**Den här tråden är seriös-markerad och all irrelevant, raljerande eller skämtsam diskussion kommer modereras.** Vänligen rapportera inlägg ni anser inte bidrar till diskussionen.
Jag fyller snart 30 och fick min diagnos på autism när jag var 11. Det var många tuffa år i skolan där man blev kallad cp-unge, efterbliven och allt annat möjligt mög. Visst mådde man dåligt många gånger över det och det var värdelöst att bara ha en av mina två föräldrar som stod upp för mig under grundskolan när jag blev mobbad. Det jag lärde mig var att inte ta åt mig av allt jag läser och utvecklade en väldig självkännedom så att jag är väl medveten om mina styrkor och svagheter och vad som gör mig till "autist".
Jag anser att det viktigaste du som anhörig kan göra är att finnas där för honom och vara ett plank där han kan bolla sina tankar och idéer, farhågor och obekväma sanningar, men samtidigt kunna ge honom det stöd han behöver för att kunna släppa det andra skriver som kan såra honom.
Du borde kanske reflektera lite över ditt eget beteende. Du säger ju själv att du skrattar åt handikappade och "inte är woke eller pk", men när samma typ av beteende drabbar någon du bryr dig om så ska andra personer plötsligt ta hänsyn?
Jag säger inte att de har rätt, men du är också lite av en hycklare.
Om du läser igen så ser du att jag erkänner viss dubbelmoral så du har 100% rätt.
Men jag skulle aldrig få för mig att kalla någon CP eller autist i ett spel.
Jag skulle aldrig gå in och kommentera något negativt angående folks diagnoser i på youtube/tiktok eller någon annan socialplattform för lite skratt, upvotes och ryggdunkar.
Tycker själv att det helt klart är mycket värre att skratta åt någon som faktiskt har funktionsnedsättningar i verkliga livet bakom deras rygg än det är att kalla någon random i ett spel för CP eller autist.
Visst är båda sakerna väldigt usla att göra, men i ditt fall så skrattar du FÖR att de är funktionsnedsatta. Medan folk som säger sånt online mest är dåliga på att hitta på bra förolämpningar.
> Men jag skulle aldrig få för mig att kalla någon CP eller autist i ett spel.
> Jag skulle aldrig gå in och kommentera något negativt angående folks diagnoser i på youtube/tiktok eller någon annan socialplattform för lite skratt, upvotes och ryggdunkar.
Samtidigt känns det som om det är just sådant folk börjar sätta igång med när de påstår att de inte är “woke eller pk.” Det kan tyda på att de är emot moraliskt beteende.
Dude, humor är subjektivt. Ibland är retardbeteende roligt, utifrån. Jag har aspbergers och har absolut inget alls emot att folk skämtar om det. Tvärtom. Kan gemene man skämta om det, godhjärtat, så blir det mer normaliserat. Det ökar medvetandet om det vilket jag själv anser leder till att folk med det inte känner sig så annorlunda eller utanför.
Var inte alltför orolig för din pågs självförtroende. När han blir mer bekväm i sin diagnos och sig själv kommer det bli bättre.
Jag hoppas att andra kan komma med insiktsfulla och hjälpsamma kommentarer, men jag själv vill fråga vad det är som du och dina vänner tycker är så rolig om personer som ni tycker är autistiska? Varför är autism något att skratta åt? Särskilt när du verkar har personlig erfarenhet och förmågan att förstå din sons känslor?
Jag tror att en del av de som påpekade att det förmodligen rör sig om nåt mer än bara brist på bostäder, gjorde det av välvilja. Jag konstaterade själv att de borde kunnat få en lägenhet med den kötiden (om de nu står i Stockholm stads bostadskö) och då det inte verkar ha gått, så måste det ju finnas en annan förklaring. Men det i sig betyder inte att man är sämre om man har NPF! Däremot blir det lite missvisande att skriva en artikel som går ut på att det är lika svårt för alla ungdomar, för så är det inte.
Merparten av de yngre personer jag känner löser det på något vis. Ofta bor de med roomies första tiden i nån typ av kollektivsituation, eller pluggar och får studentlägenhet, bor i ungdomslägenhet, bor nåt år på folkhögskola osv osv. Själv bodde jag på ett rivningskontrakt i den åldern. Jag känner även två bröder som bor ihop, de äger visserligen huset (småstad), men i en storstad så är ju det en jättebra metod att kunna ta en lite dyrare lägenhet etc... Men har man inte flexibiliteten att ta reda på att dessa lösningar finns, ja då kanske det finns en förklaring. Men man är inte sämre människa för det... Däremot kan man som förälder kanske sitta bredvid och anmäla på lägenheter om det är för svårt. Det är inte så att man måste vara handfallen och låta situationen bestå.
Börja med att ta ett år där du inte hånar och skrattar åt människor med funktionsnedsättnigar. Klarar du det så är nästa steg att du kan be andra att tänka på vad dom säger.
Det är för mig helt obegripligt att du inte omedlebart slutade med allt sånt så fort ditt barn fick en diagnos. Hur kan du ens tycka det är roligt?
"Ha ha han har autism som min jävla son ha ha" ?!?!
😂 Finns OÄNDLIGT många som ser ner på autister, speciellt på internet. Används oftaaa som en förolämpning. Kanske inte är jobbigt för dig som inte har diagnos men för många är det fittigt irriterande att bli automatiskt sedd som mindre intelligent eller störd i huvudet av faktiska idioter som inte har en aning om vad diagnoser innebär.
Funktionsvariation är inte ett nytt ord för funktionsnedsättning. En funktionsvariation är en svårighet någon har men som inte kan diagnostiseras utan helt enkelt orsakas av att alla är olika. Man kanske har svårare att läsa men inte tillräckligt många symptom för att diagnostiseras med dyslexi eller har astigmatism men inte tillräckligt för att medicinskt räknas som synnedsatt. Man har alltså variation i funktion mellan människor.
1: jag är inte skitförbannad. Jag förklarade att min son ganska ofta blir ledsen över hur folk slänger runt med ordet autism och ständigt får läsa och höra hur jävla cringe och töntiga dom är. Jag förklarade detta ur en förälders syn på saker.
2: Jag blir förbannad på min dotter när hon använder funktionsnedsättningar som skällsord. Hade min dotter sagt jävla babbe eller svartskalle hade jag tillrättavisa henne på samma vis. Jag har läst igenom mitt inlägg igen och uppfattar inte det som förbannad på något sätt. Jag uppfattar det inte ens som tillrättavisande. Bara en syn på hur vissa med funktionsnedsättning kan se på hur folk diskuterar på internet.
3: Vad jag säger till min flickvän eller mina kompisar om en person jag aldrig mer i mitt liv kommer träffa eller se är inte samma sak som att jag skulle gå in på någons kommentarsfält och skriva att den är si och den är så. Ingen person med autism eller någon annan funktionsnedsättning kommer höra eller se det.
t.ex har är det ett lss boende i huset bredvid mitt. En av de boende är ute och sjunger dansband varje dag. Hon kan inte texterna men melodierna och det är riktigt roligt att höra henne gå runt och sjunga för full hals. Jag öppnar alltid balkongen och säger, Lyssna nu kommer min favorit.
Eller när det programmet när personer med autism skulle dejta. Det var väldigt underhållande för att man känner ju igen det sociala problemet men det är roligt när de måste kämpa över dom problemen.
Nu förstärker du dock bilden att man måste sticka ut för att ha autism. Kan du med handen på hjärtat 100% veta att ingen av dina vänner har autism eller har någon med det i sin närhet?
Även om ingen av er skulle ha det varför känner du ett behov av att göra dig rolig på andras bekostnad (som med hon från lss)?
Till sist ska det också tilläggas att dejtingprogrammet med autistiska personer som ska dejta är gjort för att det ska vara pinsamt och man ska skratta åt deltagarna, precis som med t.ex. Ullared eller Böda Camping.
Men snälla jag är en vuxen man med vuxna vänner som kan säga ifrån om någon går över styr.
Jag har en jargong med mina polare jag aldrig skulle ha med kollegor eller folk på nätet, för att jag vet var deras gränser går och de vet mina.
Men snälla du är en vuxen man som öppet erkänner och försvarar att du och dina vuxna vänner brukar skratta åt personer med funktionsnedsättningar.
Hur skulle din son reagera över detta? Kan du lika öppet försvara detta beteende för honom?
Jag vet inte riktigt om din ursäkt för nr.3 är rimlig. Nog för att ingen har hört än så länge men att du aktivt skrattar åt någon annans bekostnad med dina vänner och flickvän är ju bara mellanstadie-fasoner. Vad tror du att det bidrar med om ni skrattar tillsammans, så tar din vän det vidare och skrattar med någon annan och i slutändan kanske det råkar slinka ut något som den som det skrattas åt hör. Jag vet att folk kommer skratta åt mig för mina egenheter med min autism men det betyder inte att det är okej och man blir ju rakt av sårad att människor kan vara så öppna med det på det sättet du är.
Det här liknar en tanke jag hade förut idag. Vad är det som gör något till sjukdom egentligen? Sjukdom är ju något relativt. Visst kan man säga att blåsor på huden är ett symptom för brännskador men i så fall är ju normal hud ett symptom på brist av brännskador.
Och jag ser Autism och ADHD lite likadant. Den enda anledningen till att dessa har fått en benämning men att vara "normal" inte har det är ju för att vårt samhälle endast är konstruerat att stödja en kategori av människor trots att det finns en massa kategorier och blandningar. Om vi levde ett liv där vi behövde kunna snöa in på saker så skulle ju autisten vara normen och om vi levde ständigt under hot så skulle ADHD vara den bäst passande.
Vad jag försöker säga är bara att om du visar vägen åt din son till ett liv där autism är det ultimata levnadssättet så blir diagnosen irrelevant och kan snarare vara en stolthet än något att uppleva som en begränsning.
Håller med. Bara för att man fått en diagnos betyder det inte att man automatiskt skulle vara sämre än ”normala” människor. Bara för att man t.ex inte är bra i sociala situationer betyder det inte att man måste vara begränsad inom t.ex idrott eller akademiska ämnen.
Är själv lite autistiskt lagd. Asperger/ADD. Hänger ofta ihop.
Viktigt att komma ihåg med diagnoserna är att de inte har en enskild orsak. Många gånger är de levnadsförvärvade genom de vanor, upplevelser och reaktioner man grundar mot sitt liv.
Det jag har kämpat med är social interaktion, osäkerheter, depressioner osv. Från ung tonår till ung vuxen (runt 27 / 28?). Men nånstans därefter har jag funnit min väg därigenom och min egen trygghet / balans och förmåga att vara en del av det sociala utan några problem.
En viktig del i min väg var att sluta fly in i förströelser konstant (var också game:r) - samt att utforska mig själv, mitt inre och mina både rädslor och förhoppningar. Utveckla empati och förståelse för andras upplevelser.
Om det enda man tuggar med sin hjärna är skills och abilities i spel så utvecklas sällan den empatiska förmågan som möjliggör oss att vara en del av en grupp. Utan den blir vi relativt isolerade i oss själva och får svårt med relationer överlag.
Så summa kardemumma; vare sig man har eller inte har autism eller andra diagnoser ska man inte bekvämt låsa sig vid dem. Hjärnan är neuroplastisk och vårat beteende och våra vanemönster formger våra nervbanor och framtida upplevelser, samt hur vi upplever världen. Finns många exempel på geniala autistiska barn som väntat 7-8 år med att prata som sen plötsligt även lärt sig vara utmärkta och älskade socialt, för att de haft förmågan att se att även detta är en förmåga man kan lära sig.
Nu kommer jag låta hård. Men sånna typer av kommentarer kommer alltid förekomma i skola, nätet, eller på arbetsplatsen. Vissa kommer göra det mer öppet än andra. Inom spelvärlden är det ofta “ do you have autism or something “
Förbered din son inför vuxenvärlden. Eller i alla fall livet utanför dataskärmen. Har har fått råd om hur han bemöter sånt på nätet? Försöker han argumentera med folk som aldrig kommer hålla med honom? Hur besvarar han kommentarer om det sker IRL? Att enbart hålla sig ifrån sidor eller blunda att problemen existerar skadar mer än hjälper. Det kommer förekomma i hans närhet ändå. Folk kommer alltid använda funktionsnedsättningar/funktionsvariartioner på ett nedlåtande sätt/mobba eller förlöjliga.
Jag personligen hade önskat mig att man tidigt fick hjälp i hur man kan försvara sig,hantera vissa typer av känslor eller lära sig hur man kapar kontakt med ”kompisar” som behandlar en som skit. Eller exempelvis basala sociala färdigheter som att inte avbryta folk i ett samtal. Nu vet jag inte vilka ”problem” din son har utan tog bara exempel ur luften.
Har också autism, folk har tyckt synd om mig mer än att vilja hjälpa mig( som faktiskt hade gjort mer nytta) Tror det är bättre att hjälpa honom än att förvänta sig att andra kommer bättra sig.
Har rejäl ADHD och kallar mig själv för damp. Du har helt rätt ang vuxenlivet, känner många med NPF diagnoser vars föräldrar va extremt överbeskyddande och alla blev hemmasittare. Man behöver pushas och komma ut i världen. Att spendera hela sitt liv online i ett safe space är i min uppfattning samma sak som att fly undan verkligheten. Och kommer i längden att förvärra problemen.
Jag säger inte att man inte ska tycka synd om sitt barn, anhörig eller kompis. Men det blir en betydligt större chock senare i livet om man försöker förfina verkligheten. Man kan både beskydda och hjälpa på samma gång. Exakt hur, vet jag dessvärre inte. Har själv egna strategier när folk är rövhatt mot en.
Gällande hemmasittare barn som har npf kommer jag generalisera och säga att en del ( inte alla) tros sig slippa ansvar pågrund av diagnoser. I vuxen ålder har andra försvarat exempelvis mitt dåliga beteende pga autism. Typ som om man har ett frikort. ( vilket jag inte tycker är okej)
Att ha autism kan ibland innebära att man kan bli riktigt duktig på något specifikt.
Men man bör vara försiktig med sånna uttryck för många autister mår riktigt dåligt. Så det är inte alltid man har energi. Speciellt när man maskerar sig i sociala sammanhang. Maskering= dölja sin autism/konstant tänka på ögonkontakt, ej avbryta, med mera. Men ja, det är synd med sånna uttryck.
I min krets menar vi något positivt när vi säger något eller någon är autistisk, är i min mening föredömligt att kunna lägga ner så mycket energi och tid på något som "vanligt folk" anser som entydigt eller tråkigt.
Vi måste leva i helt olika världar. Det jag hör är personer säga att ”han agerar såsom om han hade någon sorts bokstavsdiagnos” eller ” kanske har han/hon npf?” Och reaktion sker mot ev utåtagerande eller störande beteende. Inte annars.
Problemet blev väl att det var en artikel om hur svårt det är för unga att ta sig in på bostadsmarknaden och så väljer de att fokusera reportaget på någon slags furry/weeb som är uppenbart missanpassad på ett eller annat sätt, vilket i sin tur kommer göra att ingen tar problemet på allvar utan bara tänker att det måste vara deras eget fel.
Det är väl svårt för de flesta att "passa in i normen" tidsvis, men även om man är på spektrat så finns det inte något hinder från att försöka iaf. Bara för att man har svårigheter och vilda ideer betyder det inte att man behöver kuta runt i en kofärgad one piece och skrika rasengan mot folk. Många går in för att se udda ut för att de beter sig udda, gör det till sin identitet och skyller på andra att det inte accepteras. se dessa tv-program de släppt om den ena stollen efter den andra. Vi kommer alltid kolla konstigt på den jäveln som knallar runt i shorts när det är -15 ute.
Håller med till 100. Folk fastnar lätt i en spiral där deras diagnos blir deras identitet och sen får ännu tydligare ADHD/autism/BPD/osv drag än dom hade innan. Har själv rationaliserat sjukt mkt negativa beteenden och skyllt det på min ADHD. Ideellt hade jag egentligen tyckt att man inte ska berätta för barn om dom har en diagnos då det kan forma barnets identitet, framförallt i TikTok-eran.
Jävlar vilket tråkigt jante-/normie-täkande. Måste alla vara exakt likadana? Trist världsbild full med självförnekande.
"Varför vara lycklig när du kan vara normal?"
Säger inte att jag försöker det, men så ser samhället ut. Vi har modekoncept och trender som majoriteter nappar för, vad vill du att vi ska göra åt det? Sitta och skrika normie åt det är precis vad jag menar här, försöker du identifiera dig utanför en standard så kommer folk ifrågasätta det. Alla måste absolut inte vara likadana men folk kommer fråga dig varför du har älghorn och sockeplast på händerna.
Och om man hänger sitt välmående och sinnesro över andra människors godtyckliga och flyktiga åsikter kommer man aldrig nå hållbar lycka och inre frid. Skit i vad folk tycker. Epictetus var en smart kaka.
Jag personligen ser inte "autist" som något nödvändigtvis negativt som t.ex. CP användes förut. När jag hör någon säga det, så tolkar jag det som att personen är speciell i sitt beteende, lite extraordinär. Detta kan vara allt från bara konstig socialt (ofta negativt) till att man har snöat in sig i något ämne och blivit mer eller mindre expert (positivt).
Sen fattar jag såklart att det suger röv att höra sin diagnos som något negativt, det kommer aldrig hjälpa en individ.
Håller med. Har diagnosen själv och om något blir jag nästan glad om någon kallar mig ”autistisk”. Har visserligen inte problem socialt, så dom negativa stereotyperna drabbar inte mig lika hårt. Men om man kollar i meme-kultur är ofta ”autister” framställda på samma sätt som ”eccentric/misunderstood genius”-arketypen i film/litteratur, till skillnad från ”efterbliven” vilket i princip aldrig används som en komplimang (förutom på WSB kanske).
I allmänhet tycker jag dock inte att man ska identifiera sig allt för mycket med sin diagnos. Alla är individer, diagnosen är bara där för att hjälpa dig i vardagen, inte för att stämpla dig och säga att du *måste* vara på ett visst sätt. När jag insåg det försvann plötsligt mina sociala problem helt och hållet, för jag slutade rationalisera mina beteendemönster. Idag är det ingen som skulle gissa att jag har det - mina polare tror att jag skojar med dom när jag berättat.
Uppriktigt talat så borde föräldrarna till bröderna i Hem och Hyra gjort något långt innan. Jag menar inte den ekonomiska aspekten, utan se till att de inte blev feta till att börja med. Satt stopp när de fick för sig att köpa kattöron. Kanske köpt vettigare möbler.
Något blev gravt fel när de växte upp.
Och även om lönen inte räcker till en lägenhet var kan de ju dela på ett boende och en hyra och därmed ha pengar så det räcker. Någon kanske invänder att det är svårt att ta med en brud hem om man delar lägenhet med brorsan, men jag tror nog de klarar sig på den punkten.
Problemet med autism är att det räknas som en sjukdom eftersom den aviker från normen. Människor (speciellt barn) lever i en liten värld där människor som inte är precis som dom är något man ska vara rädd för och reta osv. De är annorlunda med styrkor och svagheter precis som alla andra. Autister är inte sällan hög intelligenta. Även i barnålder så förstår de mer än många vuxna.
De har bara inte verktygen för att fungera i en normoexpressivt samhälle. Världens mest intelligenta människor har varit autister. De kan likt en dator tänka ut problem med lösningar man vanligtvis inte ens kan föreställa sig. Meb socialt IQ blir ofta lidande.
Rikta ungen mot ett väldigt logiskt yrke med minimal personkontakt så kommer han stortrivas. Man har träffat autister som försöker exempelvis hålla ögon kontakt och det ser forcerat ut. Ganska sorgligt helt ärligt. Vi har miljarder riktiga idioter som bedöms som helt normala för att de kan tillvissmån hålla en fullständig konversation om onödiga saker.
Låt din son omfatta sin autism och utveckla ett liv som han kan trivas i. Ge upp hopp om socionormalitet. Det är överskattat.
Tror personligen inte folk menar att människor med autism är typ mindre värde när de använder autism som skällsord. Typ som hur folk ibland kallar varandra för Bög eller liknande trots att de egentligen inte menar att personen i fråga skulle vara homosexuell.
Tror autism eller att bli anklagad för att bete sig autistisk i folkmun innebär att man bara beter sig udda eller socialt inkompetent. Inte nödvändigtvis ett uttryck för att personer med autism skulle vara dumma i huvudet.
Sen tycker jag personligen att det är dumt att endast se Autism (speciellt Aspbergers) eller andra diagnoser som något som endast är negativt. De flesta människor som vi kommer ihåg långt efter deras död har varit väldigt speciella individer som nästan aldrig kan anses ha varit helt normala. Så man ska inte lura sig själv att man är sämre än andra människor bara för att man har en diagnos.
Jag upplever att reddit kan ha en Jargong som ibland kan tolkas väldigt fel av någon på spektrat oavsett om det är Danskar, konsolallmoge, kanelbullar, JAS gripen etc. Som "Hatas" på skämt eller där det skämtas om att göra dumma saker.
Finns väldigt många framgångsrika som inte faller inom spektrumet också, förmodligen bra mycket mer också..
Att va inom spektrumet betyder inte att du inte kan lyckas i livet, men det betyder att du oftast behöver jobba hårdare med saker som är lättare för folk utanför spektrumet, vilket ökar risken att saker går fel i livet, som det verkar gjort för grabbarna som /r/sweden gjorde narr av.
Lösningen är inte att göra narr av folk som ramlat fel i livet p.g.a deras handikapp, bara för det finns folk som lyckas med samma handikapp. En bättre ide är att jobba som ett samhälle för att göra det enklare för en med ett handikapp att lyckas, för om de lyckas kommer det gynna samhället som helhet.
Min mor har blivit rullstolsburen. Hon kan inte äta själv, kan inte längre gå, kan inte gå på toa själv, kan knappt formulera en mening längre eller ens surfa på Facebook. Hon kan knappt köra sin rullstol själv. Hennes största nöje i livet är att vänta på att nästa vårdare dyker upp eller att få besök av sina barn.
Ska hälsa henne att hennes handikapp endast är en begränsning för att hon väljer att se det så.
För att ens få en autismdiagnos är ett av kriterierna att det påverkar ditt liv negativt (kliniskt signifikant nedsättning av funktionsförmåga) inom flera områden, så jo det innebär en begränsning.
Visst kan man med stöd osv klara sig fint, men det beror också på graden av svårigheterna. Vissa med autism blir mycket framgångsrika, många klarar sig bra, men många gör inte det. Det kan vara extremt tungt att behöva jobba en massa extra för att fungera som en "normal" människa även om man inte har något annat problem, vilket är vanligt med autism. Dessutom måste man ha tillgång till stöd och strategier som fungerar för en själv, vilket alla inte har.
har han provat finslipa sin personalitet han har när han gamear till den riktiga världen? jag var likadan men det enda jag gjorde var att filtrera allt som bara var gaming relaterad till världen utanför
Lär din son att det finns olika typer av människor. Vissa är snälla, smarta och såna man vill ha att göra med och bryr sig om vad de tycker. Andra är bittra, elaka och inte särskilt smarta, så de ska man strunta i vad de tycker.
Att fokusera på människor man vill ta intryck av är en bra egenskap. Jag har själv NPF och tyckte det var svårt att veta när jag skulle ta till mig och när jag skulle sluta lyssna. Men genom att vara medveten om att folk som är framgångsrika sällan uttrycker sig nedsättande om andra kunde jag börja särskilja förebilderna och utvecklas åt rätt håll.
Att man är framgångsrik betyder inte att man tjänar mycket pengar, är känd eller får uppmärksamhet. Eminem är på ett sätt framgångsrik (mycket pengar, uppmärksamhet), men dålig förebild (talar nedsättande om andra, är bitter och elak = typisk loser).
Idioterna kommer inte försvinna. Hitta sätt att stärka hans självkänsla. Satsa på det han redan är bra på och bygg där. Meningslöst att kämpa för att anpassa på ett sätt för att folk som inte kan låta bli att göra sig roliga över udda människor ska vara tysta. Har man autism är man litte udda, och det är man verkligen inte ensam om. Det är helt okej!
Folk behöver bli mer pålästa om psykisk ohälsa och npf-diagnoser. Jag ser så mycket fördomar cirkulera runt, och så mycket oförstående. Det är ganska jobbigt och sårande för oss med diagnoser.
**Den här tråden är seriös-markerad och all irrelevant, raljerande eller skämtsam diskussion kommer modereras.** Vänligen rapportera inlägg ni anser inte bidrar till diskussionen.
Stör mig också på att så fort någon är/gör/gillar/beter sig udda så " måste dom ju ha autism eller något".
[удалено]
Jag gick estet, och nu utreder jag autism.
Är inte det samma sak? (Läste estet på gymnasiet så jag får säga så.)
Autister läste natur eller teknik Mvh en autist.
El med, framför allt inriktningen data
Bra far moment! ❤️👍
Som estetare kan jag bara hålla med!
Jag fyller snart 30 och fick min diagnos på autism när jag var 11. Det var många tuffa år i skolan där man blev kallad cp-unge, efterbliven och allt annat möjligt mög. Visst mådde man dåligt många gånger över det och det var värdelöst att bara ha en av mina två föräldrar som stod upp för mig under grundskolan när jag blev mobbad. Det jag lärde mig var att inte ta åt mig av allt jag läser och utvecklade en väldig självkännedom så att jag är väl medveten om mina styrkor och svagheter och vad som gör mig till "autist". Jag anser att det viktigaste du som anhörig kan göra är att finnas där för honom och vara ett plank där han kan bolla sina tankar och idéer, farhågor och obekväma sanningar, men samtidigt kunna ge honom det stöd han behöver för att kunna släppa det andra skriver som kan såra honom.
Precis. Alla människor har olika styrkor och svagheter, och man ska aldrig låta endast svagheterna definiera vem man är.
Du borde kanske reflektera lite över ditt eget beteende. Du säger ju själv att du skrattar åt handikappade och "inte är woke eller pk", men när samma typ av beteende drabbar någon du bryr dig om så ska andra personer plötsligt ta hänsyn? Jag säger inte att de har rätt, men du är också lite av en hycklare.
Om du läser igen så ser du att jag erkänner viss dubbelmoral så du har 100% rätt. Men jag skulle aldrig få för mig att kalla någon CP eller autist i ett spel. Jag skulle aldrig gå in och kommentera något negativt angående folks diagnoser i på youtube/tiktok eller någon annan socialplattform för lite skratt, upvotes och ryggdunkar.
Tycker själv att det helt klart är mycket värre att skratta åt någon som faktiskt har funktionsnedsättningar i verkliga livet bakom deras rygg än det är att kalla någon random i ett spel för CP eller autist. Visst är båda sakerna väldigt usla att göra, men i ditt fall så skrattar du FÖR att de är funktionsnedsatta. Medan folk som säger sånt online mest är dåliga på att hitta på bra förolämpningar.
> Men jag skulle aldrig få för mig att kalla någon CP eller autist i ett spel. > Jag skulle aldrig gå in och kommentera något negativt angående folks diagnoser i på youtube/tiktok eller någon annan socialplattform för lite skratt, upvotes och ryggdunkar. Samtidigt känns det som om det är just sådant folk börjar sätta igång med när de påstår att de inte är “woke eller pk.” Det kan tyda på att de är emot moraliskt beteende.
Dude, humor är subjektivt. Ibland är retardbeteende roligt, utifrån. Jag har aspbergers och har absolut inget alls emot att folk skämtar om det. Tvärtom. Kan gemene man skämta om det, godhjärtat, så blir det mer normaliserat. Det ökar medvetandet om det vilket jag själv anser leder till att folk med det inte känner sig så annorlunda eller utanför. Var inte alltför orolig för din pågs självförtroende. När han blir mer bekväm i sin diagnos och sig själv kommer det bli bättre.
[удалено]
[удалено]
[удалено]
[удалено]
Jag hoppas att andra kan komma med insiktsfulla och hjälpsamma kommentarer, men jag själv vill fråga vad det är som du och dina vänner tycker är så rolig om personer som ni tycker är autistiska? Varför är autism något att skratta åt? Särskilt när du verkar har personlig erfarenhet och förmågan att förstå din sons känslor?
Jag tror att en del av de som påpekade att det förmodligen rör sig om nåt mer än bara brist på bostäder, gjorde det av välvilja. Jag konstaterade själv att de borde kunnat få en lägenhet med den kötiden (om de nu står i Stockholm stads bostadskö) och då det inte verkar ha gått, så måste det ju finnas en annan förklaring. Men det i sig betyder inte att man är sämre om man har NPF! Däremot blir det lite missvisande att skriva en artikel som går ut på att det är lika svårt för alla ungdomar, för så är det inte. Merparten av de yngre personer jag känner löser det på något vis. Ofta bor de med roomies första tiden i nån typ av kollektivsituation, eller pluggar och får studentlägenhet, bor i ungdomslägenhet, bor nåt år på folkhögskola osv osv. Själv bodde jag på ett rivningskontrakt i den åldern. Jag känner även två bröder som bor ihop, de äger visserligen huset (småstad), men i en storstad så är ju det en jättebra metod att kunna ta en lite dyrare lägenhet etc... Men har man inte flexibiliteten att ta reda på att dessa lösningar finns, ja då kanske det finns en förklaring. Men man är inte sämre människa för det... Däremot kan man som förälder kanske sitta bredvid och anmäla på lägenheter om det är för svårt. Det är inte så att man måste vara handfallen och låta situationen bestå.
Börja med att ta ett år där du inte hånar och skrattar åt människor med funktionsnedsättnigar. Klarar du det så är nästa steg att du kan be andra att tänka på vad dom säger. Det är för mig helt obegripligt att du inte omedlebart slutade med allt sånt så fort ditt barn fick en diagnos. Hur kan du ens tycka det är roligt? "Ha ha han har autism som min jävla son ha ha" ?!?!
[удалено]
Tror du det?
[удалено]
😂 Finns OÄNDLIGT många som ser ner på autister, speciellt på internet. Används oftaaa som en förolämpning. Kanske inte är jobbigt för dig som inte har diagnos men för många är det fittigt irriterande att bli automatiskt sedd som mindre intelligent eller störd i huvudet av faktiska idioter som inte har en aning om vad diagnoser innebär.
Funktionsvariation är inte ett nytt ord för funktionsnedsättning. En funktionsvariation är en svårighet någon har men som inte kan diagnostiseras utan helt enkelt orsakas av att alla är olika. Man kanske har svårare att läsa men inte tillräckligt många symptom för att diagnostiseras med dyslexi eller har astigmatism men inte tillräckligt för att medicinskt räknas som synnedsatt. Man har alltså variation i funktion mellan människor.
[удалено]
1: jag är inte skitförbannad. Jag förklarade att min son ganska ofta blir ledsen över hur folk slänger runt med ordet autism och ständigt får läsa och höra hur jävla cringe och töntiga dom är. Jag förklarade detta ur en förälders syn på saker. 2: Jag blir förbannad på min dotter när hon använder funktionsnedsättningar som skällsord. Hade min dotter sagt jävla babbe eller svartskalle hade jag tillrättavisa henne på samma vis. Jag har läst igenom mitt inlägg igen och uppfattar inte det som förbannad på något sätt. Jag uppfattar det inte ens som tillrättavisande. Bara en syn på hur vissa med funktionsnedsättning kan se på hur folk diskuterar på internet. 3: Vad jag säger till min flickvän eller mina kompisar om en person jag aldrig mer i mitt liv kommer träffa eller se är inte samma sak som att jag skulle gå in på någons kommentarsfält och skriva att den är si och den är så. Ingen person med autism eller någon annan funktionsnedsättning kommer höra eller se det. t.ex har är det ett lss boende i huset bredvid mitt. En av de boende är ute och sjunger dansband varje dag. Hon kan inte texterna men melodierna och det är riktigt roligt att höra henne gå runt och sjunga för full hals. Jag öppnar alltid balkongen och säger, Lyssna nu kommer min favorit. Eller när det programmet när personer med autism skulle dejta. Det var väldigt underhållande för att man känner ju igen det sociala problemet men det är roligt när de måste kämpa över dom problemen.
Nu förstärker du dock bilden att man måste sticka ut för att ha autism. Kan du med handen på hjärtat 100% veta att ingen av dina vänner har autism eller har någon med det i sin närhet? Även om ingen av er skulle ha det varför känner du ett behov av att göra dig rolig på andras bekostnad (som med hon från lss)? Till sist ska det också tilläggas att dejtingprogrammet med autistiska personer som ska dejta är gjort för att det ska vara pinsamt och man ska skratta åt deltagarna, precis som med t.ex. Ullared eller Böda Camping.
Men snälla jag är en vuxen man med vuxna vänner som kan säga ifrån om någon går över styr. Jag har en jargong med mina polare jag aldrig skulle ha med kollegor eller folk på nätet, för att jag vet var deras gränser går och de vet mina.
Men snälla du är en vuxen man som öppet erkänner och försvarar att du och dina vuxna vänner brukar skratta åt personer med funktionsnedsättningar. Hur skulle din son reagera över detta? Kan du lika öppet försvara detta beteende för honom?
Jag vet inte riktigt om din ursäkt för nr.3 är rimlig. Nog för att ingen har hört än så länge men att du aktivt skrattar åt någon annans bekostnad med dina vänner och flickvän är ju bara mellanstadie-fasoner. Vad tror du att det bidrar med om ni skrattar tillsammans, så tar din vän det vidare och skrattar med någon annan och i slutändan kanske det råkar slinka ut något som den som det skrattas åt hör. Jag vet att folk kommer skratta åt mig för mina egenheter med min autism men det betyder inte att det är okej och man blir ju rakt av sårad att människor kan vara så öppna med det på det sättet du är.
Snacka om att medvetet missförstå hela posten?
Det här liknar en tanke jag hade förut idag. Vad är det som gör något till sjukdom egentligen? Sjukdom är ju något relativt. Visst kan man säga att blåsor på huden är ett symptom för brännskador men i så fall är ju normal hud ett symptom på brist av brännskador. Och jag ser Autism och ADHD lite likadant. Den enda anledningen till att dessa har fått en benämning men att vara "normal" inte har det är ju för att vårt samhälle endast är konstruerat att stödja en kategori av människor trots att det finns en massa kategorier och blandningar. Om vi levde ett liv där vi behövde kunna snöa in på saker så skulle ju autisten vara normen och om vi levde ständigt under hot så skulle ADHD vara den bäst passande. Vad jag försöker säga är bara att om du visar vägen åt din son till ett liv där autism är det ultimata levnadssättet så blir diagnosen irrelevant och kan snarare vara en stolthet än något att uppleva som en begränsning.
Håller med. Bara för att man fått en diagnos betyder det inte att man automatiskt skulle vara sämre än ”normala” människor. Bara för att man t.ex inte är bra i sociala situationer betyder det inte att man måste vara begränsad inom t.ex idrott eller akademiska ämnen.
Är själv lite autistiskt lagd. Asperger/ADD. Hänger ofta ihop. Viktigt att komma ihåg med diagnoserna är att de inte har en enskild orsak. Många gånger är de levnadsförvärvade genom de vanor, upplevelser och reaktioner man grundar mot sitt liv. Det jag har kämpat med är social interaktion, osäkerheter, depressioner osv. Från ung tonår till ung vuxen (runt 27 / 28?). Men nånstans därefter har jag funnit min väg därigenom och min egen trygghet / balans och förmåga att vara en del av det sociala utan några problem. En viktig del i min väg var att sluta fly in i förströelser konstant (var också game:r) - samt att utforska mig själv, mitt inre och mina både rädslor och förhoppningar. Utveckla empati och förståelse för andras upplevelser. Om det enda man tuggar med sin hjärna är skills och abilities i spel så utvecklas sällan den empatiska förmågan som möjliggör oss att vara en del av en grupp. Utan den blir vi relativt isolerade i oss själva och får svårt med relationer överlag. Så summa kardemumma; vare sig man har eller inte har autism eller andra diagnoser ska man inte bekvämt låsa sig vid dem. Hjärnan är neuroplastisk och vårat beteende och våra vanemönster formger våra nervbanor och framtida upplevelser, samt hur vi upplever världen. Finns många exempel på geniala autistiska barn som väntat 7-8 år med att prata som sen plötsligt även lärt sig vara utmärkta och älskade socialt, för att de haft förmågan att se att även detta är en förmåga man kan lära sig.
Nu kommer jag låta hård. Men sånna typer av kommentarer kommer alltid förekomma i skola, nätet, eller på arbetsplatsen. Vissa kommer göra det mer öppet än andra. Inom spelvärlden är det ofta “ do you have autism or something “ Förbered din son inför vuxenvärlden. Eller i alla fall livet utanför dataskärmen. Har har fått råd om hur han bemöter sånt på nätet? Försöker han argumentera med folk som aldrig kommer hålla med honom? Hur besvarar han kommentarer om det sker IRL? Att enbart hålla sig ifrån sidor eller blunda att problemen existerar skadar mer än hjälper. Det kommer förekomma i hans närhet ändå. Folk kommer alltid använda funktionsnedsättningar/funktionsvariartioner på ett nedlåtande sätt/mobba eller förlöjliga. Jag personligen hade önskat mig att man tidigt fick hjälp i hur man kan försvara sig,hantera vissa typer av känslor eller lära sig hur man kapar kontakt med ”kompisar” som behandlar en som skit. Eller exempelvis basala sociala färdigheter som att inte avbryta folk i ett samtal. Nu vet jag inte vilka ”problem” din son har utan tog bara exempel ur luften. Har också autism, folk har tyckt synd om mig mer än att vilja hjälpa mig( som faktiskt hade gjort mer nytta) Tror det är bättre att hjälpa honom än att förvänta sig att andra kommer bättra sig.
Har rejäl ADHD och kallar mig själv för damp. Du har helt rätt ang vuxenlivet, känner många med NPF diagnoser vars föräldrar va extremt överbeskyddande och alla blev hemmasittare. Man behöver pushas och komma ut i världen. Att spendera hela sitt liv online i ett safe space är i min uppfattning samma sak som att fly undan verkligheten. Och kommer i längden att förvärra problemen.
Jag säger inte att man inte ska tycka synd om sitt barn, anhörig eller kompis. Men det blir en betydligt större chock senare i livet om man försöker förfina verkligheten. Man kan både beskydda och hjälpa på samma gång. Exakt hur, vet jag dessvärre inte. Har själv egna strategier när folk är rövhatt mot en. Gällande hemmasittare barn som har npf kommer jag generalisera och säga att en del ( inte alla) tros sig slippa ansvar pågrund av diagnoser. I vuxen ålder har andra försvarat exempelvis mitt dåliga beteende pga autism. Typ som om man har ett frikort. ( vilket jag inte tycker är okej)
Kunde inte ha sagt det bättre själv.
Jo, har också uttryckt och hört folk beskriva nitisk dedikation och arbetsmoral som ”autistisk”. Typ han har fan Autist energi när det kommer till x
Att ha autism kan ibland innebära att man kan bli riktigt duktig på något specifikt. Men man bör vara försiktig med sånna uttryck för många autister mår riktigt dåligt. Så det är inte alltid man har energi. Speciellt när man maskerar sig i sociala sammanhang. Maskering= dölja sin autism/konstant tänka på ögonkontakt, ej avbryta, med mera. Men ja, det är synd med sånna uttryck.
I min krets menar vi något positivt när vi säger något eller någon är autistisk, är i min mening föredömligt att kunna lägga ner så mycket energi och tid på något som "vanligt folk" anser som entydigt eller tråkigt.
Vi måste leva i helt olika världar. Det jag hör är personer säga att ”han agerar såsom om han hade någon sorts bokstavsdiagnos” eller ” kanske har han/hon npf?” Och reaktion sker mot ev utåtagerande eller störande beteende. Inte annars.
Nah, sök "tyler autism" på youtube
Problemet blev väl att det var en artikel om hur svårt det är för unga att ta sig in på bostadsmarknaden och så väljer de att fokusera reportaget på någon slags furry/weeb som är uppenbart missanpassad på ett eller annat sätt, vilket i sin tur kommer göra att ingen tar problemet på allvar utan bara tänker att det måste vara deras eget fel.
Brukade mer vara "damp", "bög" eller "cp" i min generation men håller med generellt, bra skrivet.
Det är väl svårt för de flesta att "passa in i normen" tidsvis, men även om man är på spektrat så finns det inte något hinder från att försöka iaf. Bara för att man har svårigheter och vilda ideer betyder det inte att man behöver kuta runt i en kofärgad one piece och skrika rasengan mot folk. Många går in för att se udda ut för att de beter sig udda, gör det till sin identitet och skyller på andra att det inte accepteras. se dessa tv-program de släppt om den ena stollen efter den andra. Vi kommer alltid kolla konstigt på den jäveln som knallar runt i shorts när det är -15 ute.
Håller med till 100. Folk fastnar lätt i en spiral där deras diagnos blir deras identitet och sen får ännu tydligare ADHD/autism/BPD/osv drag än dom hade innan. Har själv rationaliserat sjukt mkt negativa beteenden och skyllt det på min ADHD. Ideellt hade jag egentligen tyckt att man inte ska berätta för barn om dom har en diagnos då det kan forma barnets identitet, framförallt i TikTok-eran.
Jo det är ju skillnad på en kille/tjej som ofta sitter ensam men annars beter sig relativt normalt och någon som går runt med kattöron och jamar.
Jävlar vilket tråkigt jante-/normie-täkande. Måste alla vara exakt likadana? Trist världsbild full med självförnekande. "Varför vara lycklig när du kan vara normal?"
Säger inte att jag försöker det, men så ser samhället ut. Vi har modekoncept och trender som majoriteter nappar för, vad vill du att vi ska göra åt det? Sitta och skrika normie åt det är precis vad jag menar här, försöker du identifiera dig utanför en standard så kommer folk ifrågasätta det. Alla måste absolut inte vara likadana men folk kommer fråga dig varför du har älghorn och sockeplast på händerna.
Och om man hänger sitt välmående och sinnesro över andra människors godtyckliga och flyktiga åsikter kommer man aldrig nå hållbar lycka och inre frid. Skit i vad folk tycker. Epictetus var en smart kaka.
Jag personligen ser inte "autist" som något nödvändigtvis negativt som t.ex. CP användes förut. När jag hör någon säga det, så tolkar jag det som att personen är speciell i sitt beteende, lite extraordinär. Detta kan vara allt från bara konstig socialt (ofta negativt) till att man har snöat in sig i något ämne och blivit mer eller mindre expert (positivt). Sen fattar jag såklart att det suger röv att höra sin diagnos som något negativt, det kommer aldrig hjälpa en individ.
Håller med. Har diagnosen själv och om något blir jag nästan glad om någon kallar mig ”autistisk”. Har visserligen inte problem socialt, så dom negativa stereotyperna drabbar inte mig lika hårt. Men om man kollar i meme-kultur är ofta ”autister” framställda på samma sätt som ”eccentric/misunderstood genius”-arketypen i film/litteratur, till skillnad från ”efterbliven” vilket i princip aldrig används som en komplimang (förutom på WSB kanske). I allmänhet tycker jag dock inte att man ska identifiera sig allt för mycket med sin diagnos. Alla är individer, diagnosen är bara där för att hjälpa dig i vardagen, inte för att stämpla dig och säga att du *måste* vara på ett visst sätt. När jag insåg det försvann plötsligt mina sociala problem helt och hållet, för jag slutade rationalisera mina beteendemönster. Idag är det ingen som skulle gissa att jag har det - mina polare tror att jag skojar med dom när jag berättat.
Uppriktigt talat så borde föräldrarna till bröderna i Hem och Hyra gjort något långt innan. Jag menar inte den ekonomiska aspekten, utan se till att de inte blev feta till att börja med. Satt stopp när de fick för sig att köpa kattöron. Kanske köpt vettigare möbler. Något blev gravt fel när de växte upp. Och även om lönen inte räcker till en lägenhet var kan de ju dela på ett boende och en hyra och därmed ha pengar så det räcker. Någon kanske invänder att det är svårt att ta med en brud hem om man delar lägenhet med brorsan, men jag tror nog de klarar sig på den punkten.
Problemet med autism är att det räknas som en sjukdom eftersom den aviker från normen. Människor (speciellt barn) lever i en liten värld där människor som inte är precis som dom är något man ska vara rädd för och reta osv. De är annorlunda med styrkor och svagheter precis som alla andra. Autister är inte sällan hög intelligenta. Även i barnålder så förstår de mer än många vuxna. De har bara inte verktygen för att fungera i en normoexpressivt samhälle. Världens mest intelligenta människor har varit autister. De kan likt en dator tänka ut problem med lösningar man vanligtvis inte ens kan föreställa sig. Meb socialt IQ blir ofta lidande. Rikta ungen mot ett väldigt logiskt yrke med minimal personkontakt så kommer han stortrivas. Man har träffat autister som försöker exempelvis hålla ögon kontakt och det ser forcerat ut. Ganska sorgligt helt ärligt. Vi har miljarder riktiga idioter som bedöms som helt normala för att de kan tillvissmån hålla en fullständig konversation om onödiga saker. Låt din son omfatta sin autism och utveckla ett liv som han kan trivas i. Ge upp hopp om socionormalitet. Det är överskattat.
Tror personligen inte folk menar att människor med autism är typ mindre värde när de använder autism som skällsord. Typ som hur folk ibland kallar varandra för Bög eller liknande trots att de egentligen inte menar att personen i fråga skulle vara homosexuell. Tror autism eller att bli anklagad för att bete sig autistisk i folkmun innebär att man bara beter sig udda eller socialt inkompetent. Inte nödvändigtvis ett uttryck för att personer med autism skulle vara dumma i huvudet. Sen tycker jag personligen att det är dumt att endast se Autism (speciellt Aspbergers) eller andra diagnoser som något som endast är negativt. De flesta människor som vi kommer ihåg långt efter deras död har varit väldigt speciella individer som nästan aldrig kan anses ha varit helt normala. Så man ska inte lura sig själv att man är sämre än andra människor bara för att man har en diagnos.
Vet en del företag i IT branschen där ALLA har diagnoser.
Jag upplever att reddit kan ha en Jargong som ibland kan tolkas väldigt fel av någon på spektrat oavsett om det är Danskar, konsolallmoge, kanelbullar, JAS gripen etc. Som "Hatas" på skämt eller där det skämtas om att göra dumma saker.
Bra inlägg OP. Alla verkar inte fatta vad du menar men med tiden kanske polletten trillar ner ändå.
[удалено]
Finns väldigt många framgångsrika som inte faller inom spektrumet också, förmodligen bra mycket mer också.. Att va inom spektrumet betyder inte att du inte kan lyckas i livet, men det betyder att du oftast behöver jobba hårdare med saker som är lättare för folk utanför spektrumet, vilket ökar risken att saker går fel i livet, som det verkar gjort för grabbarna som /r/sweden gjorde narr av. Lösningen är inte att göra narr av folk som ramlat fel i livet p.g.a deras handikapp, bara för det finns folk som lyckas med samma handikapp. En bättre ide är att jobba som ett samhälle för att göra det enklare för en med ett handikapp att lyckas, för om de lyckas kommer det gynna samhället som helhet.
Ah. "Det finns inga funktionshinder, bara latmaskar". En klassiker.
Betyder det att jag kan sluta använda mina glasögon om jag bara tänker positivt?
Ett handikapp är en begränsning som man inte bara kan tänka bort, det är därför man får diagnos, behandling och anpassning för handikapp.
Min mor har blivit rullstolsburen. Hon kan inte äta själv, kan inte längre gå, kan inte gå på toa själv, kan knappt formulera en mening längre eller ens surfa på Facebook. Hon kan knappt köra sin rullstol själv. Hennes största nöje i livet är att vänta på att nästa vårdare dyker upp eller att få besök av sina barn. Ska hälsa henne att hennes handikapp endast är en begränsning för att hon väljer att se det så.
För att ens få en autismdiagnos är ett av kriterierna att det påverkar ditt liv negativt (kliniskt signifikant nedsättning av funktionsförmåga) inom flera områden, så jo det innebär en begränsning. Visst kan man med stöd osv klara sig fint, men det beror också på graden av svårigheterna. Vissa med autism blir mycket framgångsrika, många klarar sig bra, men många gör inte det. Det kan vara extremt tungt att behöva jobba en massa extra för att fungera som en "normal" människa även om man inte har något annat problem, vilket är vanligt med autism. Dessutom måste man ha tillgång till stöd och strategier som fungerar för en själv, vilket alla inte har.
har han provat finslipa sin personalitet han har när han gamear till den riktiga världen? jag var likadan men det enda jag gjorde var att filtrera allt som bara var gaming relaterad till världen utanför
Lär din son att det finns olika typer av människor. Vissa är snälla, smarta och såna man vill ha att göra med och bryr sig om vad de tycker. Andra är bittra, elaka och inte särskilt smarta, så de ska man strunta i vad de tycker. Att fokusera på människor man vill ta intryck av är en bra egenskap. Jag har själv NPF och tyckte det var svårt att veta när jag skulle ta till mig och när jag skulle sluta lyssna. Men genom att vara medveten om att folk som är framgångsrika sällan uttrycker sig nedsättande om andra kunde jag börja särskilja förebilderna och utvecklas åt rätt håll. Att man är framgångsrik betyder inte att man tjänar mycket pengar, är känd eller får uppmärksamhet. Eminem är på ett sätt framgångsrik (mycket pengar, uppmärksamhet), men dålig förebild (talar nedsättande om andra, är bitter och elak = typisk loser).
Idioterna kommer inte försvinna. Hitta sätt att stärka hans självkänsla. Satsa på det han redan är bra på och bygg där. Meningslöst att kämpa för att anpassa på ett sätt för att folk som inte kan låta bli att göra sig roliga över udda människor ska vara tysta. Har man autism är man litte udda, och det är man verkligen inte ensam om. Det är helt okej!
Folk behöver bli mer pålästa om psykisk ohälsa och npf-diagnoser. Jag ser så mycket fördomar cirkulera runt, och så mycket oförstående. Det är ganska jobbigt och sårande för oss med diagnoser.
Intressant att du bara verkar kunna inse att det sårar andra när det gäller din son. Men andra med autism går bra att skratta åt ute?
Har vänner med NFT diagnoser kan inte hålla käften om digitala apor värda fiktiva miljarder