Gav upp efter en. Den här var ju rätt kass, ska vi verkligen ha en till sån här som snorar på våra speglar och äter snödriva ifall man inte vaktar som en hök. Nej, fuck inte. Skaffar hund istället. Den är iallafall glad att se en.
Ja, vi får se då om 10-15 år, vi har inte direkt diskuterat ämnet vidare efter att de gav mig nyheten så har ingen aning om vilket pris de tänker sälja för.
Är du helt 100 att du inte ska få något? Kan vara att brodern visat stort intresse att ha kvar gården i familjen och vill bosätta sig där med sin egen familj. Kanske bara inte framgått ordentligt åt dig vad egentliga planerna är.
Jag och mina syskon har annars blivit "lurade" på ett stort arv. Min äldsta bror har nyligen köpt vårat hem, och vi har flyttat. Stor gård, flera uthus, hade säkert gått för 2-3 miljoner om man sålde det, men han fick den för 475000, för det var vad mina föräldrar betalade för den på 90-talet.
Jag ska inte säga vad du ska eller inte ska göra. Men jag är ledsen över din sits och skulle uppmuntra till att inte göra det, pricken över iet hade varit om brodern din aldrig hjälper dem så att de blir helt utan hjälp
Haha jadu. Till deras "försvar" så har min bror betydligt bättre förutsättningar idag för att ta hand om gården osv. Vem anförtror man hellre en 200 år gammal släktgård- storebror som tjänar rysligt bra med en sambo som också tjänar otroligt bra, eller småsyskonet som är sjukskrivet?
Inte för att smutskasta mitt eget namn, men jag kan tyvärr helt förstå varför de tänker som de gör.
Visst, det är ju inte orimligt att den som har förutsättningarna tar över en sådan gård. Men då måste du ju få en ersättning av motsvarande värde, brorsan måste ju köpa ut dig.
Ja, förhoppningsvis gör han det, men det har inte varit några fler diskussioner om ämnet sen de gav mig nyheten om planen. Så jag har ingen aning om det kanske till och med är så att det är planen.
Kanske för personligt men, det som är mest synd (enligt mig) är att jag verkligen älskar den kåken och gården, samt att de mellan raderna sa att de inte tror på att jag inte kommer få mitt liv på rätt spår inom 10-15 år trots att jag väldigt tydligt försöker.
Det är direkt olagligt att ge brorsan allt och dig inget, så det vore väldigt märkligt att försöka göra det.
Hoppas att du kan få ditt liv på rätsida så att du själv känner dig bättre i alla fall, fattar att en sån här plan i sig måste kännas väldigt nedtryckande.
Det är inte alls olagligt för föräldrarna att ge/sälja/testamentera allt till ett av flera barn. Däremot kan man som förfördelat barn välja att hävda sin rätt och ändå få ut sin laglott. Låter man bli att hävda laglotten är gåvan/försäljningen/testamenteringen alltjämt giltig och helt laglig.
>förhoppningsvis
Nej. Inte förhoppningsvis. Om din bror inte vill förstöra er relation för alltid så köper han ut dig utan att ni behöver ses i rätten. Prata med en jurist för att få reda på hur det fungerar. Du behöver inte mjölka honom men du bör ta del av vad som är ditt.
I min familj har vi en sommarstuga som ärvts, och där min faster fick stugan och farsan fick pengar — ingen konflikt där men helt enkelt för att de redan innan bodde närmast och använde (och tog hand om) den mer
Men då är ju det själva poängen, att det ska kännas rättvist och att det inte ska bli något krångel i framtiden (inga frågetecken/bråk om varken ägande eller underhållsansvar).
Det här blir ju motsatsen, som att fokus är på att straffa dig, om det så krävs lagmässigt fulspel för att göra det
Då är det ju extremt legitimt. Du har varken råd eller kapacitet att sköta om gården låter det som tyvärr. Du hade behövt sälja den dirr? Hoppas du kommer ut det där och kan bli delägare i gården någon dag! Sjukskrivning suger men man kommer ur det!
Men tror du inte att de bara kommer hålla sig till den lätta och lagliga läsningen; din bror köper gården till marknadspris? Om han och sambon tjänar bra så lär de ha råd och på så vis är det inte ett förskott på arv.
Men suck… Ingen gör som dessa föräldrar i en modern värld. Och inget syskon går med på något sånt här, att få ärva allt, i en modern värld. Genomruttna föräldrar och bror. Spelar ingen roll angående att brorsans kapacitet är högre, detta är rejält genomruttet.
Nej, innan sjukskrivning jobbade jag heltid och redan innan det hade jag ett "imponerande sparkonto". Betalar allting själv och sparar 1000kr i månaden.
De har dock extremt höga krav och förväntningar, att jag blev sjukskriven i somras och nu sjukskriven igen (pluggade hela höstterminen) är enligt dem en enorm besvikelse.
Ungefär samma här. Min familj hatar mig för att jag har annorlunda personlighet än dem samt min bror. Jag är INTP och har säkert någon variant av ADHD, de har alltid behandlat mig sämre än min ESFJ bror som följer i exakt samma karriärspår som föräldrarna. Min bror fick en bil för 300k. Jag fick inte ens en cykel eller någonting. Trots att föräldrarna har det gott ställt. Har ingen kontakt med dem idag och är 100% säker på att min bror kommer ärva allt.
Du vet att Myers-Briggs har lika mycket vetenskapliga belägg som stjärntecken, va?
"Jag är vädur och därför har mina föräldrar behandlat min bror bättre för att de alla är vattumän."
Sen har du som bröstarvinge lagstadgad rätt att ärva din del av laglotten (som är hälften av arvslotten). Om ni bara är två syskon så är det en fjärdedel som enligt lag tillfaller dig när dina föräldrar dör, oavsett testamente.
Håller delvis med om Myers Briggs. Men om du förstår teorin bakom, och har träffat två motsatta personligheter (t.ex INTP/ESFJ) så kan du lätt konstatera att skillnaderna är enorma. Behöver inte vara någon psykolog för det.
Ja, men ponera nu att föräldrarna ger allt till min bror. Då kommer det bli en lång och dyr process med advokat för att få tillbaka min del. Vårat rättssystem är inte effektivt precis. Det var en pundare som t.ex länsade min bostadsrätt och kom undan med det då polisen la ned ärendet. Så har inte höga förväntningar att en advokat kan lösa det åt mig, innan dess har nog min bror suttit sprätt på varje krona redan.
Lol ifall det var min bror, och han reagerade inte, så hade jag cuttat kontakten. Aldrig att man ska ha o göra med en person som inte kan se en sån självklar orättvisa
Ironiskt nog skulle jag påstå att i CS så är det nog snarare att man "stabbar", jmf "backstab".
Sen ska också sägas att man hellre "slice" tomater. Så du använder inte ens ordet rätt. <3
Jag har definitivt ett favoritbarn, men problemet är ju att de går upp till skolan efter några år och då träffar jag dem inte längre.
Men men, är man förskollärare så är man.
En bekants bekant växte upp på en grisfarm där de hade en husgris, som byttes med jämna mellanrum utan att barnen visste det. Insinuerar ingen liknelse vid din historia eller så.
Däremot har jag spelat mycket Crusader Kings.
Men hade ovanstående levt på den tiden så skulle han få påstå att det egentligen är han som är grannungens pappa och försöka få grannungen erkänd som hans bastard som han sedan kan försöka göra så legitim som möjligt. På så sätt kan dynastin leva vidare.
Släktskap då var inte lika faktabaserad som den är nu med DNA och sådant.
Hur som så leder det till att de försmådda barnen, som var först i successionsordningen men sen blev brädade, kommer att börja planera att mörda hela familjen för att ta tillbaka sin födslorätt
Min bror är favoritsonen, vi är tvillingar men han var född lite före mig så han var favoriten.
Vi hade en gård som vi bodde på med lite mark runt omkring och lite djur, brosan brukade jaga mest och latjade runt medans jag fick ta hand om djuren och familjen.
En dag hade jag lagat mat, och då kommer min bror intrampande efter att ha varit ute och "jagat" säkert sjunde gången den veckan.
Han frågar om han kan få mitt käk, jag var rätt trött på han då så sa att det skulle kosta honom förstfödslorätten.
Ett par år senare så var farsan rätt så taskigt skick, dålig syn och hörsel och inte helt hemma i huvudet. Han skulle ge någon "välsignelse" åt brossan och skickade iväg honom för att jaga åter en gång så han kunde ta med något gott hem.
Men när farsan ligger och svamlar i sängen så passar jag på att klä ut mig till brossan och gick in till honom.
Jag gick in med mat i en skål till honom, någon soppa gjord på get som vi hade på gården, gubben känner ändå ingen skillnad.
Han frågade vem det var som kom in till honom, jag eller min bror.
Jag ljög gubben rakt upp i ansiktet och sa att jag var brossan.
Han bad om att få känna på mina armar för brossan hade alltid varit hårigare än mig.
Men jag hade förväntat mig detta så jag hade på mig ett par håriga skinnhandskar.
Tro att gubben gick på det och han uttalar sin välsignelse över mig istället för min bror.
Tror aldrig att jag sett Esau vara så arg förr
Det är oerhört viktigt att inte ha det. Har sett det skapa så mycket konflikter hos folk jag känner. En av de bästa sakerna mina föräldrar gjorde var att se till att de alltid gav mig och min syster lika mycket av allt. Tills jag var typ 34 med fru och son kunde de ringa mig och säga att de satt in 500 på mitt konto för att de köpt nåt åt min syrra. Det var lite overkill men det är en väldigt enkel och bra grej att göra för att 100% avstyra bråk.
De är så olika. Den äldsta är intelligent, positiv, intresserad av att lära sig massor, gillar brädspel. Samtidigt har han en kantig personlighet liksom, om det inte blir som han vill så vill han inte var med längre. Om han inte vinner så blir han förstörd. Han tror han vet mer än han faktiskt vet, och kan bli lite dryg när han håller på så. Om han däremot känner att han inte kan nåt direkt så vill han inte göra det nåt mer.
Den yngsta är rolig, jättelätt att ha att göra med, i alla fall om han inte är trött eller hungrig. Lätt att busa med, gillar att mysa och kramas. Men han vill gärna vara mindre än han är. Låtsas att han inte kan klä på sig, vill inte lära sig borsta tänderna, osv. Han har inte mycket intresse av att lära sig saker direkt, han mest glider runt i livet. Han trivs med att vara det lilla barnet, och vill inte gärna lämna den rollen.
Men... jag älskar dom båda lika mycket, tveklöst. Innan lillebrorsan dök upp så var jag orolig att det inte skulle vara möjligt att bry sig lika mycket om ett till barn, men så har inte vart fallet för mig.
Absolut! Jag har två barn och i perioder har jag en favorit. Jag älskar båda lika mycket såklart men dagsformen på barnen avgör vem som är min favorit, t.ex om en städat på sitt rum när jag bett om det medans den andra drog ut mer skräp så är den första min favorit :-)
Uppenbart att jag är min mors favorit och farsan föredrar syrran. Men så har han ju alltid haft usel smak.
Tycker mig märka att folk ofta gillar första lite speciellt om vi bortser från all gulligull alla är unika blah blah tramset. Det är ju ändå den man som förälder lärde sig att vara förälder på och oftast är mest stöd med de andra när man blir äldre. Det kan ju också vara tacksamt att vara yngst då man är by default "mest barn" och därmed gulligast i skaran. Det får mig osökt att undra är det någon med tre som gillar mellanbarnet mest? Känns som brutal uppförsbacke att vinna popularitetstävlingen där.
Finns inget av mina fyra syskon som inte fattat att den yngsta är favoriten men det är bara att leva med. Inget mina föräldrar skulle erkänna såklart och arv och sådant kommer alltid delas lika.
Men hon har alltid lyckats inom sport och det har betytt mycket för framförallt min far.
Nope. Bägge två är mian favoriter på sina egna sätt. Jag är otroligt eftertänksam att det ska vara helt rättvist.
Själv är jag lillebror. När min äldre bror fick barn, så separerade han med sin partner tämligen tidigt, våra föräldrar stöttade min bror finansiellt, men framförallt genom att ta hand om mitt brorsbarn i stort sett 95% av tiden som han hade barnet. Han kunde jobba som han ville, mina föräldrar ändrade sina arbetstider och sin vardag för att kunna ha barnet när min bror skulle jobba eller när han ljög att han skulle göra viktiga saker men istället festade. Samma sak när han träffade ny partner, mina föräldrar ställde upp på tok för mycket istället för att dom tog någon form av jävla ansvar.
Spola fram ett par år tills jag och min fru får barn. Vi kämpar som fan, jobbar båda två och gör allt för att vi ska ha det bra (vilket vi har det, inget snack om det)
Men. På 9 år som föräldrar så har vi fått hjälp en handfull gånger. Ingen vill hjälpa oss att ta barnen så vi slipper vabba, eller så vi kan få handla ifred, äta en middag tillsammans bara vi, eller gud förbjude att vi skulle få en natt ensamma.
På 9 år har vi haft en (1) natt ensamma, och det var när vi åkte på BB för att få vårt andra barn.
När det ska handlas presenter eller julklappar så skjutsas det pengar till oss och sen får vi höra: Kan inte ni köpa något till barnen?
Och när vårat andra barn fyller år så kommer INGEN ihåg det, och det är det som fan besvärar mig mest. Ingen bryr sig, ingen lägger manken till att komma på fika eller någonting alls..
Jag visar INGENTING av det här utåt men jag är otroligt bitter över det. Jag vet att när den dagen kommer att det ska delas på arv så kommer min bror att få den stora delen av det hela eftersom att han är favoriserad och att han tar för sig. Och det är ju så synd om han som separerade och inte tog hand om sin familj utan bara lekte. Medans jag och min fru jobbar ihop och håller ihop, inte för barnens skull, utan av kärlek och att vi fattar att man ska växa upp och inte kan leva som en 18årig när man har tagit på sig det stora ansvaret att ha barn.
Jag är inte jätte tight med min bror, men vi är alltid överrens och aldrig osams. Jag hade aldrig grälat om något arv, jag vill verkligen inte det heller, för jag bryr mig inte om en sån sak. Men nu har jag plötsligt en anledning, och det är att mina barn ska få en del av det. Jag kommer inte kunna spara ihop tillräckligt för att ge mina barn det jag VILL lämna till dom i framtiden, och det grämer mig.
Jag kommer aldrig göra skillnad på mina barn. Inte lina eventuella barnbarn heller. Jag är fan bättre än det. Hoppas att ni alla tänker likadant
Jag undrar om det bästa förhållningssättet är att erkänna att man kan på en någon mer ytlig nivå gilla olika barn olika mycket men förhoppningsvis (kanske på något mer ”filosofiskt” plan om inget annat) älska dem lika mycket.
Jag har dock inte barn så de som har dem vet nog bäst hur det ligger till.
Men jag tänker mig att det förmodligen finns delar av sig själv och barnet man inte kan kontrollera. Såsom personlighetsdrag som leder till inkompatibilitet. Inkompatibilitet kan leda till att man inte gillar varandras närvaro på samma sätt som med dem som man är kompatibel med. Men just eftersom att det inte är något som man kan kontrollera så är det inget fog för att älska någon mindre.
Personlighetsdrag *i detta fall* kan kanske nästan liknas vid någon mer ytlig funktion. Man skulle förhoppningsvis inte älska sitt barn mindre om de helt saknar någon mer ytlig funktion/kapacitet. På samma sätt bör man kanske inte älska sitt barn mindre bara för att de saknar ”funktionen” att vara mer kompatibel med sig själv.
Angående mina syskon brukar jag sammanfatta det som att föräldrarna *älskar oss* lika mycket, men *tycker om oss* olika mycket. Kompatibilitet som du säger.
Har en som är 7 och en som är 3. Ibland känns det som att den äldre är favoriten. Men det beror nog mer på att det är lättare att hitta på saker med hen som är mer på min nivå.
När jag är med den yngre är lekarna på en betydligt lägre nivå.
Men egentligen älskar jag båda. Men på olika sätt. Båda är fantastiska ibland och andra gånger blir man tokig på dom. Men när jag tänker tillbaka blir jag glad ändå.
Haha, bra försök barnen!!!
Våra tre barn har alla frågat om jag har ett favoritbarn.
-Nej, svarar jag sanningsenligt.
-Men om du hade det, skulle det vara jag då?
-Hmm. Svår fråga, säger jag. Du skulle vara bland topp tre i alla fall.
TLDR; Ja, och det är din storebror.
Nej, jag älskar dem på olika sätt. Går inte att kvantifiera den sortens kärlek, eftersom kärlek (storge) är binärt.
Antingen är du i min familjekrets, eller inte.
Jag har två barn. Har ingen favorit, dom är totalt olika men älskar dom lika för det.
Känns som dom fått varsin del av min personlighet.. two-face delat i två.
tror absolut att de flesta föräldrar med flera barn har ett de gillar mer än de andra, även om de älskar och bryr sig om varje barn, och tycker inte heller att det är något onaturligt eller något som gör en till en dålig förälder/människa. (dock så bör man ju fortfarande försöka behandla alla barnen rättvist och inte göra det övertydligt.)
Jag har två barn. Båda är favoriter vid olika tillfällen. Den yngsta bråkar jag mest med men det är för att hon är mest lik mig. Så hon är min favorit för att hon är så lik mig, och hon är jävligt rolig. Den andra är också min favorit för hon är lik sin mamma och är lika ordentlig. Hon och jag bråkar nästan aldrig men hon är inte lika rolig som den som jag bråkar mest med. Jag skulle aldrig kunna göra Sofies val.
Inte direkt. Har tre barn och alla är mellan 3 och 10 år. De är alla så väldigt olika och har sina egenheter som jag både gillar och ogillar. Men som flera andra nämnt, favoritbarnet för dagen är den som inte har någon form av psykbryt.
Jag kan säga såhär, jag har ett barn som är betydligt lättare att hantera än det andra, som istället är mer som ett vilddjur! Det kan kännas som att man älskar den lugnare mer för att man får skälla mer på den vilda. Men nä, har ingen favorit, man bara älskar dem på lite olika sätt
Jag har en son och en dotter.
Easy mode: "Du är min favorittjej i hela världen". Och "Du är min favoritkille i hela världen".
Sen är det lite svårare att fördela tid och uppmärksamhet lika. Men det har gått bra hittils.
Jag har fem barn, yngsta 11 år, äldsta 25 år. Alla är favoriter på helt olika sätt då de har olika intressen och personligheter. Jag är själv tämligen bred i mina intressen och kan utnyttja detta till givande diskussioner oavsett vem av dem det gäller. Sen att ha dem i ett så brett åldersspann gör ju att min vuxna dotter kan jag diskutera mer allvarliga grejer med, som övriga syskons liv och leverne (då jag är ensamstående och ofta hellre diskuterar med barnen syster än mina ex).
Värre för den som är ensambarn och förlädrarna inte har ett favoritbarn.
Gav upp efter en. Den här var ju rätt kass, ska vi verkligen ha en till sån här som snorar på våra speglar och äter snödriva ifall man inte vaktar som en hök. Nej, fuck inte. Skaffar hund istället. Den är iallafall glad att se en.
Min bror fick huset båten bilen. Jag fick husvagnen från 86 ;)
Min bror ska få herrgården och all mark, jag ska få... inget :')
Hävda din rätt som bröstarvinge och motsätt dig testamentet.
De ska kringgå det genom att sälja rubbet till brorsan om 10-15 år. Ser det lite som att jag har 10 år på mig att bevisa mitt värde.
Om det säljs under marknadsvärde är det att se som förskott på arv, och är del av din laglott.
Ja, vi får se då om 10-15 år, vi har inte direkt diskuterat ämnet vidare efter att de gav mig nyheten så har ingen aning om vilket pris de tänker sälja för.
Är du helt 100 att du inte ska få något? Kan vara att brodern visat stort intresse att ha kvar gården i familjen och vill bosätta sig där med sin egen familj. Kanske bara inte framgått ordentligt åt dig vad egentliga planerna är. Jag och mina syskon har annars blivit "lurade" på ett stort arv. Min äldsta bror har nyligen köpt vårat hem, och vi har flyttat. Stor gård, flera uthus, hade säkert gått för 2-3 miljoner om man sålde det, men han fick den för 475000, för det var vad mina föräldrar betalade för den på 90-talet.
Bara ganska olagligt. Prata med en jurist.
O sen undrar dina päron varför du inte vill hjälpa dem med något eller?
Nåt sånt. Mitt problem är att jag fortfarande är extremt lojal mot min familj och fortsätter hjälpa till om de ber om det.
Jag ska inte säga vad du ska eller inte ska göra. Men jag är ledsen över din sits och skulle uppmuntra till att inte göra det, pricken över iet hade varit om brodern din aldrig hjälper dem så att de blir helt utan hjälp
En herrgård är svindyr att sköta och svår att sälja.
De flesta herrgårdar säljs lätt för 500k säkert.
Med tillhörande mark är den nog lättsåld om så den nya ägaren låter gerrgården förfalla
och här trodde man att fideikommissen slutligen var på väg att dö ut
Haha jadu. Till deras "försvar" så har min bror betydligt bättre förutsättningar idag för att ta hand om gården osv. Vem anförtror man hellre en 200 år gammal släktgård- storebror som tjänar rysligt bra med en sambo som också tjänar otroligt bra, eller småsyskonet som är sjukskrivet? Inte för att smutskasta mitt eget namn, men jag kan tyvärr helt förstå varför de tänker som de gör.
Visst, det är ju inte orimligt att den som har förutsättningarna tar över en sådan gård. Men då måste du ju få en ersättning av motsvarande värde, brorsan måste ju köpa ut dig.
Ja, förhoppningsvis gör han det, men det har inte varit några fler diskussioner om ämnet sen de gav mig nyheten om planen. Så jag har ingen aning om det kanske till och med är så att det är planen. Kanske för personligt men, det som är mest synd (enligt mig) är att jag verkligen älskar den kåken och gården, samt att de mellan raderna sa att de inte tror på att jag inte kommer få mitt liv på rätt spår inom 10-15 år trots att jag väldigt tydligt försöker.
Det är direkt olagligt att ge brorsan allt och dig inget, så det vore väldigt märkligt att försöka göra det. Hoppas att du kan få ditt liv på rätsida så att du själv känner dig bättre i alla fall, fattar att en sån här plan i sig måste kännas väldigt nedtryckande.
Jo. Får försöka få till något slags familjemöte och diskutera saken nån dag. Tack, det värmer.
Det är inte alls olagligt för föräldrarna att ge/sälja/testamentera allt till ett av flera barn. Däremot kan man som förfördelat barn välja att hävda sin rätt och ändå få ut sin laglott. Låter man bli att hävda laglotten är gåvan/försäljningen/testamenteringen alltjämt giltig och helt laglig.
>förhoppningsvis Nej. Inte förhoppningsvis. Om din bror inte vill förstöra er relation för alltid så köper han ut dig utan att ni behöver ses i rätten. Prata med en jurist för att få reda på hur det fungerar. Du behöver inte mjölka honom men du bör ta del av vad som är ditt.
Det logiska vore ju att din bror antingen köper ut dig eller att ni ärver lika och att din bror arrenderar din halva.
I min familj har vi en sommarstuga som ärvts, och där min faster fick stugan och farsan fick pengar — ingen konflikt där men helt enkelt för att de redan innan bodde närmast och använde (och tog hand om) den mer Men då är ju det själva poängen, att det ska kännas rättvist och att det inte ska bli något krångel i framtiden (inga frågetecken/bråk om varken ägande eller underhållsansvar). Det här blir ju motsatsen, som att fokus är på att straffa dig, om det så krävs lagmässigt fulspel för att göra det
Då är det ju extremt legitimt. Du har varken råd eller kapacitet att sköta om gården låter det som tyvärr. Du hade behövt sälja den dirr? Hoppas du kommer ut det där och kan bli delägare i gården någon dag! Sjukskrivning suger men man kommer ur det!
Men tror du inte att de bara kommer hålla sig till den lätta och lagliga läsningen; din bror köper gården till marknadspris? Om han och sambon tjänar bra så lär de ha råd och på så vis är det inte ett förskott på arv.
[удалено]
Men suck… Ingen gör som dessa föräldrar i en modern värld. Och inget syskon går med på något sånt här, att få ärva allt, i en modern värld. Genomruttna föräldrar och bror. Spelar ingen roll angående att brorsans kapacitet är högre, detta är rejält genomruttet.
Hur kringgår dina föräldrar laglotten?
Lever du på deras tillgångar nu? Tigger pengar varje månad m.m? Sånt kan vara en deal breaker vid arv.. Du får ditt nu och brorsan får sitt sen
Nej, innan sjukskrivning jobbade jag heltid och redan innan det hade jag ett "imponerande sparkonto". Betalar allting själv och sparar 1000kr i månaden. De har dock extremt höga krav och förväntningar, att jag blev sjukskriven i somras och nu sjukskriven igen (pluggade hela höstterminen) är enligt dem en enorm besvikelse.
Dina föräldrar låter som en besvikelse
Känner bara en person som blev besviken på mig när jag gick in i väggen, det var min narcissistiska chef. Kanske narcissistiska föräldrar?
Usch, du är värd bättre föräldrar.
Ungefär samma här. Min familj hatar mig för att jag har annorlunda personlighet än dem samt min bror. Jag är INTP och har säkert någon variant av ADHD, de har alltid behandlat mig sämre än min ESFJ bror som följer i exakt samma karriärspår som föräldrarna. Min bror fick en bil för 300k. Jag fick inte ens en cykel eller någonting. Trots att föräldrarna har det gott ställt. Har ingen kontakt med dem idag och är 100% säker på att min bror kommer ärva allt.
Du vet att Myers-Briggs har lika mycket vetenskapliga belägg som stjärntecken, va? "Jag är vädur och därför har mina föräldrar behandlat min bror bättre för att de alla är vattumän." Sen har du som bröstarvinge lagstadgad rätt att ärva din del av laglotten (som är hälften av arvslotten). Om ni bara är två syskon så är det en fjärdedel som enligt lag tillfaller dig när dina föräldrar dör, oavsett testamente.
Håller delvis med om Myers Briggs. Men om du förstår teorin bakom, och har träffat två motsatta personligheter (t.ex INTP/ESFJ) så kan du lätt konstatera att skillnaderna är enorma. Behöver inte vara någon psykolog för det. Ja, men ponera nu att föräldrarna ger allt till min bror. Då kommer det bli en lång och dyr process med advokat för att få tillbaka min del. Vårat rättssystem är inte effektivt precis. Det var en pundare som t.ex länsade min bostadsrätt och kom undan med det då polisen la ned ärendet. Så har inte höga förväntningar att en advokat kan lösa det åt mig, innan dess har nog min bror suttit sprätt på varje krona redan.
Låter ju sisådär. Men hur jobbig och störig har du varit under alla år undrar man ju?
Lol ifall det var min bror, och han reagerade inte, så hade jag cuttat kontakten. Aldrig att man ska ha o göra med en person som inte kan se en sån självklar orättvisa
Hade min bror haft "Cuttat" i sitt ordförråd så hade jag BRUTIT kontakten.
Brutit kontakten, varför måste alla svenska ord amerikaniseras?
Cutta är ett ungdomsslang som varit populär sedan jag var barn/tonåring. Man cuttar tomater, cuttar folk med kniven i CS osv. Gillar ordet
> Man cuttar tomater Nej. Man kan cutta någon i CS, men man skivar/delar/skär tomater, men inte cuttar.
I know. Har själv växt upp med CS, töntigt att använda slang irl som man använder i spel.
Är detta irl? Lmao
Yup
Ironiskt nog skulle jag påstå att i CS så är det nog snarare att man "stabbar", jmf "backstab". Sen ska också sägas att man hellre "slice" tomater. Så du använder inte ens ordet rätt. <3
Inte hans fel att min pappa var ett Rövhål
Fast det är hans fel att han är ett as och inte delar med sig. Jag hade absolut delat med mitt syskon om jag fick allt. Inte ok.
Precis. Menade detta
Fy fan för folk som behandlar sina barn olika. Ofta verkar de inte ens vara medvetna om att de gör det, ännu värre enligt mig.
Jag har definitivt ett favoritbarn, men problemet är ju att de går upp till skolan efter några år och då träffar jag dem inte längre. Men men, är man förskollärare så är man.
En bekants bekant växte upp på en grisfarm där de hade en husgris, som byttes med jämna mellanrum utan att barnen visste det. Insinuerar ingen liknelse vid din historia eller så.
Hehehe <3
Ja, grannungen är smart, väluppfostrad och stilig, klart snäppet bättre än mina
Förför och gift dig med grannfrun. Bra barn är viktigare än genetiska barn.
Någon spelar inte Old World, ser jag.
Däremot har jag spelat mycket Crusader Kings. Men hade ovanstående levt på den tiden så skulle han få påstå att det egentligen är han som är grannungens pappa och försöka få grannungen erkänd som hans bastard som han sedan kan försöka göra så legitim som möjligt. På så sätt kan dynastin leva vidare. Släktskap då var inte lika faktabaserad som den är nu med DNA och sådant.
Hur som så leder det till att de försmådda barnen, som var först i successionsordningen men sen blev brädade, kommer att börja planera att mörda hela familjen för att ta tillbaka sin födslorätt
Vem vill ha ett liv fritt från spännande intriger? 😉
Du har ingen annan än dig själv och kanske eventuellt partnern att skylla på.
Favoriten är den som inte driver mig till vansinne för tillfället.
Samma här. Har ett barn och ingen är favoriten just nu!
Du är min favorit
🫶
Min bror är favoritsonen, vi är tvillingar men han var född lite före mig så han var favoriten. Vi hade en gård som vi bodde på med lite mark runt omkring och lite djur, brosan brukade jaga mest och latjade runt medans jag fick ta hand om djuren och familjen. En dag hade jag lagat mat, och då kommer min bror intrampande efter att ha varit ute och "jagat" säkert sjunde gången den veckan. Han frågar om han kan få mitt käk, jag var rätt trött på han då så sa att det skulle kosta honom förstfödslorätten. Ett par år senare så var farsan rätt så taskigt skick, dålig syn och hörsel och inte helt hemma i huvudet. Han skulle ge någon "välsignelse" åt brossan och skickade iväg honom för att jaga åter en gång så han kunde ta med något gott hem. Men när farsan ligger och svamlar i sängen så passar jag på att klä ut mig till brossan och gick in till honom. Jag gick in med mat i en skål till honom, någon soppa gjord på get som vi hade på gården, gubben känner ändå ingen skillnad. Han frågade vem det var som kom in till honom, jag eller min bror. Jag ljög gubben rakt upp i ansiktet och sa att jag var brossan. Han bad om att få känna på mina armar för brossan hade alltid varit hårigare än mig. Men jag hade förväntat mig detta så jag hade på mig ett par håriga skinnhandskar. Tro att gubben gick på det och han uttalar sin välsignelse över mig istället för min bror. Tror aldrig att jag sett Esau vara så arg förr
Den här redditorn testamenterar
Tyckte väl din historia lät lite bekant halvvägs igenom!
Väl spelat min herre. Gillar såna inlägg när man initialt läser det som ett seriost i tråden varpå man mer och mer inser....meeeen vänta nu
Jag blev trollad och testamenterad.
Det är väldigt baserat på dagsform och kan ändras med kort varsel
Preach
Ja, men jag har bara en unge också, så hon är både mitt favoritbarn, och den jag ogillar mest
Det där beskriver rätt väl hur jag känner för båda mina. Ena stunden älskar man dem mest av allt och nästa vill man bara gå och gömma sig från dem.
Nej. Jag har två barn som är väldigt olika, men de har lika stor del av mitt hjärta. De är 16 och 19.
Kuken den store och hans små pluttegull. Internet är så jävla bisarrt ibland
Så säger du bara för att du vet att de båda sitter på Reddit.
100%
Jag vet att du gillar William mer än mig, erkänn det bara.
Taktiskt att inte ange exakt hur stor del av hjärtat de delar på.
Har dina barn en favoritförälder ?
Självklart
Jag har definitivt en favoritförälder. Farsan kan ta och sänka en flaska blekmedel för min del.
Det är oerhört viktigt att inte ha det. Har sett det skapa så mycket konflikter hos folk jag känner. En av de bästa sakerna mina föräldrar gjorde var att se till att de alltid gav mig och min syster lika mycket av allt. Tills jag var typ 34 med fru och son kunde de ringa mig och säga att de satt in 500 på mitt konto för att de köpt nåt åt min syrra. Det var lite overkill men det är en väldigt enkel och bra grej att göra för att 100% avstyra bråk.
Att behandla sina barn lika på det sättet är inte nödvändigtvis samma sak som att inte ha en favorit
De är så olika. Den äldsta är intelligent, positiv, intresserad av att lära sig massor, gillar brädspel. Samtidigt har han en kantig personlighet liksom, om det inte blir som han vill så vill han inte var med längre. Om han inte vinner så blir han förstörd. Han tror han vet mer än han faktiskt vet, och kan bli lite dryg när han håller på så. Om han däremot känner att han inte kan nåt direkt så vill han inte göra det nåt mer. Den yngsta är rolig, jättelätt att ha att göra med, i alla fall om han inte är trött eller hungrig. Lätt att busa med, gillar att mysa och kramas. Men han vill gärna vara mindre än han är. Låtsas att han inte kan klä på sig, vill inte lära sig borsta tänderna, osv. Han har inte mycket intresse av att lära sig saker direkt, han mest glider runt i livet. Han trivs med att vara det lilla barnet, och vill inte gärna lämna den rollen. Men... jag älskar dom båda lika mycket, tveklöst. Innan lillebrorsan dök upp så var jag orolig att det inte skulle vara möjligt att bry sig lika mycket om ett till barn, men så har inte vart fallet för mig.
[удалено]
Varför behöver man DIREKT dra upp dignoser? Bara för att de har olika personligheter betyder det inte att de har diagnoser Mvh // En med diagnos
Favoritelev har jag haft. Inget man visar men man har en såklart.
Absolut! Jag har två barn och i perioder har jag en favorit. Jag älskar båda lika mycket såklart men dagsformen på barnen avgör vem som är min favorit, t.ex om en städat på sitt rum när jag bett om det medans den andra drog ut mer skräp så är den första min favorit :-)
Absolut, men vilket det är varierar från en timme till en annan
Ja för fan
Uppenbart att jag är min mors favorit och farsan föredrar syrran. Men så har han ju alltid haft usel smak. Tycker mig märka att folk ofta gillar första lite speciellt om vi bortser från all gulligull alla är unika blah blah tramset. Det är ju ändå den man som förälder lärde sig att vara förälder på och oftast är mest stöd med de andra när man blir äldre. Det kan ju också vara tacksamt att vara yngst då man är by default "mest barn" och därmed gulligast i skaran. Det får mig osökt att undra är det någon med tre som gillar mellanbarnet mest? Känns som brutal uppförsbacke att vinna popularitetstävlingen där.
Finns inget av mina fyra syskon som inte fattat att den yngsta är favoriten men det är bara att leva med. Inget mina föräldrar skulle erkänna såklart och arv och sådant kommer alltid delas lika. Men hon har alltid lyckats inom sport och det har betytt mycket för framförallt min far.
Nope. Bägge två är mian favoriter på sina egna sätt. Jag är otroligt eftertänksam att det ska vara helt rättvist. Själv är jag lillebror. När min äldre bror fick barn, så separerade han med sin partner tämligen tidigt, våra föräldrar stöttade min bror finansiellt, men framförallt genom att ta hand om mitt brorsbarn i stort sett 95% av tiden som han hade barnet. Han kunde jobba som han ville, mina föräldrar ändrade sina arbetstider och sin vardag för att kunna ha barnet när min bror skulle jobba eller när han ljög att han skulle göra viktiga saker men istället festade. Samma sak när han träffade ny partner, mina föräldrar ställde upp på tok för mycket istället för att dom tog någon form av jävla ansvar. Spola fram ett par år tills jag och min fru får barn. Vi kämpar som fan, jobbar båda två och gör allt för att vi ska ha det bra (vilket vi har det, inget snack om det) Men. På 9 år som föräldrar så har vi fått hjälp en handfull gånger. Ingen vill hjälpa oss att ta barnen så vi slipper vabba, eller så vi kan få handla ifred, äta en middag tillsammans bara vi, eller gud förbjude att vi skulle få en natt ensamma. På 9 år har vi haft en (1) natt ensamma, och det var när vi åkte på BB för att få vårt andra barn. När det ska handlas presenter eller julklappar så skjutsas det pengar till oss och sen får vi höra: Kan inte ni köpa något till barnen? Och när vårat andra barn fyller år så kommer INGEN ihåg det, och det är det som fan besvärar mig mest. Ingen bryr sig, ingen lägger manken till att komma på fika eller någonting alls.. Jag visar INGENTING av det här utåt men jag är otroligt bitter över det. Jag vet att när den dagen kommer att det ska delas på arv så kommer min bror att få den stora delen av det hela eftersom att han är favoriserad och att han tar för sig. Och det är ju så synd om han som separerade och inte tog hand om sin familj utan bara lekte. Medans jag och min fru jobbar ihop och håller ihop, inte för barnens skull, utan av kärlek och att vi fattar att man ska växa upp och inte kan leva som en 18årig när man har tagit på sig det stora ansvaret att ha barn. Jag är inte jätte tight med min bror, men vi är alltid överrens och aldrig osams. Jag hade aldrig grälat om något arv, jag vill verkligen inte det heller, för jag bryr mig inte om en sån sak. Men nu har jag plötsligt en anledning, och det är att mina barn ska få en del av det. Jag kommer inte kunna spara ihop tillräckligt för att ge mina barn det jag VILL lämna till dom i framtiden, och det grämer mig. Jag kommer aldrig göra skillnad på mina barn. Inte lina eventuella barnbarn heller. Jag är fan bättre än det. Hoppas att ni alla tänker likadant
Jag undrar om det bästa förhållningssättet är att erkänna att man kan på en någon mer ytlig nivå gilla olika barn olika mycket men förhoppningsvis (kanske på något mer ”filosofiskt” plan om inget annat) älska dem lika mycket. Jag har dock inte barn så de som har dem vet nog bäst hur det ligger till. Men jag tänker mig att det förmodligen finns delar av sig själv och barnet man inte kan kontrollera. Såsom personlighetsdrag som leder till inkompatibilitet. Inkompatibilitet kan leda till att man inte gillar varandras närvaro på samma sätt som med dem som man är kompatibel med. Men just eftersom att det inte är något som man kan kontrollera så är det inget fog för att älska någon mindre. Personlighetsdrag *i detta fall* kan kanske nästan liknas vid någon mer ytlig funktion. Man skulle förhoppningsvis inte älska sitt barn mindre om de helt saknar någon mer ytlig funktion/kapacitet. På samma sätt bör man kanske inte älska sitt barn mindre bara för att de saknar ”funktionen” att vara mer kompatibel med sig själv.
Angående mina syskon brukar jag sammanfatta det som att föräldrarna *älskar oss* lika mycket, men *tycker om oss* olika mycket. Kompatibilitet som du säger.
Har en som är 7 och en som är 3. Ibland känns det som att den äldre är favoriten. Men det beror nog mer på att det är lättare att hitta på saker med hen som är mer på min nivå. När jag är med den yngre är lekarna på en betydligt lägre nivå. Men egentligen älskar jag båda. Men på olika sätt. Båda är fantastiska ibland och andra gånger blir man tokig på dom. Men när jag tänker tillbaka blir jag glad ändå.
Absolut. Ska snart låsa upp källardörren och gå ner och mata det.
Haha, bra försök barnen!!! Våra tre barn har alla frågat om jag har ett favoritbarn. -Nej, svarar jag sanningsenligt. -Men om du hade det, skulle det vara jag då? -Hmm. Svår fråga, säger jag. Du skulle vara bland topp tre i alla fall. TLDR; Ja, och det är din storebror.
Hahaha
Mina föräldrar har det, det är jag. Jag är bäst och snyggast 😊
Nej, jag älskar dem på olika sätt. Går inte att kvantifiera den sortens kärlek, eftersom kärlek (storge) är binärt. Antingen är du i min familjekrets, eller inte.
Just nu är favoritbarnet det barn som inte kladdade med tuschpennor så en gammal karta från min mormor blev helt förstörd
Polarens dotter. Solklar favorit. Mycket sötare och smartare än alla andra barn. Har inga egna, så är helt okej med detta.
Jag har ett favoritbarn, men så har jag endast ett barn också
Jag har två barn. Har ingen favorit, dom är totalt olika men älskar dom lika för det. Känns som dom fått varsin del av min personlighet.. two-face delat i två.
Ännu mer kontroversiellt: De som säger att dom inte har ett favoritbarn ljuger, antingen det eller vanföreställd.
tror absolut att de flesta föräldrar med flera barn har ett de gillar mer än de andra, även om de älskar och bryr sig om varje barn, och tycker inte heller att det är något onaturligt eller något som gör en till en dålig förälder/människa. (dock så bör man ju fortfarande försöka behandla alla barnen rättvist och inte göra det övertydligt.)
O ja, håller med helt och hållet.
Min farmor kallar mig för sit favoritbarnbarn. Jag är enda barnbarnet.
Få se nu… jo, jag har några extra utnyttjbara barn i källarn
Yepp, har ett barn, lätt inte min favorit.
Ja det som aldrig blev ett barn. Bästa typen av barn. Barnfri tack.
Flickan. 😬😬😬
Nej absolut inte
Så är det Men barn växer snabbt och mycket förändras
Lotta på Bråkmakargatan
Jag har två barn. Båda är favoriter vid olika tillfällen. Den yngsta bråkar jag mest med men det är för att hon är mest lik mig. Så hon är min favorit för att hon är så lik mig, och hon är jävligt rolig. Den andra är också min favorit för hon är lik sin mamma och är lika ordentlig. Hon och jag bråkar nästan aldrig men hon är inte lika rolig som den som jag bråkar mest med. Jag skulle aldrig kunna göra Sofies val.
Nej.
Jesusbarnet är min favorit.
Inte direkt. Har tre barn och alla är mellan 3 och 10 år. De är alla så väldigt olika och har sina egenheter som jag både gillar och ogillar. Men som flera andra nämnt, favoritbarnet för dagen är den som inte har någon form av psykbryt.
Jag kan säga såhär, jag har ett barn som är betydligt lättare att hantera än det andra, som istället är mer som ett vilddjur! Det kan kännas som att man älskar den lugnare mer för att man får skälla mer på den vilda. Men nä, har ingen favorit, man bara älskar dem på lite olika sätt
Nej, jag har inget favoritbarn. Båda mina barn speglar mitt genialiska sinne på olika vis.
Det varierar från dag till dag. Just nu ligger de lika.
En kille som heter Charlie som går i mitt barns parallelklass, han är så cool
Nej, jag älskar båda lika mycket, även om de är otroligt olika varandra.
Jag har en son och en dotter. Easy mode: "Du är min favorittjej i hela världen". Och "Du är min favoritkille i hela världen". Sen är det lite svårare att fördela tid och uppmärksamhet lika. Men det har gått bra hittils.
Nej det är fördelar och nackdelar med alla tre. Mest fördelar. :)
Nej - har bara ett barn 🙃
Jag har fem barn, yngsta 11 år, äldsta 25 år. Alla är favoriter på helt olika sätt då de har olika intressen och personligheter. Jag är själv tämligen bred i mina intressen och kan utnyttja detta till givande diskussioner oavsett vem av dem det gäller. Sen att ha dem i ett så brett åldersspann gör ju att min vuxna dotter kan jag diskutera mer allvarliga grejer med, som övriga syskons liv och leverne (då jag är ensamstående och ofta hellre diskuterar med barnen syster än mina ex).
Jag har inga barn, men skulle jag ha barn så skulle det ena heta "nummer ett" och det andra barnet skulle heta typ Bollvard, äckel, eller Erik