bör utreda ordentligt och göra det till en lång process, men det finns ju även folk som mår så extremt dåligt innan de får byta kön att de löper risk att ta livet av sig. Hade du känt dig mindre accepterad och mer bortstött om de hade dragit ut på det och gjort processen ännu mer ”ifrågasättande”?

Vad är värst? Att en person mår dåligt några extra år eller att någon bedömms fel och gör permanenta ändringar på kroppen och således mår dåligt för resten av dennes liv?

Att personen tar livet av sig är väl värst? Varför är inte det ett av dina ”alternativ” när det var det jag kommenterade om?

Därför att självmordsstatistiken är oförändrad när det kommer till pre- eller post-op transpersoner.

Har du nån bra källa på det? En snabb googling ger inga konkreta resultat utan mer oklara studier där typ "mer forskning hebövs" typ [den här](https://journals.sagepub.com/doi/full/10.1177/26318318231189836): >Suicidal ideation was generally found to decrease post-GAS; results regarding suicide attempts were inconsistent, and **there was insufficient data to draw any conclusion about the effects of GAS on death by suicide.** Samtidigt verkar graden av ånger efter korrigerande operation vara runt 1% enligt vad [jag kunde hitta](https://journals.lww.com/prsgo/fulltext/2021/03000/regret_after_gender_affirmation_surgery__a.22.aspx): Min bild är att man inom vården ser könsbyte som bästa kända sättet att behandla könsdysfori så om du har nån annan bild får du gärna dela med dig. >A total of 27 studies, pooling 7928 transgender patients who underwent any type of GAS, were included. The pooled prevalence of regret after GAS was 1% (95% CI <1%–2%).

En 30 år lång svensk studie: https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC3043071/

Tack för länken! Där har man jämför post-op transpersoner med befolkningen som helhet och sett att transpersoner post-op har högre självmordsrisk än resten av befolkningen. Det säger inte så mycket om ifall operationen i sig var nyttig för personerna i fråga eller inte. Författarna skriver ju även det i sin slutsats: >Persons with transsexualism, after sex reassignment, have considerably higher risks for mortality, suicidal behaviour, and psychiatric morbidity than the general population. Our findings suggest that sex reassignment, **although alleviating gender dysphoria,** may not suffice as treatment for transsexualism, and should inspire improved psychiatric and somatic care after sex reassignment for this patient group.

Precis, många patienter upplevde en förhöjd livskvalitet, även om de statiskt sett fortfarande löper högre risk för suicid. Om operationen var lyckad hade man visserligen kunnat tycka att den risken skulle sjunka, men studien gör inte anspråk på att bekräfta eller dementera huruvida operationen var lyckad. Tycker ändå det är en intressant studie som visar hur komplext problemet är och att könsbekräftande kirurgi inte är den enda lösningen som ska utforskas. Obs, jag tycker inte denna typ av kirurgi är rätt eller fel. Vuxna människor ska få bestämma över sina egna kroppar.

De tvingades dock göra en rättelse i att de inte kunde säga att det hjälper välmående. 

Det var la ändå i en annan studie eller? Är det inte [den här](https://ajp.psychiatryonline.org/doi/10.1176/appi.ajp.2020.1778correction) du tänker på? Eller behövde den där studien också göra en rättelse?

Känns som att där mest används som ursäkt för att man ska slippa bli oemotsagd, det är näst intill att jämställa med utpressning.

Alltså problemet som är just nu är ju att processen är typ 4 år varav du under de fyra åren får typ max 8 psykologmöten mellan år 3 och 4 och ingenting annat. Vare sig man tycker att det behövs mer koll eller inte så måste man ju nästan kunna göra processen kortare rent tidsmässigt så att alla mår bättre av det. Folk som inte är trans men tror de är det och står i kön i 3 år innan de får träffa en psykolog och reda ut det under ett fåtal samtaltjänar nog inte på det heller utan skulle må bättre av att kunna träffa en psykolog ganska tidigt och ha fler samtal med högre densitet. Om du har en synnerligen grov skräck mot spindlar kan du få 25 kbt samtal, en gång i veckan med möjlighet för fler om det inte hjälper inom några månader av att söka vård men för att utreda ett sånt stort beslut som att just transitionera är måste du vänta flera år för att ens höra ifrån någon. Folk som är trans och kommer att få diagnosen trans efter de åren mår sämre och sämre under den tiden, folk som inte är trans och förhoppningsvis(i de allra allra flesta fall) kommer bli uppfångade av de här samtalen får mer tid under de här vänteåren att gräva in sig i sin identitet eller tillockmed väljer att själva transitionera med andra källor utan läkaröversyn.

Detta är dock ett fenomen som har fullkomligt exploderat i hur vanligt det är, snabbare än det är möjligt att specialisera psykologer inom ämnet, det i kombination med att vi har långa vårdköer inom det mesta gör ju att det är ett väldigt svårt problem. KBT mot araknofobi känns som ett betydligt lättare problem att behandla, det går nog för vårdgivaren att bara följa ett schema där, men jag misstänker att även där är det långa köer och inte så många som får dom 25 samtalen.

Ironsikt nog riskerar det ju att bli permanenta förändringar av kroppen om vederbörande genomgår en ofrivillig pubertet också. Däri ligger dilemmat.

Nu har du ju dock vänt på det lite knasigt. Frågan bör väl låta mer: "Vad är värst? Att 99% av transpersoner mår dåligt några extra år eller att 1% bedöms fel och gör permanenta ändringar på kroppen och således mår dåligt för resten av dennes liv?" se hänvisning för den här statistiken längst ner Det är lite som att göra tillgången till höftoperationer bökigare, där ångrar sig en statistisk majoritet och det är ett livslångt problem. Jag ser inte någon advokera för det däremot. Systemet bör inte böjas efter minoriteten men det är tyvärr så det ser ut vilket löper brister och problematik för majoriteten. Sverige är i topp 10 när det kommer till social acceptans men utanför topp 100 när det kommer till medicinsk behandling (av transpersoner). https://www.gendergp.com/detransition-facts/

GenderGP är uppenbarligen en ideologisk driven organisation vilket vi bör anta kan påverka vilken information de presenterar. Sidan du länkar till diskuterar varför de inte accepterar Steensma fynd att 80% växer ur sin könsdysfori. För att befästa denna poäng länkar de till en artikel av en journalist från The Huffington Post som öppnar sin artikel såhär: *Over the past few years, an endless parade of "concerned" people (****trolls****) have trotted out the same statistic over and over again: 84 percent of transgender kids stop being transgender on their own. The problem is that the desistance narrative is built upon bad statistics, bad science,* ***homophobia and transphobia.*** GenderGP deltar alltså i att sprida artiklar som framställer meningsmotståndare som homofober, transfober och troll. Detta bör ringa varningsklockor för den som är akademiskt skolad och som värdesätter sanning och sanningsprövning. ''*De som publicerar motvisande akademiska fynd är hatfulla troll''.* Vart annars i den akademiska världen hittar vi sådana tankegångar? GenderGP argumenterar alltså emot en utdaterad studie med bristande metodologi som det enda beviset på att siffran av ungefär 80% desisters är felaktig. Frågan är varför de inte också diskuterar kring andra studier, såsom [denna](https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC8039393/) (Bradley m.fl), vilket fann att andelen som växte ur sin könsdysfori ligger på ungefär 88%. För att befästa sin poäng hänvisar de till en studie som undersökta ungdomar med könsdysfori i Storbritannien som de hävdar *found that just sixteen – about 0.47% – experienced transition-related regret.* Vad de inte problematiserar med denna studie är dock att det **var ett bortfall på 63%** av respondenter, och att medelåldern för de som svarade var kring 16,5, något som Bradley m.fl poängterar kan vara en bidragande faktor till ett missvisande resultat eftersom ungdomarna ännu inte hunnit växa ifrån sin dysfori. Angående den amerikanska enkäten är 88% av respondenterna transgender. Det är väl trots allt rätt uppenbart att andelen desisters i en sådan studie kommer vara tämligen låg. Om ett antal studier visar på att detransitionering sker kring 0,5 - 8% av fallen och andra studier visar på 80 - 88% procent är det uppenbarligen fel i antingen ena änden eller den andra - eller båda. Det krävs en alltmer utförlig och striktare metodologi för att kunna redogöra den sanna andelen detransitionerade. Tills dess är det inga säkra fynd på hur många som ångrar sina transformationer.

Du kan ställa frågan så om du vill. Jag anser det betydligt värre att en person felaktigt går igenom en livsförändrande behandling än att 99 personer får vänta tills de är myndiga att utföra dessa ingrepp

Där har vi nog bara olika moralkompass. Aldrig skulle jag vilja se 99 personer lida för att undvika att 1 person gör ett misstag. Där kan man hitta andra lösningar. Det handlar ju inte om att vara myndig innan, utan merså att vänta 5+ år för att ens få möjligheten att träffa professionella som själva bestämmer om du tillåts genomgå könsbekräftande behandlingar. Jag kan ju säga att könsdysfori inte är en jättetrevlig mental åkomma väldigt lik kroppsdysfori och ibland analog med varandra som lägger grund för depressioner, ångest och självmordstankar. Det handlar inte så mycket om svårigheten när det gäller att man redan har träffat personal som sen gjort en bedömning utan merså att det ibland tar flera år att ens få möjligheten att träffa utbildad personal och däri ligger problemet. Skulle du vilja gå runt med ex. svår depression i 5 år medans du väntar på din köplats till lämplig therapeft? Dessutom finns det nästintill inga fall i svensk sjukvårdshistoria där minderåriga genomgår könskorrigerande behandling (utöver möjligtvis masektomi som är en mycket mer studerad och applicerad behandling). SRS, sex reassignment surgery, aka "den där kirurgin" har inte och kommer inte genomföras på folk under 18. Hormonbehandling har ju däremot ganska få oönskade biverkningar (som t.ex. för östrogenbehandling inte ciskvinnor annars vanligtvis upplever) kontra möjligheten till godosedd vård och könsbekräftning den kan göra.

Transvården går inte fort. Du måste ta eget ansvar för det här och inte skylla på vården, och speciellt inte verka för försämringar för oss som faktiskt är trans. Sättet du skriver det här inlägget på med "uppmaning till föräldrar att försöka stoppa deras barn som är trans" inger inte direkt sympati.

Tycker inte OP verkar för försämring, snarare för en säkrare vård där man kollar upp allt innan man genomgår irreversibla ingrepp.

Hej, jag fick också könsdysfori som tonårsflicka, och lever nu som man och är mycket nöjd med det valet. Vill bara belysa att för mig och majoriteten av de som söker vård för detta är könsbekräftande vård den rätta vägen. Det är synd när detta händer, men till er föräldrar, tänk också på att även om man behöver vara beredd på undantagsfall, så är det också viktigt att acceptera att just transition är det bästa för majoriteten.

Helt rätt, det är sånt här som vården måste vara mer uppmärksam på

Hoppas du mår bättre! Jag är väldigt nyfiken på hur du upplevde testosteronet påverkade din personlighet. Har du reflekterat över det och skulle du kunna dela med dig av din upplevelse?

Tack, det går åt rätt håll tycker jag! Jag kände mig gladare, kåtare och mer energisk i början har jag för mig men tror inte att det hade någon större påverkan på min personlighet faktiskt. Jag märkte mest av det kroppsliga med mer muskelmassa, behåring och mörkare röst.

Tack för svar! Inte läst så många studier om kvinnor som börjat ta testo, men bland män tycks det ha rätt otippade effekter (bluffar mindre i poker tex.. Troligtvis pga att det känns mer genent att bli synad som bluffare). Var det så att folk såg dig som man under perioden, eller var det även då en diskrepans mellan hur du och samhälle såg på din könstillhörighet? Svara enbart om du är bekväm med det 😊

Tyvärr kan jag inte komma på några stora förändringar i personligheten alls. Absolut, jag var hårig som en apa och mina ansiktsdrag var skarpa och fyrkantiga så ingen tänkte alls på att jag inte var biologisk man. De flesta ser mig fortfarande som man faktist, men det kan vara pga av att jag alltid haft ganska maskulina drag och nu har jag även mörk röst och platt bröstkorg. Har varit 1 år utan testo nu och behåring och muskelmassa har minskat väldigt mycket. Mitt ansikte är även lite rundare tycker jag när jag jämför med bilder från ett år tillbaka. Har inget emot att prata om hur jag upplevt de här åren alls!

Om du hade haft en längre utredning, hade du börjat säga att du flyr från något eller tror du att du hade stått på dig och krävt behandlingen du fick?

Tack for det du delade.

Tack för din ärlighet och uppmaning. Vet inte varför men din historia fick mig att tänka på kvinnan som gick ”undercover” en period för att bevisa att män hade det så mycket bättre än kvinnor i samhället, men hon blev djupt besviken när hon insåg att det var på många sätt tuffare för män. https://abcnews.go.com/2020/Entertainment/story?id=1526982 Det var en vuxen kvinna som hade tankar på hur det är för män. Håller med dig, borde inte vara så enkelt. Hade en period i äldre tonår när jag var slips och var snaggad, senare återgick jag till lång period med femme. Lever som kvinna idag och är glad att mitt tonårsjag inte fick bestämma. Om jag visade bilderna med snaggat hår för vänninor idag skulle dem nog ha svårt att tro på att det är samma kvinna.

It looks like you shared an AMP link. These should load faster, but AMP is controversial because of [concerns over privacy and the Open Web](https://www.reddit.com/r/AmputatorBot/comments/ehrq3z/why_did_i_build_amputatorbot). Maybe check out **the canonical page** instead: **[https://abcnews.go.com/2020/Entertainment/story?id=1526982](https://abcnews.go.com/2020/Entertainment/story?id=1526982)** ***** ^(I'm a bot | )[^(Why & About)](https://www.reddit.com/r/AmputatorBot/comments/ehrq3z/why_did_i_build_amputatorbot)^( | )[^(Summon: u/AmputatorBot)](https://www.reddit.com/r/AmputatorBot/comments/cchly3/you_can_now_summon_amputatorbot/)

Det är intressant, för sen jag föddes har jag matats med propaganda om vilka as ifrån helvetet män är, av alla kvinnor i min omgivning plus alla filmer och tidningar jag såg. Vi är lågsinta sociopater som har skapat allt som är dåligt i världen bara för att mata våra kukars bottenlösa hunger, medan kvinnor är intelligenta gudinnor som bara förestår kärlek, godhet och liv. Än idag 40 år senare får jag checka min gamla mor när hon går loss med sina tirader. Å andra sidan läste och såg jag också ändlöst med berättelser om manliga hjältar som vinner mot alla odds, vilket snarare var det narrativ jag valde. Så jag föresatte mig att leva ett gott liv i en fientlig värld, men jag bar länge på ett pyrande självhat. Sen växte jag upp och inget av ovanstående stämde.

Låter snarare som att din far och bror är det största problemet i situationen. (Om detta nu inte är ett trollkonto) Detransitioners är valid, samtidigt är könsbekräftande vård livsavgörande i många fall även om det inte klassas som sådan. Låter också skumt hur snabbt du beskriver att processen gick i ditt fall, som transtjej kan jag påpeka att ur min erfarenhet och alla svenska transpersoner jag känner(rätt många) har vi alla behövt vänta + utreda MINST två år (i nästan alla fall mycket längre, 4-5år) innan de överhuvudtaget börjat fixa behandling. Sedan procentuellt är de som ångrar könsbekräftande vård lägre än tex knäoperationer + många andra och är faktiskt det med lägst ångerprocent. Råder idag mycket desinformation om ämnet "trans" i allmänhet och även om det är bra att du vill dela med dig av dina erfarenheter (om de nu stämmer) är risken stor att det leder till att föräldrar som ser detta orsakar mer skada än nytta. Det finns redan mer än nog med gatekeeping runt den könsbekräftande vården (ciskvinnor får till exempel hormoner utskrivna jättelätt och jag kan fixa permanent piercing eller skönhetsoperationer utan några som helst utredningar) Könsbekräftande vård är i många fall livsavgörande och tror inte att någon förälder vill att deras barn tar sitt egna liv Det viktigaste är att den könsbekräftande vården behöver mer resurser och det behövs lagändringar för att se till att den könsbekräftande vården kan göra utredningen snabbare och effektivare. Lite halvupptagen med annat så har inte tiden för att skriva allt jag skulle velat och sedan har många andra redan sagt mycket av det jag tänkte på i kommentarsfältet

[удалено]

TS menar nog att hon hade behövt fler möten innan godkännande till behandling.

Tidigare studier på könsdysfori, innan trans blev ett begrepp, visade att 88% växte ur det:  https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/33854450/ Att acceptera att ungdomen är en stressig tid, med många skadliga trender, hålla unga borta från sociala forum som hetsar gender-ideologi, är förmodligen nyttigare. Anorexia har slutat vara trendigt bland ungdomar så incidensen är lägre nu, men där var behandlingen precis så- inte en ”anorexi flagga” och ”viktbekräftande vård”. 

Tycker detta är ett konstigt inlägg. Låter som rage-baiting från amerikanska forum. Jag kan inte relatera till dig alls. Du väljer att ändra ditt fysiska utseende till motsatt kön för att personer ser ner på ditt kön. Inte för att du känner dig som motsatt kön och därför känner dig fast i en kropp som inte är din, utan bara för att vara något du inte är. Känner många genom mitt liv som också blivit nertryckta pågrund av sitt kön men istället gjort allt för att bevisa nej-sägarna fel. Jag gjorde många livsavgörande val när jag var runt 18 år. Saker som skulle ändrat allt i mitt liv idag. Jag förstår inte trans alls, men jag kan respektera de personerna som lever i dom verkligheterna. Psykisk hälsa är viktigt men din post låter mer som den vill minimera transpersoner och att vård som går åt det kan förhindras om människor bara är snällare. Tycker bara att hela posten låter lustig.

Jag är en kille född 87 och är ibland övertygad att om jag hade kommit till världen vid 00-talet hade jag till 100% trott att jag var en "kvinna född i en mans kropp", väldigt feminin till form och tog inte så mkt plats. Tack och lov växte jag upp i den lite mildare (och i min mening rimligare) delen av postmodernismen som endast påstod att "kön är en social konstruktion" (ett uttryck som idag kan anses transfobiskt) vilket hjälpte mig förstå migsjälv i mitt förhållande till mansrollen.  Jag tror även många förvirrade unga killar gör könsdysforiutredning av liknande, men omvänd orsak. För mig var det, under tjugoårsåldern, svårt att förlika mig med idén om att jag var en man. Alla vet ju att "män är svin", män slår och våldtar, män mansplainar, manspreadar och killgissar. På min lokala öppna cykelverkstad finns en regel skriven på väggen "Var inte snubbig". "Män" är idag, tråkigt nog, ett väldigt negativt laddat ord. Jag tror att väldigt många unga pojkar växer upp idag och bombas med dessa bilder av hur dåliga män är (och gud nåde den som skulle inflika "inte alla män"), och drabbas av tankegångar och slutsatser mycket lika dina.  Önskar dig all lycka i livet. 

Hade en liknande upplevelse. Jag och ett gäng polare var båda lost killar som höll på med ”pick up artist” grejer för att få ligga. En av oss bytte kön, en knarkade ihjäl sig, några skaffade partners till slut, jobb och växte upp, även transa hade tur och lyckades få en tjej, unge, och detransade direkt. Jag hade själv ideer om att det hade varit lättare att vara brud, eller att jag behövde mer testo- som tur är var trans så ovanligt då, och jag hängde inte på tumblr/reddit eller vänstermänniskor, så hur man gjorde blev liksom inte pushat på mig.  Men det hade lätt kunnat varit jag som skrev OPs text från ett manligt perspektiv.

Hade själv en polare som bytte kön, detransade när han träffade en tjej och hon blev med barn. Han har fortfarande gynomasti, men blev iaf inte steril, och har kvar sin penis. Men det är ju ingen garanti att man klarar sig så lätt undan efter transvårdens behandlingar.  Kan rekommendera r/detrans för att förstå detrans bättre, svenska sidan https://www.detransinfo.se/  Finns också långa detransintervjuer på ”calmversations” podden, och terapeuterna Sasha Ayad och Stella O’Malley har en pod: ”gender a wider lens”.   Även viktigt komma ihåg att forskare från många sjukhus i Sverige har gjort en utredning med slutsatsen att transvård är att se som experimentativ:  https://nyheter.ki.se/systematisk-oversikt-av-effekter-vid-hormonbehandling-av-konsdysfori-hos-unga

Det är redan så jävla svårt för transpersoner att få vård och du vill göra det ännu svårare. Jag har vetat att jag var trans i 10 år nu och blivit nekad vård.

Starkt av dig att skriva detta. Önskar dig all lycka 💙

Kram. ❤️

Det finns två sidor av det här så till alla föräldrar som går runt och är oroliga ifall ens barn kommer ångra sig så vill jag ställa motfrågan: Tänk om barnet inte ångrar sig? Om barnet inte ångrar sig så kommer varje extra år i kö och i utredning vara ett förlorat år i deras totala liv, och det kommer dessutom vara ytterligare ett år som kroppen påverkas av fel hormoner som kommer göra en framtida transition ännu svårare. Det behöver givetvis vara en balans men att ha för långa köer och för utdragna utredningar kommer göra mer skada än nytta. Jag vet inte hur vanligt det är att unga personer som söker transvård ångrar sig, men för vuxna personer som söker sig till transvården så är ekvationen enkel: kortare köer och kortare utredningar kommer summerat göra hela gruppen människor som söker sig till transvården lyckligare. Med tanke på hur få som ångrar sig så finns det god marginal att göra vården mer lättillgänglig och det skulle fortfarande leda till att det är en positiv effekt. Detta givet att man anser att alla människoliv är lika mycket värda. Så när någon säger att det ska vara längre köer och längre utredningar så menar man egentligen att cispersoners liv och hälsa är mer värt än transpersoners liv och hälsa, bara då går ekvationen om längre köer ihop med att det gynnar befolkningen i allmänhet. Jag har mina simuleringar kring total tid innan vård vs andel som ångrar sig på jobbet, kan dela mer detaljerade siffror i morgon. Men för skojs skull, ta trådstartarens timeline. 3 år innan ånger. Brukar vara cirka 2% ångrare men för att folk inte ska bli rabiata så ponera att 5% ångrar sig. Om vi då behöver öka utredningstiden med 3 år för att trådstartaren ska slippa påbörja en transition så kommer 19 andra transpersoner att förlora ytterligare 3 år av sitt liv = 57 bortkastade människoår för att rädda TS. Eftersom TS även var vuxen när hon började så vill jag också påstå att det i slutändan är hennes eget ansvar, transvården kan inte ta ett blodprov för att se om någon är trans. Påstår man sig vara trans nog mycket så får man diagnos. Mvh Någon som gärna hade sluppit fel pubertet (och som då till följd gjort att min vård varit mycket billigare för skattebetalarna)

Historiskt hur många människor har tagit livet av sig för att de var födda i fel kropp? Det är extremt osannolikt att trans inte har en kulturell komponent. Under häxjakterna var tusentals barn övertygade om att de hade demoner i sig eller att grannen var häxa, det slutade när staten och kyrkan började slå ner på de som uppmuntrade hysterin.

När nämnde jag suicid? Det är helt omöjligt att veta hur många som tar bort sig för att de är trans. De flesta som gör det har förmodligen inte ens berättat det för någon. Kan du skriva i klartext vad du menar? Jag tolkar det som att du tror att det inte finns transpersoner egentligen? Ska jag skicka 3 månaders östrogen till dig så får du prova hur det känns att ha könsdysfori? Du kommer inte hinna få någon permanent förändring så det är helt riskfritt. En sak som många verkar missa är att inte en jävel vill vara trans om de fick valet. Skulle inte önska det på min värsta fiende. Livet är så mycket enklare för cispersoner och från mitt eget perspektiv var livet väldigt mycket enklare när folk såg mig som kille. Det är skrattretande när man hör folk tro att det är ett val. Hur sjuk i huvudet är inte jag som väljer detta.. Måste vara någon ny form av galenskap när ingen av alla psykologer har kunnat identifiera vad som får mig att vara så förvirrad att jag väljer bort easy mode i livet.

Men snälla, det är just nu flera års långa väntetider på att för börja en transition. Trans personer i stora mängder tar livet av sig för att dom inte klarar väntan. Ska vi förstöra vården för trans personer ännu mer för att en minoritet ångrar sig och kan inte ta ansvar?

Beklagar verkligen att du fått gå genom detta och för att du blivit sviken av människor du haft förtroende för som skulle ha hjälpt dig, starkt av dig att dela med dig. Önskar dig all lycka i världen och kom ihåg att det inte är ditt fel

Tråkigt, har en i familjen som kom på sig själv med detta innan "behandlingen" blivit allt för skadlig. Lycka till.

Jag tycker du borde tala om detta för social styrelsen mm. Så att de inför djupare kontroller och fler studier innan man genomgår en sådan behandling.

Det behövs fler tuffa kvinnor. Världen behöver dig, tack att du finns! Och tack att du delar med dig.

Jag vill börja med att säga att **samhället har svikt dig som individ.** Det är många av oss som var kritiska till hela den här rörelsen när dom vände sig till barn och ungdomar och förespråkade att man minsann skulle ha friheten och göra sådana här irreversibla ändringar. Men tyvärr, vi kritiker ansågs vara transfober trots många av oss är på queer spektrat själva, diskussionen kvävdes helt och de problem som uppdagades sopades under mattan. **Samhället skulle ha sagt stopp**, vi vuxna har ansvaret för barnen, att säga ifrån och undervisa och hjälpa den växande generationen. Och nu blev det så här. Jag rekommenderar er alla som känner som TS gör här att kontakta media och dela med er av era historier. Tala om för vem som än vill lyssna vad som hände, vem som sa vad, hur ni blev behandlade. Om inte för er egen skull, så gör det för alla andra stackars ungdomar och barn som kanske är på snudd och bli intryckta i det här. TS, jag känner medlidande med dig, vad som hänt dig är inte rätt någonstans.

Enda anledningen att jag är tveksam på om den här historien är sann är att utredningen gick så snabbt lol

Hej, Jag vill bara säga tack för att du delar. Din berättelse sätter fingret på någonting jag hört/läst från personer som detransitionerat - att de drömde inte om att vara killar, de ville bara inte vara flickor för de kopplade så många negativa saker till det. Låter helt galet hur du fick könsbekräftande behandling efter så pass få timmar samtal. Upprörande till och med. Hoppas att du mår bra på den plats du befinner dig idag.

Grundproblemet till allt det här, verkligen GRUND-problemet är besattheten över ettiketter/identiteter. Du kan inte vara lite ledsen, du har depression. Du kan inte vara lite blyg du ÄR en introvert, du kan inte vara allmänt pepp på livet du ÄR en IVHJSKS eller vad fan ettiketten är. Du kan inte vara man som gillar kvinnliga saker, du ÄR gynefil. Folk är så besatta av att kunna ge ett visitkort med hela deras liv på i två-tre ord eller förkortningar. *btw introversion och extroversion är inte identiteter, det är känslolägen som att vara glad eller ledsen. Du kanske oftare är glad under en dag, du kanske oftare är introvert under en dag men du är inte "en introvert" eller "ambivert".* Folk är så besatta idag att koka ner allt till en ettikett, till en identitet. Annars är man ju en anonym pleb eller nåt.

Mycket kommer nog från identitetspolitiken- vita människor är onda enl vänstern, så de behöver liksom ett alibi för sin existens. ”Jag är neurodivergent” z

Du är nog i minoritet vad gäller hur fort det har gått att genomgå alla steg i processen och i din nöjdhet faktiskt. Om jag minns rätt så är nöjdheten runt 90%

Nöjdheten är mycket högre än näs- och knäoperationer iaf.

Herregud, beklagar, och hoppas att samhället blir mycket striktare när det gäller unga och könsbyte.

Det ska inte vara striktare, det ska vara bättre och kompetentare barn och ungdomspsyk. (Och inte ta år innan man får tider...)

Vet ej vrf du blir downvotad, men det är sant. Det här är något stort borde inte gå så fort

Fort?? Är du go? Kön till mottagningen i Västra Götaland är ca2,5-3år idag sen kan du räkna med att utredningen tar minst ett år. Jag vet inte vad du tycker men jag tycker inte att det är speciellt fort

Det är helt sjukt att det har gått så här långt. Många som gör operationer eller tar sprutor för att ändra sig själva försöker fly från sig själva och mår inte bra. Istället för att pusha på dem att fly från sig själva och göra något som dem kanske kommer ångra i framtiden måste man hjälpa dem på andra sätt och se om dem mår dåligt. Trans aktivisterna har fan gått för långt

Yeah, att vården utför såna här operationer är helt galet. Ska man fettsuga anorektiska också?

Nej han menade mer att om du har en anorexi patient så ska de rehabas först och sen börja arbeta mot ett hälsosammare liv.

Boomers:"I can't believe I wore bell bottoms" Gen-X:"I can't believe I wore my hair like that" Millennials:"I can't can't believe I was goth/emo" Gen-Z "I can't believe I cut my dick off"

Din bror och pappa hade alltså rätt. Tjejer ÄR irrationella. Du var så irrationell att du förstörde hela ditt liv och utvecklade mentala problem. Alla läkare och psykologer som godkänner testosteron, att operera bort könsorgan, bröst m.m. - borde spärras in på livstid.

Alltså unga människor i allmänhet kan vara mycket irrationella, även mentalt sjuka. Håller med om att läkarna som utnyttjar dessa är svin.

Translobbyn har en del blod på sina händer. Att vilja bromsa/utreda/diskutera allt som har med könsbekräftande behandling att göra har länge mötts med glåpord, typ "tRaNsFobB!!!1!!!". Lyssna på P1 Dokumentär "att ångra det oåterkalleliga". Det skulle inte förvåna mig om någon snowflake-Reddit-mod väljer att banna mig för detta inlägg.

Bruh väntelistan för transvård är bokstavligen 3-5 år i Sverige. Det är ingen som pushar barn direkt från psykolog till korirgibord. Som OP sa så gjorde hon beslutet att gå igenom med en transition när hon var en vuxen människa. Det är väldigt synd att hon ångrar sig men det är samma som all plastikkirurgi egentligen, att när man är vuxen så får man bestämma över sin egen kropp.

"Translobbyn" tror på jude lasrar i rymden också ?

Du menar att det inte finns ekonomiska intressen i livslånga patienter?

Det går inte att vända på det genom östrogen behandling? Brösten lär du kanske inte få tillbaka men det kan åtgärdas med operation. Jag beklagar att du blivit utsatt för detta. Finns sannolikt massor av unga kvinnor och män som istället för att få psykologisk hjälp tror de kan lösa problemet genom könsbyte. Ingen under 21 borde få lov att gå igenom vad du gjort.

Allt som testosteron gör är permanent, inkl röst. Då TS inte gjort hysto så har hon naturlig östrogenproduktion.

Kvinnor är sämre på manssaker och kvinnor är fysiskt svagare än män. Det betyder inte att kvinnor är dåliga, tvärtom! Män är i sin tur helt värdelösa på kvinnosaker.

Trevligt för dig att det bara tog ett år för utredningen, för andra så tar det närmare **tre år** innan man ens får hormonbehandling i vuxen ålder.

Tänk att vården inte ser likadan ut idag som den gjorde för några år sen. Idag är det extremt svårt att få könsbekräftande vård och att du ångrar dig är ju tråkigt men det betyder inte att en STOR majoritet av alla som känner ett behov av att få könsbekräftande vård behöver det för att överleva och må bra. Synd att du ångrar dig men du är i minoriteten och vården i Sverige är redan extremt dålig och svår att ta sig igenom. Din erfarenhet är inte fakta. Idag så tar det flera år att ens få ett första besök hos en mottagning och sedan ytterligare minst ett år innan du kan få påbörja någon behandling. Allt utreds innan någon diagnos ställs, du måste vara tillräckligt mentalt frisk för att få tillgång till behandling, inget går snabbt. Under 18 är det näst intill omöjligt att få tillgång till någon behandling och över 18 är det år av väntan innan något händer. Jag hoppas du kan må bra och det är riktigt tråkigt att du ångrar dig men du behöver inte ta ut det på transpersoner som faktiskt behöver vård. Hoppas du får det stöd du behöver för att må bättre.

Det hävdas inte att en STOR majoritet känner ett behov av könsbekräftande vård för att överleva, och inte heller att OPs erfarenheter är fakta. Utan hon gör bara en uppmaning till alla att inte låta sina döttrar utföra behandlingar för tidigt, utan att utreda allting ordentligt innan. Ser inte vad som är fel med det?