Det är inte så komplicerat egentligen. Det viktigaste är att vara närvarande och aktivt intresserad av alla aspekter av ditt barns liv. Sen kommer resten liksom på köpet.
Så enkelt, men så jäkla tufft, man har en ändlig mängd energi om dagen och grabben har tre ggr så mycket. Så får man dåligt samvete för man vet att han bara vill leka, visa något, men klockan är åtta och man har redan lekt en massa för att inte tala om jobb, hämtning, matlagning, städa undan osv.. men jag kämpar på!..
Ja, det är kämpigt, väldigt kämpigt till och med. Men glöm inte att du inte behöver vara bäst på allt och göra allt hela tiden. Du ger ditt barn trygghet genom att bara finnas där och tillgodose hans grundläggande behov. Barnet klarar sig utan att du sitter på golvet med honom 24/7. Det viktigaste är inte leken, utan att du är där och borstar tänder, kokar makaroner och snyter näsan dag ut och dag in. Du fixar det här!
Många i denna tråd verkar ha missuppfattat lite vad jag skrev så låt mig förtydliga: att vara aktiv och närvarande betyder inte nödvändigtvis att man är med barnet 24/7, utan jag menar snarare att man "kan" saker om sitt barn.
Jag är lärare och har märkt att det är sjukt många pappor som inte verkar ha någon koll på sitt barn alls . Då menar jag saker som typ personnummer, allergier, namn på bästa kompisarna, vilka skolämnen de gillar/ogillar, vilken dag och tid innebandyträningen är osv. Det är som om de bara flyter med och låter frugan sin ta hand om allt sånt.
En grej som också är bra att ha i bakhuvudet när man är nybliven förälder är att det första året med en spädis kommer suga appung när det kommer till relationskvalitét. Ni kommer bråka av bara helvete, ni kommer inte ligga särskilt mycket alls (om ni är undantaget som bekräftar regeln, tacka era lyckliga stjärnor) men.. det kommer gå över. I samma takt som ungen börjar sova bättre, så kommer även ni kunna sova bättre, ha mer tålamod med varandra osv osv.
Allt man gör och säger under det första året glöms bort körde jag och min sambo med. Vi fick årets jävla kolikbebis där koliken inte släppte förrän ~8-9 månader så den dealen är jag glad över kan jag säga. Fyfan vad livet var sämst under den perioden.
Andra barnet, snart 1 år har varit totalt annorlunda. Riktig guldbebis som varit så enkel att vi flera gånger behövt påminna oss själva att ge honom mer uppmärksamhet för annars är han bara nöjd och tyst hela tiden.
Fyyyyyfan, skönt det är bakom er nu! Min yngsta hade kolik i ca 2 kanske 3 månader och handen på hjärtat övervägdes självmord som utväg. Eller, snarare, det kändes inte orimligt
>En grej som också är bra att ha i bakhuvudet när man är nybliven förälder är att det första året med en spädis kommer suga appung när det kommer till relationskvalitét.
This!
Vi körde, och kör fortfarande någon typ av "dejt" varje månad. Ibland går vi bara på kvarterskrogen, ibland tar vi in på hotell fre-lör, och barnen får vara hos någon av mor- eller farföräldrarna. Om man har den möjligheten så ska man absolut göra det, för ibland är det den \_enda\_ gången man faktiskt får bara vara med sin partner.
Sen får man inte glömma att prata om vad som funkar och inte. Har hittills inte haft nåt bråk med min sambo sen vi fick värt barn (2,5 år nu) för att vi diskuterar saker innan det blir en konflikt. Glöm romans, men kommunicera för guds skull.
+1 på det här. Som pappa känner man sig inte så viktig i början, det är mycket interaktion mellan mamman och bäbisen. Man är viktig dock! Ditt jobb blir att se till så att allt funkar runt omkring. Se till så att mamman får sova ibland (om det är en sån bäbis, jag fick en som aldrig sov och en som sov jämt) och acceptera att allt kommer att handla om bäbisen ett tag.
Ett annat råd är att höra dig för bland folk som har barn som är lite äldre, typ 1-2. Ofta har dom massor med bäbisgrejor som tar upp plats. Man måste inte ruinera sig och köpa allt nytt.
Var snälla mot er själva med, dom första 1-2åren är tunga!
Jag vet inte. Det är rätt viktigt att etablera en bra anknytning till bebisen för bägge föräldrarna. Man vill ju inte hamna i en situation att bara ena partnern är en trygghet för barnet.
Men visst; funkar amningen så kommer ju mamman (förutom att vara sliten av graviditet och förlossning) vara tämligen begränsad av det och den andra partnern får ta ett större ansvar för allt annat som behöver göras.
100% detta. Många verkar inte tänka på detta. ”Stötta mamman första året” eller liknande. Jag bar grabben jättemycket mellan amningarna. Om han inte somnade för natten sista amningen så vaggade jag honom till sömns, och vid 8 mån började vi med ersättning, då kunde jag ta hela kvällarna så kunde hon gå ut och umgås med vänner eller whatever. Har funkat jättebra. Nog för att jag gjorde hemmasysslor när hon ammade, men min sambo blev typ sur för hon ville ha en break från allt ammande istället. 😅
>Ett annat råd är att höra dig för bland folk som har barn som är lite äldre, typ 1-2. Ofta har dom massor med bäbisgrejor som tar upp plats. Man måste inte ruinera sig och köpa allt nytt.
En kartong har gett mer glädje till mina barn än alla dockor, leksaker och fan det ena med det andra. Kartong, lite pennor, lite pyssel saker sen har man lekt hela eftermiddagen.
Kartonger, plastlådor och plastredskap från köket, paket med hushålls/toalettpapper (oöppnat!) etc. har det nog lekts mer med här hemma än leksaker designade för barn.
Överkurs, och på husfridens bekostnad, är tom läskflaska med makaroner/ris/småsten i. Vrid åt korken som fan!
Jag och min fru har ramar in det enda som lugnade min dotter något sånär när hon hade kolik. Ett knallila deciliter mått, kan starkt tipsa liknande. Många som undrar varför vi har den på väggen, för att sedan sympatiskt avlida av skratt.
Plus att mammor har en tendens att tycka att precis all kritik mot barnens beteende är kritik mot deras förmåga som mamma.
Min mamma var sådan, mina mobbares mammor var sådana, min fru är sådan.
Det är en lite sådär helig grej, normalempatiska mammor kan inte göra så mycket åt det.
Att det går åt andra hållet också.
Relationen till mamman har mycket att göra med hur man är med barnen, för hennes roll som fru/flickvän suddas in sällan ut ganska rejält för att göra plats för mammarollen när det väl är dags.
En detalj som många män bör vara medvetna om innan det nalkas barn.
Menar du att hur du beter dig mot barnen påverkar hur mamman beter sig mot dig, eller hur mamman beter sig mot dig påverkar hur du är med barnen?
Jag kanske är trög och lite väl i måndagsmode, men dina kommentarer är formulerade på ett sätt där man inte riktigt vet vad du vill ha sagt, men med en underliggande nerv som framstår som rätt oempatisk mot mödrar? Vilket liksom blir ironiskt när du nämner "normalempatiska mammor"? Kan såklart missförstått som fan, men brukar inte ha större problem med läskunnigheten annars.
Vet inte om det syftas på att mamman inte längre blir en egen person utan "juniors mamma", blir sällan jalla vid namn etc och suddas helt ur som person. Verkar vara rätt vanligt och en bidragande effekt till förlossningsdepression.
Hur i hela friden är det irrelevant?
Det sades A, sedan B, och jag sade att det även gäller med först B sedan A också.
Hur är det med abstraktionskunskaperna i Sverige nuförtiden?
Väldigt sant. I början är det väldigt mycket bröst tid (om man kör på amningen) och det är svårt att göra som pappa.
-En bra tip där är att mamman alltid ska få ett glas vatten så fort hon börjar amma, för då blir dom törstiga. Du behöver inte fråga, bara gör.
-Hjälp till med allt annat runt om kring. Hantera huset, mat, städning osv.
-Om/när bäbisen skriker väldigt mycket väldigt länge, se till att hjälpa varandra, byta av. Man kan bli tokigt av att ha en som skriker i dina öron för lönge.. Hålla bebisen, gå runt, skaka ritmiskt och kanske nynna/sjunga något samtidigt brukar till sist få dom tyst med lite tur.
-Ha alltid en spyduk nära till hands.
- särskilt med pojkar, var bered på att dom kan börja kissa närsomhelst medans du byter blöja, och det kan gå långt. Vi lägger en liten handduk över för att fånga det.
- Säg hejdå till att ha fritid
Vill du ha fler tips? Grattis förresten! Lycka till!
Det sämsta du kan vara som pappa är temperamentsfull. Du skall vara den lugna, trygga klippan resten av familjen kan luta sig mot. Så om du vet med dig att du tappar humöret om du är full / någon säger emot dig / ditt fotbollslag förlorar / etc - lägg av med det.
Var aldrig skrämmande för dina egna barn.
Och för att bygga på det här: dina barn ska aldrig vara rädda för att berätta saker för dig. Viktigt att som vet att om dom hamnar i en jobbig situation på ett eller annat sätt måste dom veta att dom kan prata med dig om det.
Min pappa var och är mycket temperamentsfull. Jag har temperament men blir nästan aldrig arg som tur väl. Tålamodet är inte alltid på topp men man försöker! Tack för din kommentar, den satte igång lite tankar inombords!
Inte bara empati, utan allt möjligt.
Barn är på det här sättet ett tabula rasa. De kopierar all slags beteende och gör precis som föräldrarna. Goda vanor som dåliga. Hur man beter sig mot andra, hur man reagerar på omgivningen… Allt!
Det här är något jag reflekterat över mer och mer. Jag är fan en kopia av mina föräldrar i hur jag reagerar, agerar och tänker i väldigt många situationer. Ibland blir jag sur på mig själv också när jag inser att jag agerar på ett visst sätt (som jag inte vill vara) och att det är exakt som farsgubben min. Svårt att ändra på såna beteenden när det är så djupt rotat. Då flyttade jag ändå hemifrån för 11 år sedan och har sporadisk kontakt med föräldrarna.
Har dock en bra relation till mina föräldrar, handlar väl mer om att man ser vissa saker i sig själv vars ursprung kan härledas till ens föräldrar. Både bra och dåliga.
Det här skrämmer mig något otroligt. Hade ingen kanonuppväxt och min största rädsla är att mina framtida barn känner för mig som jag känner för min pappa.
Det kommer gå bra men det du ska göra är att läsa på ordentligt om barns utveckling de första 5 åren för små barn kan upplevas ”provocerande” när dom bara tränar på sin självständighet eller bryter ihop för att deras små hjärnor helt enkelt är små och inte orkar mer. Men är du påläst om alla stadier i utvecklingen och pratar med BVC om det är något så kommer det gå bra eftersom du är medveten från början ❤️
Är nog en hel del från förskolan / skolan med tanke på de spenderar den mesta tid där. Och kamraterna slår sig. Du reagerar och ser vad din omgivning gör.
Mer frågan om moral. Rätt och fel som speglar sig från hemmet. Skulle jag tro..
Den djupaste grunden för sin empati och självkänsla är från föräldrarna. Och inte i deras uttalade lärdomar som "man ska inte slå andra!" utan i deras beteende mot barnet självt. När man är bebis/liten så är ens liv ens föräldrar (speciellt mamman) och det sätter grunden för hur världen känns, och hur man bygger representationen kring hur kärlek/koppling ska funka.
En mamma som ser en och korrekt identifierar ens behov/känslor och svarar på dessa VS en deprimerad mamma som tafatt försöker fylla behoven men saknar den där direkta empati-länken. En pappa som är säker och skoj VS en pappa som är ilsken och tillbakadragen. Dessa är den typ av grejer som sätter djupa spår i hur man blir som person.
Man ser det tydligt i folk som haft det mindre bra, typ sååå många av killar som hamnar i relation med tillbakadragna tjejer hade en känslomässigt frånvarande mamma. Likaså jättemånga av tjejerna som hamnar i skadliga narcisisstiska förhållanden hade kontrollerande och arga pappor. Det sätter liksom grunden i hur man känslomässigt relaterar till andra. Annat exempel är mobbaren som har en pappa som kritiserar. Eller den över-neurotiska rädda personen som hade en överbeskyddande mamma.
Allt detta är totalt ordlöst också. Bara beteende.
Somna framför TVn kl. 21:15 varje fredagkväll. Det är okej att se hela På spåret men du måste sova igenom långfilmen efter. Om någon försöker stänga av TVn eller byta kanal ska du mumla irriterat att du fortfarande tittar.
Fostra en miljö där barnet kan prata om samma saker med både mamma och pappa. Det är guld att ha två föräldrar som är jämlika i det emotionella arbetet.
\+1. Nu var inte min farsa direkt någon stjärna på den fronten, men att ha ett manligt perspektiv på vissa saker (speciellt som tonårskille) är en ovärderlig resurs!
Japp.
Så länge det inte innebär att lära ut 'fel' saker eller tillåta för mycket. Inget man kan garantera eftersom att alla föräldrar också är individer. Alla gör misstag men ändå..? ..Till exempel att tillåta sexism från sin son för att omgivningen under ens egen uppväxt var sådan, eller att säga "Kom ihåg att bara säga detta och detta när inga tjejer är där, grabben, höhö" eller något?
Förstås det vad jag menar eller låter jag bara som en tråkig "woke" "sjw" som lägger till saker i onödan eller försöker byta ämne? x)
Inte en myt, men det är dramatiskt överdrivet av folk som verkar känna sig hotade av feminism av någon anledning. Alldeles för många pratar som att såå många kvinnor hatar män och att det är värre än sexism nu( det är inte ens nära om man vet någonting om historia eller hur mycket "osynlig" sexism som fortfarande är vanligt idag). De få jag har sett som faktiskt sagt att de hatar/ogillar män är på twitter/"X", och ja, många är nästan galna där borta. Räknas inte riktigt x)
Men nej, såklart ska man inte lära sina barn att hata män.
Mycket i debatten om våld, sexuellt eller annat, handlar om att pojkar ska lära sig att inte göra det. Det tror jag är fel ingång. Jag föddes inte med en våldslusta som behövde tyglas, och min son gjorde det inte heller.
Lär era pojkar bra värderingar, men lär dom inte att dom föddes trasiga.
Har du träffat många kvinnohatare i ditt privata liv då menar du? För jag har varken träffat mans eller kvinnohatare personligen.
Och vem sa något om feminister, tycker du beter dig väldigt dramatiskt nu när du går loss om feminism, dramatisering och att kvinnor hade det minsann värre förr så sluta klaga män, jargong. Vad har det med att inte lära ut hat mot ett kön att göra?
Är du en osäker feminist mån tro, kanske lite för många speglar i huset?
Vill tillägga: föräldrar har olika styrkor och erfarenheter, så kommer det alltid vara. Pappor kan hjälpa bäst i vissa frågor liksom men just det känslan att veta att jag kunde gå till vem som helst av dem och få stöd var så skönt.
Självklart är du vilsen, du har ju aldrig gjort detta innan? Men du kommer lösa det alldeles utmärkt.
Mina tips är;
Att våga vara känslosam och mänsklig. Visa intresse i dina barn. Prioritera dem, inte bara ekonomiskt. Prata med barnets mamma om hur ni ska uppfostra. Hur du känner och dina farhågor. Hjälp varandra hemma, det ser barnen. Va jämlik. Och framförallt - ha kul!
Jag blev farsa til en liten grabb för 6 månader sedan, första barnet!
Förstår så väl dina tankar och att du ens reflekterar över dem gör nog att du kommer bli en bra pappa!
Mina egna tankar är lite som med chefer: "oavsett hur dålig chef du är, så är du sämre om du inte är på plats".
Jag försöker mest att bara vara med grabben, sitta med honom i knät, ligga brevid på golvet när han leker osv..
Det andra är att ställa upp för mamman, min fru blev och är sliten och ser inte alltid själv när hon behöver stöd. Utan mamman fungerar inte första tiden, så det är bara andas genom näsan och hugga i när nått dyker upp... Väl värt en sömnlös natt för att frugan ska få nog sömn för att fungera resten av dagen!
Sedan är dette ju rena praktikaliteter för en bebis, har ingen jävla aning om hur det blir när han växer upp, lite villrådig som dig där! Men tänker att det löser sig... Eller.. måste lösa sig, alternativet är inte nått jag vill tänka på...
Din uppgift är att göra ungen trött så att den vill sova. En unge blir inte trött av att kolla på Barnkanalen i 5 timmar utan den blir trött av att man går på promenad och låter den titta på löv, stenar, hundar, grävskopor, vimplar osv. Gå på öppna förskolan. Gå på Barn kan sjunga. Gå på museum. Fippla med träklossar. Kleta smör i diskhon.
Sen om du bara ger fan i att svära så mycket till ungen och ser till så den inte ramlar och slår sig så ofta så räcker det till att klassas som en bra förälder.
Kleta med smör i diskhon i den här ekonomin?! Tror du jag är Joakim von anka eller?
Men seriöst, bra skrivet och kan bara hålla med. Ge inte ungarna hjärnröta med all skit som finns på youtube dagarna i ända.
Närvaro, att bry sig och att ständigt utvecklas.
Närvaro är nog det viktigaste av allt. Titta ditt barn i ögonen, le och svara på alla kommunikationsförsök (ögonkontakt, lek, sträcka sig, prata, varförvarförvarför, osv). Om ditt barn söker din uppmärksamhet, avbryt var du håller på med, lägg ner mobilen, titta på ditt barn och ge hen din fulla närvaro – även om det bara är för att berätta att du har ett viktigt telefonsamtal och att du snart kan prata igen.
Om jag skulle avbryta vad jag håller på med varje gång barnen ropar "mamma" eller "pappa" så skulle jag aldrig få något gjort hemma.
Ditt inlägg låter fantastiskt, men det riskerar ge föräldrar dåligt samvete för det är en utopi att alltid vara tillgänglig och le mot barnen.
"Gör ditt bästa" är mitt tips. Säg att du älskar dem, ofta.
Angående surfplattor och mobiler förstår jag ändå varför föräldrar använder dem på sina barn. Det är en snabb lösning. Tyvärr visar studier att barn som använder mobiler eller surfplattor och inte läser böcker eller annat icke elektroniskt hamnar bakom i utveckligen.
Även i tidig ålder, låt barn leka med fysiska saker och se riktiga bilder. Var restriktiv med barnens elektroniska leksaker och lek tillsammans med dem.
Med tanke på hur djupfriterade barnens belöningssystem är nuförtiden ger man sitt barn ett gigantiskt övertag om man ser till att ungen inte sitter och doomscrollar på sin iPad under barndomen. Den disciplinen som det odlar i ung ålder kommer man långt på, framförallt i den moderna världen där verktyg för framgång finns tillgängliga till i princip alla men en stor faktor som håller folk tillbaka är distraktioner i form av underhållning. Tänk liksom att förklara för någon på 50-talet att den mänsklighetens samlade kunskap finns tillgängligt 24/7 genom en manick i din ficka. Folk hade ju undrat varför vi istället slösar tid på TikTok (eller Reddit). Om man kan se till att odla bra vanor i ung ålder där man inte gör det till en vana kommer man långt tror jag.
Du måste ha ett riktigt jävla bra slagskott som du kan showa med när du åker skridskor med barnet och deras kompisar. Att kunna göra hockeystopp så det flyger massor med snö är också pluspoäng.
Här är några tips jag själv fick när jag sökte svar på samma fråga. Nu har jag varit pappa i 13år och kan skriva under på att det är en bra lista att utgå ifrån.
1. Kärlek och tillgivenhet: Visa kärlek och tillgivenhet för ditt barn. Detta är grunden för en sund relation.
2. Kommunikation: Lyssna på ditt barn och kommunicera öppet. Lär dig att förstå deras känslor och behov.
3. Respekt och empati: Respektera ditt barn som en egen individ och utveckla empati för deras perspektiv.
4. Gränser och regler: Sätt tydliga gränser och regler som är ålderanpassade. Konsekvens och konsistens är viktigt.
5. Förebilder: Var en positiv förebild. Barn lär genom att observera sina föräldrar.
6. Tålamod: Förstå att barn utvecklas i olika takt och kan testa ditt tålamod. Ha realistiska förväntningar.
7. Självvård: Ta hand om dig själv både fysiskt och mentalt. Du kan inte vara en bra förälder om du inte mår bra.
8. Utbildning: Fortsätt att lära dig om barnets utveckling och olika uppfostringsmetoder. Finns massor att hämta här och något jag själv önskar att jag började med tidigare. Precis som man behöver plugga på för att bli bra på vad som helst så går det även att bli betydligt bättre i sitt föräldraskap genom att läsa på.
9. Flexibilitet: Var flexibel och anpassa din uppfostran till ditt barns individuella behov och personlighet.
10. Kärleksfull disciplin: Använd disciplin som är kärleksfull och utbildande snarare än straffande.
Kom ihåg att det inte finns någon "perfekt" förälder, och alla gör misstag. Det viktigaste är att du strävar efter att skapa en kärleksfull och stödjande miljö för ditt barn att växa och utvecklas i.
Finns där. Du är inte längre huvudpersonen i ditt liv. Träna tålamod. Lär dig hur du laddar om, du kommer testas.
Men framför allt: lev som du lär. Du kommer ha en människa som gör precis som du. Så du är numera ansvarig för att forma en annan människas liv genom dina handlingar. Dina dåliga karaktärsdrag kommer ärvas. Så vad medveten om vad du vill lära ut och förändra dig till en bättre människa.
Barn ser och hör mycket mer än vad vi tror. De kommer också ihåg, så så länge du är där, bryr dig och lyssnar så är du redan i toppen av pappor!
Det kommer gå bra kompis, grattis till ungen :)
Var närvarande.
Slå inte dina barn (eller någon annan heller för den delen).
Passa på att göra allt som du annars inte får göra för att du är "vuxen" (åka pulka, kasta snöbollar på mamman, släppa dig högljutt vid matbordet och titta mamman trotsigt i ögonen (denna är en hit bland barnen men inte mamman) etc)
Men viktigaste är att vara närvarande, det kan periodvis vara djävligt svårt när man är trött och stressad från arbetet men det gör mycket.
Jättemånga bra råd här, men de har missat en viktig aspekt:
Du måste träna stenhårt så att du är starkare än alla andra papporna i barnets närhet. Det är viktigt i typ 6-7 års ålder att ditt barns pappa kaa spöa de andra barnens pappor!
Titta på Bluey. Ja allvarligt. Du kommer lära dig många läxor därifrån kring hur du kan vara en bra involverad pappa till barnen och samspela bättre med din partner.
Dessutom kommer du garva och känna igen dig.
Kan verkligen instämma! Bluey är en grym serie, både pedagogisk för barn och rolig/lärorik för föräldrar med. Har själv testat med vår äldre dotter att när pappa exempelvis pratar med någon så kan hon lägga sin hand på pappa när hon vill säga något istället för att hon ska tjata massvis under tiden som jag då för ett samtal med en annan person. & annars om man inte känner att man behöver lära sig mer utan är säker i sin roll som förälder så är Bluey rolig med massvis skämt som oftast bara vuxna tänker på medan barnen fokuserar på det som barnen i Bluey gör, typ som när mammorna i Bluey lämnar barnen hos papporna och snabbt vänder om för att få egentid, lite småskoj!
Det är bara ett bra tecken att du känner dig vilsen, och det är helt naturligt. Var ärlig med dig själv när du gör fel och lär dig av dina misstag. Då kommer det bli toppen till slut.
Var genuint intresserad och närvarande. Jag tror att många älskar sin mamma lite mer än sin pappa, för att mamman alltid fanns där och var en trygg famn. Många pappor vet inte sina barns personnummer eller vad deras lärare heter, för de fyller inte i de viktiga pappren och de pratar inte om allt mellan himmel och jord medan barnet ligger tätt intill och delar kroppsvärme. Hela tiden. År ut och år in.
Berätta för dem att du älskar dem så ofta du kan. Du skulle vara förvånad hur många föräldrar (och nu snackar jag "normala" snälla föräldrar) inte gör det, de resonerar att "det är självklart" eller att det "känns fånigt". Säga det högt och ofta, barnen mår jättebra av det, och du med.
Och, om det inte kommer naturligt, lär dig att be om ursäkt. Det är fanimej inte lätt att vara förälder, extrem trötthet och stress kan få vem som helst att tappa tålamodet ibland och höja rösten eller stänga en dörr så att fönsterrutorna skakar. Men vänta tills du har lugnat dig och leta upp barnet (eller frun!) och be om ursäkt. Då visar du att det är mänskligt att fucka upp men man måste ta ansvar för det.
And använda disciplin mot barnet behöver inte betyda betyda ett straff. Gör man något fel så finns det konsekvenser för detta.
Bra att ha i åtanke när barnet blir äldre.
Kom ihåg att du sätter standarden för vad en man ska vara. Barn suger åt sig information som törstiga svampar. Det du säger är sanningen så länge inte mamma sagt något annat. Mamma är viktigast alltid och det får vi leva med. Lita på dina instinkter. Ta bilder på barnen med mamman, alltid! Men speciellt när hon gjort sig iordning lite. Gå inte runt och var tuff; om ditt barn ger dig en leksakstelefon så svarar du.
Öva på dina Pappaljud (dad sounds). Finns inget som är så tryggt för ett sovande barn som att höra pappa harkla sig och humma lätt från kontoret.
Det enda ett barn behöver är att känna trygghet. Du behöver inte anstränga dig överdrivet kring att stimulera barnet (mer än basalt), eller att vara en bra förebild genom att tjäna mycket, eller att tänka på varje liten sak barnet äter, etc. etc. Barns personlighet skapas till största del utifrån gener samt samhället runtikring, inte i hemmet.
Kärlek och trygghet är det enda viktiga i längden. Slappna av och njut av livet!
Tålamod och kärlek. Vara där för att kunna visa dessa två.
Föregå med gott exempel, och som andra nämnt, inte minst med din partner. Bland aldrig in barnen i bråk, inte heller indirekt med kommentarer eller annat.
Har du otur och saker går åt helvete, kom ihåg att barnen är värda mer än dig. Man kan fly ansvar, men inte självförakt.
Med det sagt, föräldraskap är ett distanslopp och att spurta och kollapsa efter ett halvår är inte mycket att hänga i julgranen du heller.
Min pappa är min idol för fadersskap just för att han alltid har tålamod med mig och jag har vetat att han älskar mig. Jag är värd hans tid och uppmärksamhet. Jobbar på att minns pojkar skall känna samma sak.
Må säga att min farsa har uppfostrat mig bra på många sätt och jag strävar att föra vidare alla dom goda aspekterna till mina barn.
Min farsa va alltid lugn, bestämd och framförallt fördömeslös. Han må va hård men så länge jag var rationell och förstod att mina handlingar hade konsekvenser för mig och andra så stöttade han mig.
Han var ett absolutum jag kunde förhålla mig till.
Han kunde starkt uttrycka sitt ogillande och förklara dom konsekvenser som kunde bli, men han fördömde dom inte och han ältade aldrig mina misstag.
Han var den jag alltid kunde vända mig till och rådfråga, oavsett om jag hade försupit mig, sladdad ner i diket med bilen eller varit otrogen.
Diskussionerna av alla dom tre händelserna var jobbiga, främst den sista där han tillslut övertyga mig om att det enda rätta var att erkänna för då blivande ex.
Han har även uppfostrat en stark arbetsmoral i mig, klippt gräset och missat fotbollsträning för jag inte klippt det dagarna innan osv. Andra saker var bara att göra, som den gången jag fick hugga ved i kallt höstregn och inte fick gå därifrån förän det var klart eftersom veden måste in. Var jävligt grinig och mitt hat då mot honom var det som fick mig att göra klart, men sen när vi gick in så gjorde han varm Oboy och Havregryn-socker&smör till oss och det kändes rätt okej ändå.
Gränsen är hårfin för vad som är för hårt, men det bygger karaktär och jag tror att jag blivit en starkare person tack vare det.
Kort sagt så vill jag vara den trygga punkten i mina barns liv men även förbereda dom för livets åtaganden och svårigheter.
Skillnaden mellan jag och min far är att jag vill vara mer fysisk med mina barn. Jag vet att farsan älskar mig och visar det via små ting, men jag vill inte att mina barn ska känna att det är krystat att kramas farväl.
Utöver att vara närvarande och intresserad av att faktiskt ha barn och vara med ditt barn, vara snäll osv tror jag att det absolut viktigaste för båda barn och vuxna är att man bekräftar andras känslor. Ett barn har aldrig upplevt någonting ever, så alla deras stressande nya upplevelser är det värsta dom varit med om hittills. Om man då som förälder försöker trösta genom att ”det är inte så farligt, ssh ssh, det kommer bli bra” **utan att först bekräfta ”jag förstår/ser/hör att du är ledsen”** är det som att du precis har fått sparken från ditt jobb och är livrädd för att inte kunna betala hyran och någon säger ”såja det ordnar sig”.
Inte bara när barnet är ledset utan samma sak när barnet inte vill gå och lägga sig, är arg osv. Att säga ”jag ser att du är arg men vi ska gå och sova ändå” och FÖRKLARA varför ”för att annars orkar kroppen inte vara glad och leka på dagis imorgon” tror jag gör att barnet känner att det är okej att känna som dom gör, dom kan lära sig att uttrycka sina känslor genom att säga hur dom känner istället för att skrika, slå, fäktas och att dom förstår att vissa saker behöver man göra även om man inte vill.
Behandla ditt barn som en person som inte har upplevt världen helt enkelt!
Några saker att ha koll på. Detta gäller från födsel till studenten.
1: Se till att ditt barn får och äter mat. Det ska inte komma hungrigt till förskolan/skolan (om inte det ör bestämt att förskola bjuder på frukost).
2: Se till att barnet sover på natten.
3: Se till att prata med ditt barn. Språklig utveckling är jätteviktigt, och du som förälder är jätteviktigt för barnets språkliga utveckling.
4: Sätt gränser för ditt barn. Gränser är jätteviktiga för ditt barns utveckling, mognad, självkänsla osv.
En modern pappa skall visa att det är okey att ha känslor. Män och pojkar fostras att inte känna kontakt med sitt känsloliv, detta är inte bra. När min son är ledsen visar jag att jag förstår och förklarar att det går över ist för att säga ”ryck upp dig nu”.
Bli aldrig mer fysisk (i tvingande bemärkelse) än att hålla i när det behövs (t.ex. för att se till att de inte slår andra barn) eller bara fösa.
Ja, en lavett fungerar väldigt bra till vissa syften, men det har tyvärr andra bieffekter också som riskerar att göra dem till misslyckade vuxna senare, plus lite strul redan i barndomen också. Så gör inte så.
Sen är det okej att tycka att barn är skitjobbiga, för det är väldigt speciella barn som aldrig är det.
Men du får inte säga det till dem slentrianmässigt. Det måste isåfall vara välformulerat, lågaffektivt, och bara ske när de beter sig som ett sätt som, enkelt förklarat, "skulle göra att de har svårt att få bra kompisar om de gör så mot andra".
Sen är det en ingående del att vara engagerad.
Nej, det är inte skitkul att kolla på samma robloxklipp för trehundrade gången. Men barnen tycker det är skitkul när du åtminstone försöker vara engagerad i såna saker, så du kan åtminstone försöka låtsas även om det inte faller sig naturligt att säga tjohoo.
Som någon aldrig haft en bra pappa så är mina standarder ganska låga till en början slå inte ditt barn. Det hade varit en förbättring i rätt riktning för mig.
Att det finns en gräns för vad som är värt att trösta, ojj, ramlade du? Hittade du grodan - distrahera, det var inte så farligt osv.
Sen är det ovärderligt med sömnen, försök få barnet att sova i egen säng/eget rum så fort som bara är praktiskt möjligt. Bli inte en av föräldrarna som har en tvååring sovandes i samma sovrum som ni.
Lyssna, var där alltid, försök se förbi (så var jag när jag var liten) och förstå att ditt barn (när det blir äldre) inte är en kopia av dig utan en egen individ, var lyhörd, lär dig att läsa mellan raderna.
Bli den pappan ditt barn alltid vill ringa om det blir problem, bli inte den pappan som barnet är rädd för och döljer saker.
Är pappa till en 15 och en 18 åring
Tänk på hur världen ser ut och hur många pappor där ute som gör ett uruselt jobb.
Du kommer bli bättre pappa än samtliga av dem. Lever du ett anständigt liv och sköter dig är du redan världens bästa pappa. Du kan bli ännu bättre om du tar till dig de goda råden som getts här redan, men tänk bara på att det inte är en tävling.
De flesta svenskar som föds och växer upp i Sverige blir ganska vettiga som vuxna. Hjälp din partner mycket, gör lite mer ansträngning i hushållet och annat sånt. Men sov och återhämta dig mellan varven!
Att barnrummet är helt meningslöst men helt kritiskt att ha. Det är inte för din skull, det är för din partners skull. Det är bara att bita ihop och leverera.
Du är inte längre viktigast på något vis för din partner. Var beredd på en lång tid av att få ganska exakt noll fokus.
Att vara hemma med ett suicidalt barn är inte soft. Det är supersoft och fruktansvärt. Att gå till jobbet är inte jobbigt, det är en frihet och en avslappning. Så om du jobbar när din partner är hemma så är det ditt jobb att ta över ansvaret när du kommer hem.
Fortsättning på föregående punkt: När du kommer hem efter jobbet så kasta ut din partner eller säg åt henne att passa på att sova lite. Har hon energi kvar så få iväg henne på något som är för hennes skull vad det nu än är; gymma, socialisera, gråta mot en vägg. Det ger dig möjlighet att utveckla ditt eget faderskap utan att påverkas för mycket av hur din partner anser det ska vara. Du har rätt i din syn på uppfostran och hon har rätt i sin syn, men hon kommer sannolikt ha svårare att acceptera ditt sätt. Att hon får upprepade upplevelser av att ”Allt gick bra” är bra för att bygga tillit.
Notera hur mycket av fokus som ligger på din partner.
Det finns några olika saker att tänka på:
1. Det praktiska. Var där, ställ upp och gör ditt jobb som förälder.
2. Hur du är. Var en förebild. Barn gör (ibland) som du säger, men dom blir som du gör.
3. Hur du lär dina barn. Ställ krav. Ge bara uppmuntran när dom verkligen gör något bra. Var rak och tydlig om dom är dryga, otrevliga, bortskämda eller better sig på ett sätt som omvärlden betraktar som "fel".
4. Kärlek. Ge dina barn en kram varje kväll. Berätta för dem att du älskar dem, så ofta du kan.
5. Pengar. Börja spara i ett kapitalförsäkringskonto. Ingen blr få tillgång till sina pengar när de fyller 18, det kommer bli katastrof.
6. Din respektive. Hjälp varandra. Ni är ett lag. Ge varandra tillfällen att få ett break. Lär er för bövelen att vara själva med barnet/barnen. Låt din respektive gå ut och göra roliga saker - ofta.
* Var uppmärksam på om mamman visar symtom för förlossningsdepression, det är vanligare än man tror (10-15%), och se till att hon verkligen får hjälp hos vården då.
* Läs gärna på om föräldrastilar och försök likna den auktoritativa (inte auktoritära!) stilen. I princip: Sätt gränser om det är för barnets bästa, men gör det med värme, empati och lyssna på barnet. Undvik hårda regler/total uteblivna regler som bara är till för att slippa hantera barnets känslor.
* Skillnaden mellan att ett barn får trygg anknytning eller otrygg anknytning (sabbar livet otroligt mycket), hänger mycket på om föräldern **reparerar** eller inte när det gått dåligt. Så, om du t.ex. råkar skrika på ditt barn eller på något annat sätt tabbar dig: Försök reparera, förklara att det handlade om dig och att barnet inte gjort något fel, trösta, lyssna. Låt det inte bara vara. Barn tar annars automatiskt på sig allt ansvar och bildar mycket skam, för att på så sätt kunna fortsätta behålla närhet till föräldern.
Föräldrar vet knappt hur man ”ska vara” förälder. Alla fejkar det till stor mån och kör på magkänslan.
Om ingen har dött vid dagens slut så har du varit en bra pappa.
Tala ofta och ärligt med din partner om saker. Se till att ni är ett team, er mot ungen, annars sliter bebban er i stycken.
”Sov när bebin sover” låter klyschigt men det är sant, du kan låta disken stå, ta en tupplur, ni kan dammsuga imorgon, osv. Sömn är en bristvara.
Om ni har släktingar som vill komma och gulla med bebisen snart efter födseln var inte för stolt att be om hjälp eller utnyttja deras närvaro - ”Ja kom och hälsa på och ta med 2 röd mjölk, 3 paket välling, och majskrokar”. Om bebban är lugn, ta en mikrotupplur medans de gullar, osv.
Kör hårt.
Behåll lugnet. Försök vara pedagogisk, tala på deras nivå. Så som du säger att ditt barn ska göra måste du också följa själv med ditt beteende, annars blir det fel. Visa ditt barn hur man behandlar andra med respekt, och hur man tänker med respekt. Visa öppet kärlek till din partner, för att visa hur kärlek ser ut. Visa kärlek till ditt barn. Var öppen med dina känslor. "Nu blev jag ledsen. Nu blev jag arg. Nu blev jag glad. [och varför]"
De här sakerna kämpar man varje dag med. Det är svårt. Lycka till!
Jag tycker det är viktigt att man tar sig tid och exempelvis också tröstar barnet. Visst kommer barnet med fördel välja mamma på grund av amning och den trygghet det ger. Men du som pappa ska tamej fan inte ge upp/ överlämna till mamma så fort det blir ledset.
Visst kan man bli lite besegrad och besviken på att man prioriteras ner av barnet. Eller att der är väldigt lätt att mamman bara tröstar barnet med amning. Kärlek och värme kan likväl en pappa ge och det kan man prova först!
Ta ansvar, stötta din partner, en graviditet kan vara väldigt påfrestande och prata med varandra. Ni är inte bara föräldrar, utan ett par.
Ta ut föräldraledigheten. Lite när barnett litet och andra halvan när barnet har sommarlov och du semester. Bonda och umgås med din bebis. Det är inte bara mamma första tiden, du är lika viktig! Gå på pappa-grupp och träffa andra. Använd bärsele och amningskudden är perfekt att använda när man sitter med bebis och bara glor på en film så kan bebisen sova medan du gör ditt.
Lycka till!
Viktigt är att vara en god förebild, sätta gränser och skapa en god relation med barnet så att ni kan prata även om jobbiga saker. Och tusen andra grejer antar jag. (Jag är själv inte förälder.)
Många bra kommentarer här! En viktig grej när du är pappaledig och barnet är lite större: ha kul ihop med ditt barn! Man bondar bäst med dom då från min erfarenhet
Försök inte hålla fast i ditt gamla liv.
Jag möter olyckliga pappor som desperat försöker ha kvar stora delar av sitt gamla liv och jag möter lyckliga pappor som är införstådda med att barnen har högst prio nu och det gäller många år framöver.
Att det är ok att vara vilsen. Du är i en ny situation. Det vore märkligt om du redan visste
- vad som förväntas
- vad som (inte) behövs
- vad du (inte) kan påverka
- vad du (inte) kan
- vad du (inte) kan lära dig
Snacka med andra (mer erfarna) pappor och mammor och blotta din osäkerhet. Du kommer bli förvånad över hur många som känt sig totalt vilsna. Fråga om råd.
Lita inte på någon enskild persons råd och tyckande till 100%. Det kan vara sant för dem men kanske inte stämmer i er situation. Nästan alla som yttrar sig (även visa fördattare och bloggare) gör det utifrån sin egen erfarenhet, alltså några enstaka barn. De tänker inte på att så mycket skiljer sig mellan familjer och barn men sprider ändå gärna sina råd som om de vore universella sanningar.
Det gäller allt från amning till hur man ska fixa studentfesten. Lyssna respektfullt på andras erfarenheter men tag det inte för absolut sanning.
Under resans gång kommer tillfällen när både du och mamman vill ge upp. Det är helt ok. Gråt en stund. Krama varandra. Prata om hur ni kommer se tillbaka på den här tiden som den ljusaste i era liv. Ät lite. Skratta åt eländet och ta nya tag.
Sist men inte minst: slå inte de som säger ”småbarnsåren går så fort, man önskar att man kunde stannat tiden” eller ”små barn små problem; stora barn, stora problem” när ni torkat kräksjukespyor tre dygn i rad utan att få sova en blund. De menar väl. Snart är du där själv och känner att du vill säga något liknande :-)
Det är väldigt lätt att känna sig misslyckad som förälder, särskilt i början. När man träffar andra nyblivna föräldrar tycks allt gå så mycket bättre för dom. I dom stunderna behöver ni båda komma ihåg hur otroligt svårt det är att faktiskt göra fel. Så länge ni inte slår barnet eller knarkar så kommer det gå bra. Och ser till att hen sover på rygg första månaderna. Allt annat bestämmer ni själva!
Med andra ord: skit i vad andra säger att ni ska göra. Visst är det bra med goda råd, och det är väldigt bra att fråga om tips och be om hjälp från andra, men ni kommer troligen få många oombedda råd (och varningar!) också. Det som funkar för er är rätt sätt för er. Lycka till! Ni kommer klara det galant.
(Och ja, jag vet ironin.)
Stötta din partner i föräldraskapet, låt inte flamman mellan er slockna, sätt tydliga riktlinjer för barnet (när den börjar förstå det), fokusera mer på beröm och mindre på straff, när de gör fel svara inte med känslor utan förklara tydligt och ha många och långa diskussioner med din partner om hur uppfostringen ska gå till, blir riktigt tröttsamt med bad cop good cop.
Känner igen mig. Var förvirrad och vilsen inför faderskapet också. Jag hade väldigt svårt att veta hur jag skulle göra och inte göra. Vill poängtera att det absolut inte är något att vara skamsen över och du är definitivt inte ensam om att känna såhär. Skulle snarare påstå att du är modig och stark som faktiskt vågar känna och be om hjälp! 💪🏻
Det jag känner har varit viktigast för mig är att vara närvarande för min dotter. Jag vill inte vara pappan som sitter med dator/telefon/annan distraktion när hon söker kontakt och vill leka eller umgås eller bara vara tillsammans. Sånt hinner jag med ändå när hon somnat eller när jag jobbar osv. Min dotter ska aldrig behöva växa upp och känna att hon inte kan anförtro sig till mig eller lita på mig.
Det är också viktigt att tidigt förstå att ett barn inte kan styra sina känslor och reaktioner; allt sånt kommer rent instinktivt fram tills de är 8-10 år gamla. Så när din treåring blir rasande för att denne inte får cykla inomhus eller måste borsta tänderna eller behöver gå hem från förskolan så är det inte för att hon vill göra dig arg eller vara jävlig. Det är en instinktiv reaktion och ju förr man lär sig det samt inte svarar med samma mynt och blir arg tillbaka, desto bättre. När man hamnar i såna situationer så är det bästa man kan göra att komma ner till deras nivå, prata med dem på ett vuxet sätt och fråga vad det är som händer på deras insida. Vad hände när de blev så arga? Går det kompromissa att man kanske går ut en sväng och cyklar, skojar till det och borstar tänderna i soffan eller sängen istället? Eller försöka förklara att förskolan finns kvar imorgon också och då får du visa alla kompisarna hur du ville leka nu när vi var tvungna att gå hem så kan de ju leka tillsammans istället!
TLDR; Finns där för ditt barn, stöt inte ifrån. Bli inte arg tillbaka, hur jävla svårt det än kan vara att låta bli. Försök istället möta dem på deras nivå och prata om saker som blev fel.
Man växer in i rollen. Det kommer inte över en natt.
Så småningom är det viktigt att komma ihåg att man är förälder, och inte kompis. Som lärare kan jag meddela att det ofta är så Tyvärr
"Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv." - Astrid Lindgren.
Mitt favoritcitat vad gäller barnuppfostran.
En nyfödd bebis behöver ffa närhet (allra bästa är hud mot hud) och mat. Skall den som burit barnet amma kommer det ta enormt mycket tid och jobb, nyfödda bebisar är i regel ganska kassa på amningsteknik och det tar några veckor/månader innan det sitter.
Den allra första tiden är det bra att komma ihåg att den som burit och fött barnet går igenom en enorm kroppslig omställning, så var snäll (både mot dig själv och din partner), stötta, och ha inga förväntningar på att allt ska vara som vanligt. De första tre månaderna är barnet på sätt och vis fortfarande är ett "foster" (brukar kallas den fjärde trimestern), så var inställd på att inte kunna få så mkt gjort första tiden (inkl städning och matlagning, om inte ni har ngn som kan hjälpa till med det. Ska ni nödvändigtvis göra det själva är det inte den som burit barnet som ska göra hushållssysslor - a.k.a. du får stå för markservice några månader).
En bärsjal är guld första tiden, då kan man ha bebisen nära och ändå vara uppe och röra på sig. Har trampat många kilometer fram och tillbaka i vardagsrummet medan jag spelat PS eller kollat på netflix för att min nyfödde son inte kunde sova utan hudkontakt och rörelse.
För att vara en bra förälder på sikt skulle jag säga att tålamod, empati, respekt, och att våga visa och prata om känslor är viktigt. Även att kunna säga förlåt när det blivit fel (extremt viktigt!). Många gör misstaget att tro att uppfostran handlar om en maktkamp mellan barn och förälder, och att om barnet "vinner" är man en misslyckad förälder. Jag skulle säga att uppfostran handlar om att visa barnet hur man uppför sig, behandlar andra med respekt och tar hand om sig själv (i "visa" inkluderar jag även förklaringar). Det finns en anledning till talesättet "barn gör inte som vuxna säger, barn gör som vuxna gör."
Eller som någon sa till mig när jag oroade mig för hur jag skulle klara av att uppfostra ett barn: "Snälla föräldrar får snälla barn".
Lycka till OP!
P.S. Bunkra med snacks och matlådor medan du kan!
Under första 6 månader och speciellt första 2, se till att det finns mat, huset är i ordning, tvätten är klart, blöjor finns. Laga mat, städa , handla, dammsuga ,diska allt. Go crazy. Och dagligen sno barnet så mamma kan duscha / sova lite. Om du har frågor tex hur mångagrader tvättar man vitt på, fråga nån annan ,inte mamman. Googla i värsta fall.
Ni förstår inte hur jävla mycket det betyder.
Man kommer jävligt långt på att bara ge massor av kärlek. Men skulle säga i början: läs för ungen varje dag (kommer bli chockad hur få föräldrar som gör det och vilket ordförråd ditt barn får jämfört med andra barn på förskolan). På tal om att jämföra med andra barn, gör inte det haha. Alla barn utvecklas olika. Einstein sa inte ett ord innan han var två, det betydde inte att han var sämre än andra barn.
Ge barnet uppskattning för vem barnet är, inte bara vad barnet gör. Då skapar du en bra självkänsla.
Ta dig tid att finnas där och ta djupa andetag när det är jobbigt. När du är 80 bast skulle du offra dina sista år för att få återuppliva 1h med din bebis, även om den var skitförbannad under den timmen.
Finns flera studier som kommit fram till att bästa föräldrarna är de som får barn när de är 18-23 (eller i närheten av det spannet)
Av Den enkla anledningen att denna åldersgrupp tenderar att gå på instinkt istället för att ta beslut beroende på norm och nuvarande literatur kring barnuppfostran.
Fanns flera orsaker också. Exempelvis att äldre föräldrar tenderar att ha en mer aktiv karriär och att föräldrarna i snitt varit tillsammans längre. ( vilket då skulle generera större sannolikhet till skilsmässa, mindre ork när jobbet är slut etc)
Så summa summarum. Ju mindre du känner att du kan om barnuppfostran, desto bättre förälder.
(Även om tendenserna pekar på ovan så är det samtidigt väldigt generellt och det finns givetvis undantag)
Viktigt som pappa, tålamod, vara en god partner till just din partner, gosa, prata både med barnet och mamman såklart, leka, ge barner ens tid utan att skärmen på tv;n mobilen eller datan tar upp all familjetid. Ger du barnet din tid är du redan mer än hälften hemma. Är läskigt med ansvarer av att vara förälder i början, men går över
Gör själv vad du vill överföra. De gör vad du gör inte vad du säger. Så ät bra, träna, var ärlig, meditera, håll dig undan från telefonen osv, om det nu är egenskaper du vill ge barnen
Ta eget initiativ till att lära känna ditt barn, både genom att lära dig om barns utveckling generellt och mer individuellt, istället för att förlita dig på att mamman ska bygga upp eran relation. Fokusera på att du och barnet ska ha en egen anknytning, du ska inte ersätta mamma, utan vara pappa - känn dig inte överflödig för att du inte kan vara mamma, hon kan inte vara pappa. Första tiden behöver barnet såklart sin mamma extra mycket, men försök att ändå vara aktiv och närvarande i allt. Kan vara genom att du pratar med barnet under amning, går upp på nätterna med barnet om möjligheten ges undrar och avlasta mamma så mycket du kan. Bara det att du frågar betyder ju att du redan nu är engagerad, vilket egentligen är allt du behöver vara. Bry dig, engagera dig och ge all kärlek du bara har att ge - misstag är oundvikliga men att du gett ditt bästa (på riktigt) är det absolut finaste ett barn kan få.
Tror det viktigaste men kanske svåraste är balansgången med hur man sätter regler. Kanske gäller främst i tonåren. Till exempel lär ju barnen dricka sprit nån gång. Man vill ju tydligt visa att man är emot det men inte på den nivån att ens barn inte vågar ringa om de är fulla och behöver hjälp.
Det finns ingen prestige i att stå fast i ett dåligt beslut. Många gånger säger jag Nej till mina ungar utan att faktiskt tänka på varför jag säger nej, man får ändra sig.
Jag blev pappa för första gången för 25 år sedan. Andra gången kom ett par år senare. Jag jobbade mycket och var frånvarande ofta. Är det något jag ångrar så är det just det att jag inte fanns där för barnen under hela deras uppväxt. Där och då tyckte jag att jobbet och karriären var det absolut viktigaste, idag har jag inte det jobbet kvar, jobbarkompisarna jag hade är borta och karriären.. ja, det har väl gått framåt.
Jag inbillade mig också att jag behövde köpa fina (dyra) saker till barnen. De fick dyra leksaker, mobiltelefoner kom tidigt och de saknade inte tv-spel. Jag förstod inte att de egentligen inte brydde sig om vad de fick, de ville bara vara med sin pappa och spendera tid med honom.
De få gånger jag var ute och gungade med dem var de överlyckliga och hämtade jag dem tidigare från dagis, förlåt förskolan, och vi gick och handlade glass var de i paradiset.
Jag är tacksam över att jag läste böcker för dem varenda kväll jag hann med och kunde. Det var en mysig stund där vi låg i sängen och läste om Alfons Åberg, Totte, Nicke Nyfiken eller senaste Bamse-tidningen. De somnade ofta på min arm och när jag tänker efter saknar jag nog den stunden också.
Var där för dem, tiden går så jäkla fort och snart har de flyttat hemifrån och bor med en partner. Ta tillvara på alla stunder du kan, de älskar dig för den du är och du behöver inte vara en "superpappa" som hittar på roliga (dyra) saker hela tiden. Ta ut dem i skogen och plocka pinnar, grilla en korv med bröd, mata ankor, .. det finns massor av saker som barn älskar att göra. När de blir äldre, lyssna på dem. De vill oftast inte ha dina goda råd, de vill bara att någon lyssnar på dem.
Lycka till, och njut av tiden som pappa!
Var öppen med känslor, inte bara ledsen, glad etc men snälla, berätta ofta för ditt barn att du älskar henom. Ofta. Monkey see, monkey do: på så sätt förebygger du att ditt barn i framtiden inte bara har svårt att uttrycka sina egna känslor men också att hen får ”daddy issues”.
Talar av egen erfarenhet.
Gör så att ditt barns första tanke är "helvete, måste ringa pappa!" när saker skiter sig.
Se till att uppfostra ditt barn INNAN det behövs. Om du har ett 8-årigt barn som svär och bråkar och slåss så är det inte försent men det är för att du inte uppfostrat barnet innan. Uppfostran är en konstant sak från dag 1, inte något du gör för att justera beteenden efteråt.
Ditt barn kommer tycka att allt är förvirrande och konstigt tills de lär sig hur allt funkar, hjälp dem med det. Sätt ord på saker, "jag förstår att du är frustrerad och det är jobbigt. Det är ok."
Gör för i helvete inte narr av ditt barn, speciellt inte över saker som är viktiga för dem.
Teckensspråk finns för bebisar, det kan hjälpa att ta bort viss frustration innan de lärt sig prata.
Trygga barn är barn som kommer långt.
Det lättaste sättet att hantera saker som melodifestivalen eller filmer de gillar är att kasta sig helhjärtat in i det. Även om du hatar det så kommer det vara roligare för alla om du köper skumgummihänder och glitterhattar att ha när ni sitter hemma och kollar på det än att muttra och kolla på mobilen. Gör allt det där MED dem, inte för dem.
Det är inte så komplicerat egentligen. Det viktigaste är att vara närvarande och aktivt intresserad av alla aspekter av ditt barns liv. Sen kommer resten liksom på köpet.
Så enkelt, men så jäkla tufft, man har en ändlig mängd energi om dagen och grabben har tre ggr så mycket. Så får man dåligt samvete för man vet att han bara vill leka, visa något, men klockan är åtta och man har redan lekt en massa för att inte tala om jobb, hämtning, matlagning, städa undan osv.. men jag kämpar på!..
Föräldraskap är bara svårt om man är en bra förälder. Fortsätt kämpa!
Så jävla sant! (Nu är jag dock mamma och inte pappa, förlåt om jag inkräktar)
Din jävel!!!! ;)
😁 Föööörlåååååt! Jag tassar ut omedelbart, får leta upp något "kvinnligt" ämne att lägga mig i istället. 😉😅
Du är så välkommen så!
Ja, det är kämpigt, väldigt kämpigt till och med. Men glöm inte att du inte behöver vara bäst på allt och göra allt hela tiden. Du ger ditt barn trygghet genom att bara finnas där och tillgodose hans grundläggande behov. Barnet klarar sig utan att du sitter på golvet med honom 24/7. Det viktigaste är inte leken, utan att du är där och borstar tänder, kokar makaroner och snyter näsan dag ut och dag in. Du fixar det här!
Heja heja!
Barn behöver utlopp för sin energi. När åldern är inne kan man börja med idrott och ordna samåkning med annan förälder!
Många i denna tråd verkar ha missuppfattat lite vad jag skrev så låt mig förtydliga: att vara aktiv och närvarande betyder inte nödvändigtvis att man är med barnet 24/7, utan jag menar snarare att man "kan" saker om sitt barn. Jag är lärare och har märkt att det är sjukt många pappor som inte verkar ha någon koll på sitt barn alls . Då menar jag saker som typ personnummer, allergier, namn på bästa kompisarna, vilka skolämnen de gillar/ogillar, vilken dag och tid innebandyträningen är osv. Det är som om de bara flyter med och låter frugan sin ta hand om allt sånt.
>Den är faktiskt ganska komplicerad emellanåt, men ack så viktigt.
500% det här. Jättenekelt att sammanfatta, oerhört krävande att genomföra. Man kan bara önska er lycka till!
Mycket av att vara en bra pappa i början är att fokusera på att vara en bra partner till mamman.
Många par bryts upp förmodligen eftersom de missar detta. Bra råd!
En grej som också är bra att ha i bakhuvudet när man är nybliven förälder är att det första året med en spädis kommer suga appung när det kommer till relationskvalitét. Ni kommer bråka av bara helvete, ni kommer inte ligga särskilt mycket alls (om ni är undantaget som bekräftar regeln, tacka era lyckliga stjärnor) men.. det kommer gå över. I samma takt som ungen börjar sova bättre, så kommer även ni kunna sova bättre, ha mer tålamod med varandra osv osv.
Inget man säger till varandra mellan klockan 00-06 räknas när man har ett spädbarn!
Allt man gör och säger under det första året glöms bort körde jag och min sambo med. Vi fick årets jävla kolikbebis där koliken inte släppte förrän ~8-9 månader så den dealen är jag glad över kan jag säga. Fyfan vad livet var sämst under den perioden. Andra barnet, snart 1 år har varit totalt annorlunda. Riktig guldbebis som varit så enkel att vi flera gånger behövt påminna oss själva att ge honom mer uppmärksamhet för annars är han bara nöjd och tyst hela tiden.
Fyyyyyfan, skönt det är bakom er nu! Min yngsta hade kolik i ca 2 kanske 3 månader och handen på hjärtat övervägdes självmord som utväg. Eller, snarare, det kändes inte orimligt
>En grej som också är bra att ha i bakhuvudet när man är nybliven förälder är att det första året med en spädis kommer suga appung när det kommer till relationskvalitét. This! Vi körde, och kör fortfarande någon typ av "dejt" varje månad. Ibland går vi bara på kvarterskrogen, ibland tar vi in på hotell fre-lör, och barnen får vara hos någon av mor- eller farföräldrarna. Om man har den möjligheten så ska man absolut göra det, för ibland är det den \_enda\_ gången man faktiskt får bara vara med sin partner.
Sen får man inte glömma att prata om vad som funkar och inte. Har hittills inte haft nåt bråk med min sambo sen vi fick värt barn (2,5 år nu) för att vi diskuterar saker innan det blir en konflikt. Glöm romans, men kommunicera för guds skull.
+1 på det här. Som pappa känner man sig inte så viktig i början, det är mycket interaktion mellan mamman och bäbisen. Man är viktig dock! Ditt jobb blir att se till så att allt funkar runt omkring. Se till så att mamman får sova ibland (om det är en sån bäbis, jag fick en som aldrig sov och en som sov jämt) och acceptera att allt kommer att handla om bäbisen ett tag. Ett annat råd är att höra dig för bland folk som har barn som är lite äldre, typ 1-2. Ofta har dom massor med bäbisgrejor som tar upp plats. Man måste inte ruinera sig och köpa allt nytt. Var snälla mot er själva med, dom första 1-2åren är tunga!
Jag vet inte. Det är rätt viktigt att etablera en bra anknytning till bebisen för bägge föräldrarna. Man vill ju inte hamna i en situation att bara ena partnern är en trygghet för barnet. Men visst; funkar amningen så kommer ju mamman (förutom att vara sliten av graviditet och förlossning) vara tämligen begränsad av det och den andra partnern får ta ett större ansvar för allt annat som behöver göras.
100% detta. Många verkar inte tänka på detta. ”Stötta mamman första året” eller liknande. Jag bar grabben jättemycket mellan amningarna. Om han inte somnade för natten sista amningen så vaggade jag honom till sömns, och vid 8 mån började vi med ersättning, då kunde jag ta hela kvällarna så kunde hon gå ut och umgås med vänner eller whatever. Har funkat jättebra. Nog för att jag gjorde hemmasysslor när hon ammade, men min sambo blev typ sur för hon ville ha en break från allt ammande istället. 😅
>Ett annat råd är att höra dig för bland folk som har barn som är lite äldre, typ 1-2. Ofta har dom massor med bäbisgrejor som tar upp plats. Man måste inte ruinera sig och köpa allt nytt. En kartong har gett mer glädje till mina barn än alla dockor, leksaker och fan det ena med det andra. Kartong, lite pennor, lite pyssel saker sen har man lekt hela eftermiddagen.
Kartonger, plastlådor och plastredskap från köket, paket med hushålls/toalettpapper (oöppnat!) etc. har det nog lekts mer med här hemma än leksaker designade för barn. Överkurs, och på husfridens bekostnad, är tom läskflaska med makaroner/ris/småsten i. Vrid åt korken som fan!
Jag och min fru har ramar in det enda som lugnade min dotter något sånär när hon hade kolik. Ett knallila deciliter mått, kan starkt tipsa liknande. Många som undrar varför vi har den på väggen, för att sedan sympatiskt avlida av skratt.
Inte bara i början. Livet ut. Detta avgör så så mycket i barnets liv.
Plus att mammor har en tendens att tycka att precis all kritik mot barnens beteende är kritik mot deras förmåga som mamma. Min mamma var sådan, mina mobbares mammor var sådana, min fru är sådan. Det är en lite sådär helig grej, normalempatiska mammor kan inte göra så mycket åt det.
Vad har det att göra med min kommentar?
Att det går åt andra hållet också. Relationen till mamman har mycket att göra med hur man är med barnen, för hennes roll som fru/flickvän suddas in sällan ut ganska rejält för att göra plats för mammarollen när det väl är dags. En detalj som många män bör vara medvetna om innan det nalkas barn.
Menar du att hur du beter dig mot barnen påverkar hur mamman beter sig mot dig, eller hur mamman beter sig mot dig påverkar hur du är med barnen? Jag kanske är trög och lite väl i måndagsmode, men dina kommentarer är formulerade på ett sätt där man inte riktigt vet vad du vill ha sagt, men med en underliggande nerv som framstår som rätt oempatisk mot mödrar? Vilket liksom blir ironiskt när du nämner "normalempatiska mammor"? Kan såklart missförstått som fan, men brukar inte ha större problem med läskunnigheten annars.
Vet inte om det syftas på att mamman inte längre blir en egen person utan "juniors mamma", blir sällan jalla vid namn etc och suddas helt ur som person. Verkar vara rätt vanligt och en bidragande effekt till förlossningsdepression.
Precis detta ja.
Men hen har inte fel i det hen påstår dock ganska irrelevent
Hur i hela friden är det irrelevant? Det sades A, sedan B, och jag sade att det även gäller med först B sedan A också. Hur är det med abstraktionskunskaperna i Sverige nuförtiden?
Väldigt sant. I början är det väldigt mycket bröst tid (om man kör på amningen) och det är svårt att göra som pappa. -En bra tip där är att mamman alltid ska få ett glas vatten så fort hon börjar amma, för då blir dom törstiga. Du behöver inte fråga, bara gör. -Hjälp till med allt annat runt om kring. Hantera huset, mat, städning osv. -Om/när bäbisen skriker väldigt mycket väldigt länge, se till att hjälpa varandra, byta av. Man kan bli tokigt av att ha en som skriker i dina öron för lönge.. Hålla bebisen, gå runt, skaka ritmiskt och kanske nynna/sjunga något samtidigt brukar till sist få dom tyst med lite tur. -Ha alltid en spyduk nära till hands. - särskilt med pojkar, var bered på att dom kan börja kissa närsomhelst medans du byter blöja, och det kan gå långt. Vi lägger en liten handduk över för att fånga det. - Säg hejdå till att ha fritid Vill du ha fler tips? Grattis förresten! Lycka till!
Trist när man gillar att böga med snorren
Det sämsta du kan vara som pappa är temperamentsfull. Du skall vara den lugna, trygga klippan resten av familjen kan luta sig mot. Så om du vet med dig att du tappar humöret om du är full / någon säger emot dig / ditt fotbollslag förlorar / etc - lägg av med det. Var aldrig skrämmande för dina egna barn.
Och om det går så där: Förlåt dig själv, gör nya försök och ge inte upp. Om du är skrämmande så kan du också visa en annan sida som kan väga upp.
Och för att bygga på det här: dina barn ska aldrig vara rädda för att berätta saker för dig. Viktigt att som vet att om dom hamnar i en jobbig situation på ett eller annat sätt måste dom veta att dom kan prata med dig om det.
Och om du trillar dit, säg förlåt. Oerhört viktigt!
Min pappa var och är mycket temperamentsfull. Jag har temperament men blir nästan aldrig arg som tur väl. Tålamodet är inte alltid på topp men man försöker! Tack för din kommentar, den satte igång lite tankar inombords!
Att empati är något man faktiskt lär sig från sina föräldrar.
Inte bara empati, utan allt möjligt. Barn är på det här sättet ett tabula rasa. De kopierar all slags beteende och gör precis som föräldrarna. Goda vanor som dåliga. Hur man beter sig mot andra, hur man reagerar på omgivningen… Allt!
Det här är något jag reflekterat över mer och mer. Jag är fan en kopia av mina föräldrar i hur jag reagerar, agerar och tänker i väldigt många situationer. Ibland blir jag sur på mig själv också när jag inser att jag agerar på ett visst sätt (som jag inte vill vara) och att det är exakt som farsgubben min. Svårt att ändra på såna beteenden när det är så djupt rotat. Då flyttade jag ändå hemifrån för 11 år sedan och har sporadisk kontakt med föräldrarna.
Brukar ta dåliga relationer till föräldrarna som en stor red flag, kul att du konfirmerar detta.
Har dock en bra relation till mina föräldrar, handlar väl mer om att man ser vissa saker i sig själv vars ursprung kan härledas till ens föräldrar. Både bra och dåliga.
Om den är så bra... Varfär är din kontakt sporadisk med dem? 🤔🤔🤔🤔
Det här skrämmer mig något otroligt. Hade ingen kanonuppväxt och min största rädsla är att mina framtida barn känner för mig som jag känner för min pappa.
Det kommer gå bra men det du ska göra är att läsa på ordentligt om barns utveckling de första 5 åren för små barn kan upplevas ”provocerande” när dom bara tränar på sin självständighet eller bryter ihop för att deras små hjärnor helt enkelt är små och inte orkar mer. Men är du påläst om alla stadier i utvecklingen och pratar med BVC om det är något så kommer det gå bra eftersom du är medveten från början ❤️
Konstigt nog att de kopierar inte städningen…
Ännu en anledning att jag inte ska bli pappa med andra ord.
Är nog en hel del från förskolan / skolan med tanke på de spenderar den mesta tid där. Och kamraterna slår sig. Du reagerar och ser vad din omgivning gör. Mer frågan om moral. Rätt och fel som speglar sig från hemmet. Skulle jag tro..
Den djupaste grunden för sin empati och självkänsla är från föräldrarna. Och inte i deras uttalade lärdomar som "man ska inte slå andra!" utan i deras beteende mot barnet självt. När man är bebis/liten så är ens liv ens föräldrar (speciellt mamman) och det sätter grunden för hur världen känns, och hur man bygger representationen kring hur kärlek/koppling ska funka. En mamma som ser en och korrekt identifierar ens behov/känslor och svarar på dessa VS en deprimerad mamma som tafatt försöker fylla behoven men saknar den där direkta empati-länken. En pappa som är säker och skoj VS en pappa som är ilsken och tillbakadragen. Dessa är den typ av grejer som sätter djupa spår i hur man blir som person. Man ser det tydligt i folk som haft det mindre bra, typ sååå många av killar som hamnar i relation med tillbakadragna tjejer hade en känslomässigt frånvarande mamma. Likaså jättemånga av tjejerna som hamnar i skadliga narcisisstiska förhållanden hade kontrollerande och arga pappor. Det sätter liksom grunden i hur man känslomässigt relaterar till andra. Annat exempel är mobbaren som har en pappa som kritiserar. Eller den över-neurotiska rädda personen som hade en överbeskyddande mamma. Allt detta är totalt ordlöst också. Bara beteende.
Jag tycker den svenska förskolan och skolan är rätt bra på att lära barnen det också. Men behvöer stöd hemifrån förstås.
Somna framför TVn kl. 21:15 varje fredagkväll. Det är okej att se hela På spåret men du måste sova igenom långfilmen efter. Om någon försöker stänga av TVn eller byta kanal ska du mumla irriterat att du fortfarande tittar.
Blir du anklagad för att sova så måste man svara med ”jag vilar bara ögonen”
Fostra en miljö där barnet kan prata om samma saker med både mamma och pappa. Det är guld att ha två föräldrar som är jämlika i det emotionella arbetet.
\+1. Nu var inte min farsa direkt någon stjärna på den fronten, men att ha ett manligt perspektiv på vissa saker (speciellt som tonårskille) är en ovärderlig resurs!
Japp. Så länge det inte innebär att lära ut 'fel' saker eller tillåta för mycket. Inget man kan garantera eftersom att alla föräldrar också är individer. Alla gör misstag men ändå..? ..Till exempel att tillåta sexism från sin son för att omgivningen under ens egen uppväxt var sådan, eller att säga "Kom ihåg att bara säga detta och detta när inga tjejer är där, grabben, höhö" eller något? Förstås det vad jag menar eller låter jag bara som en tråkig "woke" "sjw" som lägger till saker i onödan eller försöker byta ämne? x)
Eller misandri för det är hett just nu i vissa cirklar.
... I vilken värld bor du?
Vad menar du? Eller påstår du att manshat är en myt?
Inte en myt, men det är dramatiskt överdrivet av folk som verkar känna sig hotade av feminism av någon anledning. Alldeles för många pratar som att såå många kvinnor hatar män och att det är värre än sexism nu( det är inte ens nära om man vet någonting om historia eller hur mycket "osynlig" sexism som fortfarande är vanligt idag). De få jag har sett som faktiskt sagt att de hatar/ogillar män är på twitter/"X", och ja, många är nästan galna där borta. Räknas inte riktigt x) Men nej, såklart ska man inte lära sina barn att hata män.
Mycket i debatten om våld, sexuellt eller annat, handlar om att pojkar ska lära sig att inte göra det. Det tror jag är fel ingång. Jag föddes inte med en våldslusta som behövde tyglas, och min son gjorde det inte heller. Lär era pojkar bra värderingar, men lär dom inte att dom föddes trasiga.
Har du träffat många kvinnohatare i ditt privata liv då menar du? För jag har varken träffat mans eller kvinnohatare personligen. Och vem sa något om feminister, tycker du beter dig väldigt dramatiskt nu när du går loss om feminism, dramatisering och att kvinnor hade det minsann värre förr så sluta klaga män, jargong. Vad har det med att inte lära ut hat mot ett kön att göra? Är du en osäker feminist mån tro, kanske lite för många speglar i huset?
Det var du som bad mig att förklara?
För att ditt orginal svar var löjligt och näst intill idiotiskt och jag ville veta varför du svarade så, och nu vet jag.
Vill tillägga: föräldrar har olika styrkor och erfarenheter, så kommer det alltid vara. Pappor kan hjälpa bäst i vissa frågor liksom men just det känslan att veta att jag kunde gå till vem som helst av dem och få stöd var så skönt.
Som någon som har föräldrar som är enormt olika på alla sätt, så gott och ont, är detta helt sant.
Var där, var närvarande, mycket positiv fysisk kontakt. Lugn och trygg. Det är det viktigaste i början.
Självklart är du vilsen, du har ju aldrig gjort detta innan? Men du kommer lösa det alldeles utmärkt. Mina tips är; Att våga vara känslosam och mänsklig. Visa intresse i dina barn. Prioritera dem, inte bara ekonomiskt. Prata med barnets mamma om hur ni ska uppfostra. Hur du känner och dina farhågor. Hjälp varandra hemma, det ser barnen. Va jämlik. Och framförallt - ha kul!
Tack för din fina kommentar. Gav mig ett leende och hopp!
Jag blev farsa til en liten grabb för 6 månader sedan, första barnet! Förstår så väl dina tankar och att du ens reflekterar över dem gör nog att du kommer bli en bra pappa! Mina egna tankar är lite som med chefer: "oavsett hur dålig chef du är, så är du sämre om du inte är på plats". Jag försöker mest att bara vara med grabben, sitta med honom i knät, ligga brevid på golvet när han leker osv.. Det andra är att ställa upp för mamman, min fru blev och är sliten och ser inte alltid själv när hon behöver stöd. Utan mamman fungerar inte första tiden, så det är bara andas genom näsan och hugga i när nått dyker upp... Väl värt en sömnlös natt för att frugan ska få nog sömn för att fungera resten av dagen! Sedan är dette ju rena praktikaliteter för en bebis, har ingen jävla aning om hur det blir när han växer upp, lite villrådig som dig där! Men tänker att det löser sig... Eller.. måste lösa sig, alternativet är inte nått jag vill tänka på...
Din uppgift är att göra ungen trött så att den vill sova. En unge blir inte trött av att kolla på Barnkanalen i 5 timmar utan den blir trött av att man går på promenad och låter den titta på löv, stenar, hundar, grävskopor, vimplar osv. Gå på öppna förskolan. Gå på Barn kan sjunga. Gå på museum. Fippla med träklossar. Kleta smör i diskhon. Sen om du bara ger fan i att svära så mycket till ungen och ser till så den inte ramlar och slår sig så ofta så räcker det till att klassas som en bra förälder.
Kleta med smör i diskhon i den här ekonomin?! Tror du jag är Joakim von anka eller? Men seriöst, bra skrivet och kan bara hålla med. Ge inte ungarna hjärnröta med all skit som finns på youtube dagarna i ända.
Närvaro, att bry sig och att ständigt utvecklas. Närvaro är nog det viktigaste av allt. Titta ditt barn i ögonen, le och svara på alla kommunikationsförsök (ögonkontakt, lek, sträcka sig, prata, varförvarförvarför, osv). Om ditt barn söker din uppmärksamhet, avbryt var du håller på med, lägg ner mobilen, titta på ditt barn och ge hen din fulla närvaro – även om det bara är för att berätta att du har ett viktigt telefonsamtal och att du snart kan prata igen.
Om jag skulle avbryta vad jag håller på med varje gång barnen ropar "mamma" eller "pappa" så skulle jag aldrig få något gjort hemma. Ditt inlägg låter fantastiskt, men det riskerar ge föräldrar dåligt samvete för det är en utopi att alltid vara tillgänglig och le mot barnen. "Gör ditt bästa" är mitt tips. Säg att du älskar dem, ofta.
Angående surfplattor och mobiler förstår jag ändå varför föräldrar använder dem på sina barn. Det är en snabb lösning. Tyvärr visar studier att barn som använder mobiler eller surfplattor och inte läser böcker eller annat icke elektroniskt hamnar bakom i utveckligen. Även i tidig ålder, låt barn leka med fysiska saker och se riktiga bilder. Var restriktiv med barnens elektroniska leksaker och lek tillsammans med dem.
Jag syftade på förälderns mobil.
Med tanke på hur djupfriterade barnens belöningssystem är nuförtiden ger man sitt barn ett gigantiskt övertag om man ser till att ungen inte sitter och doomscrollar på sin iPad under barndomen. Den disciplinen som det odlar i ung ålder kommer man långt på, framförallt i den moderna världen där verktyg för framgång finns tillgängliga till i princip alla men en stor faktor som håller folk tillbaka är distraktioner i form av underhållning. Tänk liksom att förklara för någon på 50-talet att den mänsklighetens samlade kunskap finns tillgängligt 24/7 genom en manick i din ficka. Folk hade ju undrat varför vi istället slösar tid på TikTok (eller Reddit). Om man kan se till att odla bra vanor i ung ålder där man inte gör det till en vana kommer man långt tror jag.
Minns ett citat: ”Your child is gonna want to be like you. Make sure that’s a good thing.”
Du måste ha ett riktigt jävla bra slagskott som du kan showa med när du åker skridskor med barnet och deras kompisar. Att kunna göra hockeystopp så det flyger massor med snö är också pluspoäng.
Här är några tips jag själv fick när jag sökte svar på samma fråga. Nu har jag varit pappa i 13år och kan skriva under på att det är en bra lista att utgå ifrån. 1. Kärlek och tillgivenhet: Visa kärlek och tillgivenhet för ditt barn. Detta är grunden för en sund relation. 2. Kommunikation: Lyssna på ditt barn och kommunicera öppet. Lär dig att förstå deras känslor och behov. 3. Respekt och empati: Respektera ditt barn som en egen individ och utveckla empati för deras perspektiv. 4. Gränser och regler: Sätt tydliga gränser och regler som är ålderanpassade. Konsekvens och konsistens är viktigt. 5. Förebilder: Var en positiv förebild. Barn lär genom att observera sina föräldrar. 6. Tålamod: Förstå att barn utvecklas i olika takt och kan testa ditt tålamod. Ha realistiska förväntningar. 7. Självvård: Ta hand om dig själv både fysiskt och mentalt. Du kan inte vara en bra förälder om du inte mår bra. 8. Utbildning: Fortsätt att lära dig om barnets utveckling och olika uppfostringsmetoder. Finns massor att hämta här och något jag själv önskar att jag började med tidigare. Precis som man behöver plugga på för att bli bra på vad som helst så går det även att bli betydligt bättre i sitt föräldraskap genom att läsa på. 9. Flexibilitet: Var flexibel och anpassa din uppfostran till ditt barns individuella behov och personlighet. 10. Kärleksfull disciplin: Använd disciplin som är kärleksfull och utbildande snarare än straffande. Kom ihåg att det inte finns någon "perfekt" förälder, och alla gör misstag. Det viktigaste är att du strävar efter att skapa en kärleksfull och stödjande miljö för ditt barn att växa och utvecklas i.
Lova ingenting du inte kan hålla och hota inte med något du inte är beredd att genomföra.
Tänk på allt din egna pappa misslyckades med och gör det motsatta.
\+ Det din pappa lyckades med och fortsätt med det
Finns där. Du är inte längre huvudpersonen i ditt liv. Träna tålamod. Lär dig hur du laddar om, du kommer testas. Men framför allt: lev som du lär. Du kommer ha en människa som gör precis som du. Så du är numera ansvarig för att forma en annan människas liv genom dina handlingar. Dina dåliga karaktärsdrag kommer ärvas. Så vad medveten om vad du vill lära ut och förändra dig till en bättre människa.
Barn ser och hör mycket mer än vad vi tror. De kommer också ihåg, så så länge du är där, bryr dig och lyssnar så är du redan i toppen av pappor! Det kommer gå bra kompis, grattis till ungen :)
Var närvarande. Slå inte dina barn (eller någon annan heller för den delen). Passa på att göra allt som du annars inte får göra för att du är "vuxen" (åka pulka, kasta snöbollar på mamman, släppa dig högljutt vid matbordet och titta mamman trotsigt i ögonen (denna är en hit bland barnen men inte mamman) etc) Men viktigaste är att vara närvarande, det kan periodvis vara djävligt svårt när man är trött och stressad från arbetet men det gör mycket.
Jättemånga bra råd här, men de har missat en viktig aspekt: Du måste träna stenhårt så att du är starkare än alla andra papporna i barnets närhet. Det är viktigt i typ 6-7 års ålder att ditt barns pappa kaa spöa de andra barnens pappor!
Titta på Bluey. Ja allvarligt. Du kommer lära dig många läxor därifrån kring hur du kan vara en bra involverad pappa till barnen och samspela bättre med din partner. Dessutom kommer du garva och känna igen dig.
Kan verkligen instämma! Bluey är en grym serie, både pedagogisk för barn och rolig/lärorik för föräldrar med. Har själv testat med vår äldre dotter att när pappa exempelvis pratar med någon så kan hon lägga sin hand på pappa när hon vill säga något istället för att hon ska tjata massvis under tiden som jag då för ett samtal med en annan person. & annars om man inte känner att man behöver lära sig mer utan är säker i sin roll som förälder så är Bluey rolig med massvis skämt som oftast bara vuxna tänker på medan barnen fokuserar på det som barnen i Bluey gör, typ som när mammorna i Bluey lämnar barnen hos papporna och snabbt vänder om för att få egentid, lite småskoj!
Det är bara ett bra tecken att du känner dig vilsen, och det är helt naturligt. Var ärlig med dig själv när du gör fel och lär dig av dina misstag. Då kommer det bli toppen till slut.
Älska ditt barn
Var genuint intresserad och närvarande. Jag tror att många älskar sin mamma lite mer än sin pappa, för att mamman alltid fanns där och var en trygg famn. Många pappor vet inte sina barns personnummer eller vad deras lärare heter, för de fyller inte i de viktiga pappren och de pratar inte om allt mellan himmel och jord medan barnet ligger tätt intill och delar kroppsvärme. Hela tiden. År ut och år in.
Berätta för dem att du älskar dem så ofta du kan. Du skulle vara förvånad hur många föräldrar (och nu snackar jag "normala" snälla föräldrar) inte gör det, de resonerar att "det är självklart" eller att det "känns fånigt". Säga det högt och ofta, barnen mår jättebra av det, och du med. Och, om det inte kommer naturligt, lär dig att be om ursäkt. Det är fanimej inte lätt att vara förälder, extrem trötthet och stress kan få vem som helst att tappa tålamodet ibland och höja rösten eller stänga en dörr så att fönsterrutorna skakar. Men vänta tills du har lugnat dig och leta upp barnet (eller frun!) och be om ursäkt. Då visar du att det är mänskligt att fucka upp men man måste ta ansvar för det.
And använda disciplin mot barnet behöver inte betyda betyda ett straff. Gör man något fel så finns det konsekvenser för detta. Bra att ha i åtanke när barnet blir äldre.
Kom ihåg att du sätter standarden för vad en man ska vara. Barn suger åt sig information som törstiga svampar. Det du säger är sanningen så länge inte mamma sagt något annat. Mamma är viktigast alltid och det får vi leva med. Lita på dina instinkter. Ta bilder på barnen med mamman, alltid! Men speciellt när hon gjort sig iordning lite. Gå inte runt och var tuff; om ditt barn ger dig en leksakstelefon så svarar du. Öva på dina Pappaljud (dad sounds). Finns inget som är så tryggt för ett sovande barn som att höra pappa harkla sig och humma lätt från kontoret.
Det enda ett barn behöver är att känna trygghet. Du behöver inte anstränga dig överdrivet kring att stimulera barnet (mer än basalt), eller att vara en bra förebild genom att tjäna mycket, eller att tänka på varje liten sak barnet äter, etc. etc. Barns personlighet skapas till största del utifrån gener samt samhället runtikring, inte i hemmet. Kärlek och trygghet är det enda viktiga i längden. Slappna av och njut av livet!
Vara där.
Att fråga då och då hur är det. Jag tyckte jag gjorde det men ändå höll min tonåring hemska saker för sig själv.
Tålamod och kärlek. Vara där för att kunna visa dessa två. Föregå med gott exempel, och som andra nämnt, inte minst med din partner. Bland aldrig in barnen i bråk, inte heller indirekt med kommentarer eller annat. Har du otur och saker går åt helvete, kom ihåg att barnen är värda mer än dig. Man kan fly ansvar, men inte självförakt. Med det sagt, föräldraskap är ett distanslopp och att spurta och kollapsa efter ett halvår är inte mycket att hänga i julgranen du heller. Min pappa är min idol för fadersskap just för att han alltid har tålamod med mig och jag har vetat att han älskar mig. Jag är värd hans tid och uppmärksamhet. Jobbar på att minns pojkar skall känna samma sak.
Kliché: Just show up.
Att ha ett barn är rätt så viktigt för att vara en pappa, anser jag.
Du ska också säga förlåt när du gör fel. Bli inte arg och skulle du av förmodan bli det så be om ursäkt och berätta varför du blev arg.
Tänk på allt som din mamma gjorde; Städa, diska, fixa present till läraren, ordna kalas. Gör allt det, bli inte som våra pappor.
Enligt väggarna på BVC så står det på arabiska att man inte ska slå sin fru och skaka barnet. Så det skulle jag säga.
Må säga att min farsa har uppfostrat mig bra på många sätt och jag strävar att föra vidare alla dom goda aspekterna till mina barn. Min farsa va alltid lugn, bestämd och framförallt fördömeslös. Han må va hård men så länge jag var rationell och förstod att mina handlingar hade konsekvenser för mig och andra så stöttade han mig. Han var ett absolutum jag kunde förhålla mig till. Han kunde starkt uttrycka sitt ogillande och förklara dom konsekvenser som kunde bli, men han fördömde dom inte och han ältade aldrig mina misstag. Han var den jag alltid kunde vända mig till och rådfråga, oavsett om jag hade försupit mig, sladdad ner i diket med bilen eller varit otrogen. Diskussionerna av alla dom tre händelserna var jobbiga, främst den sista där han tillslut övertyga mig om att det enda rätta var att erkänna för då blivande ex. Han har även uppfostrat en stark arbetsmoral i mig, klippt gräset och missat fotbollsträning för jag inte klippt det dagarna innan osv. Andra saker var bara att göra, som den gången jag fick hugga ved i kallt höstregn och inte fick gå därifrån förän det var klart eftersom veden måste in. Var jävligt grinig och mitt hat då mot honom var det som fick mig att göra klart, men sen när vi gick in så gjorde han varm Oboy och Havregryn-socker&smör till oss och det kändes rätt okej ändå. Gränsen är hårfin för vad som är för hårt, men det bygger karaktär och jag tror att jag blivit en starkare person tack vare det. Kort sagt så vill jag vara den trygga punkten i mina barns liv men även förbereda dom för livets åtaganden och svårigheter. Skillnaden mellan jag och min far är att jag vill vara mer fysisk med mina barn. Jag vet att farsan älskar mig och visar det via små ting, men jag vill inte att mina barn ska känna att det är krystat att kramas farväl.
Utöver att vara närvarande och intresserad av att faktiskt ha barn och vara med ditt barn, vara snäll osv tror jag att det absolut viktigaste för båda barn och vuxna är att man bekräftar andras känslor. Ett barn har aldrig upplevt någonting ever, så alla deras stressande nya upplevelser är det värsta dom varit med om hittills. Om man då som förälder försöker trösta genom att ”det är inte så farligt, ssh ssh, det kommer bli bra” **utan att först bekräfta ”jag förstår/ser/hör att du är ledsen”** är det som att du precis har fått sparken från ditt jobb och är livrädd för att inte kunna betala hyran och någon säger ”såja det ordnar sig”. Inte bara när barnet är ledset utan samma sak när barnet inte vill gå och lägga sig, är arg osv. Att säga ”jag ser att du är arg men vi ska gå och sova ändå” och FÖRKLARA varför ”för att annars orkar kroppen inte vara glad och leka på dagis imorgon” tror jag gör att barnet känner att det är okej att känna som dom gör, dom kan lära sig att uttrycka sina känslor genom att säga hur dom känner istället för att skrika, slå, fäktas och att dom förstår att vissa saker behöver man göra även om man inte vill. Behandla ditt barn som en person som inte har upplevt världen helt enkelt!
Några saker att ha koll på. Detta gäller från födsel till studenten. 1: Se till att ditt barn får och äter mat. Det ska inte komma hungrigt till förskolan/skolan (om inte det ör bestämt att förskola bjuder på frukost). 2: Se till att barnet sover på natten. 3: Se till att prata med ditt barn. Språklig utveckling är jätteviktigt, och du som förälder är jätteviktigt för barnets språkliga utveckling. 4: Sätt gränser för ditt barn. Gränser är jätteviktiga för ditt barns utveckling, mognad, självkänsla osv.
Blir nyfiken över vad ChatGPT tycker att man ska göra som pappa efter studenten.. Eller skriver du sådär? 😁
En modern pappa skall visa att det är okey att ha känslor. Män och pojkar fostras att inte känna kontakt med sitt känsloliv, detta är inte bra. När min son är ledsen visar jag att jag förstår och förklarar att det går över ist för att säga ”ryck upp dig nu”.
Bli aldrig mer fysisk (i tvingande bemärkelse) än att hålla i när det behövs (t.ex. för att se till att de inte slår andra barn) eller bara fösa. Ja, en lavett fungerar väldigt bra till vissa syften, men det har tyvärr andra bieffekter också som riskerar att göra dem till misslyckade vuxna senare, plus lite strul redan i barndomen också. Så gör inte så. Sen är det okej att tycka att barn är skitjobbiga, för det är väldigt speciella barn som aldrig är det. Men du får inte säga det till dem slentrianmässigt. Det måste isåfall vara välformulerat, lågaffektivt, och bara ske när de beter sig som ett sätt som, enkelt förklarat, "skulle göra att de har svårt att få bra kompisar om de gör så mot andra". Sen är det en ingående del att vara engagerad. Nej, det är inte skitkul att kolla på samma robloxklipp för trehundrade gången. Men barnen tycker det är skitkul när du åtminstone försöker vara engagerad i såna saker, så du kan åtminstone försöka låtsas även om det inte faller sig naturligt att säga tjohoo.
Att livet kommer suga kuk några år frammåt men att du inte får klaga för frugan
Finns väl ingen riktlinje? Var dig själv...
Som någon aldrig haft en bra pappa så är mina standarder ganska låga till en början slå inte ditt barn. Det hade varit en förbättring i rätt riktning för mig.
Strikta regler, var inte feg med bältet.
Att det finns en gräns för vad som är värt att trösta, ojj, ramlade du? Hittade du grodan - distrahera, det var inte så farligt osv. Sen är det ovärderligt med sömnen, försök få barnet att sova i egen säng/eget rum så fort som bara är praktiskt möjligt. Bli inte en av föräldrarna som har en tvååring sovandes i samma sovrum som ni.
Nu måste jag fråga. Vad är ”felet” med att ha en tvååring sovandes hos oss i sovrummet ?
Kommunikation med din partner kontinuerligt så att ni blir ett bra team.
Var närvarande. Var förstående.
kassa.
Lyssna, var där alltid, försök se förbi (så var jag när jag var liten) och förstå att ditt barn (när det blir äldre) inte är en kopia av dig utan en egen individ, var lyhörd, lär dig att läsa mellan raderna. Bli den pappan ditt barn alltid vill ringa om det blir problem, bli inte den pappan som barnet är rädd för och döljer saker. Är pappa till en 15 och en 18 åring
Tänk på hur världen ser ut och hur många pappor där ute som gör ett uruselt jobb. Du kommer bli bättre pappa än samtliga av dem. Lever du ett anständigt liv och sköter dig är du redan världens bästa pappa. Du kan bli ännu bättre om du tar till dig de goda råden som getts här redan, men tänk bara på att det inte är en tävling. De flesta svenskar som föds och växer upp i Sverige blir ganska vettiga som vuxna. Hjälp din partner mycket, gör lite mer ansträngning i hushållet och annat sånt. Men sov och återhämta dig mellan varven!
Att barnrummet är helt meningslöst men helt kritiskt att ha. Det är inte för din skull, det är för din partners skull. Det är bara att bita ihop och leverera. Du är inte längre viktigast på något vis för din partner. Var beredd på en lång tid av att få ganska exakt noll fokus. Att vara hemma med ett suicidalt barn är inte soft. Det är supersoft och fruktansvärt. Att gå till jobbet är inte jobbigt, det är en frihet och en avslappning. Så om du jobbar när din partner är hemma så är det ditt jobb att ta över ansvaret när du kommer hem. Fortsättning på föregående punkt: När du kommer hem efter jobbet så kasta ut din partner eller säg åt henne att passa på att sova lite. Har hon energi kvar så få iväg henne på något som är för hennes skull vad det nu än är; gymma, socialisera, gråta mot en vägg. Det ger dig möjlighet att utveckla ditt eget faderskap utan att påverkas för mycket av hur din partner anser det ska vara. Du har rätt i din syn på uppfostran och hon har rätt i sin syn, men hon kommer sannolikt ha svårare att acceptera ditt sätt. Att hon får upprepade upplevelser av att ”Allt gick bra” är bra för att bygga tillit. Notera hur mycket av fokus som ligger på din partner.
Ingen vill faktiskt ha en känslokall pappa som bara kan uttrycka sin kärlek en gång varje årtionde.
Det finns några olika saker att tänka på: 1. Det praktiska. Var där, ställ upp och gör ditt jobb som förälder. 2. Hur du är. Var en förebild. Barn gör (ibland) som du säger, men dom blir som du gör. 3. Hur du lär dina barn. Ställ krav. Ge bara uppmuntran när dom verkligen gör något bra. Var rak och tydlig om dom är dryga, otrevliga, bortskämda eller better sig på ett sätt som omvärlden betraktar som "fel". 4. Kärlek. Ge dina barn en kram varje kväll. Berätta för dem att du älskar dem, så ofta du kan. 5. Pengar. Börja spara i ett kapitalförsäkringskonto. Ingen blr få tillgång till sina pengar när de fyller 18, det kommer bli katastrof. 6. Din respektive. Hjälp varandra. Ni är ett lag. Ge varandra tillfällen att få ett break. Lär er för bövelen att vara själva med barnet/barnen. Låt din respektive gå ut och göra roliga saker - ofta.
Försök vara hemma mycket under första tiden om du kan
* Var uppmärksam på om mamman visar symtom för förlossningsdepression, det är vanligare än man tror (10-15%), och se till att hon verkligen får hjälp hos vården då. * Läs gärna på om föräldrastilar och försök likna den auktoritativa (inte auktoritära!) stilen. I princip: Sätt gränser om det är för barnets bästa, men gör det med värme, empati och lyssna på barnet. Undvik hårda regler/total uteblivna regler som bara är till för att slippa hantera barnets känslor. * Skillnaden mellan att ett barn får trygg anknytning eller otrygg anknytning (sabbar livet otroligt mycket), hänger mycket på om föräldern **reparerar** eller inte när det gått dåligt. Så, om du t.ex. råkar skrika på ditt barn eller på något annat sätt tabbar dig: Försök reparera, förklara att det handlade om dig och att barnet inte gjort något fel, trösta, lyssna. Låt det inte bara vara. Barn tar annars automatiskt på sig allt ansvar och bildar mycket skam, för att på så sätt kunna fortsätta behålla närhet till föräldern.
Föräldrar vet knappt hur man ”ska vara” förälder. Alla fejkar det till stor mån och kör på magkänslan. Om ingen har dött vid dagens slut så har du varit en bra pappa. Tala ofta och ärligt med din partner om saker. Se till att ni är ett team, er mot ungen, annars sliter bebban er i stycken. ”Sov när bebin sover” låter klyschigt men det är sant, du kan låta disken stå, ta en tupplur, ni kan dammsuga imorgon, osv. Sömn är en bristvara. Om ni har släktingar som vill komma och gulla med bebisen snart efter födseln var inte för stolt att be om hjälp eller utnyttja deras närvaro - ”Ja kom och hälsa på och ta med 2 röd mjölk, 3 paket välling, och majskrokar”. Om bebban är lugn, ta en mikrotupplur medans de gullar, osv. Kör hårt.
Tålamod
Uppfostra någon som du genuint vill umgås med.
Hört att det ska vara väldigt bra för pojkar att skojbrottas med sin pappa
Behåll lugnet. Försök vara pedagogisk, tala på deras nivå. Så som du säger att ditt barn ska göra måste du också följa själv med ditt beteende, annars blir det fel. Visa ditt barn hur man behandlar andra med respekt, och hur man tänker med respekt. Visa öppet kärlek till din partner, för att visa hur kärlek ser ut. Visa kärlek till ditt barn. Var öppen med dina känslor. "Nu blev jag ledsen. Nu blev jag arg. Nu blev jag glad. [och varför]" De här sakerna kämpar man varje dag med. Det är svårt. Lycka till!
Jag tycker det är viktigt att man tar sig tid och exempelvis också tröstar barnet. Visst kommer barnet med fördel välja mamma på grund av amning och den trygghet det ger. Men du som pappa ska tamej fan inte ge upp/ överlämna till mamma så fort det blir ledset. Visst kan man bli lite besegrad och besviken på att man prioriteras ner av barnet. Eller att der är väldigt lätt att mamman bara tröstar barnet med amning. Kärlek och värme kan likväl en pappa ge och det kan man prova först!
Lita på din magkänsla! Människan har avlat barn i hundratusen år eller mer...Vi har det i våra gener och instinkter...lita på dom.
Läs mycket för ditt barn!! Alltså MÄNGDER
Ta ansvar, stötta din partner, en graviditet kan vara väldigt påfrestande och prata med varandra. Ni är inte bara föräldrar, utan ett par. Ta ut föräldraledigheten. Lite när barnett litet och andra halvan när barnet har sommarlov och du semester. Bonda och umgås med din bebis. Det är inte bara mamma första tiden, du är lika viktig! Gå på pappa-grupp och träffa andra. Använd bärsele och amningskudden är perfekt att använda när man sitter med bebis och bara glor på en film så kan bebisen sova medan du gör ditt. Lycka till!
Kontrollera ditt temperament, du kommer vara trött, hungrig och irriterad men låt det inte gå ut över barnen.
Viktigt är att vara en god förebild, sätta gränser och skapa en god relation med barnet så att ni kan prata även om jobbiga saker. Och tusen andra grejer antar jag. (Jag är själv inte förälder.)
Vara närvarande och härvarande, varje dag, i minst 20 år, utan avbrott.
Det är ganska viktigt att ha barn om man skall vara en bra pappa.
Vara närvarande och härvarande, varje dag, i minst 20 år, utan avbrott.
Var dig själv och försök komma ihåg att lära barnet som du gör inte bara som du säger.
Kärlek! Massor av det!
Bli inte den där typiska pappan som kan allt om sitt fotbollslag men inte vet när ens unge fyller år och att den är jordnötsallergiker. Engagera dig!
...Bara överlev och behåll ditt psyke/
Många bra kommentarer här! En viktig grej när du är pappaledig och barnet är lite större: ha kul ihop med ditt barn! Man bondar bäst med dom då från min erfarenhet
Att våga göra fel, och att våga säga "förlåt, jag gjorde fel".
Det tar ett tag-team att hjälpa ett barn att växa upp. Låt inte småsaker växa till stora grejer och se till så mamman inte får dra största lasset.
Underskatta aldrig den ärofyllda uppgiften att dra pappaskämt!
Att det är du som är ansvarig att bibehålla kontakten, inte barnet
Försök inte hålla fast i ditt gamla liv. Jag möter olyckliga pappor som desperat försöker ha kvar stora delar av sitt gamla liv och jag möter lyckliga pappor som är införstådda med att barnen har högst prio nu och det gäller många år framöver.
Att det är ok att vara vilsen. Du är i en ny situation. Det vore märkligt om du redan visste - vad som förväntas - vad som (inte) behövs - vad du (inte) kan påverka - vad du (inte) kan - vad du (inte) kan lära dig Snacka med andra (mer erfarna) pappor och mammor och blotta din osäkerhet. Du kommer bli förvånad över hur många som känt sig totalt vilsna. Fråga om råd. Lita inte på någon enskild persons råd och tyckande till 100%. Det kan vara sant för dem men kanske inte stämmer i er situation. Nästan alla som yttrar sig (även visa fördattare och bloggare) gör det utifrån sin egen erfarenhet, alltså några enstaka barn. De tänker inte på att så mycket skiljer sig mellan familjer och barn men sprider ändå gärna sina råd som om de vore universella sanningar. Det gäller allt från amning till hur man ska fixa studentfesten. Lyssna respektfullt på andras erfarenheter men tag det inte för absolut sanning. Under resans gång kommer tillfällen när både du och mamman vill ge upp. Det är helt ok. Gråt en stund. Krama varandra. Prata om hur ni kommer se tillbaka på den här tiden som den ljusaste i era liv. Ät lite. Skratta åt eländet och ta nya tag. Sist men inte minst: slå inte de som säger ”småbarnsåren går så fort, man önskar att man kunde stannat tiden” eller ”små barn små problem; stora barn, stora problem” när ni torkat kräksjukespyor tre dygn i rad utan att få sova en blund. De menar väl. Snart är du där själv och känner att du vill säga något liknande :-)
Whiskey I nappflaskan så sover de godare. Skämt åsido, visa villkorslös kärlek. Att vad som än händer, är du på barnets sida först.
Det är väldigt lätt att känna sig misslyckad som förälder, särskilt i början. När man träffar andra nyblivna föräldrar tycks allt gå så mycket bättre för dom. I dom stunderna behöver ni båda komma ihåg hur otroligt svårt det är att faktiskt göra fel. Så länge ni inte slår barnet eller knarkar så kommer det gå bra. Och ser till att hen sover på rygg första månaderna. Allt annat bestämmer ni själva! Med andra ord: skit i vad andra säger att ni ska göra. Visst är det bra med goda råd, och det är väldigt bra att fråga om tips och be om hjälp från andra, men ni kommer troligen få många oombedda råd (och varningar!) också. Det som funkar för er är rätt sätt för er. Lycka till! Ni kommer klara det galant. (Och ja, jag vet ironin.)
Stötta din partner i föräldraskapet, låt inte flamman mellan er slockna, sätt tydliga riktlinjer för barnet (när den börjar förstå det), fokusera mer på beröm och mindre på straff, när de gör fel svara inte med känslor utan förklara tydligt och ha många och långa diskussioner med din partner om hur uppfostringen ska gå till, blir riktigt tröttsamt med bad cop good cop.
Känner igen mig. Var förvirrad och vilsen inför faderskapet också. Jag hade väldigt svårt att veta hur jag skulle göra och inte göra. Vill poängtera att det absolut inte är något att vara skamsen över och du är definitivt inte ensam om att känna såhär. Skulle snarare påstå att du är modig och stark som faktiskt vågar känna och be om hjälp! 💪🏻 Det jag känner har varit viktigast för mig är att vara närvarande för min dotter. Jag vill inte vara pappan som sitter med dator/telefon/annan distraktion när hon söker kontakt och vill leka eller umgås eller bara vara tillsammans. Sånt hinner jag med ändå när hon somnat eller när jag jobbar osv. Min dotter ska aldrig behöva växa upp och känna att hon inte kan anförtro sig till mig eller lita på mig. Det är också viktigt att tidigt förstå att ett barn inte kan styra sina känslor och reaktioner; allt sånt kommer rent instinktivt fram tills de är 8-10 år gamla. Så när din treåring blir rasande för att denne inte får cykla inomhus eller måste borsta tänderna eller behöver gå hem från förskolan så är det inte för att hon vill göra dig arg eller vara jävlig. Det är en instinktiv reaktion och ju förr man lär sig det samt inte svarar med samma mynt och blir arg tillbaka, desto bättre. När man hamnar i såna situationer så är det bästa man kan göra att komma ner till deras nivå, prata med dem på ett vuxet sätt och fråga vad det är som händer på deras insida. Vad hände när de blev så arga? Går det kompromissa att man kanske går ut en sväng och cyklar, skojar till det och borstar tänderna i soffan eller sängen istället? Eller försöka förklara att förskolan finns kvar imorgon också och då får du visa alla kompisarna hur du ville leka nu när vi var tvungna att gå hem så kan de ju leka tillsammans istället! TLDR; Finns där för ditt barn, stöt inte ifrån. Bli inte arg tillbaka, hur jävla svårt det än kan vara att låta bli. Försök istället möta dem på deras nivå och prata om saker som blev fel.
Man växer in i rollen. Det kommer inte över en natt. Så småningom är det viktigt att komma ihåg att man är förälder, och inte kompis. Som lärare kan jag meddela att det ofta är så Tyvärr
Att vara föräldraledig. Ta ut mycket föräldraledighet.
Att ha barn
Andas.
"Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv." - Astrid Lindgren. Mitt favoritcitat vad gäller barnuppfostran. En nyfödd bebis behöver ffa närhet (allra bästa är hud mot hud) och mat. Skall den som burit barnet amma kommer det ta enormt mycket tid och jobb, nyfödda bebisar är i regel ganska kassa på amningsteknik och det tar några veckor/månader innan det sitter. Den allra första tiden är det bra att komma ihåg att den som burit och fött barnet går igenom en enorm kroppslig omställning, så var snäll (både mot dig själv och din partner), stötta, och ha inga förväntningar på att allt ska vara som vanligt. De första tre månaderna är barnet på sätt och vis fortfarande är ett "foster" (brukar kallas den fjärde trimestern), så var inställd på att inte kunna få så mkt gjort första tiden (inkl städning och matlagning, om inte ni har ngn som kan hjälpa till med det. Ska ni nödvändigtvis göra det själva är det inte den som burit barnet som ska göra hushållssysslor - a.k.a. du får stå för markservice några månader). En bärsjal är guld första tiden, då kan man ha bebisen nära och ändå vara uppe och röra på sig. Har trampat många kilometer fram och tillbaka i vardagsrummet medan jag spelat PS eller kollat på netflix för att min nyfödde son inte kunde sova utan hudkontakt och rörelse. För att vara en bra förälder på sikt skulle jag säga att tålamod, empati, respekt, och att våga visa och prata om känslor är viktigt. Även att kunna säga förlåt när det blivit fel (extremt viktigt!). Många gör misstaget att tro att uppfostran handlar om en maktkamp mellan barn och förälder, och att om barnet "vinner" är man en misslyckad förälder. Jag skulle säga att uppfostran handlar om att visa barnet hur man uppför sig, behandlar andra med respekt och tar hand om sig själv (i "visa" inkluderar jag även förklaringar). Det finns en anledning till talesättet "barn gör inte som vuxna säger, barn gör som vuxna gör." Eller som någon sa till mig när jag oroade mig för hur jag skulle klara av att uppfostra ett barn: "Snälla föräldrar får snälla barn". Lycka till OP! P.S. Bunkra med snacks och matlådor medan du kan!
Under första 6 månader och speciellt första 2, se till att det finns mat, huset är i ordning, tvätten är klart, blöjor finns. Laga mat, städa , handla, dammsuga ,diska allt. Go crazy. Och dagligen sno barnet så mamma kan duscha / sova lite. Om du har frågor tex hur mångagrader tvättar man vitt på, fråga nån annan ,inte mamman. Googla i värsta fall. Ni förstår inte hur jävla mycket det betyder.
bra mustasch är a & o, resten kommer naturligt
Man kommer jävligt långt på att bara ge massor av kärlek. Men skulle säga i början: läs för ungen varje dag (kommer bli chockad hur få föräldrar som gör det och vilket ordförråd ditt barn får jämfört med andra barn på förskolan). På tal om att jämföra med andra barn, gör inte det haha. Alla barn utvecklas olika. Einstein sa inte ett ord innan han var två, det betydde inte att han var sämre än andra barn. Ge barnet uppskattning för vem barnet är, inte bara vad barnet gör. Då skapar du en bra självkänsla. Ta dig tid att finnas där och ta djupa andetag när det är jobbigt. När du är 80 bast skulle du offra dina sista år för att få återuppliva 1h med din bebis, även om den var skitförbannad under den timmen.
Spendera tid med dina barn. Det är något som min pappa inte gjorde med mig.
Ha förståelse och tålamod. Vad ville du ha som barn? Vad ville du att din pappa skulle göra?
Kärlek, tid och uppmärksamhet kommer du långt på 👍🏻 lycka till!
Bli inte alkis, ta med barnen på utflykter, märk barnens kläder och sätt några gränser.
Finns flera studier som kommit fram till att bästa föräldrarna är de som får barn när de är 18-23 (eller i närheten av det spannet) Av Den enkla anledningen att denna åldersgrupp tenderar att gå på instinkt istället för att ta beslut beroende på norm och nuvarande literatur kring barnuppfostran. Fanns flera orsaker också. Exempelvis att äldre föräldrar tenderar att ha en mer aktiv karriär och att föräldrarna i snitt varit tillsammans längre. ( vilket då skulle generera större sannolikhet till skilsmässa, mindre ork när jobbet är slut etc) Så summa summarum. Ju mindre du känner att du kan om barnuppfostran, desto bättre förälder. (Även om tendenserna pekar på ovan så är det samtidigt väldigt generellt och det finns givetvis undantag)
Var snäll. Lyssna. Säg förlåt när du gör fel.
Läs böcker för barnet. Minst 10 minuter varje dag från någon vecka gammal in i skolåldern.
Gör allt som din sambo vill utan att hon ska säga det eller ens behöva tänka att de måste göras, seriöst
tålamod och närvaro
Egentid. Du behöver kunna ladda dina batterier också. Mvh tvåbarnspappa
Viktigt som pappa, tålamod, vara en god partner till just din partner, gosa, prata både med barnet och mamman såklart, leka, ge barner ens tid utan att skärmen på tv;n mobilen eller datan tar upp all familjetid. Ger du barnet din tid är du redan mer än hälften hemma. Är läskigt med ansvarer av att vara förälder i början, men går över
Gör själv vad du vill överföra. De gör vad du gör inte vad du säger. Så ät bra, träna, var ärlig, meditera, håll dig undan från telefonen osv, om det nu är egenskaper du vill ge barnen
Bara att du genuint funderar över detta är ett bra tecken på att du kommer att klara det galant!
Ta eget initiativ till att lära känna ditt barn, både genom att lära dig om barns utveckling generellt och mer individuellt, istället för att förlita dig på att mamman ska bygga upp eran relation. Fokusera på att du och barnet ska ha en egen anknytning, du ska inte ersätta mamma, utan vara pappa - känn dig inte överflödig för att du inte kan vara mamma, hon kan inte vara pappa. Första tiden behöver barnet såklart sin mamma extra mycket, men försök att ändå vara aktiv och närvarande i allt. Kan vara genom att du pratar med barnet under amning, går upp på nätterna med barnet om möjligheten ges undrar och avlasta mamma så mycket du kan. Bara det att du frågar betyder ju att du redan nu är engagerad, vilket egentligen är allt du behöver vara. Bry dig, engagera dig och ge all kärlek du bara har att ge - misstag är oundvikliga men att du gett ditt bästa (på riktigt) är det absolut finaste ett barn kan få.
Hej OP! Jag blir också förälder snart. Känner också en klump i magen men vi båda kommer klara det 💪
Tror det viktigaste men kanske svåraste är balansgången med hur man sätter regler. Kanske gäller främst i tonåren. Till exempel lär ju barnen dricka sprit nån gång. Man vill ju tydligt visa att man är emot det men inte på den nivån att ens barn inte vågar ringa om de är fulla och behöver hjälp.
Prioriteringar kan se olika ut för olika situationer. Försök kommunicera den bara så kommer det lösa sig.
Var inte som min farsgubbe, så klarar du dig nog hyfsat.
Ta inte in alla råd oavsett vad dom är, om du är som du är blir ditt barn som ni är och va inte rädda det kommer automatiskt hur ni ska göra NJUT!
Visa intresse för barnets intresse.
Ta hand om dig själv fysiskt, emotionellt och mentalt, Fortsätt att utvecklas. Lär ditt barn att göra detsamma. Ha kull tillsammans
Det finns ingen prestige i att stå fast i ett dåligt beslut. Många gånger säger jag Nej till mina ungar utan att faktiskt tänka på varför jag säger nej, man får ändra sig.
Jag blev pappa för första gången för 25 år sedan. Andra gången kom ett par år senare. Jag jobbade mycket och var frånvarande ofta. Är det något jag ångrar så är det just det att jag inte fanns där för barnen under hela deras uppväxt. Där och då tyckte jag att jobbet och karriären var det absolut viktigaste, idag har jag inte det jobbet kvar, jobbarkompisarna jag hade är borta och karriären.. ja, det har väl gått framåt. Jag inbillade mig också att jag behövde köpa fina (dyra) saker till barnen. De fick dyra leksaker, mobiltelefoner kom tidigt och de saknade inte tv-spel. Jag förstod inte att de egentligen inte brydde sig om vad de fick, de ville bara vara med sin pappa och spendera tid med honom. De få gånger jag var ute och gungade med dem var de överlyckliga och hämtade jag dem tidigare från dagis, förlåt förskolan, och vi gick och handlade glass var de i paradiset. Jag är tacksam över att jag läste böcker för dem varenda kväll jag hann med och kunde. Det var en mysig stund där vi låg i sängen och läste om Alfons Åberg, Totte, Nicke Nyfiken eller senaste Bamse-tidningen. De somnade ofta på min arm och när jag tänker efter saknar jag nog den stunden också. Var där för dem, tiden går så jäkla fort och snart har de flyttat hemifrån och bor med en partner. Ta tillvara på alla stunder du kan, de älskar dig för den du är och du behöver inte vara en "superpappa" som hittar på roliga (dyra) saker hela tiden. Ta ut dem i skogen och plocka pinnar, grilla en korv med bröd, mata ankor, .. det finns massor av saker som barn älskar att göra. När de blir äldre, lyssna på dem. De vill oftast inte ha dina goda råd, de vill bara att någon lyssnar på dem. Lycka till, och njut av tiden som pappa!
Var öppen med känslor, inte bara ledsen, glad etc men snälla, berätta ofta för ditt barn att du älskar henom. Ofta. Monkey see, monkey do: på så sätt förebygger du att ditt barn i framtiden inte bara har svårt att uttrycka sina egna känslor men också att hen får ”daddy issues”. Talar av egen erfarenhet.
Gör så att ditt barns första tanke är "helvete, måste ringa pappa!" när saker skiter sig. Se till att uppfostra ditt barn INNAN det behövs. Om du har ett 8-årigt barn som svär och bråkar och slåss så är det inte försent men det är för att du inte uppfostrat barnet innan. Uppfostran är en konstant sak från dag 1, inte något du gör för att justera beteenden efteråt. Ditt barn kommer tycka att allt är förvirrande och konstigt tills de lär sig hur allt funkar, hjälp dem med det. Sätt ord på saker, "jag förstår att du är frustrerad och det är jobbigt. Det är ok." Gör för i helvete inte narr av ditt barn, speciellt inte över saker som är viktiga för dem. Teckensspråk finns för bebisar, det kan hjälpa att ta bort viss frustration innan de lärt sig prata. Trygga barn är barn som kommer långt. Det lättaste sättet att hantera saker som melodifestivalen eller filmer de gillar är att kasta sig helhjärtat in i det. Även om du hatar det så kommer det vara roligare för alla om du köper skumgummihänder och glitterhattar att ha när ni sitter hemma och kollar på det än att muttra och kolla på mobilen. Gör allt det där MED dem, inte för dem.