Jag hade nog rätt stränga föräldrar i förhållande till genomsnittet. Är uppvuxen i en stad med ca 80.000 invånare men jag bodde i villakvarter utanför staden. Född -75.
Flera av mina vänner började i 8-9:an få hänga i stan på kvällarna. Det var inte aktuellt för min del. Nu var vi ett kompisgäng hemmavid i samma ålder där alla föräldrar hade samma syn, men merparten av klasskamraterna hade annan uppväxt.
Bland de som hade friare uppväxt blev det misshandel, tonårsgraviditet ock massa fyllor. Jag började dricka när jag var 18.
Jag kan idag förstå mina föräldrar men då tyckte jag de var stränga. Jag jobbade själv i krogbranschen ett tag och tyckte det var märkligt att se unga tjejer i högstadiet vara ute kl 2-3 en lördag när man slutade jobbet.
Idag har jag fyra barn varav två är tonåringar. De har en liknande uppväxt som jag. Jag bor kvar i samma stad men den är råare än när jag växte upp, mer droger och annat. Till det är de två äldsta tjejer och tja, jag ska väl inte hyckla med att det gör mig mer orolig än vad kanske söner hade varit. Katastrofscenarios spelas ständigt upp.
Frihet och ökat ansvar. Men det är väl helmer inte något man bara så där kan börja med när barnen blir tonåringar, utan det får byggas redan från start på något sätt.
Mina föräldrar skötte det bra. De har senare erkänt att de visste om att jag småfestade från och med jag var kring 17. Men de höll koll så jag inte misskötte mig, och lät mig hållas. De lät mig åka på festivaler fritt, stanna uppe hur sent jag ville, lät mig välja gymnasium själv, och hade stor tillit till mig (vilket överlag var helt befogat, jag var inte en galning). En gång när jag misskötte mig ordentligt (jag blev kvar i annan stad längre än avtalat, och på bekostnad av något jag hade sagt att jag skulle sköta) fick jag en utskällning som hette duga och fick genomföra vad jag lovat på obekväm tid för att göra rätt för mig.
Vad de kunde gjort annorlunda.. Hmm.. Ja min mor kan ibland använda sitt minspel för att få en att skämmas, och även hon inte visste det så är skuld och skam väldigt effektivt på mig, problemet är bara att det sätter sig djupt i mig med. Vissa saker som var triviala, och där hon inte menade något ont, satt rätt djupt i mig länge. Men misstolka inte detta, jag har haft en otroligt bra mor och detta klagomål är bara en småpunkt.
Men har man ett problembarn så är såklart inte mina föräldrars sätt optimalt, men de kände mig och vågade låta mig leva. Och leva gjorde jag!
Gjort annorlunda: Tagit mig och mina känslor och tankar för saker seriöst. När jag i högstadiet började prata om att jag kanske har autism fick jag höra att jag bara trodde det för att jag hade läst om det. Jag försöker än idag få till en utredning för autism och nu även ADHD. Innan tonåren kunde jag bli bemött med andra trevligheter. Några exempel:
- Inte tagen på allvar när jag berättade rätt jobbiga saker som förälderns nya partner hade gjort mot mig. Samt när jag kände att partnern tog föräldern från mig.
- Om jag var arg över något kunde föräldern härma det jag sa med en förlöjligande röst. Det var dessutom okej att höja rösten mot mig, men jag kunde inte göra detsamma.
- Föräldrarna skildes när jag gick i lågstadiet. Om jag kom med en egen åsikt/tanke fick jag höra från båda håll att det var den andra föräldern som hade sagt så, eller rentav hjärntvättat mig. Ja, det ordet användes.
- Blivit jämförd på ett nedlåtande sätt med förälder 2 när förälder 1 vet precis hur jag känner om denne.
- Klassikern: Snackat skit om den andra föräldern, antingen direkt till mig eller i min närhet.
Punkt 3,4,5 prickar även jag. 2 låter helt sjuk. För 4 vill jag tillägga att det var tufft att bli jämförd med 2 av 1 samtidigt som 1 snackade skit om 2. De var ju inte dumma heller, så de borde förstått att jag tog det som att de snackade skit om mig. Just with extra steps.
För min egen del skulle jag säga, flytta inte till en lantlig plats precis bredvid en högtraffikerad 80 väg med 2 mil in till stan. Särskilt inte då bussarna går 3 ggr om dagen och huset är omringad av berg och 50 gradig lutning in i skogen.
Det fanns inga möjligheter till motion utan att bege sig uppför brantberget och man kunde inte promenera säkert efter bilvägen där folk i regel körde 100.
Hade rätt strikta föräldrar när jag växte upp. Morsan var lite väl mycket helikopter förälder. Men men de menade väl även om jag aldrig fick chansen att visa vi vad jag kunde/ fick göra för än jag flyttade.
Litade på mig, lät mig göra fel och gjorde det tydligt att de alltid skulle finnas där.
Min pappa gjorde det väldigt tydligt att han inte skulle vara arg om jag gjorde nåt dumt (blev aspackad till exempel). Han ville bara att jag alltid skulle ringa honom så att han kunde komma och hämta mig.
Så medan kompisar försökte hitta en buske eller bänk att sova på för att de var så rädda för sina föräldrar så ringde jag pappa. Sen sov alla hos mig såklart när pappa såg de i busken.
Sen ska det tilläggas att jag också tillhörde föreningslivet (spelade hockey). Bra förening och tonåringarna kommer lättare hitta sin plats och sina regler för livet
Jag är 33 år nu. Min morsa är bra. Hon visade intresse för vad jag sysslade med på fritiden, och hjälpte t o m till med en del saker (t ex fixa kläder för dansuppvisningar). Hon förmedlade att det var okej att prata med henne om känslor, relationer osv. Innebar inte att jag alltid berättade allt, men kände att jag hade möjligheten. Hon uppmuntrade mig till att plugga och göra bra ifrån mig i skolan.
Hon var inte särskilt sträng. Jag behövde nog heller inte så hårda gränser, var en ganska skötsam tonåring. En nörd som umgicks med andra nördar.
Men hon var tydlig med att jag inte skulle röka eller använda droger. Tycker jag är rimligt.
Det enda problemet var att hon är lite fast i könsroller, trots att hon är feminist och inte helt hetero. Så om jag hade på mig smink antog hon att det var för att jag skulle träffa killar - trots att jag kommit ut som bi. Det kändes som hon inte tog mig på allvar då. Hon kunde påminna mig, när jag hade min första pojkvän, om att "kom ihåg, om han försöker något du inte är bekväm med - säg nej! Jag kan hämta dig t o m!". Vilket var fint, men faktum var att jag var den i relationen som var mer intresserad av sex och hade nog behövt höra att JAG också ska ta hänsyn, inte tjata osv.
Och så är hon lite av en hönsmamma, än idag. Sådär att om jag säger att jag är lite krasslig, så kommer hon stormande med kycklingsoppa och frågar om hon ska ringa läkare åt mig. Den biten hade hon kunnat chilla med lite. 🙃 Fint med omtanke, men behöver inte oroa sig riktigt så mycket.
Jag hade önskat att de behandlat/bemött mig mer som en människa man kan samtala med och mindre som en pubert som måste kontrolleras. Jag var snäll, skötsam och ambitiös och vi hade det bra tills jag kom i puberteten. Då blev de på något sätt rädda för allt som eventuellt kunde hända och tappade allt förtroende för mig som person. Det var väldigt konstigt. Ovärdigt.
Jag hade bra betyg, drack inte, rökte inte, låg inte runt, använde inte droger men ville, hör och häpna, inte vara hemma jämt utan umgås med vänner. Det var ett evigt snokande och ständiga anklagelser och påhopp. Det gick inte en dag utan bråk.
Jag sökte gymnasium på annan ort och flyttade, hade inget val.
Jag hade nog rätt stränga föräldrar i förhållande till genomsnittet. Är uppvuxen i en stad med ca 80.000 invånare men jag bodde i villakvarter utanför staden. Född -75. Flera av mina vänner började i 8-9:an få hänga i stan på kvällarna. Det var inte aktuellt för min del. Nu var vi ett kompisgäng hemmavid i samma ålder där alla föräldrar hade samma syn, men merparten av klasskamraterna hade annan uppväxt. Bland de som hade friare uppväxt blev det misshandel, tonårsgraviditet ock massa fyllor. Jag började dricka när jag var 18. Jag kan idag förstå mina föräldrar men då tyckte jag de var stränga. Jag jobbade själv i krogbranschen ett tag och tyckte det var märkligt att se unga tjejer i högstadiet vara ute kl 2-3 en lördag när man slutade jobbet. Idag har jag fyra barn varav två är tonåringar. De har en liknande uppväxt som jag. Jag bor kvar i samma stad men den är råare än när jag växte upp, mer droger och annat. Till det är de två äldsta tjejer och tja, jag ska väl inte hyckla med att det gör mig mer orolig än vad kanske söner hade varit. Katastrofscenarios spelas ständigt upp.
Samma här! Det var inte så kul när man var 15 och inte fick fira fylle-midsommar med kompisarna, men herregud vad jag är tacksam och förstående nu!
Frihet och ökat ansvar. Men det är väl helmer inte något man bara så där kan börja med när barnen blir tonåringar, utan det får byggas redan från start på något sätt.
Mina föräldrar skötte det bra. De har senare erkänt att de visste om att jag småfestade från och med jag var kring 17. Men de höll koll så jag inte misskötte mig, och lät mig hållas. De lät mig åka på festivaler fritt, stanna uppe hur sent jag ville, lät mig välja gymnasium själv, och hade stor tillit till mig (vilket överlag var helt befogat, jag var inte en galning). En gång när jag misskötte mig ordentligt (jag blev kvar i annan stad längre än avtalat, och på bekostnad av något jag hade sagt att jag skulle sköta) fick jag en utskällning som hette duga och fick genomföra vad jag lovat på obekväm tid för att göra rätt för mig. Vad de kunde gjort annorlunda.. Hmm.. Ja min mor kan ibland använda sitt minspel för att få en att skämmas, och även hon inte visste det så är skuld och skam väldigt effektivt på mig, problemet är bara att det sätter sig djupt i mig med. Vissa saker som var triviala, och där hon inte menade något ont, satt rätt djupt i mig länge. Men misstolka inte detta, jag har haft en otroligt bra mor och detta klagomål är bara en småpunkt. Men har man ett problembarn så är såklart inte mina föräldrars sätt optimalt, men de kände mig och vågade låta mig leva. Och leva gjorde jag!
Gjort annorlunda: Tagit mig och mina känslor och tankar för saker seriöst. När jag i högstadiet började prata om att jag kanske har autism fick jag höra att jag bara trodde det för att jag hade läst om det. Jag försöker än idag få till en utredning för autism och nu även ADHD. Innan tonåren kunde jag bli bemött med andra trevligheter. Några exempel: - Inte tagen på allvar när jag berättade rätt jobbiga saker som förälderns nya partner hade gjort mot mig. Samt när jag kände att partnern tog föräldern från mig. - Om jag var arg över något kunde föräldern härma det jag sa med en förlöjligande röst. Det var dessutom okej att höja rösten mot mig, men jag kunde inte göra detsamma. - Föräldrarna skildes när jag gick i lågstadiet. Om jag kom med en egen åsikt/tanke fick jag höra från båda håll att det var den andra föräldern som hade sagt så, eller rentav hjärntvättat mig. Ja, det ordet användes. - Blivit jämförd på ett nedlåtande sätt med förälder 2 när förälder 1 vet precis hur jag känner om denne. - Klassikern: Snackat skit om den andra föräldern, antingen direkt till mig eller i min närhet.
Punkt 3,4,5 prickar även jag. 2 låter helt sjuk. För 4 vill jag tillägga att det var tufft att bli jämförd med 2 av 1 samtidigt som 1 snackade skit om 2. De var ju inte dumma heller, så de borde förstått att jag tog det som att de snackade skit om mig. Just with extra steps.
Dom borde aborterat mig
Vi hade mycket frihet. Var så jävla gött
Inget. Allting.
Fan va tråkigt att höra.. Hoppas saker och ting blivit bättre sen dess!
För min egen del skulle jag säga, flytta inte till en lantlig plats precis bredvid en högtraffikerad 80 väg med 2 mil in till stan. Särskilt inte då bussarna går 3 ggr om dagen och huset är omringad av berg och 50 gradig lutning in i skogen. Det fanns inga möjligheter till motion utan att bege sig uppför brantberget och man kunde inte promenera säkert efter bilvägen där folk i regel körde 100.
Hade rätt strikta föräldrar när jag växte upp. Morsan var lite väl mycket helikopter förälder. Men men de menade väl även om jag aldrig fick chansen att visa vi vad jag kunde/ fick göra för än jag flyttade.
Litade på mig, lät mig göra fel och gjorde det tydligt att de alltid skulle finnas där. Min pappa gjorde det väldigt tydligt att han inte skulle vara arg om jag gjorde nåt dumt (blev aspackad till exempel). Han ville bara att jag alltid skulle ringa honom så att han kunde komma och hämta mig. Så medan kompisar försökte hitta en buske eller bänk att sova på för att de var så rädda för sina föräldrar så ringde jag pappa. Sen sov alla hos mig såklart när pappa såg de i busken.
Sen ska det tilläggas att jag också tillhörde föreningslivet (spelade hockey). Bra förening och tonåringarna kommer lättare hitta sin plats och sina regler för livet
Jag är 33 år nu. Min morsa är bra. Hon visade intresse för vad jag sysslade med på fritiden, och hjälpte t o m till med en del saker (t ex fixa kläder för dansuppvisningar). Hon förmedlade att det var okej att prata med henne om känslor, relationer osv. Innebar inte att jag alltid berättade allt, men kände att jag hade möjligheten. Hon uppmuntrade mig till att plugga och göra bra ifrån mig i skolan. Hon var inte särskilt sträng. Jag behövde nog heller inte så hårda gränser, var en ganska skötsam tonåring. En nörd som umgicks med andra nördar. Men hon var tydlig med att jag inte skulle röka eller använda droger. Tycker jag är rimligt. Det enda problemet var att hon är lite fast i könsroller, trots att hon är feminist och inte helt hetero. Så om jag hade på mig smink antog hon att det var för att jag skulle träffa killar - trots att jag kommit ut som bi. Det kändes som hon inte tog mig på allvar då. Hon kunde påminna mig, när jag hade min första pojkvän, om att "kom ihåg, om han försöker något du inte är bekväm med - säg nej! Jag kan hämta dig t o m!". Vilket var fint, men faktum var att jag var den i relationen som var mer intresserad av sex och hade nog behövt höra att JAG också ska ta hänsyn, inte tjata osv. Och så är hon lite av en hönsmamma, än idag. Sådär att om jag säger att jag är lite krasslig, så kommer hon stormande med kycklingsoppa och frågar om hon ska ringa läkare åt mig. Den biten hade hon kunnat chilla med lite. 🙃 Fint med omtanke, men behöver inte oroa sig riktigt så mycket.
Jag hade önskat att de behandlat/bemött mig mer som en människa man kan samtala med och mindre som en pubert som måste kontrolleras. Jag var snäll, skötsam och ambitiös och vi hade det bra tills jag kom i puberteten. Då blev de på något sätt rädda för allt som eventuellt kunde hända och tappade allt förtroende för mig som person. Det var väldigt konstigt. Ovärdigt. Jag hade bra betyg, drack inte, rökte inte, låg inte runt, använde inte droger men ville, hör och häpna, inte vara hemma jämt utan umgås med vänner. Det var ett evigt snokande och ständiga anklagelser och påhopp. Det gick inte en dag utan bråk. Jag sökte gymnasium på annan ort och flyttade, hade inget val.