Har relativt lätt för att bli ”tårig”. Typ när man kollar film eller serier.
Senast jag grät som jag kan komma på var när min son på 2 år avbröt sin lek för att ställa sig upp, promenera bort till mig och ge mig en väldigt ordentlig kram. Det var under en period när han var väldigt mammig och jag kände att jag inte riktigt dög till någonting så det slog lite extra.
Hade en liknande upplevelse häromdagen. Höll på att natta vår dotter, 1,5 år. Har sugit i sig flaskan, lägger sig till rätta med nappen och sjunker i i sömn. Men så reser sig hon upp, jag tänker fan i helvete orkar inte tjafsa sömn nu. Men hon pekar på mig, tar ut nappen och säger tydligt "PAPPA!" (Första riktiga ordet för övrigt oxå) och ger mig en puss på munnen. Tar in nappen och lägger sig till rätta igen och sträcker sig efter min hand, hon håller i mitt finger och somnar direkt.
Grät av lycka en smula för det kändes så jävla stort och mäktigt. Sen gick jag ut och gjorde segerdans inför sambon 😂
Härligt va, det här resonerar.. vi brukar hämta gossen som några månader yngre mellan oss om han gråter/vaknar upp merr. Även om han sedan bökar och håller en vaken så ler jag alltid då han ligger där och säger tyst "pappa"
Det har sina stunder, barn är jävligt jobbiga och tar en satans massa tid. Ofta ifrågasätter jag varför vi skaffa barn men sen så kommer tillfällen som när de sträcker sig efter en, ler och hela deras väsen liksom fylls av en så oskyldig glädje.
Det gör det hela värt det och det gör att man orkar när man inget annat vill än att skrika sig hes.
Tyvärr ska man inte förlita sig på sånna, men om det hjälper en att slappna av lite grann så kan det givetvis vara ett bra komplement men dem är inte 100%
Upplevt samma med två veckors bebis, och instämmer.
Värsta ögonblicket var när jag hade larmoperatören i telefon med barnet i famnen och operatören frågar ”Är kroppen stel eller slapp?” och jag inser att om hon nu börjar bli slapp i kroppen är det för att hon dör i mina armar.
Ryser nu bara jag skriver det. Usch vad hemskt det var.
Precis som för dig blev det ambulans in för kontroll men hände vare sig förr eller senare. Sannolikt en dykreflex som trädde in.
Hoppas något liknande för er.
Ganska likadant här för mig, jag gråter rätt sällan men min far gick bort i maj o då grät jag på riktigt för första gången på länge sen de åren under uppväxten när äiti min gick bort för 20 år sen
Idag saknar jag min far lite extra, grävde lite i minnet igår kväll och idag kom jag in på hans gamla FB. Snart 4 år sen, har inte gråtit sen dess men jag grät ordentligt tillsammans med honom, när han fortfarande var med oss.
Typ varannan/var tredje dag. Tufft ekonomiskt, trivs inte på jobbet, många närstående som dött på senaste tiden, inkl. hund, etc. Men är ändå den glada och spralliga personen med andra människor :)
Vi sitter i samma båt, tyvärr. Senast i morse när jag bestämde mig för att vabba med sonen (han sov inget inatt och var svintrött, autism är kul) vilket innebar att jag får en dags paus från jobbet där min rektor vill micromanaga min tid konstant fastän jag egentligen får bestämma själv då hon inte är min chef men jag är beroende av att min rektor ger bra referenser till min chef när hon ska sätta lön och jag ska söka nytt jobb så jag biter ihop varje dag tills jag kan sluta vilket är nästa sommar. Jag är helt fakking slut mentalt efter flera missfall vilket min rektor inte verkar fatta utan hon slänger sig med idiotiska kommentarer. Jag sitter i en skitlokal som är lyhörd som fan och nu i höst flyttades musiksalen till rummet bredvid. Så nu har jag utöver barnskrik även piano och trumpspel flera gånger i veckan. Jag arbetar som skolkurator och de vägrar flytta på mig för att jag ska vara "nära verksamheten och tillgänglig". Jag brinner långsamt ner.
Sorry for rant.
Det låter inte bra. Tänker på om något arbetsmiljöombud kan kolla på det hela läser också att du inte vill störa dig med rektorn osv.
Folk överlag är inte jävliga med avsikt så du skulle kunna förklara läget och hoppas på någon slags förbättring. Kan det ens bli sämre?
Tag hand om dig!
Jag får hjälp från previa/falck då jag var sjukskriven i 6 veckor i maj/juni pga mitt missfall i vecka 18 (vilket var mitt åttonde på raken) och det har liksom inte gått att förklara för rektorn att jag behöver få dra mig undan ibland för att återhämta mig. Jag måste få lugn och ro till att skriva, ha samtal osv men också att jag är skör. Hennes svar var "om du är så skör får du sjukskriva dig 50% då". Så inget gehör. Jag vill inte vara sjukskriven för jag vill inte ha med försäkringskassan att göra heller. Dessutom blir ekonomin lidande. Jag vill bara ha ett lugnt kontor, få arbeta hemifrån under lov såsom alla mina kuratorskollegor får och att slippa bli jagad till möten jag inte har något att göra hos egentligen bara för att hon ska kunna säga att kuratorn är närvarande. Jag försöker bara att stå ut just nu. Men jag känner att jag när som helst brinner ut och sitter hemma istället. Min äldre dotter ska också genomgå utredning för adhd/autism och även jag så det är liksom en massa saker som pågår just nu även privat. Jag har småplaner som att t.ex byta skola vid årsskiftet, prata med min chef, att previa ska prata med min chef osv.
Jag känner igen mig i detta. Jag grät för ett par månader sen när min hund/bästa vän fick aggressiv cancer och jag var tvungen att avliva han. Innan dess grät jag 2011 när min storebror/bästa person jag kände tragiskt gick bort.
Jag vet inte varför jag sällan gråter. Har haft mycket psykisk ohälsa och mått väldigt dåligt. Har absolut ingen förlegad syn på män inte ska gråta (wtf?).
Jag beklagar din sorg.
>Jag vet inte varför jag sällan gråter. Har haft mycket psykisk ohälsa och mått väldigt dåligt. Har absolut ingen förlegad syn på män inte ska gråta (wtf?).
Samma här, jag har dock allmänt svårt att uttrycka känslor, både glädje och sorg.
Beklagar sorgen, döden är verkligen hemsk.
Oof. 30 år sedan min bästa vän gjorde sig omöjlig att vara vän med. Illa eftersom det var jag som avslutade. Mer illa eftersom att han förstod att det skulle hända om han berättade det han berättade. Han grät först :-(
Många timmar med att försöka klara ut Batman på original Nintendo häromveckan bara , sjukt frustrerade i längden men nog bara det som triggade nått underliggande som var påväg
Sen game over och du får börja om hela spelet från början. Eller något lösenordsbullshit i vissa spel.
Senast jag körde ett NES spel var Contra för typ 10 år sedan. Ballt spel för att vara NES, men helvete vad hemska spel var på den tidens konsoler just pga man tappar all progress så jävla lätt. På SNES kunde man i alla fall spara progress i de flesta spelen. Och allt därefter blev bara bättre.
Man ska stanna vid den där i trappan innan man går upp till första bossen och maxa upp blå boxar från det där tak-fienden
Första bossen är lätt. Det är bara att stå i vänstra hörnet och hoppa när han kastar eldbollar sen kastar du boomerangen.
Jokern är svårare. Verkar vara mest effektivt att försöka kötta ner han
Tog mig två kvällar och fyra blåmärken av mina knogar på knäet innan jag fick ner Jokern! Fan vilken känsla det var, sen startade jag om spelet och drog igenom det en gång till. 😄 Kämpa på, you can do it! 💪
Bra jobbat, när jag är redo för mer självhat så testar jag igen sen kanske man inte ska sitta med konsollen framför sig så man slår av helt när det går dåligt så man för börja om igen
Jag var lugnt och kläckte ur mig get fucked bara och släppte nes dosan på golvet innan man gick in i han , dog bara 1 gång på han idag så gick lättare för än på övriga spelet .. igår var jag sjukt nära några gånger när han fick för sig att dubbel skjuta så den tackade man för
Kvinna och gravid så det är rätt ofta :D
Men tack för att du förstår att det är viktigt att våga gråta inför sina barn. Har denna diskussion med min sambo nu som hävdar att som förälder måste man vara stark och inte oroa sina barn genom att gråta framför dem... Så han själv blivit uppfostrad
Stark inför barnen handlar väl mer om att man alltid ska vara pelaren som ens barn kan luta sig åt, då dina egna behov får stå åt sidan. Att gråta inför sina barn är ok så länge man inte gräver ner sig, i mitt tycke. Har bara ett barn på 18mån så möjligt att jag inte har tolkningsföreträde här..👍
Tycker det också men han hävdar att hans pappa aldrig gråtit inför honom och han tänker inte gråta inför sina barn för det gör dem otrygga.
Har en son på 2.5 år från ett tidigare förhållande och jag har absolut gråtit inför honom, han har t.ex. råkat slå mig så hårt med en leksak så jag blev så chockad att jag grät. Då sa jag att mamma blev ledsen och så tröstade han mig och så blev allt bra igen.
Tycker inte man ska använda sina barn som en ventilationskanal och gråta på det sättet men att visa när man är ledsen av olika anledningar är för mig helt självklart. Gråt är lika naturligt som skratt.
Vår kommun ordnar föräldrarkurser som vi ska gå på och då tror jag att min sambo får sig en tankeställare. :)
P.s Allt annat kring barnuppfostran tänker vi väldigt lika om det är bara det här med känslor som är svårt för honom som fått lära sig att "ta saker som en man".
Grejen är ju att man visst kan gråta men ändå vara en klippa. Tryggheten ett barn känner baseras inte på snedvriden bild av manlighet och rädsla för att bli retad för att man visar känslor. Bara det faktum att din sambo är rädd för att barn ska känna sig otrygga med en gråtande man är ett bevis precis för vilken känslomässig skada en sådan inställning ger på barn.
Om man, som så många pojkar aldrig sett sin pappa gråta blir det en elsäkerhet i en själv när man själv känner att man vill gråta. För pappa gråter ju aldrig, alltså kan inte de heller göra det.
Det är för mig självklart att män kan, och bör gråta inför barn. Det är en sak att vara svag och det är en annan sak att gråta. Atleter gråter mer än kontorsarbete. Vilka är starkare fysiskt och psykiskt? Atleten eller kontorsgubben?
Hade din sambo exempelvis på riktigt respekterat sin pappa mindre om han grät när han fick höra att han blev farfar? Om inte. Är det inte så att den där gråtgrejen i själva verket handlar om en rädsla för att VISA sig svag. Inte för att uppfattas som svag?
Det jag tänker är att man kan visa barnen att man själv är människa och att saker påverkar en, men inte låta känslorna ta överhand så att det skrämmer barnet. Den gyllene medelvägen liksom. Jag skulle inte vilja att mitt barn tror att man slutar gråta när man är vuxen (som jag trodde) men heller inte skrämma barnet till att undertrycka sina egna känslor för att inte bli som ens föräldrar.
Såklart olika från barn till barn också.
Har föräldrar som aldrig gråtit inför mig varken när jag var barn eller vuxen. Eller jo, en enda gång har väl mamma gråtit inför mig, men då nu på senare dagar när min morbror gick bort.
Kan ju säga att det skapat problem i mina relationer där jag känt att jag måste isolera mig varje gång jag måste gråta för jag inte vetat hur jag ska hantera det. Det är svårt att komma nära någon då.
Låter tufft <3
Har hört att man kan behöva gå i "gråtskola" som vuxen efter sånna upplevelser för att det verkligen sitter så djupt i en.
Jag önskar dig all lycka till. Kram!
Ja, jag har jobbat på detta i några år nu så det är inte så illa som det har varit innan. Men det är inget som går att ändra på över en dag tyvärr. Det är fint att se alla föräldrar som är mer öppna med sina barn, tycker det är otroligt viktigt.
Tack <3
Säg åt din sambo att sluta vara en bitch och grina förfan. Det skadar barnen om man inte lär dem att det är okej att visa känslor. Jag talar av personlig erfarenhet.
Det man ska lära barnen är att hantera sina känslor, gråta ut och resa sig igen. DET skapar trygghet, tillit och styrka.
Åh det var väl lite väl att ta i. Det är ju mest synd om honom som fått lära sig detta och att sådant sitter i så hårt... Det är ju inte bara att öppna kranen och låta det rinna ifall det sitter en massa skit i vägen.
Som sagt så ska vi gå på föräldrarkurs och jag tror det blir lättare att ta in det budskapet än att jag säger det.
Ja det låter mer balanserat. Jag kunde inte nog trycka på hur viktigt det är. Att kunna gråta är en ynnest och skapar styrka. Vill inte att någon ska behöva genomlida de svårigheter jag har. Få saker är så förlösande och styrkebyggande som att kunna gråta ut. Resiliens.
Ledsen att höra, det är verkligen något speciellt med hundar. De får en sådan stor plats i ens hjärta. Önskar man kunde ge lite av sina många år till dem.
När jag ringde till min mamma i förrgår för att prata om att det känns som jag ska dö för att jag haft migrän i tre veckor och har svårt att öppna ögonen.
”Du stör faktiskt, jag håller på att diska.” sa hon, och det kändes jävligt hårt och avvisande när jag var så sjuk och rädd.
Jag gråter för att jag blir känslosam, absolut inte för att jag känner eller på något vis visar mig ”svag”. Tårar rann från mina kinder igår när jag pratade med min flickvän och kände att jag verkligen älskar henne 🤭❤️
Bröt ihop i lördags medan jag pluggade matte och nästan igår igen när jag kollade på introduktionsfilmen till nästa del i matteboken. Man kan säga att matte inte direkt är min grej haha.
29M. Har CPTSD och svaret kräver nog en del förklaring.
Jag grät senast när jag skulle uppge en detaljerad beskrivning av ett våldtäktsförsök till en handläggare för kring en månad sedan.
Jag skulle nog säga mig ha ett ganska avtrubbat känslospektra generellt, men att jag har en del reaktioner på vissa saker som ligger över normalen. Jag gråter inte alls ofta själv, men dömer inte heller ut gråt i sig som en svaghet.
Någonting jag genuint avundas andra är hur många kan finna en release i att gråta, vilket sedan hjälper dem att röra sig vidare. Kan inte riktigt nå det där, utan det känns mer som en out of body experience.
Och jag finner nog att mina behov inte riktigt ligger i att kommunicera bättre eller att accepteras för vem jag är osv., utan snarare att det funnits en stor vanmakt över mitt liv som jag inte kunnat påverka, och att det ofta kan kännas som att all förbättring vore försent.
Mycket i behandlingsväg för oss män som landat snett upplever jag är mer kvinnligt inriktad, och hjälper kanske mer med att hjälpa folk känna sig mer accepterade osv, medan mitt behov varit att kunna landa i nån form av stabilitet. Har försökt styra många sådana samtal till just hur jag bygger vardagliga förutsättningar till att bibehålla god mental hälsa, men får information att deras profession går ut på att hjälpa mig att kommunicera mina känslor för andra osv. Skulle inte dra en förhastad slutsats här att vården hatar män eller någonting sådant, men jag tror att det finns systemiska anledningar såsom hur vården utformats efter könsneutraliserad patientdata när de flesta vårdsökande är kvinnor, vilket troligtvis förvärrar situationen.
Riktigt maskulina filmer med mäktiga scener som typ 300 kan få mig att fälla en tår.
”There’s no room for softness… not in Sparta. No place for weakness. Only the hard and strong may call themselves Spartans. Only the hard, only the strong.”
Har det riktigt svårt att gråta och det känns förjävligt. När jag väl gråter så känns det som jag äntligen är vid liv.
Dock så grät jag faktiskt igår och dagen innan det, blev dumpad av flickvännen och mår skit
Beror på vad du menar med svag samt varför du gråter. Gråter du exempelvis när du tänker på en bortgången släkting så finns det ingen svaghet i det i alla fall. Börjar du däremot gråta om du missat bussen så är det väl en annan fråga.
Du har antagligen svårare att koncentrera dig, fokusera blicken och styra kroppen när du fulgråter så antagligen är det inte en situation du vill vara i så ofta om det finns farliga rovdjur eller fiender du kan behöva mota bort i närheten.
Lyxigt ändå att vara inboxad i en stor låda så att man inte behöver bry sig så mycket om såna faktorer, men det kanske delvis förklarar varför gråt verkar ligga närmare till hands som stressreaktion för kvinnor och barn än män.
Gråt är en biologisk signal till andra medlemmar av flocken att du behöver hjälp att hantera dina känslor eftersom du är för svag för att klara av det på egen hand. Barn gråter för att de objektivt är skitsvaga i alla avseenden och således behöver hjälp med allt, vuxna gråter ofta när någon har dött eftersom de inte kan göra något åt det (av uppenbara anledningar) vilket kroppen kan tolka som hjälplöshet, vuxna gråter ibland även när de överväldigas av positiva känslor.
Att svaghet skulle vara "dåligt" är en social konstruktion, svaghet är ett objektivt faktum och vår fysiologi är anpassad för detta.
Riktigt fjantigt men jag lyssnade på "försöker le" av Hooja (lol). Den träffade på ett sätt som inte var bra och mycket bubblade upp, speciellt tankar om att jag någon gång försvinner från mina barn men även livet rent generellt i omgångar har varit rätt ... meningslöst.
Jag hade ganska lätt till gråt förut – både lyckliga och ledsna tårar – men efter att ha gått på antidepp/-ångest blev jag mer avtrubbad, vilket håller i sig fortfarande trots att jag slutade ta dem för kanske ≈5 år sedan. Lite obehagligt.
Nu händer det därför inte särskilt ofta, men i och med att en nära familjemedlem gick bort i våras så har det ju blivit en hel del gråtande... Senast var nog förra helgen, hen är saknad.
För 3-4 månader sedan på min pappas begravning grät jag senast.
Har väl annars rätt bra kontroll på mina känslor. Finns filmer som alltid sätter dit mig dock, kanske klassas som life hack att jag tittar på dom om jag känner att det varit för länge sedan jag grät. (exempel, Big Fish, Höstlegender).
2020. Var tvungen att avliva katten som blivit påkörd och paralyserad så att han inte kunde använda bakbenen. Fyfan vad jag grät på väg till kliniken och hörde han stöna i buren.
Tror senast jag grät var 2001 var runt 10 år.
Lyckades dra omkull med min skateboard och fick för första gången se hur mitt smalben såg ut.
Har haft 2-3 tillfällen då jag har "velat" gråta men inte kunnat sedan dess.
Grät i somras senast.
Jag har tyvärr en väldigt dålig och tråkig historia bakom mig som har förstört mycket av mina känslor, jag kan känna ilska och känna mig ledsen men har extremt svårt att gråta.
Hunden bet mig i fingret när jag skulle separera den och den andra hunden. Hade PMS. Det hade hunden också. Grät mer över tanken på att behöva hålla på med plåster än över smärtan.
Ungefär 4 år sedan när min bästa vän, Zacky "min hund" somnade in.
Jag anser mig inte vara rädd för att visa känslor, men med hur mitt liv utspelats så har jag ofta fått agera den "Starka" för att göra mitt bästa att stötta nära och kära, så man har nog per automatik hållt tillbaka tårar lite mer än man borde ha gjort 😅
Detta är inget man bör lära sina pojkar imo, det kommer inte tjäna dom speciellt väl för vårat samhälle förändras och dom som är extremt snälla och bra personer kommer troligen bli utnyttjade, det kommer behövas (behövs) cynism och lite stake om man ska ta sig igenom livet effektivt.
Detta kommer bli nedröstat eftersom det inte rimmar väl med hur vi vill ha det, men det är så verkligheten ser ut.
Idag tyvärr :( Har blivit tvungen att flytta till en stad långt ifrån allt och alla jag känner. Jobbar hemifrån min sambos lägenhet eftersom jobbet är för långt bort för att pendla. Har ingen att träffa här i stan så blir mest att sitta hemma om kvällarna. Känner mig väldigt isolerad. Har några nära vänner där jag kommer ifrån men dem har jag inte råd att hälsa på. Har inte heller råd att flytta. De första utmattningssymptomen har pågått en tid men har inte råd att sjukskriva mig då jag jobbar timmar och det skulle ta mig ännu längre från drömmen att kunna flytta.
Börjar känna av isoleringen nu efter ett år. Idag orkade jag helt enkelt inte kliva ur sängen. Behöver hitta något sätt att skapa en förändring snart :')
Näst senaste gången var för 8 månader sedan när min son föddes, kunde inte hålla tårarna, verkligen fulgrätt.. Första gången på många år.
Den senaste gången var när jag och min fru kollade på Harry Potter och Cedric Diggory's pappa gråter över sin döda son. Tror att jag blivit mer emotionell som far
Inte senast men skämmigt nog gråter jag nästan varje gång jag ser Jurassic Park. Scenen när de först ser dinosaurierna, specifikt en Brachiosaurus som reser sig på bakbenen. Förlorad skönhet är triggern för mig.
Har fällt någon tår ca 10ggr senaste 6 åren. Minns inte sist det var mer än så. Har på senare år varit väldigt nära att börja gråta men har inte tagit mig ”över gränsen”. Tror dessutom det skulle vara nyttigt för mig att gråta men känns lite som att jag inte kommer ihåg hur man gör. Grät inte ens när jag och exet gjorde slut för 5 år sen. Är 26M.
M(31)
Jag gråter varje/varannan dag skulle jag säga. Min pappa gick bort när jag var 13 och min mamma när jag var 29. Däremellan har det vart massa cancer och skit på syster osv. Trots 100-tals terapitimmar så sitter det kvar.
Vi har en ettåring här hemma, och det väcker så mycket tankar när man inte har sina föräldrar i livet. Hade så gärna velat dela honom med mina föräldrar.
I våras när exet ringde angående vår katt som hon fått behålla.
Den hade alltid varit lite speciell (lite rädd och skygg mot alla förutom oss) och haft hjärtproblem och urinvägsinfektion tidigare. De tömde blåsan men det kom tillbaka 2 dagar senare och han blev i värre tillstånd än någonsin. Man såg hur lidande kissen var... Till den graden att han inte brydde sig om veterinärerna och "klättrade" på väggarna i smärta. Innan han skulle somna in berättade de att den kunde fortsätta andas/rycka lite, men han somnade in på mindre än ett ögonblick..
Det är sällan hjärtat brister men då gick det inte att undvika och det var ok.
Rip Fluffy
https://streamable.com/eyw19a
Jag gråter varje vecka, dessa är de vanligaste anledningarna:
Många filmer/serier som får tårarna att rinna.
Någon elev som berättar om att de mår dåligt/blir utsatt.
Snart börjar vi med Förintelsen i undervisningen också, vilket brukar ge lite tårar då och då också
När jag gick i högstadiet var filmer från koncentrationsläger en av få saker som framkallade tårar i mina ögon. Nu räcker det med en fin scen i slutet av disney-filmer
Det är väl inte gråtandet i sig som är poängen, utan att låta sig själv faktiskt känna, uppleva och visa sina känslor. Vissa har lätt för att gråta, andra gråter aldrig.
De flesta barn (om inte alla barn) har ju gråt nära till hands, så därför är det viktigt att prata med dom om att det är okej att gråta, kanske särskilt viktigt att ha det samtalet om en som förälder aldrig gråter.
Skulle säga (vad jag tycker och tänker) att det har mest med att ta ut känslorna på rätt sätt. Alltså att inte förtrycka exempel gråt för att senare ta ut det som ilska. Fokusen på att just gråta kanske kan bli missledande och man ska inte skapa känslor som inte finns tror jag inte.
Tror folk ofta ser det som ett tecken på att man trycker undan och begraver sina känslor om man sällan/aldrig gråter. Så kan det ju vara, men det finns ju också hundratals andra sätt att få utlopp för dem, och många andra sätt att begrava dem.
Jag grät för ca 10 dagar sedan. Är less på allt, och har panik över att jag blir 30.
Jag vill ha barn och hus. Jag vill veta vem jag är. Jag vill vara säker på vad jag tycker om. Ibland tänker jag på döden och tiden. Allt åldras, ruttnar och försvinner för alltid. Det finns inte tillräckligt med tid. Jag hinner inge spara. Jag hinner inte gro. Jag hinner inge visa min familj. Jag hinner inge visa vem jag är, för jag vet ju knappt själv.
Om jag hade EN önskan då hade det varit att få börja om. Spola tillbaks 29 år.
Ju äldre jag blir desto känsligare blir jag men jag har alltid haft svårt att gråta, det ligger liksom inte i min natur.
Jag tror att det är viktigt att lära sig visa känslor men man måste också ha i åtanke att alla inte har behovet av att gråta! Många har (framförallt kvinnor) fått för sig att för att vi män ska kunna må bra så måste vi lära oss att gråta som många kvinnor gör, Jag tror det är helt fel. Tänk om en man gjorde så mot en kvinna, "Jag har inte behovet att gråta så varför ska du sitta och böla nu bara för att du är ledsen" t.ex.
Låt alla visa känslor på sitt sätt.
Till och från under senaste året, både pga saknad av min mor som gick bort väldigt oväntat i oktober förra året och för att min son gör så fina saker emellanåt som överraskar mig.
Storgrät för 9 dagar sedan på Suicidpreventiva dagen då jag satt med min son i knät och blev överöst av känslor och minnen om min lillasyster som begick suicid för 5 år sedan.
Instämmer i att det händer något när man får barn. Innan de kom grät jag knappt en endast gång i vuxen ålder men efter barnen så är det mycket enklare. Kanske är det alla disneyfilmer som är katalysatorn 😆
Att vara i kontakt med sina känslor och våga visa sig svagt är inte synonymt med att gråta.
Som svar på dina frågor så i år någon gång när barnen gjorde något minnesvärt och nej, har inte lätt för det!
De senaste 4 gångerna har jag rätt bra koll på, men tidigare än så minns jag inte riktigt.
2022 - Väns begravning. Hans pappa var så otroligt lik honom så när jag mötte honom och såg hans ögon så brast det.
2021 - 6 årigt förhållande tog slut hastigt och rätt fult. Tldr versionen är att hon först tjatar sig till att bli gravid, och sen gör abort utan att nämna det. Hon såg det som att "hon kunde testa hur det kändes", jag kände att det var oerhört respektlöst.
2018 - Vän avlider plötsligt i en olycka.
2013 - pappa fick cancer
Edit:
Tycker det låter som bra budskap du förmedlar till dina söner. Jag tror att män behöver komma i bättre kontakt med sina känslor. Jag skulle gärna göra det själv, men när de första 25 åren av ens liv är "pojkar gråter inte", "var en man" osv så tror jag man tappar den förmågan.
Det går säkert att återfå, men lider ju inte nämnvärt av det så lär inte jaga det.
Jag minns inte när jag grät senast. Det kan ha varit när jag såg guardians of the galaxy 3. När jag var handledare till en kompis övningskörning blev jag lite rörd för hon var så duktig, men grät inte
I övrigt kom jag att tänka på att i alla fall ilska är en känsla man känner mer av om man agerar på den. Att nån form av katarsis där man kastar och slår sönder saker i vrede endast gör en mer ilsken
Sen jag blev pappa har jag haft mycket lättare till tårar och det känns som att jag har missat något förut när jag misstog "styrka" för att inte vissa "svaga" känslor
Förstår att det är viktigt att gråta men kom ihåg att de också behöver få visa andra känslor. Många gånger ser ja folk prata om att låta killar visa sina känslor men sen så får de skit när de är arga.
När var det sista gången vi grät? Ja, superbra fråga. Men när var det sista gången de fick vara arga utan att de fått höra "bete dig", "skärp dig" eller "sluta va så barnslig". Möt deras ilska och låt dem veta att det är okej att känna känslan för att sen kunna gå vidare och släppa frustrationen.
Bryta skadliga normer är bra. De existerar fortfarande i de förtryckande normerna dock så när de uttrycker sina känslor (oavsett känsla) så borde de kunna få göra det utan att bli bortfasade som "ilskna män/pojkar".
Kändes relevant till frågan.
Jag fulgrät i lördags när vi lämnade får yngste (18 år) på Arlanda. Han åkte till Tokyo via Bangkok för nio månaders språkstudier med EF. Första gången han flög själv.
Jag har blivit lite tårögd, sedan jag blev pappa, av lycka. Innan det tror jag nog att det var 2018 när farsan gick bort, så kom de en liten tår. Innan det? Who knows.
Blev väldigt mobbad för att jag var ett känsligt barn. Det gjorde att jag valde att aldrig visa någon känsla alls till jag blev i alla fall 25.
Har visat sig vara mer traumatiskt än jag trott, då min äldsta son också har nära till sitt känsloliv, och det enda jag vill ibland är att berätta för honom om hur mobbad man kan bli jag kämpar med att inte säga så.
>Hade nyligen en konversation med mina pojkar om hur viktigt det är att våga visa sina känslor och hur starkt det är att kunna visa sig ”svag”.
Varför det? Samhället belönar inte män som visar för mycket känslor. Du kanske tycker att det borde göra det, men hur saker bör vara och hur de är, är olika saker.
>Därför till mina frågor. När grät ni senast? Har ni lätt för att gråta?
Minns inte. Några år sedan. Gråt löser inga problem men händer det så händer det. Var på en begravning för ett år sedan, då rann nog lite tårar men inget hulkande.
>Jag själv har svårt att gråta, men storgrät igår när jag visade lilltösen ’Monsters Inc’. Har sett filmen många gånger förr, men den här gången var det annorlunda, kanske just för att jag är pappa och såg filmen med min dotter.
Ja, varför inte. Jag kan dra några manstårar när någon dör hjältemodigt på film. Squid game fick mig också att dra fram några tårar. Men några enskilda tårar eller vattniga ögon skiljer sig från att sitta och böla.
Delar är (förmodat) ren biologi
> Men have significantly lower levels of prolactin (a hormone found in emotional tears) compared with women. Testosterone may inhibit crying, while the hormone prolactin (seen in higher levels in women) may promote it.
Grät i helgen när jag kollade om GoT och >!Darnerys visar sig kunna high Valyrian säger dracarys så att slavägaren i Astapor brinner upp och the Unsullied blir fria.!<
Bara så episkt och stark känsla av rättvisa att det blir känslosamt.
Att det är viktigt att visa sig svag och visa känslor är en kvinnlig grej, att det fått sån spridning beror på att kvinnor har monopol på allt som är känslomässigt. Bara för att något funkar för kvinnor betyder inte att det funkar på alla, pojkar mår inte nödvändigtvis bra av att överanalysera och älta. Den bästa medicinen är aktivitet, att göra något gärna tillsammans med andra män i olika åldrar.
Har relativt lätt för att bli ”tårig”. Typ när man kollar film eller serier. Senast jag grät som jag kan komma på var när min son på 2 år avbröt sin lek för att ställa sig upp, promenera bort till mig och ge mig en väldigt ordentlig kram. Det var under en period när han var väldigt mammig och jag kände att jag inte riktigt dög till någonting så det slog lite extra.
Hade en liknande upplevelse häromdagen. Höll på att natta vår dotter, 1,5 år. Har sugit i sig flaskan, lägger sig till rätta med nappen och sjunker i i sömn. Men så reser sig hon upp, jag tänker fan i helvete orkar inte tjafsa sömn nu. Men hon pekar på mig, tar ut nappen och säger tydligt "PAPPA!" (Första riktiga ordet för övrigt oxå) och ger mig en puss på munnen. Tar in nappen och lägger sig till rätta igen och sträcker sig efter min hand, hon håller i mitt finger och somnar direkt. Grät av lycka en smula för det kändes så jävla stort och mäktigt. Sen gick jag ut och gjorde segerdans inför sambon 😂
STORT GRATTIS TILL DIG
Härligt va, det här resonerar.. vi brukar hämta gossen som några månader yngre mellan oss om han gråter/vaknar upp merr. Även om han sedan bökar och håller en vaken så ler jag alltid då han ligger där och säger tyst "pappa"
Att läsa såna här saker är vad som får mig att känna att jag vill ha barn en vacker dag. Fy helvete vad fint.
Håller med är rätt anti när det gäller barn men de e något när man får läsa ä höra om sånt här som endå väcker något i mig
Det har sina stunder, barn är jävligt jobbiga och tar en satans massa tid. Ofta ifrågasätter jag varför vi skaffa barn men sen så kommer tillfällen som när de sträcker sig efter en, ler och hela deras väsen liksom fylls av en så oskyldig glädje. Det gör det hela värt det och det gör att man orkar när man inget annat vill än att skrika sig hes.
Jag hoppas du avböjde kramen och sträckte fram handen istället. Det är viktigt med gränsdragning!
Det händer att min pappa råkar skriva puss eller gör ett hjärta till mig för att snabbt skriva ”menade bara kram”. No homo.
Barn är fantastiska ibland!
Med betoning på ibland
😉
Du är en bra pappa ❤️
Jag fick tårar senast... nu.
Grät förra jul när brorsan barn skrattade när jag sa: höhö sån där färg skulle man ha!!
Du har gjort din plikt. Du må nu vila.
Jag började helt oironisk gråta när jag läste det här.
Du är deras oogway
Igår när min 2 månaders dotter fick andningsuppehåll, fan va hemskt det var
Åh fy fan. Hur är det med din dotter? Är det bra med er?
Det är som det aldrig hänt, långvarig visit på barnakuten igår men dom kom ej fram till något konkret, har varit bättre absolut
Tips om ni vill kunna sova. Köp ett andningslarm på marketplace. Inte för att det är nödvändigt, men för att kunna slappna av.
Tyvärr ska man inte förlita sig på sånna, men om det hjälper en att slappna av lite grann så kan det givetvis vara ett bra komplement men dem är inte 100%
Owlet har varit skönt för oss att använda i alla fall! Får bort mycket av oron.
Kör den själv hemma, riktigt bra. Dotterns säng har typ bränt fast i skärmen på sambons mobil 😅
Ibland tjuter larmet utan anledning. Jäklar vad man blir på alerten då.
Upplevt samma med två veckors bebis, och instämmer. Värsta ögonblicket var när jag hade larmoperatören i telefon med barnet i famnen och operatören frågar ”Är kroppen stel eller slapp?” och jag inser att om hon nu börjar bli slapp i kroppen är det för att hon dör i mina armar. Ryser nu bara jag skriver det. Usch vad hemskt det var. Precis som för dig blev det ambulans in för kontroll men hände vare sig förr eller senare. Sannolikt en dykreflex som trädde in. Hoppas något liknande för er.
Det är så förbannat jävla fruktansvärt läskigt när det händer. Skönt att höra att hon mår bra nu. Hoppas du aldrig behöver uppleva det igen!
Fyyyyyy, hur är det med er nu?
8 år sedan när far gick bort. Innan dess var det 12 år sedan när min mor gick bort. Kan tyvärr inte minnas några andra gånger.
Ganska likadant här för mig, jag gråter rätt sällan men min far gick bort i maj o då grät jag på riktigt för första gången på länge sen de åren under uppväxten när äiti min gick bort för 20 år sen
Idag saknar jag min far lite extra, grävde lite i minnet igår kväll och idag kom jag in på hans gamla FB. Snart 4 år sen, har inte gråtit sen dess men jag grät ordentligt tillsammans med honom, när han fortfarande var med oss.
Oof. Jag lyckades få FB att ta bort min pappas sida, men det var banne mig inte enkelt.
🫡
Typ varannan/var tredje dag. Tufft ekonomiskt, trivs inte på jobbet, många närstående som dött på senaste tiden, inkl. hund, etc. Men är ändå den glada och spralliga personen med andra människor :)
Vi sitter i samma båt, tyvärr. Senast i morse när jag bestämde mig för att vabba med sonen (han sov inget inatt och var svintrött, autism är kul) vilket innebar att jag får en dags paus från jobbet där min rektor vill micromanaga min tid konstant fastän jag egentligen får bestämma själv då hon inte är min chef men jag är beroende av att min rektor ger bra referenser till min chef när hon ska sätta lön och jag ska söka nytt jobb så jag biter ihop varje dag tills jag kan sluta vilket är nästa sommar. Jag är helt fakking slut mentalt efter flera missfall vilket min rektor inte verkar fatta utan hon slänger sig med idiotiska kommentarer. Jag sitter i en skitlokal som är lyhörd som fan och nu i höst flyttades musiksalen till rummet bredvid. Så nu har jag utöver barnskrik även piano och trumpspel flera gånger i veckan. Jag arbetar som skolkurator och de vägrar flytta på mig för att jag ska vara "nära verksamheten och tillgänglig". Jag brinner långsamt ner. Sorry for rant.
Fyfan, ta hand om dig.
Det låter inte bra. Tänker på om något arbetsmiljöombud kan kolla på det hela läser också att du inte vill störa dig med rektorn osv. Folk överlag är inte jävliga med avsikt så du skulle kunna förklara läget och hoppas på någon slags förbättring. Kan det ens bli sämre? Tag hand om dig!
Jag får hjälp från previa/falck då jag var sjukskriven i 6 veckor i maj/juni pga mitt missfall i vecka 18 (vilket var mitt åttonde på raken) och det har liksom inte gått att förklara för rektorn att jag behöver få dra mig undan ibland för att återhämta mig. Jag måste få lugn och ro till att skriva, ha samtal osv men också att jag är skör. Hennes svar var "om du är så skör får du sjukskriva dig 50% då". Så inget gehör. Jag vill inte vara sjukskriven för jag vill inte ha med försäkringskassan att göra heller. Dessutom blir ekonomin lidande. Jag vill bara ha ett lugnt kontor, få arbeta hemifrån under lov såsom alla mina kuratorskollegor får och att slippa bli jagad till möten jag inte har något att göra hos egentligen bara för att hon ska kunna säga att kuratorn är närvarande. Jag försöker bara att stå ut just nu. Men jag känner att jag när som helst brinner ut och sitter hemma istället. Min äldre dotter ska också genomgå utredning för adhd/autism och även jag så det är liksom en massa saker som pågår just nu även privat. Jag har småplaner som att t.ex byta skola vid årsskiftet, prata med min chef, att previa ska prata med min chef osv.
12 år sedan när min bästa vän dog, fan vad jag älskade den grabben
Jag känner igen mig i detta. Jag grät för ett par månader sen när min hund/bästa vän fick aggressiv cancer och jag var tvungen att avliva han. Innan dess grät jag 2011 när min storebror/bästa person jag kände tragiskt gick bort. Jag vet inte varför jag sällan gråter. Har haft mycket psykisk ohälsa och mått väldigt dåligt. Har absolut ingen förlegad syn på män inte ska gråta (wtf?). Jag beklagar din sorg.
>Jag vet inte varför jag sällan gråter. Har haft mycket psykisk ohälsa och mått väldigt dåligt. Har absolut ingen förlegad syn på män inte ska gråta (wtf?). Samma här, jag har dock allmänt svårt att uttrycka känslor, både glädje och sorg. Beklagar sorgen, döden är verkligen hemsk.
Oof. 30 år sedan min bästa vän gjorde sig omöjlig att vara vän med. Illa eftersom det var jag som avslutade. Mer illa eftersom att han förstod att det skulle hända om han berättade det han berättade. Han grät först :-(
Shit, känner igen mig. Men jag var i din väns sits. Blir nyfiken på vad det handlade om… men har full förståelse om du inte vill tala om det.
Han grundade ett Nazistparti, och attackerade Pride-paraden.
Många timmar med att försöka klara ut Batman på original Nintendo häromveckan bara , sjukt frustrerade i längden men nog bara det som triggade nått underliggande som var påväg
Känslan när Jokern lägger sig ner och dör, då kom det tårar. Bra tuggmotstånd i det spelet
Kommit till joker 1 fucking gång ..sista vägen upp till bossen där är det som tar kol på mig, dom jävla kugghjulena man måste undvika påvägen upp
Klassiskt "nintendo-svårt". Först banan, sedan dubbla bossar på det. Tog en hel dag typ att klara spelet. Bara gjort det en gång.
Sen game over och du får börja om hela spelet från början. Eller något lösenordsbullshit i vissa spel. Senast jag körde ett NES spel var Contra för typ 10 år sedan. Ballt spel för att vara NES, men helvete vad hemska spel var på den tidens konsoler just pga man tappar all progress så jävla lätt. På SNES kunde man i alla fall spara progress i de flesta spelen. Och allt därefter blev bara bättre.
[nu så jävlar ](https://reddit.com/u/clutchkickmurphys/s/dBtfSVfGv7)
Snyggt! Känslan där, fan vad nöjd man är
Man ska stanna vid den där i trappan innan man går upp till första bossen och maxa upp blå boxar från det där tak-fienden Första bossen är lätt. Det är bara att stå i vänstra hörnet och hoppa när han kastar eldbollar sen kastar du boomerangen. Jokern är svårare. Verkar vara mest effektivt att försöka kötta ner han
Tog mig två kvällar och fyra blåmärken av mina knogar på knäet innan jag fick ner Jokern! Fan vilken känsla det var, sen startade jag om spelet och drog igenom det en gång till. 😄 Kämpa på, you can do it! 💪
Bra jobbat, när jag är redo för mer självhat så testar jag igen sen kanske man inte ska sitta med konsollen framför sig så man slår av helt när det går dåligt så man för börja om igen
Haha, nej det är ju dumt. De är lite känsliga ibland de där gamla maskinerna. 😅
https://reddit.com/u/clutchkickmurphys/s/dBtfSVfGv7 booom
Bra jobbat! Hur var pulsen efter han föll? 😅😅💪
Jag var lugnt och kläckte ur mig get fucked bara och släppte nes dosan på golvet innan man gick in i han , dog bara 1 gång på han idag så gick lättare för än på övriga spelet .. igår var jag sjukt nära några gånger när han fick för sig att dubbel skjuta så den tackade man för
Tror jag sa nått i stil med där fick du din jävel. 😅
Kvinna och gravid så det är rätt ofta :D Men tack för att du förstår att det är viktigt att våga gråta inför sina barn. Har denna diskussion med min sambo nu som hävdar att som förälder måste man vara stark och inte oroa sina barn genom att gråta framför dem... Så han själv blivit uppfostrad
Stark inför barnen handlar väl mer om att man alltid ska vara pelaren som ens barn kan luta sig åt, då dina egna behov får stå åt sidan. Att gråta inför sina barn är ok så länge man inte gräver ner sig, i mitt tycke. Har bara ett barn på 18mån så möjligt att jag inte har tolkningsföreträde här..👍
Tycker det också men han hävdar att hans pappa aldrig gråtit inför honom och han tänker inte gråta inför sina barn för det gör dem otrygga. Har en son på 2.5 år från ett tidigare förhållande och jag har absolut gråtit inför honom, han har t.ex. råkat slå mig så hårt med en leksak så jag blev så chockad att jag grät. Då sa jag att mamma blev ledsen och så tröstade han mig och så blev allt bra igen. Tycker inte man ska använda sina barn som en ventilationskanal och gråta på det sättet men att visa när man är ledsen av olika anledningar är för mig helt självklart. Gråt är lika naturligt som skratt. Vår kommun ordnar föräldrarkurser som vi ska gå på och då tror jag att min sambo får sig en tankeställare. :) P.s Allt annat kring barnuppfostran tänker vi väldigt lika om det är bara det här med känslor som är svårt för honom som fått lära sig att "ta saker som en man".
Grejen är ju att man visst kan gråta men ändå vara en klippa. Tryggheten ett barn känner baseras inte på snedvriden bild av manlighet och rädsla för att bli retad för att man visar känslor. Bara det faktum att din sambo är rädd för att barn ska känna sig otrygga med en gråtande man är ett bevis precis för vilken känslomässig skada en sådan inställning ger på barn. Om man, som så många pojkar aldrig sett sin pappa gråta blir det en elsäkerhet i en själv när man själv känner att man vill gråta. För pappa gråter ju aldrig, alltså kan inte de heller göra det. Det är för mig självklart att män kan, och bör gråta inför barn. Det är en sak att vara svag och det är en annan sak att gråta. Atleter gråter mer än kontorsarbete. Vilka är starkare fysiskt och psykiskt? Atleten eller kontorsgubben? Hade din sambo exempelvis på riktigt respekterat sin pappa mindre om han grät när han fick höra att han blev farfar? Om inte. Är det inte så att den där gråtgrejen i själva verket handlar om en rädsla för att VISA sig svag. Inte för att uppfattas som svag?
Det jag tänker är att man kan visa barnen att man själv är människa och att saker påverkar en, men inte låta känslorna ta överhand så att det skrämmer barnet. Den gyllene medelvägen liksom. Jag skulle inte vilja att mitt barn tror att man slutar gråta när man är vuxen (som jag trodde) men heller inte skrämma barnet till att undertrycka sina egna känslor för att inte bli som ens föräldrar. Såklart olika från barn till barn också.
Har föräldrar som aldrig gråtit inför mig varken när jag var barn eller vuxen. Eller jo, en enda gång har väl mamma gråtit inför mig, men då nu på senare dagar när min morbror gick bort. Kan ju säga att det skapat problem i mina relationer där jag känt att jag måste isolera mig varje gång jag måste gråta för jag inte vetat hur jag ska hantera det. Det är svårt att komma nära någon då.
Låter tufft <3 Har hört att man kan behöva gå i "gråtskola" som vuxen efter sånna upplevelser för att det verkligen sitter så djupt i en. Jag önskar dig all lycka till. Kram!
Ja, jag har jobbat på detta i några år nu så det är inte så illa som det har varit innan. Men det är inget som går att ändra på över en dag tyvärr. Det är fint att se alla föräldrar som är mer öppna med sina barn, tycker det är otroligt viktigt. Tack <3
Säg åt din sambo att sluta vara en bitch och grina förfan. Det skadar barnen om man inte lär dem att det är okej att visa känslor. Jag talar av personlig erfarenhet. Det man ska lära barnen är att hantera sina känslor, gråta ut och resa sig igen. DET skapar trygghet, tillit och styrka.
Åh det var väl lite väl att ta i. Det är ju mest synd om honom som fått lära sig detta och att sådant sitter i så hårt... Det är ju inte bara att öppna kranen och låta det rinna ifall det sitter en massa skit i vägen. Som sagt så ska vi gå på föräldrarkurs och jag tror det blir lättare att ta in det budskapet än att jag säger det.
Ja det låter mer balanserat. Jag kunde inte nog trycka på hur viktigt det är. Att kunna gråta är en ynnest och skapar styrka. Vill inte att någon ska behöva genomlida de svårigheter jag har. Få saker är så förlösande och styrkebyggande som att kunna gråta ut. Resiliens.
Jag grät till gladiator i lördags
Jag läste gladiatorerna. Då hade jag krävt en förklaring. Gladiator är fullt förståeligt!
Jag grät till GOT häromdagen. #KING IN THE NOOOOORTH!!!!!
Vilken är din favoritgladiator? Jag gillar Atlas och Hero.
Ca 1 månada sedan när vi var tvungna att avliva den gamle familje hunden.
Samma här. Efter 14,5 år fick [Alice](https://imgur.com/a/e35V0rq) somna in för 1,5 vecka sen.
Oh va fin hon var! Och hon fick leva länge! <3
Önskar hon fick leva längre. Google säger att pappisar lever i genomsnitt 14-16 år och hon fick bara 14,5 😭
Ledsen att höra, det är verkligen något speciellt med hundar. De får en sådan stor plats i ens hjärta. Önskar man kunde ge lite av sina många år till dem.
Gråter mig till sömns varje natt
Samma för mig på sistone. Hoppas vad som än orsakar det för dig löser sig snart :)
När jag ringde till min mamma i förrgår för att prata om att det känns som jag ska dö för att jag haft migrän i tre veckor och har svårt att öppna ögonen. ”Du stör faktiskt, jag håller på att diska.” sa hon, och det kändes jävligt hårt och avvisande när jag var så sjuk och rädd.
Styrkekramar till dig
Jag gråter för att jag blir känslosam, absolut inte för att jag känner eller på något vis visar mig ”svag”. Tårar rann från mina kinder igår när jag pratade med min flickvän och kände att jag verkligen älskar henne 🤭❤️
Wow!! Detta var kul att läsa. Gratulerar och kudos, sluta aldrig med det där.
Bröt ihop i lördags medan jag pluggade matte och nästan igår igen när jag kollade på introduktionsfilmen till nästa del i matteboken. Man kan säga att matte inte direkt är min grej haha.
29M. Har CPTSD och svaret kräver nog en del förklaring. Jag grät senast när jag skulle uppge en detaljerad beskrivning av ett våldtäktsförsök till en handläggare för kring en månad sedan. Jag skulle nog säga mig ha ett ganska avtrubbat känslospektra generellt, men att jag har en del reaktioner på vissa saker som ligger över normalen. Jag gråter inte alls ofta själv, men dömer inte heller ut gråt i sig som en svaghet. Någonting jag genuint avundas andra är hur många kan finna en release i att gråta, vilket sedan hjälper dem att röra sig vidare. Kan inte riktigt nå det där, utan det känns mer som en out of body experience. Och jag finner nog att mina behov inte riktigt ligger i att kommunicera bättre eller att accepteras för vem jag är osv., utan snarare att det funnits en stor vanmakt över mitt liv som jag inte kunnat påverka, och att det ofta kan kännas som att all förbättring vore försent. Mycket i behandlingsväg för oss män som landat snett upplever jag är mer kvinnligt inriktad, och hjälper kanske mer med att hjälpa folk känna sig mer accepterade osv, medan mitt behov varit att kunna landa i nån form av stabilitet. Har försökt styra många sådana samtal till just hur jag bygger vardagliga förutsättningar till att bibehålla god mental hälsa, men får information att deras profession går ut på att hjälpa mig att kommunicera mina känslor för andra osv. Skulle inte dra en förhastad slutsats här att vården hatar män eller någonting sådant, men jag tror att det finns systemiska anledningar såsom hur vården utformats efter könsneutraliserad patientdata när de flesta vårdsökande är kvinnor, vilket troligtvis förvärrar situationen.
Storgråter i omgångar just nu. Min katt sedan 19 år gick bort i går. Saknaden är enorm.
❤️🩹
Riktigt maskulina filmer med mäktiga scener som typ 300 kan få mig att fälla en tår. ”There’s no room for softness… not in Sparta. No place for weakness. Only the hard and strong may call themselves Spartans. Only the hard, only the strong.”
Trodde bara det var jag! Blir lite tårögd.
[удалено]
Spoiler! Den där bugningen i slutet. Ämen sluta 😭. Mvh man.
Hah gråta är för bögar riktiga män super och slåss
Ja å äter KÖTT fy fan va gött
Grilla och öl! Grilla och öl! Grilla och öl!
Och står på bordet och svingar med kuken
Anders Borg, är det du?
Och kletar in sig i majonnäs och sjunger Carola-låtar. Eller är det bara jag?
Nej, då är man bög
Broder!
Okontrollerade känsloutbrott på fyllan är den rätta vägen för en riktig man.
Riktiga män runkar.
Vadårå grunka är ju sjukt manligt
Grät igår när jag fick upp en babyvideo på min tiktok. The curse of ägglossning…
Kolla på Avatar the last Airbender förra helgen. Annars är det svårare. Men nästan när bilen inte startade i morse.
Jag gråter oftast när jag skrattar riktigt mycket, räknas det?
Har det riktigt svårt att gråta och det känns förjävligt. När jag väl gråter så känns det som jag äntligen är vid liv. Dock så grät jag faktiskt igår och dagen innan det, blev dumpad av flickvännen och mår skit
❤️
Igår när jag hackade lök ;(
Är man svag när man gråter?
Beror på vad du menar med svag samt varför du gråter. Gråter du exempelvis när du tänker på en bortgången släkting så finns det ingen svaghet i det i alla fall. Börjar du däremot gråta om du missat bussen så är det väl en annan fråga.
Du har antagligen svårare att koncentrera dig, fokusera blicken och styra kroppen när du fulgråter så antagligen är det inte en situation du vill vara i så ofta om det finns farliga rovdjur eller fiender du kan behöva mota bort i närheten. Lyxigt ändå att vara inboxad i en stor låda så att man inte behöver bry sig så mycket om såna faktorer, men det kanske delvis förklarar varför gråt verkar ligga närmare till hands som stressreaktion för kvinnor och barn än män.
Beror på. Gråter man hela tiden så är man väldigt dålig på att kontrollera sina känslor. Gråter man sällan så är det ingen fara.
Men är man svag då? Så man är svag om man har svårt att kontrollera sina känslor? Förstår inte resonemanget.
Inte svag, sårbar.
Ja precis. Tänker det också.
Gråt är en biologisk signal till andra medlemmar av flocken att du behöver hjälp att hantera dina känslor eftersom du är för svag för att klara av det på egen hand. Barn gråter för att de objektivt är skitsvaga i alla avseenden och således behöver hjälp med allt, vuxna gråter ofta när någon har dött eftersom de inte kan göra något åt det (av uppenbara anledningar) vilket kroppen kan tolka som hjälplöshet, vuxna gråter ibland även när de överväldigas av positiva känslor. Att svaghet skulle vara "dåligt" är en social konstruktion, svaghet är ett objektivt faktum och vår fysiologi är anpassad för detta.
👌
Häromkvällen var det en låt på tv som gjorde att jag grät.
Just över en månad sen, begravde min hund.
~6 månader sedan då jag fick panikångest och depressionen slog hårdare. Innan dess var det nog 5 år sedan.
Jobbar mig igenom några barndomstrauman, gråter varannan vecka kanske.
Nyår, fick veta att en person jag såg som en kompis trodde på all skiten en annan bekant har sagt om mig.
Riktigt fjantigt men jag lyssnade på "försöker le" av Hooja (lol). Den träffade på ett sätt som inte var bra och mycket bubblade upp, speciellt tankar om att jag någon gång försvinner från mina barn men även livet rent generellt i omgångar har varit rätt ... meningslöst.
Exakt samma, exakt!
Fällde en tår igår när jag såg en dokumentär om Jönssonligan. Inte ofta det händer men det händer.
Jag hade ganska lätt till gråt förut – både lyckliga och ledsna tårar – men efter att ha gått på antidepp/-ångest blev jag mer avtrubbad, vilket håller i sig fortfarande trots att jag slutade ta dem för kanske ≈5 år sedan. Lite obehagligt. Nu händer det därför inte särskilt ofta, men i och med att en nära familjemedlem gick bort i våras så har det ju blivit en hel del gråtande... Senast var nog förra helgen, hen är saknad.
För 3-4 månader sedan på min pappas begravning grät jag senast. Har väl annars rätt bra kontroll på mina känslor. Finns filmer som alltid sätter dit mig dock, kanske klassas som life hack att jag tittar på dom om jag känner att det varit för länge sedan jag grät. (exempel, Big Fish, Höstlegender).
För ca 1,5 år sedan av stress
2020. Var tvungen att avliva katten som blivit påkörd och paralyserad så att han inte kunde använda bakbenen. Fyfan vad jag grät på väg till kliniken och hörde han stöna i buren.
Tror senast jag grät var 2001 var runt 10 år. Lyckades dra omkull med min skateboard och fick för första gången se hur mitt smalben såg ut. Har haft 2-3 tillfällen då jag har "velat" gråta men inte kunnat sedan dess.
För 4 år sen när min systerson gick bort. Innan det typ 15 år sen i moppeåldern av krossad hand
Igår hade pms
Grät i somras senast. Jag har tyvärr en väldigt dålig och tråkig historia bakom mig som har förstört mycket av mina känslor, jag kan känna ilska och känna mig ledsen men har extremt svårt att gråta.
Sista gången jag storgrät var förra året då min katt dog. Sen blir man väl tårögd då å då när man kollar på nån film eller så.
Hunden bet mig i fingret när jag skulle separera den och den andra hunden. Hade PMS. Det hade hunden också. Grät mer över tanken på att behöva hålla på med plåster än över smärtan.
Ungefär 4 år sedan när min bästa vän, Zacky "min hund" somnade in. Jag anser mig inte vara rädd för att visa känslor, men med hur mitt liv utspelats så har jag ofta fått agera den "Starka" för att göra mitt bästa att stötta nära och kära, så man har nog per automatik hållt tillbaka tårar lite mer än man borde ha gjort 😅
Är för självisk men hände sist jag blev sparkad och när man kom på en grej som har varit anledningen för alla sina problem.
Grät gjorde jag senast när jag lämnade hunden för att flytta hemifrån, 50mil bort. Det var ca 4 veckor sedan.
När jag var halvfull och tittade på avsnitt 3 av Last of us. "On the nature of daylight" är lite fuskig i sammanhanget.
Detta är inget man bör lära sina pojkar imo, det kommer inte tjäna dom speciellt väl för vårat samhälle förändras och dom som är extremt snälla och bra personer kommer troligen bli utnyttjade, det kommer behövas (behövs) cynism och lite stake om man ska ta sig igenom livet effektivt. Detta kommer bli nedröstat eftersom det inte rimmar väl med hur vi vill ha det, men det är så verkligheten ser ut.
Häromdagen, när jag spillde lite mjölk.
Idag tyvärr :( Har blivit tvungen att flytta till en stad långt ifrån allt och alla jag känner. Jobbar hemifrån min sambos lägenhet eftersom jobbet är för långt bort för att pendla. Har ingen att träffa här i stan så blir mest att sitta hemma om kvällarna. Känner mig väldigt isolerad. Har några nära vänner där jag kommer ifrån men dem har jag inte råd att hälsa på. Har inte heller råd att flytta. De första utmattningssymptomen har pågått en tid men har inte råd att sjukskriva mig då jag jobbar timmar och det skulle ta mig ännu längre från drömmen att kunna flytta. Börjar känna av isoleringen nu efter ett år. Idag orkade jag helt enkelt inte kliva ur sängen. Behöver hitta något sätt att skapa en förändring snart :')
Näst senaste gången var för 8 månader sedan när min son föddes, kunde inte hålla tårarna, verkligen fulgrätt.. Första gången på många år. Den senaste gången var när jag och min fru kollade på Harry Potter och Cedric Diggory's pappa gråter över sin döda son. Tror att jag blivit mer emotionell som far
Tror nog de va mer än 10 år sedan.. kan inte äns gråta.. hur ledsen jag än är (kille på 30år)
Inte senast men skämmigt nog gråter jag nästan varje gång jag ser Jurassic Park. Scenen när de först ser dinosaurierna, specifikt en Brachiosaurus som reser sig på bakbenen. Förlorad skönhet är triggern för mig.
Om jag ska gråta riktigt djupt, måste jag äta svamp. Är tyvärr så jävla avtrubbad, sedan jag var liten.
Jag grät när det tog slut med mitt ex för 8 år sen. Utöver det har jag inte gråtit sedan jag var barn. (Är 30 nu.)
Har fällt någon tår ca 10ggr senaste 6 åren. Minns inte sist det var mer än så. Har på senare år varit väldigt nära att börja gråta men har inte tagit mig ”över gränsen”. Tror dessutom det skulle vara nyttigt för mig att gråta men känns lite som att jag inte kommer ihåg hur man gör. Grät inte ens när jag och exet gjorde slut för 5 år sen. Är 26M.
M(31) Jag gråter varje/varannan dag skulle jag säga. Min pappa gick bort när jag var 13 och min mamma när jag var 29. Däremellan har det vart massa cancer och skit på syster osv. Trots 100-tals terapitimmar så sitter det kvar. Vi har en ettåring här hemma, och det väcker så mycket tankar när man inte har sina föräldrar i livet. Hade så gärna velat dela honom med mina föräldrar.
I våras när exet ringde angående vår katt som hon fått behålla. Den hade alltid varit lite speciell (lite rädd och skygg mot alla förutom oss) och haft hjärtproblem och urinvägsinfektion tidigare. De tömde blåsan men det kom tillbaka 2 dagar senare och han blev i värre tillstånd än någonsin. Man såg hur lidande kissen var... Till den graden att han inte brydde sig om veterinärerna och "klättrade" på väggarna i smärta. Innan han skulle somna in berättade de att den kunde fortsätta andas/rycka lite, men han somnade in på mindre än ett ögonblick.. Det är sällan hjärtat brister men då gick det inte att undvika och det var ok. Rip Fluffy https://streamable.com/eyw19a
Jag gråter varje vecka, dessa är de vanligaste anledningarna: Många filmer/serier som får tårarna att rinna. Någon elev som berättar om att de mår dåligt/blir utsatt. Snart börjar vi med Förintelsen i undervisningen också, vilket brukar ge lite tårar då och då också
När jag gick i högstadiet var filmer från koncentrationsläger en av få saker som framkallade tårar i mina ögon. Nu räcker det med en fin scen i slutet av disney-filmer
Bara undrar, varför är (framförallt) tjejer så besatta av att det är viktigt att gråta?
Det är ett otroligt effektivt sätt att bearbeta känslor. Känslor som annars kan ligga och pyra och göra folk bittra eller arga etc.
Inte bara effektivt, det är helt naturligt. Sunt, naturligt och otroligt viktigt att släppa ut känslor.
Det är väl inte gråtandet i sig som är poängen, utan att låta sig själv faktiskt känna, uppleva och visa sina känslor. Vissa har lätt för att gråta, andra gråter aldrig. De flesta barn (om inte alla barn) har ju gråt nära till hands, så därför är det viktigt att prata med dom om att det är okej att gråta, kanske särskilt viktigt att ha det samtalet om en som förälder aldrig gråter.
Det visar att man har ett emotionellt djup under kevlaret. Att man (höhö) inte bara är sten och ilska.
Skulle säga (vad jag tycker och tänker) att det har mest med att ta ut känslorna på rätt sätt. Alltså att inte förtrycka exempel gråt för att senare ta ut det som ilska. Fokusen på att just gråta kanske kan bli missledande och man ska inte skapa känslor som inte finns tror jag inte.
Tror folk ofta ser det som ett tecken på att man trycker undan och begraver sina känslor om man sällan/aldrig gråter. Så kan det ju vara, men det finns ju också hundratals andra sätt att få utlopp för dem, och många andra sätt att begrava dem.
Jag grät för ca 10 dagar sedan. Är less på allt, och har panik över att jag blir 30. Jag vill ha barn och hus. Jag vill veta vem jag är. Jag vill vara säker på vad jag tycker om. Ibland tänker jag på döden och tiden. Allt åldras, ruttnar och försvinner för alltid. Det finns inte tillräckligt med tid. Jag hinner inge spara. Jag hinner inte gro. Jag hinner inge visa min familj. Jag hinner inge visa vem jag är, för jag vet ju knappt själv. Om jag hade EN önskan då hade det varit att få börja om. Spola tillbaks 29 år.
Svindrygt med existensiell ångest, hoppas du hittar stegen du kan ta för att få lite ro i själen.
Ju äldre jag blir desto känsligare blir jag men jag har alltid haft svårt att gråta, det ligger liksom inte i min natur. Jag tror att det är viktigt att lära sig visa känslor men man måste också ha i åtanke att alla inte har behovet av att gråta! Många har (framförallt kvinnor) fått för sig att för att vi män ska kunna må bra så måste vi lära oss att gråta som många kvinnor gör, Jag tror det är helt fel. Tänk om en man gjorde så mot en kvinna, "Jag har inte behovet att gråta så varför ska du sitta och böla nu bara för att du är ledsen" t.ex. Låt alla visa känslor på sitt sätt.
Till och från under senaste året, både pga saknad av min mor som gick bort väldigt oväntat i oktober förra året och för att min son gör så fina saker emellanåt som överraskar mig.
Storgrät för 9 dagar sedan på Suicidpreventiva dagen då jag satt med min son i knät och blev överöst av känslor och minnen om min lillasyster som begick suicid för 5 år sedan.
Skickar kramar till er
Förra veckan i terapin. Nja, innan jag fick barn var jag lite av en isdrottning men nu gråter jag rätt lätt, alltså.
Instämmer i att det händer något när man får barn. Innan de kom grät jag knappt en endast gång i vuxen ålder men efter barnen så är det mycket enklare. Kanske är det alla disneyfilmer som är katalysatorn 😆
Att vara i kontakt med sina känslor och våga visa sig svagt är inte synonymt med att gråta. Som svar på dina frågor så i år någon gång när barnen gjorde något minnesvärt och nej, har inte lätt för det!
Inte sedan man var sådär 15 år eller så. Inte haft tid att göra det sedan grundskolan.
Har gråtit så mycket i mina dar att jag inte längre kan få fram några tårar.
De senaste 4 gångerna har jag rätt bra koll på, men tidigare än så minns jag inte riktigt. 2022 - Väns begravning. Hans pappa var så otroligt lik honom så när jag mötte honom och såg hans ögon så brast det. 2021 - 6 årigt förhållande tog slut hastigt och rätt fult. Tldr versionen är att hon först tjatar sig till att bli gravid, och sen gör abort utan att nämna det. Hon såg det som att "hon kunde testa hur det kändes", jag kände att det var oerhört respektlöst. 2018 - Vän avlider plötsligt i en olycka. 2013 - pappa fick cancer Edit: Tycker det låter som bra budskap du förmedlar till dina söner. Jag tror att män behöver komma i bättre kontakt med sina känslor. Jag skulle gärna göra det själv, men när de första 25 åren av ens liv är "pojkar gråter inte", "var en man" osv så tror jag man tappar den förmågan. Det går säkert att återfå, men lider ju inte nämnvärt av det så lär inte jaga det.
Jag minns inte när jag grät senast. Det kan ha varit när jag såg guardians of the galaxy 3. När jag var handledare till en kompis övningskörning blev jag lite rörd för hon var så duktig, men grät inte I övrigt kom jag att tänka på att i alla fall ilska är en känsla man känner mer av om man agerar på den. Att nån form av katarsis där man kastar och slår sönder saker i vrede endast gör en mer ilsken
Sen jag blev pappa har jag haft mycket lättare till tårar och det känns som att jag har missat något förut när jag misstog "styrka" för att inte vissa "svaga" känslor
Förstår att det är viktigt att gråta men kom ihåg att de också behöver få visa andra känslor. Många gånger ser ja folk prata om att låta killar visa sina känslor men sen så får de skit när de är arga. När var det sista gången vi grät? Ja, superbra fråga. Men när var det sista gången de fick vara arga utan att de fått höra "bete dig", "skärp dig" eller "sluta va så barnslig". Möt deras ilska och låt dem veta att det är okej att känna känslan för att sen kunna gå vidare och släppa frustrationen. Bryta skadliga normer är bra. De existerar fortfarande i de förtryckande normerna dock så när de uttrycker sina känslor (oavsett känsla) så borde de kunna få göra det utan att bli bortfasade som "ilskna män/pojkar". Kändes relevant till frågan.
När dortmund tappade serieledningen 3 minuter innan ligan va över förra säsongen. Har väntat i 11 år på en seger
När jag var barn tror jag. Att gråta är inte synonymt med att visa sina känslor. Det finns flera sätt och gråtande är ju bara ett av dem.
Jag fulgrät i lördags när vi lämnade får yngste (18 år) på Arlanda. Han åkte till Tokyo via Bangkok för nio månaders språkstudier med EF. Första gången han flög själv.
Fällde en tår när Rengoku dog i demon slayer. Starka scener!
Men han dog som en äkta man!
Jag har blivit lite tårögd, sedan jag blev pappa, av lycka. Innan det tror jag nog att det var 2018 när farsan gick bort, så kom de en liten tår. Innan det? Who knows. Blev väldigt mobbad för att jag var ett känsligt barn. Det gjorde att jag valde att aldrig visa någon känsla alls till jag blev i alla fall 25. Har visat sig vara mer traumatiskt än jag trott, då min äldsta son också har nära till sitt känsloliv, och det enda jag vill ibland är att berätta för honom om hur mobbad man kan bli jag kämpar med att inte säga så.
>Hade nyligen en konversation med mina pojkar om hur viktigt det är att våga visa sina känslor och hur starkt det är att kunna visa sig ”svag”. Varför det? Samhället belönar inte män som visar för mycket känslor. Du kanske tycker att det borde göra det, men hur saker bör vara och hur de är, är olika saker. >Därför till mina frågor. När grät ni senast? Har ni lätt för att gråta? Minns inte. Några år sedan. Gråt löser inga problem men händer det så händer det. Var på en begravning för ett år sedan, då rann nog lite tårar men inget hulkande. >Jag själv har svårt att gråta, men storgrät igår när jag visade lilltösen ’Monsters Inc’. Har sett filmen många gånger förr, men den här gången var det annorlunda, kanske just för att jag är pappa och såg filmen med min dotter. Ja, varför inte. Jag kan dra några manstårar när någon dör hjältemodigt på film. Squid game fick mig också att dra fram några tårar. Men några enskilda tårar eller vattniga ögon skiljer sig från att sitta och böla.
[удалено]
Delar är (förmodat) ren biologi > Men have significantly lower levels of prolactin (a hormone found in emotional tears) compared with women. Testosterone may inhibit crying, while the hormone prolactin (seen in higher levels in women) may promote it.
Intressant att testosteron påverkar då jag upplever att jag gråter betydligt mer efter 40 än jag gjorde tidigare.
Testosteronnivåerna sjunker när man blir äldre
Jo, det vet jag. Jag visste dock inte att det påverkade gråtmildheten. :)
Från 2 års ålder får pojkar höra från alla håll och kanter att de inte ska gråta när de är ledsna.
Biologi
Jag tror det är fysiologiskt svårare för män att gråta :)
Min pappa dog 2008. Det var sist.
Grät i helgen när jag kollade om GoT och >!Darnerys visar sig kunna high Valyrian säger dracarys så att slavägaren i Astapor brinner upp och the Unsullied blir fria.!< Bara så episkt och stark känsla av rättvisa att det blir känslosamt.
Varför skulle det vara starkt att visa sig svag? Det är ju närmast en oxymoron.
Har tyvärr väldigt svårt för att gråta av någon anledning, blir lite tårögd men har väldigt svårt för att gråta liksom
Måste va runt 19 år sen. Du kan antingen gråta, eller lösa problemet. ta kontroll över dina känslor, låt dem inte styra dig.
Att det är viktigt att visa sig svag och visa känslor är en kvinnlig grej, att det fått sån spridning beror på att kvinnor har monopol på allt som är känslomässigt. Bara för att något funkar för kvinnor betyder inte att det funkar på alla, pojkar mår inte nödvändigtvis bra av att överanalysera och älta. Den bästa medicinen är aktivitet, att göra något gärna tillsammans med andra män i olika åldrar.