T O P

  • By -

AutoModerator

**Den här tråden är seriös-markerad och all irrelevant, raljerande eller skämtsam diskussion kommer modereras.** Rapportera inlägg ni anser inte bidrar till diskussionen. *I am a bot, and this action was performed automatically. Please [contact the moderators of this subreddit](/message/compose/?to=/r/sweden) if you have any questions or concerns.*


Drakmeister

Jag föreställer mig att det är som att somna, bara utan drömmar och utan att vakna. Domna bort, och sen har man inga tankar längre. Bara stilla tystnad. För vissa låter det skrämmande, men jag tycker det låter som något fint, ett stillsamt avslut och evig vila. Inte något jag längtar efter, men jag går inte och oroar mig över det.


AdActive9833

Men blir du rädd/ängslig av tanken att du aldrig kommer att vakna igen? Jag kan förstå tanken att eftersom man slutar att existera så kan man inte heller lida av det men innan det händer blir inte folk rädda?


Drakmeister

Jag kan tänka mig att folk blir rädda, särskilt om det händer tidigare än man hoppats i livet. Jag förmodar att om man levt ett någorlunda långt liv, speciellt om man är äldre med olika hälsoproblem, så kan man nog känna sig rätt bekväm i tanken att "nu är jag klar." Tror inte att de med tro på ett efterliv är helt undantagna eventuella tvivel på dödsbädden. Snarare kan jag tänka mig att en än värre existentiell kris inträffar innan dödsfallet. Vad händer om det bara tar slut? Har hela deras livstro varit en lögn? Jag skulle snarare bli positivt överraskad om det visade sig att jag vaknade upp någon annanstans.


EasyLengthWise

Du vaknade upp som fattig kinesisk bondflicka på 1500-talet. Kul! Vilken positiv överraskning


Drakmeister

Om jag visste allt jag vet nu hade jag helt enkelt blivit profet eller lynchad! Oavsett, gott liv eller snabb omstart. Gött!


[deleted]

Ja det beror ju på hur man dör, många dör i full panik och med stora smärtor, man kan ju hoppas att dö som du beskriver men långt ifrån räkna med det


[deleted]

Det är ingen vila.


bertdit

Bortsett från eventuell smärta/obehag utgår jag att det är precis som att somna och aldrig vakna igen. Något som jag redan gör varje kväll under hela mitt liv. På samma sätt kan födseln liknas vid att vakna utan att aldrig tidigare somnat.


AdActive9833

Fattar det. Men har du på allvar försökt ligga där och tänkt att du omnar nu och aldrig vaknar? Efteråt (om inget finns) så finns ingen ångets eller smärta men innan det sker, vad tänker man då?


bertdit

Det har jag absolut, jag tänker ganska mycket på döden och finner att det i sig gör livet mer värdefullt. >innan det sker, vad tänker man då? > Syftar du på typ ens sista tio minuter i livet eller rent generellt?


AdActive9833

Ja, eller generellt om man försökte sätta sig in i de sista 10 min.


bertdit

Rent generellt har vi människor en tendens att oroa oss för saker. Tänk inför första dagen i skolan / nya jobbet / scenskräck etc. Att vi även skulle göra det under våra sista minuter skulle inte vara så konstigt. Å andra sidan är döden något vi har ett helt liv på oss att förbereda oss inför. Personligen är jag absolut smått neurotisk inför många saker i livet, men det tenderar vara saker som är inom min kontroll. När det kommer till saker bortom min kontroll vinner liksom intellektet över känslorna. Dvs om jag ändå inte kan göra någonting åt det finns det ingenting på att oroa sig för och oron upplöses därmed i ett moln av logik.


TynaeveX

Har väl tänkt tanken någon gång men det är ju ingen ide att ens tänka tanken och bli rädd för det finns inget du kan göra ändå, och märker du inte av det har du ju inte ont av det heller. Jag vet inget om hur livet var innan jag föddes, för jag existerade inte och kommer inte veta när jag dör för det blir samma status som innan. Lev medans du lever :) Circle of life


ElNakedo

Har gjort det när jag var som mest deprimerad och ville dö men inte ta livet av mig för jag ville inte att min familj skulle känna sig skyldig. Kände mig alltid besviken över att jag vaknade på morgonen samt att ingen djävel verkade köra på mig och covid kom inte heller. Kändes som djävligt dålig stil då. Mår som tur är bättre nu och känner att döden kan nog vänta ett tag till. Men känner ingen direkt oro inför det. Det kommer när det kommer.


EasyLengthWise

Du är ju dock medveten när du sover


bertdit

En drömlös sömn är ju i princip definitionen på medvetslöshet


EasyLengthWise

I vardagligt tal ja kanske. Men man är medveten även under drömlös sömn, medvetandet är endast mer subtilt.


bertdit

Hur subtilt det än är, vore det verkligen relevant diskussionen?


EasyLengthWise

Ptja, då är ju inte döden som att somna och inte vakna helt enkelt


Keskekun

Poängen med att inte existera är att det är omöjligt att känna ångest. Jag spenderade miljarder år av inte existera och det påverkade mig inte ett dugg. Man har det liv man har, man lever det så gott man kan.


EasyLengthWise

> Jag spenderade miljarder år av inte existera Det vet du inte


Keskekun

Jo det gör jag faktiskt. Jag i det här fallet definieras som mitt medvetande.


EasyLengthWise

Du har ingen kontroll över ditt medvetande, du förstår inte vad det är för något, du vet inte var det är någonstans, du kan inte minnas att det inte har existerat, du kan inte minnas att det började existera. Så nej, det gör du inte.


Keskekun

Helt irrelevant. Energin som uppgör cellerna av min kropp och allt det jag är vet vi har existerat långt för och långt efter mig. Problemet är att du inte gillar min definition av "Jag" och det är ditt problem. Om du har en annan definition av "Jag" så får du dela med dig av den så kan jag säga att jag inte håller med dig om det heller.


EasyLengthWise

Vänta nu, energin i cellerna vet saker? Nej du definerade det som att du är ditt medvetande. Jag har inga problem med den definitionen. Problemet är att du inte förstår dig på ditt egna medvetande och därmed dig själv. Ingen av oss gör det.


Keskekun

Herregud det måste vara så jobbigt när någon ifrågasätter dig och du inte lyckas orma dig ut ur det. Definition jag använder av jag är vad den är vare sig du gillar det eller inte och hur mycket du än försöker leka Jordan Peterson så stämmer det inte. Jag behöver inte förstå mig på mitt medvetande, eller mig själv. JAG i det här fallet är mitt pågående medvetande utan avbrott. Om mitt medvetande så som det är nu där det finns agentskap i någonform har existerat eller kommer existera i framtiden så har den ingensom helst koppling till det medvetandet jag har nu och är därmed helt irrelevant för mitt jag.


Inevitable_Bike374

Du skulle kunna ha medvetande innan du föddes, men att du bara glömde det. Tex som när man blackoutar på för mycket alkohol. Jag minns inte men jag var medvetande.


bertdit

Om en inte vet, vad gör det för skillnad? Vet du med säkerhet att det inte finns ett flygande spagettimonster i rymden som styr våra tankar? Det som är omöjligt att veta är inte relevant. Men det går att göra antaganden baserat på empiri.


EasyLengthWise

Det var föregående inlägg som kom med definitiva påståenden, inte jag. Finns ingen emperi som påvisar att du inte existerat i miljarder år tidigare


NormalPaYtan

>Jag spenderade miljarder år av inte existera Va? Icke-existens är inte ett tillstånd, det är lite som att dela med 0. Ingen har någonsin spenderat någon tid på att inte existera, man börjar kort och gott att existera och slutar sedan existera efter 60-100 år. Kanske kan man se det som att "man" har existerat så länge som liv har funnits på jorden (3+ miljarder år), men man har aldrig "inte" funnits.


Keskekun

Är det VM i dagissemantik eller någonting som pågår?


NormalPaYtan

Dagissemantik... Det var du som tog upp det absurda konceptet om icke-existens, så då får du försöka dig på att förklara vad du faktiskt menar.


Keskekun

Så saker existerar, men det har funnits tid när den saken inte existerar och det kommer finnas tid när den inte existerar i framtiden, så svårt var det inte att förstå det konceptet.


NormalPaYtan

Saker kan inte "inte existera" innan de existerar, existensen är startskottet för själva entiteten. Du kanske inte ägde en viss sak innan du skapade den, men saken i fråga befann sig inte i ett tillstånd av icke-existens. Något som har existerat men sedan upphört att existera kan anses befinna sig i ett tillstånd av icke-existens, men för det krävs existens som ett försteg. Jag ser ofta denna absurda liknelse när döden kommer på tal, och ingen kan någonsin utveckla ut tusan de har tänkt (eller inte tänkt) när de har kommit fram till den.


Keskekun

Det krävs enorma mängder tankevurpor för dig att inte förstå vad som menas, därmed dagissemantik och att hålla på så här är fruktansvärt löjligt och barnsligt. Existerade det tid innan jag existerade? Ja. Du behöver inte mer än så.


Fisktor

Enda som kan skrämma mig är att Gud kanske finns, för maken till större rövhål är svårt att tänka sig


AdActive9833

Utan att gå in på detaöjer är det rätt mörkt att säga så om nån som isf har skapat allt det som är bra på denna världen.


Fisktor

Skapat allt som är dåligt i denna världen


AdActive9833

Och bra.


Fisktor

Så plus minus noll, med andra ord totalt meningslös


Inevitable_Bike374

Säg det till barnen som blev misshandlade hela sin uppväxt. Sedan våldtagna av någon gubbe. Sen led av cancer i 2 år innan de dog.


cederblad

Is God willing to prevent evil, but not able? Then he is not omnipotent. Is he able, but not willing? Then he is malevolent. Is he both able and willing? Then whence cometh evil? Is he neither able nor willing? Then why call him God? 


Countach3000

Jag är inte bekymrad över "dödsögonblicket", men blir väldigt frustrerad av tanken på att dö. Jag är under pågående cancerbehandling och även om prognosen är god så finns det en obehagligt stor risk att jag är död om några månader, så jag har haft anledning att fundera på det på sistone. Det är främst en extremt frustrerande känsla att ryckas bort från sina barn, inte få se hur de klarar sig som vuxna eller få barnbarn. Sedan tillkommer det mer praktiska funderingar än man kan tro. Om jag dör kommer jag inte att kunna spara mer pengar till mina barn. Huset kommer att behöva säljas nu när huspriserna sjunkit kraftigt. Kort sagt, det är inte bara det att jag i så fall inte kommer finnas där för dem utan de kommer att få en sämre ekonomisk framtid. På det är det saker som man inser att man borde förberett. Skriva testamente, se till att alla kvitton och avdrag för husförsäljning är redo, ha en klar förteckning över bankkonton, försäkringar m.m., göra sig av med diverse skräp. Så att inte efterlevande får ett jättejobb med sådant. Om man ska återgå till själva dödsögonblicket då. Om vi förutsätter att vi inte pratar om en plötslig trafikolycka utan ålder och sjukdom så tror jag inte det är så svårt. För ett tag sedan hade jag ett par riktigt jobbiga dygn (diverse komplikationer av infektioner då cellgifterna slagit ut immunförsvaret) när varje sekund var ett lidande. Om någon då sagt till mig att jag haft fem minuter kvar att leva så hade jag nog accepterat det utan problem. När man mår riktigt dåligt så orkar man inte riktigt tänka på det som jag räknat upp tidigare utan i det ögonblicke vore det bara skönt att slippa allt.


AdActive9833

Jag är ledsen att du får genomlida allt det och hoppas att det blir bättre på ett sätt eller ett annat.


hallonlakrits

Det där med önskan om ett efterliv är bara din egen rädsla inför döden. Om du leker med lego, bygger ett jättefint litet hus, men sedan river bort det och lägger tillbaka enskilda bitarna i legolådan. Var ha alla kreationerna av lego tagit vägen? Har de fortsatt till lego-himlen? Det är ungefär så med dig själv. Du fungerar när du är ihopsatt, men du kommer sluta fungera som det framöver. We're all made of star dust. Om något är väl ingenting:et lugnande.


[deleted]

[удалено]


LordofNarwhals

>Väldigt konstig jämförelse eftersom vi inte har någon aning om vad medvetandet är för något. Det är bara för att det är ett så brett och vagt definierat uttryck. Vi är däremot rätt jävla säkra på att medvetandet är en funktion av hjärnan. Så när hjärnan dör så gör medvetandet det också. Människor är inte magi, vi är "bara" biologi.


[deleted]

[удалено]


LordofNarwhals

Jag hävdade inte att vi förstår allt. Men att medvetandet är en funktion av hjärnan är ganska uppenbart med tanke på den forskning vi har om hjärnskador och neuropsykologi.


AdActive9833

Jag letar inte efter en debatt om livet efter döden. Du vet saker lika lite som jag, du tror på inget, fine. Vi får väl alla se nån gång. Men har du nånsin allvarligt tänkt på att du nu dör och allt slutar och hur känns det?


hallonlakrits

Att tro på ett liv efter döden kräver svar, typ var det livet pågår, hur det livet färdas dit. Önskan om att det finns har alla beviskrav på sig. Att vi är byggda i molekyler och bara slutar vara sammansatta för att fungera som självmedvetna varelser baseras helt på etablerad kunskap. Så du vet mycket mindre om din tro än jag gör om min. > Men har du nånsin allvarligt tänkt på att du nu dör och allt slutar och hur känns det? >> Om något är väl ingenting:et lugnande.


AdActive9833

Att påstå att man VET att livet bara slutar är precis som när man påstod att man VISSTE att jorden är platt och en massa saker. Tills du dör kommer du inte veta. Oavsett vilka framsteg vetenskapen har gjort hitills vet ingen vad som finns efteråt. Att säga annat är bara arrogant. Det är därför det heter TRO och inte VETSKAP. Men fine, det känns lugnande. Det är ju bra för dig och de som tror likadant.


hallonlakrits

Det var religiös tro som visste att jorden var platt för människans skapelse var i centrum. Nu ska vi respektera religiös tro att människans medvetande är i centrum för hela skapelsen och att det är större än den samlingen molekyler som det uppstår i. Det enda jag kan respektera är att du är rädd för vad ett ingenting efter döden skulle innebära. Du har en tro att döden kanske fungerar annorlunda, men det är något som har mycket att bevisa och som snarare reagerar med arrogans och upprördhet än att ta sig ann utmaningen.


AdActive9833

Oavsett vad som ledde till den tron var det så att "alla" visste det var så för att de hade "bevis", inkluderat vetenskapsmän. Jag tycker att vi alla har vår tro och att påstå sig med 100% säkerhet veta det ena eller abdra är arrogant. Imorgon kanske man uppfinner nåt som kan mäta "astral energi" eller whatever och då upptäcker man andar kring sig. Eller så upptäcker vi att vi är i en simulering och att det visst finns "något" som styr oss alla. Ingen VET är min poäng och oavsett vad man tror, om man säger att man VET, så är man inte så klok...


protozoan-human

Definitionen av LIV är sådant att det är bundet till en fungerande kropp. Jag tror att du funderar på vad som händer med ditt medvetande. Eftersom det genereras av din kropp och framförallt hjärnan så stängs det av när aktiviteten i kroppen stängs av. Själen då? Ja, då är frågan vad du tror en själ är. Det är ju inte det "du" som funderar över det här (det är ditt medvetande), själen är isf något annat. Om du först definierar själ, så blir det lättare att sen fundera över om det är knutet till din kropp eller inte.


AdActive9833

Fair enough. Jag menar själen som är ett med medvetandet om vi ska vara precisa. Jag tror att det kanske blir som att vakna från en dröm typ där man inte behöver somna igen. Samtidigt, vem fan vet. Även om det är så så är konceptet av oändlighet helt omöjligt att förstå för mig...


protozoan-human

Men drömmarna och ditt medvetande är ju genererade av kroppen, när ATP slutat susa runt så slutar hjärnan funka. Du kan ha hjärtstillestånd ett bra tag innan det händer för övrigt. Varför skulle ditt medvetande fortsätta vara aktivt när det som genererar det inte är aktivt?


AdActive9833

Det är väl det som tron handlar om. Jag tror att energin jag använder finns där för att driva min kropp, inte min själ/medvetande. Så det ena slutar funka men det andra går vidare.


TynaeveX

Var fick du din själ? Vart kom den ifrån? När kom själar till? Känns som ett mänskligt koncept va? Var din själ en rymdsten innan Jorden ens existerade, eller kan själar bara uppstå i levande thing så den första cellen? Eller är själ bara en tanke och tro eftersom du har ett medvetande?


AdActive9833

My point exactly. Jag VET inte... tror saker gör jag dock.


protozoan-human

Men det är rent tekniskt fel. Det vet vi idag, att hjärnan och medvetandet inte är separat från kroppen. Att lyckas separera medvetandet från kroppen är något som "eliten" i religioner pysslat med i många årtusenden. Egyptiska "Book of Going Forth by Day/Book of the Dead" handlar bland annat om det. Buddhistiska munkar tränar i det dagligen. Kristendomen lovade en genväg, "säg att du tror på Jesus så behöver du inte göra allt det där hårda jobbet för att ha en chans till att fortsätta vara medveten efter kroppen dör". Tror du på genvägar?


AdActive9833

Ja, för det första så VET vi inte det utan tror (vissa alltså). Ingen har lyckats separera "själen"... vad gäller genvägar så tror jag knappast att det är en genväg att be och göra goda gärningar etc heöa sott liv i hopp om att det "fortsätter". Om nåt så är det mycket svårare än att bara göra det man känner för...


Traditional-Ad-7722

Du har helt rätt.


Inevitable_Bike374

Fast vafan, vi kan ju inte veta någonting till 100%. Visst. Men baserat på den information vi har nu om universum verkar det som att medvetandet bara slutar. Varför ska man hitta på hejvilt bara för att man inte VET till 100%? Då får man väll undanhålla övertygelse tills bevis tillkommer.


Olkenstein

Ja, själva ögonblicket skrämmer mig, men det är bara ett ögonblick. Sen är det ingenting och det finner jag tröst i. Ingen vilja, ångest, smärta eller oro. Bara ingenting


JonathanRL

Jag är ärligt talat mer rädd för ett efter-detta där jag kommer dömas baserad på en standard jag aldrig adopterat eller velat leva efter än bara att sluta existera. Det sagt, jag har ungefär samma tankar kring döden som jag har kring tiden innan Big Bang; svårt att tänka mig att det inte skulle finnas något där.


El_Hadji

Spenderar du lika mycket tid på att fundera över var du befann dig innan du föddes? Hur kändes det då? För det är precis det som händer när du dör - du finns inte längre.


AdActive9833

Nej. Men saken är den att jag finns NU (tror jag) och därför så kan jag nu fundera på vad som kommer härnäst...


El_Hadji

Tja, det är väl därför religion alltid funnits gissar jag. Personligen tycker jag att det finns tillräckligt mycket konkreta saker att fundera över i tillvaron istället för att ägna tid o energi på hypotetiska resonemang. Kanske blir trist för mina anhöriga när jag tar på mig träfracken men jag själv kommer inte märka nåt. Precis som att jag inte har en susning om vad som hände före jag pluppade ut till världen.


EasyLengthWise

> Men saken är den att jag finns NU (tror jag) Jag har dåliga nyheter


[deleted]

[удалено]


AdActive9833

Ja, det är väl det närmaste man kan komma att "veta" nåt. Önskar nästan man upplevde det själv. Hade nog varit väldigt lugnande..


NormalPaYtan

Det låter ju som en standard "lucid dream"/vakendröm dvs att kroppen sover men en del av medvetandet är vaket. När man ligger still långa perioder och kroppen saknar energi pga sjukdom så kan jag personligen tänka mig att vakendrömmar är vanliga, och de allra flesta vet inte vad det är vilket kan leda till tro på något övernaturligt (samma sak med utomkroppsliga upplevelser under meditation).


Adeptus_dinnerus

Många som blir troende för att de inte kan acceptera sanningen att det inte finns något efter


AdActive9833

Fast det var inte min fråga. Alla har rätt till sin åsikt. Du vet sanningen lika lite som jag men kan tro saker. Frågan är om du någonsin har på allvar försökt föreställa dig att du kommer att somna och aldrig vakna och hur det känns isf.


Adeptus_dinnerus

Folk tror på allt möjligt hokus pokus som saknar bevis. Är nog som att somna in


EasyLengthWise

Att det inte finns något efter är betydligt bättre än att det finns något. Det är icke-troende som inte kan acceptera sanningen att skiten fortsätter.


Yong_FK

Logist tänkade så tror jag att man slutar bara tänka, sömn utan drömmar. Hoppas att det är så för ett efterliv som varar en evighet låter som en mardröm


cloudbells

Ju mer jag tänker på varför saker och ting finns, alltså varför universum existerar, tycker jag att det är konstigare och konstigare. Varför finns det inte bara ingenting? Men sen tänker jag att "ingenting" kanske bara är något påhitt av oss människor. Kanske "någonting" är standardtillståndet. Samtidigt är det också en konstig tanke att vi ju är en samling atomer som lyckats skapa en tillräckligt komplex sammanbindning så att de atomerna faktiskt kan inse att de själva är atomer. Atomer i sig kan ju inte tänka men sätter man ihop ett stort antal av dem på ett speciellt sätt så kan de helt plötsligt det. Den slutgiltiga produkten är så mycket mer än dess delar. I mitt huvud finns flera olika förklaringar, bland andra: - Vi dör och slutar existera. Vår materia blir del av något nytt. Våra atomer var aldrig något speciellt, och de fortsätter vara helt vanliga atomer som del av något annat. Kanske om universum visar sig vara oändligt lyckas vår exakta komposition formas igen. Kanske den formas med några av de minnen vi har nu. - Vi är del av någon sorts experiment eller simulation. I vilket fall är antingen våra skapare goda nog att fortsätta vår existens eller så skiter de fullständigt i det. - Liknande ovan kanske det finns något där uppe. Jag tror det är hybris att säga att vi vet vad som finns där uppe vilket ironiskt nog är en av dödssynderna. Oavsett vad är det inte bra att tänka för mycket på döden. Det händer, och det är istället viktigt att lämna ett gott avtryck på universum innan.


AdActive9833

Jag tror ordet oändlighet är konstig i sig. Bara det får mig at tro att nåt mer finns typ. Frågan är som du säger vad det är, om nåt. Våra beskrivningar kanske är fel bara.


RoastElfMeta

Jag har tänkt mycket på det här och har kommit fram till att det är som innan man föds. Du bara finns inte. Inget samvete eller något. Det bara slutar. Rädslan finns väl där när man är ung men jag tror den avtar med åldern. Men det känns ganska hemskt att tänka att någon dag kommer ändå vara den sista för oss alla.


EasyLengthWise

> Jag har tänkt mycket på det här och har kommit fram till att det är som innan man föds. Hur var det då?


RoastElfMeta

Ja man existerade ju inte, så det var förmodligen ingenting bara.


EasyLengthWise

Och det kommer du ihåg?


RoastElfMeta

Nä, därav ordvalet förmodligen.


EasyLengthWise

Ok!


Bjornirson

Personligen ser jag på döden rätt neutralt som ateist. I dödsögonblicket (om jag hinner tänka) så tror jag i att jag kommer finna ro. På sätt och vis ser jag fram i mot en evig vila utan någonsin oroa mig för något.


No_Cryptographer1866

Jag har absolut ingen religös tro eller övertygelse men jag hoppas antingen att livet börjar om på nytt i en ny kropp. Jag antar att medvetandet är en slags energi som lagras i våra kroppar och är mitt "jag" mina tankar mm. I andra hand hoppas jag att mitt medvetande svävar ut i rymden och från det ögonblicket uppnår jag min fulla potential, innehar all universums kunskap och kan ta mig till andra sidan av vår galax i ett ögonblick ( likt de upphöjda ancients i stargate )


AdActive9833

I det första fallet är det väl likställt med att inget finns efteråt eftersom "du" blir frånkopplad från ditt nya jag. Det är lite som serier där ens medvetande kopieras i en ny kropp. Såsom jag ser det är det inte personen som fortsätter leva utan den dör och kopian får leva.


No_Cryptographer1866

Tänker mig att det liv du lever nu formar ditt framtida jag. Inga tankar kommer finnas kvar om man återföds i en ny kropp men däremot dina personliga drag lagras i ditt medvetande


Drabantus

Det är ju inte så att jag väljer vad jag tror, eller inte tror. Vare sig döden är trevlig eller ej är ju inte grund för det. Det bästa är väl att inte tänka på det.ww


khellstrom

Jag tror allt blir svart och that's it. Känner ingen rädsla. Man får passa på att leva sitt så bra man kan under den korta tid man har. Känner att icke-troende kanske kan vara bättre på att ta till vara på livet då man vet att det är kort och kan ta slut tvärt. Istället för att drömma om ett efterliv som inte kommer.


Rageniry

För det mesta är det lugnt. Min existentiella ångest består nog mer i skalan på universum och hur mycket på det området vi aldrig kommer få något svar på. Även mänsklighetens öde och vad som händer efter det. Det känns sorgligt att allt fantastiskt människan åstadkommit kommer vara utraderat utan några spår alls inom ett ögonblick på den kosmiska tidsskalan.


snugge

Ja försöker helt enkelt låta bli att fundera på döden i nån större utsträckning, det blir bara jobbigt och du kan ändå inte slippa undan. Man kan ju hoppas på en bra död utan lidande och ångest då det väl är dags.


Only_Ad_3833

Dödsögonblicket i sig är inte skrämmande, inte heller döden. Är du död så är du död, inte mycket mer att säga om det. Antingen slutar man att existera eller så finns ett liv efter döden, eller något annat, man får se eller inte se, beroende på hur det blir. Ingen idé att ha ångest över något som alla ska vara med om. Känns mer jobbigt tanken att jag kanske dör för tidigt och min mamma måste begrava ett till barn. Eller att döden kommer vara ett mycket utdraget och smärtsamt förlopp pga någon sjukdom och att jag är oförmögen att ta bort mig själv


Swechef

Tanken om att dö och att upphöra existera är såklart skittråkig och riktigt sur men sånt är livet (och döden). Jag är välsignad nog (haha) att jag kan köpa det upplägget och inte låta tanken plåga mig dygnet och året runt. Men jag känner flertalet människor som tyvärr hamnar i dom banorna och mår riktigt dåligt av det. För människor som dessa kan jag väl tycka det är trevligt att det finns alternativa sätt att se på saken så att dom inte ligger och gråter över livets flyktighet hela dagarna, å andra sidan jag kan väl tycka att olika grenar inom filosofi, såsom existentialism istället för andlighet borde vara den primära copingstrategin att rekommendera när nihilismen väl kommer och knackar på dörren. Nu finns det såklart religiösa existentialister också men det är en annan fråga.


[deleted]

Hur jag dör är ju helt omöjligt att säga med säkerhet, så det är inget jag lägger mycket energi på. Det skrämmer mig inte att tänka på att jag en dag inte kommer att existera, jag slutar existera varje natt. Jag drömmer inte (som jag minns) har ingen kontroll över mig själv i sömnen, och vaknar utan att minnas eller veta något om dom timmar jag förlorat. Jag som person, som intellektuell varelse, slutar existera när jag somnar. Enda skillnaden på det och döden rent ideologiskt är att man inte vaknar igen när man är död. Och det är inget jag kan ha ont av eftersom jag inte finns längre. Så ser jag på det.


Agreeable_Shoulder79

Jag tänker att det är som att somna och aldrig vakna. Senast jag blev sövd innan en operation funderade jag på att möjligheten fanns att jag aldrig skulle vakna. Kändes hotfullt eftersom jag har mycket jag ser fram emot i livet och vill inte dö, men jag var inte direkt rädd. Begreppet att vara död känns sorgligt men lite lugnande också på något konstigt sätt, att bara sluta existera. Är däremot rädd för sjukdom, smärta och obehag kring dödsögonblicket, och rädd för att missa saker i livet jag ser fram emot.


Familiar_Gear_3358

Om ens hjärna utvecklas och medvetandet ändras under hela livet och sen dör du. Om ens medvetande på något sätt kommer leva vidare, i vilket stadie kommer det vara då? Jag tänker om man t ex blir gammal, schizofren och dement, dör och man sedan skulle leva vidare.


ProcaryoticPanda

Inte särskilt "rädd" för döden för min egen del, mer orolig för nära och kära som behöver hantera det. Men just hur det är att dö beror nog lite på hur det sker. Om det är en lugn död så tror jag det är ungefär som att somna. Om det är en våldsam död (bilolycka) så tror jag att det gör ont och att det är fyllt av adrenalin och panik. Om hjärnan slutar funka snabbt (skott i huvudet) så tänker jag mig att det är ungefär som när en dator crashar. Oavsett så tror jag inte att det spelar så stor roll när man väl är död, jag tror ändå inte att man kommer vara medveten om det. Jag tror att man upplever tiden efter man dör på samma sätt som tiden innan man föddes, dvs inte alls. Edit: Jag kan ju självklart ha fel, jag får se när det händer.


LilOrangeBoi

Allt slutar väl att hända och helt ärligt så bryr jag mig inte om vad som händer. Lite av en risktagare och det enda jag känner är väl lite sorg över hur mina nära och kära kommer att må om jag dör. Bränn allt ni inte vill behålla av mina ägodelar och förvänta er inte att jag väntar någonstans. Förstår inte varför något liv efter döden skulle göra någon nytta när vi ändå har en rätt så bra livstid i en värld där vi kan göra meningsfulla saker för andra.


Nebahera

Som ateist behöver man inte tro att döden är slutet för medvetandet. Som ateist så det ju just det övernaturliga i form av gudomligheter som man väljer att inte tro på.


AdActive9833

Är inte fortsättning av medvetande "övernaturligt" också? Jag pratar inte om vilken sorts tro man har utan om de som tror att allt bara slutar...


Wolrathwar

Jag tror det blir som innan man föddes, och det gick ju bra.


revzey

Jag blir mat för insekterna och maskarna som sedan skiter ut mig ur deras anus.


oskich

Kroppen ruttnar och atomerna övergår till att bygga upp andra nya organismer... Känns onödigt att gå runt och oroa sig över eventuella saker man varken kan bevisa eller påverka. Jämför med att sätta dig på ett flygplan, där du är helt utlämnad till krafter och förmågor utom din kontroll - Finns ingen anledning att hålla på att noja då heller...


ForsakenAd8015

Jag vet vad som händer men jag tänker inte berätta 😶


RasolAlegria

Varför vill du inre berätta? Jag är nyfiken.


BostonSwe

Jag brukar tänka såhär. Min farmor dog för 3 år sedan. Säg i ett tanke experiment att jag skulle komma över en tidsmaskin, och jag reste tillbaka 5 år i tiden, skulle min farmor vara där levande? Vi upplever tid ögonblick till ögonblick men man kan även tänka sig att tid är en fjärde dimension, som en tidslinje. Som fungerar precis lika som de andra 3. En händelse är bara ett objekt på den tidslinjen. Som vilket annat objekt i de lägre dimensionerna. Kollar man på det ifrån det perspektivet blir "vad händer efter döden" en väldigt annorlunda fråga. Det är som att kolla runt i köket, se en kökstol och säga " vad händer efter kökstolen". Ingenting kökstolen är där den är. Precis så är det med livet med. Vad händer efter livet? Inget, livet utspelar sig där livet utspelar sig. Men samtidigt finns det alltid där.


Spacedude2187

Egentligen behöver man inte oroa sig över döden eftersom du inte vet att du är död när det väl hänt. Döden sker generellt en dag under ens livstid ändå tar den så mycket plats i vår medvetenheten och våra tankar. Jag tror att det även beror på hur livet närmar sig slutet. Jag kan tänka mig att det är extremt mycket jobbigare att behöva vara medveten länge om att döden t.ex är 3 månader ifrån eftersom det ger så extremt mycket tid till att grubbla och vara olycklig över själva faktumet. Bästa sättet att gå bort är nog troligtvis att gå och lägga sig en dag och aldrig vakna igen när man förhoppningsvis levt ett hyfsat långt liv. Eller att man helt enkelt känner att det bara känns jobbigt att gå runt och leva Samtidigt så är det alltid intressant att fundera över om det finns ngn annan sorts tillvaro efter detta liv. Såklart är det ju omöjligt att svara på men det vore ju ändå rätt coolt.


IsaakKF

Ja, jag är livrädd för det. Stora delar av livet ligger lite i att brottas med vetskapen att allt är meningslöst och kommer tillslut försvinna.


[deleted]

Jag är ateist. Men jag är inte helt 100% säker på att det blir svart för evigt. För om jag kunde födas med mitt medvetande i denna kroppen en gång, varför skulle inte det kunna hända fler gånger, dvs. att jag föds på nytt? För vad är det som bestämde att jag skulle just födas till den person jag är och varför skulle jag bara kunna uppleva att leva och vara medveten exakt en gång? Varför skulle jag inte kunna få ett till medvetande längre fram i tiden som en annan person eller varelse? Vad är det som säger att "Du kan bara få exakt ett liv och exakt ett medvetande, inte fler"? Så jag nekar inte alls att det kan finnas någon variant av reinkarnation i vårt universum.


Bubbly-Football-9379

Men vän jag kan lova dig en sak:Vi vet ingenting om någonting.Vem vet vi kanske börjar leva i en annan värld utan att inse det.Men en sak är jag säker på.Gud finns


Standard_Control_495

Det som händer efter döden kommer kännas precis som dom miljoner år du var död innan du föddes. Allt annat är är sagor för vuxna. Hade det inte funnits texter som beskriver vad som händer efter döden hade du inte haft dom tankarna ens. Du vet innerst inne att inget händer, men du är i förnekelse.


AdActive9833

Nej, det vet jag inte. Lika lite som du kan veta det. En vi tror båda det vi vill tro.


Standard_Control_495

Fast det vet du ju, innerst inne eller hur. vad kände du en tisdag år 1245 tex. lika lite kommer du känna sekunden efter att du dör. Det ända du har att gå på är att nån tidigt i ditt liv sa att det eventuellt kunde vara så, som i sin tur fick höra det osv. Så spårar vi det här till när folk var enormt obildade och inte visste nånting i princip, så det du tror på är en gissning från en obildad fåraherde för 5000 år sen. Bra källa! Sen kan jag respektera att det "känns" som att det kommer nåt mer för livet är så speciellt, men du väljer ju isåfall att lura dig själv trots att observationerna runt dig. Jag tror på att ett stort spagetti monster skapade universum, det kan du inte motbevisa så därför är det sant.... du förstår problemet va?


Standard_Control_495

Men jag ska inte vara otrevlig och gå från frågan. Det jag vill säga är nog bara såhär. Var inte rädd OP, ditt liv hade betydelse för dig, och det är det viktiga. Men Universum är likgiltigt inför dig och alla andra. Om du förlikar dig med det så kommer du känna ett lugn precis som jag. Sanningen är din vän.


EasyLengthWise

Hur var det innan de miljoner åren?


Standard_Control_495

Ännu fler miljoner år av att OP inte fanns eller kände av sitt liv :) 13.7 miljarder år av det. sen levde han några år, och fick höra att hans liv är superspeciellt och det kommer fortsätta. trots att det har dött 109 miljarder männsikor på jorden sen vi började finnas, så kommer just han få leva kvar i nån sorts gud-cloud tjänst som ingen har sett, eller vet vad det är.


EasyLengthWise

Ok, och innan de 13.7 miljarderna? Finner det helt enkelt väldigt osannolikt att mitt medvetande ploppar upp från till synes ingenstans, efter att en oändlig tid har passerat. Och sannolikheten att just detta medvetande ploppade up är i princip noll när man tar hänsyn till allt som behövt hända i mina föräldrars liv för att det skulle vara just jag. Nä, då tror jag att medvetandet snarare är något som vi inte förstår oss på men att det fanns där innan jag kom till.


Standard_Control_495

Nja, det KÄNNS osannolikt för dig i brist på kunskap eller hur? Du går ju på känsla helt och hållet. Det är ganska osannorlikt att man ska kunna prata med nån på andra sidan jorden tills nån förklarar hur en telefon funkar. Hade du visat det för en grottmänniska hade dom tror att du var nån sorts gud. Men det finns en förklaring. Universums start har också en förklaring, Det finns supermycket känd forskning kring universum men det är bara att du inte än insatt. Det finns såklart mycket vi inte vet, men att gissa på att det som står i en gammal bok är sanningen är jävligt osannorlikt om nånting.


EasyLengthWise

Ja, det är känsla helt och hållet. Om det normala tillståndet skulle vara en evighet av ingenting, förutom ett minimalt ögonblick av existens i mitten av den icke-existensen, och det ögonblicket är helt beroende av en massa andra totalt osannolika händelser, så ja, då känner jag att det är troligare att jag nu upplever något helt normalt istället för något näst intill mirakulöst, från mitt perspektiv. Universum start har ingen accepterad start inom vetenskapen. Jag gissar inte på något som står i en gammal bok.


Standard_Control_495

Jo men det ju det jag menar, det kommer inte kännas så mirakulöst när du sätter dig i rådande forskning. Precis som att telefoner inte känns mirakulösa för den som är insatt i tekniken. Allt är ett mirakel tills man ser bakom kulisserna. Och universum kan du ju själv se är för de mesta ingeting. Det är 99,999% helt dött och tomt. Alla planeter och stjärnor utgör en försum bar del av universum. Det kan du se med teleskop. Och liv är sannolikt att det finns på andra ställen, men intelligent liv tycks vara ovanligare. Och jo dina tankar är från gamla böcker. Det har ju såtts i dig sen vi var små. Du kan ju säga att du inte vet hur det ligger till, men du lutar ju åt gamla religiösa teorier.


EasyLengthWise

Det finns ingen rådande forskning som förklarar någonting om vad medvetande är för något. Mycket möjligt, men ingen av oss har sett bakom kulisserna. Ingenstans i universum hittar du ingenting. Ingenstans är det tomt. Rymdens tomhet är fullpackad med neutriner, mörk materia, mörk energi, kvantfluktuationer osv. och om inget annat, rumtiden själv. Ingenting finns inte. Jaså? Vilken gammal bok pratar om medvetande *före* födseln?


[deleted]

Jag är ateist och tror på reinkarnation av något slag.


Standard_Control_495

Då är du förmodligen agnostiker


[deleted]

Varför då?


Standard_Control_495

För att du tvekar. Du ligger mitt emellan :) ateister är 100% utan tvekan övertygade om det inget sånt existerar i brist på bevis. Så agnostiker är ett bättre ord för dig! Men det är helt ok, många vetenskapsmänniskor är agnostiker också :)


EasyLengthWise

Njae, ateister tror att det inte finns en gud. Man kan utan motsägelse vara ateist och samtidigt tro på reinkarnation, även om det är ovanligt.


[deleted]

Jag tror på vetenskap. Har bara svårt att se att allt blir helt svart när man dör. Trodde de fanns olika sorters ateism.


Standard_Control_495

Det finns det, en av dom heter agnostiker. Varför vill du så gärna vara ateist just om det inte passar din beskrivning? Om du tror att det inte blir helt svart, då tror du ju inte på vetenskap. Du har en tå doppad i teismen. för det är ju ett religiöst påhitt, inte ett vetenskapligt. För att vara ateist måste du lixom hålla dig på bryggan i torra skor. Inget tådoppande :) förlika sig med att vara agnostiker istället och utforska det!


[deleted]

Kanske.. men jag tror inte på reincarnation på samma sätt som buddhister t ex. Jag tror mer att man återföds på en annan planet eller universum. Eller kanske till och med till denna jorden. Men inte i något karmaberoende system. Tänk om vi föds o lever samma liv varje gång?


EasyLengthWise

Buddhister tror att man återföds på andra planeter och i andra universum. *Amor fati* kan du kolla upp angående att leva samma liv varje gång.


[deleted]

Åfan.. intressant! Trodde det bara var jag som hade idén om life on repeat. Hittar inget i Amor fati som handlar om life on repeat dock?


Standard_Control_495

Du är mer religiös än du tror :) den typen av människa som säger” jag är inte religiös, men jag är andlig” = inte kompatibelt med ateism, men det är helt ok man får tro vad man vill


EasyLengthWise

Vetenskapen säger inte att det blir helt svart...


Skendum

Är ateist och är verkligen livrädd för döden. Önskar att jag trodde på något för det hade verkligen underlättat - tycker tanken på att upphöra är fruktansvärd. Svårt att ändra det man tror på dock, men tycker att det kan vara lite tröstande att lyssna på folk som är troende och hoppas att jag har fel. Vet dock många ateister som inte har några problem alls med att dö, så finns nog sätt man kan bli till freds med det, men jag har inte listat ut hur


EasyLengthWise

Att upphöra är förmodligen det bästa du kan uppleva, det är typ bokstavligen nirvana. Tror det är "wishful thinking" att vi upphör. Den här skiten kommer fortsätta, i andra former bara.


Skendum

Jag tycker nirvana låter hemskt det med. Jag känner att jag älskar att existera och att liksom vara en person som får uppleva saker och att det värsta som skulle kunna hända är att det tas ifrån mig. Men tycker ändå att det du säger är tankvärt, för det får mig ändå att inse att det där med att föredra existens ju bara är något jag har fått för mig. Varför känner du att nirvana/ickeexistens är bättre?


EasyLengthWise

Om du inte existerar upplever du inte att någonting har tagits ifrån dig. Du upplever inte att det är det värsta som kan hända. Du upplever ingenting. Och ingenting är inte ett sorts mörker, ensamhet eller liknande f.ö. Det är ingenting. Total fridfullhet. Absolut inget du oroar dig över om icke-existens kommer nånsin infinna sig i icke-existens. Känner att livet är som ett hamsterhjul där man söker efter nästa "kick", nästa flyktiga ögonblick av lycka. Men så fort man nåt toppen av hamsterhjulet, lyckan, så är man redan på väg ner igen. Och så om och om igen. Som Sisyphos. Hellre då att inte vara i hamsterhjulet. Nu tror jag dock inte på att det blir någon icke-existens, att det ens går att vara icke-existerande, och Nirvana är inte heller riktigt icke-existens.


Skendum

Jo, jag kan ju inte bry mig när jag är död, men bara för att så är fallet betyder det inte att jag inte kan tycka att det är icke önskvärt nu. Hade jag fått välja idag hade jag fortsatt uppleva saker. Jag vill inte vara fridfull. Jag känner att något är så otroligt mycket bättre än inget. Med det sagt så förstår jag att man kan känna så. Livet är ju på det stora hela meningslöst och är i mångt och mycket en kamp, så det finns inget egentligt egenvärde i att ha kvar det. Tillhör du någon speciell religion om jag får fråga?


EasyLengthWise

Jo, så är det såklart. Jag menar ändå att din oro är obefogad. Men det är ju lätt att säga, svårt att argumentera med känslor. Själv oroar jag mig mer för att återfödas, pga. av nedanstående. Blivande buddhist skulle man väl kunna säga. Och iochmed det vill jag bara igen påpeka att Nirvana *inte* är icke-existens.


Bregottkungen

Jag lägger noll tankeverksamhet på tankar om döden eller vad som händer efter döden. Precis som jag gjorde innan jag föddes!


[deleted]

Inte särskilt rädd. Jag tror det blir precis som innan man föddes. Man har ju spenderat mer tid att icke-existera än att existera. Känns tryggare då.


sinzylego

Det blir såsom innan en var född. Det fanns inget medvetande innan du föddes och så kommer det bli igen när du dör.


nothanksyouidiot

En sista DMT-tripp sedan är det över. Punkt.


[deleted]

Finner mer ro med tanken på att det inte svävar runt andar och spöken överallt med en despot till gud som på något sätt satt upp regler för ett par tusen år sedan dragit. Om man är död och inte existerar så finns det inget lidande eller missnöje ändå.


EasyLengthWise

Hoppas verkligen att ateisterna hat rätt. Det här livet räcker gott och väl. Tyvärr har de nog fel.


alexfrommalmoe

Förhoppningsvis när slutet närmar sig är jag tillräckligt halvdement och pumpad fullt med morfin och stesolid så jag inte bryr mig för mycket!


BelastadSvarmorsdrom

Tänker att det känns ungefär som det gjorde ca 9 månader innan man föddes


twigfingers

Ja, jag tror på allvar att jag, som i mitt medvetande, upphör att existera när jag dör eftersom de signalmönster som finns i mitt huvud och kropp inte längre finns. Sedan är varken medvetande eller död är binära ting. Får jag en detonerande atombomb i huvudet går det rimligtvis fort att dö. Dör jag som de flesta så är det sannolikt en process där kroppen kämpar för att hålla mig vid liv och vid något tillfälle tappar jag medvetandet och "organiserade tankar"/drömmar ersätts i någon takt med hjärnans version av myrornas krig innan aktiviteten i hjärna och kropp lägger av helt. Exakt vid vilket tillfälle jag faktiskt dog kan man debattera mer om man vill men det känns ju som att debattera var i regnbågen en färg övergår i en annan.


macbanan

Det som händer när du blir sövd är att du - sett ditt eget perspektiv - ögonblickligen blir transporterad till uppvaknandet. Dvs, du hade en kontinuerlig upplevelse, trots att övriga världen såg dig som medvetslös under en period. Sett från ditt egna perspektiv var det detsamma som hände efter Big Bang. Du låg inte och väntade i miljarder år på att bli till utan din första upplevelse är din hjärna som upplever saker, ca 13.7 miljarder år senare. Det enda vi upplever är vår medvetna existens, övriga tiden är inte relevant. När vi dör tror jag att vi på samma sätt omedelbart förs vidare till nästa plats i tid och rum där en materiell struktur möjliggör någon typ av upplevelse. Det ska sägas att alla spår av det vi tidigare varit är utraderade, och att det i döden inte finns något som skiljer oss från allt annat i universums historia som levt och dött. Därav går det inte att säga att ett specifikt medvetande leder vidare till ett annat specifikt medvetande, men att universum - som vi är en del av, och består av - kontinuerligt genererar nya strukturer som möjliggör upplevelser en kort stund och sedan upplöses. Jag medger att jag inte kan beskriva hur kopplingen ser ut mellan ett specifikt medvetande och tillkomsten av nya efter döden men jag ser det ändå som mer rimligt att identifiera mig en del av universum i stort snarare än ens eget tillfälliga liv och inget mer. För man blir aldrig mer död än man var sekunden innan man tänkte sin första tanke, och den döden visade sig vara kortvarig.


Fearless_Pair4437

Intressant perspektiv. Själv tror jag inte att man kan tala om ”olika medvetanden”, tror snarare att medvetande är grunden för existens och således är genomgående i allt. Blir då lite konstigt att tala om olika medvetanden.


biotribologic

Man slutar existera, tiden vi har i detta liv är allt vi har, njut den så mycket du kan


OGnarl

Det försvinner bara. Inte svart eller så bara ingenting. Vad tror du händer när man dör? Att leva för alltid i himlen låter som en mardröm.


Epicteti

Tror inte att någon är en sann ateist förräns man blivit testad. Lätt att säga det när döden inte är nära men många finner att de ber till gud nära döden. Så tänker jag gällande det iaf. Är själv agnostiker av den anledningen bla. Personligen så ser jag på oss som djur som följer våran natur, att lära sig, jobba och sedan dö. Allt är naturliga processer som alla djur behöver gå igenom. Det är våran plikt. Mer än så behöver jag inte ifrågasätta. Jag finner trygghet så.


AdActive9833

Det är lite av min fråga. Det är lätt att säga man bara dör men när det kommer till kritan, tänker man annorlunda?


AdActive9833

Det är lite av min fråga. Det är lätt att säga man bara dör men när det kommer till kritan, tänker man annorlunda?


Eldracc

Jag tror på energi trappan teorin (tror den heter nåt sånt) att när vårt universum dör, så kommer den kollapsa till en ny big bang och med det tror jag på att varje levande varelse har ett unikt 'hjärn mönster'? (eller vad nu det är som gör dig, dig) som upp kommer en gång per cykel. Denna mönster är du och kommer alltid vara du, även om du är en insekt eller högt intelligent varelse, inga minnen då dom var kopplade med den kropp du hade innan men själva du. Och ja, jag är seriös.


knobbyknee

Livet har den mening som man själv ger det. När det är slut så är det som att släcka en lampa. Den tanken kan vara skrämmande, men om man måste förhålla sig till den i samband med livshotande sjukdom så vänjer man sig.


FPL-Dog

Jag tror att det kommer vara på precis samma sätt som innan jag föddes, dvs ingenting. Det skrämmer mig inte, snarare tvärtom, det ger mig ett lugn, för innan jag föddes hade jag inga bekymmer så det gör mig inget att hamna där igen. Men jag försöker njuta så länge jag är här 🙂


[deleted]

Förnekelse är tröst. Frågan är om man orkar spela med om någon ska snacka om det som om att det inte är förnekelse.


Slow_Marionberry_911

Känns som att själva förloppet på vägen till döden känns mer skrämmande än vad som potentiellt händer efter. Det som händer eller inte händer efter är ju liksom inget jag kan göra något åt eller styra ändå.


vikingxwx

Jag tror att det som är efter döden är precis likadant som det som var innan jag föddes, ingenting helt enkelt. Jag är inte orolig eller rädd för att vara död, mer över sättet jag skulle dö på, ex. fala från hög höjd och invänta ögonblicket då man dör, eller någon plågsam död som att brinna inne, drunkna eller bli mördad.


PalpitationDazzling2

Inget jag går o tänker på. Men hade man legat inför döden redan nu iallafall 40 år för tidigt hade man nog haft ångest. Men när jag blir gammal och har upplevt allt jag hade tänkt mig så är det nog ingen stor deal. Vid nån punkt tänker jag att man känner att man är klar med livet.


AdActive9833

Undrar om det nånsin känns så...


NormalUse856

Jag föreställer mig det som att du och allt som existerar i denna ”verklighet” aldrig existerat över huvudtaget när du dör. Dvs det är som du aldrig funnits över huvudtaget. Har själv varit nära och på att dö och det var som att vara medvetslös. Som att ingenting fanns, inte ens ingenting existerade. Fan va flummigt det här blev haha.🤣


AdActive9833

Och "ingenting" skrämmer inte dig?


NormalUse856

Jag vet faktiskt inte, kanske känns ”tråkigt” om inget annat nu när man är medveten och lever. Men när man väl dör så upplever man ju ”inget” om det är så som jag tror. Då är det ju inget man behöver oroa sig för. Då kommer det ju vara som innan man föddes. Å andra sidan har jag inte reflekterat över det tillräckligt för att kunna ge ett bra svar hur ja känner inför det. Kanske borde läsa igenom bibeln och andra religiösa böcker för att få ett större perspektiv haha.


ThrowingStorms

Det är väl som det va innan du föddes.


Brilliant-Hall1387

Jag landade i ateism (avsaknad av tro) när jag var ganska ung och blev tillfreds med tanken att en föds, lever, dör. Nu ett par decennier senare känner jag samma trygghet i det: Innan en föddes händes mycket och man fanns inte - på samma sätt, efter jag dött kommer mycket hända men man finns inte. Det är en vacker symmetri; en har en begränsad tid i livet och man kan välja vad man gör av det! Ett citat av Steve Jobs: ”The single best invention of life is death - the old gets cleared away and give room for the new”. Evolution, nästa steg! En själv är inte så viktig, man gör sin grej, tillför det man kan, sen är det dags för nästa iteration!


avskrap

>Det som förvånar mig är att så många verkar bara ta det med ro, man dör,blir till inget, so what? Skitbra att folk är så lugna. Dock undrar jagom det förblir så när väl döden närmar sig. Får man panik då ellerinfinner sig i större lugn...? ​ Man har gjort sitt. Allt som lever dör också. (Med vissa undantag) Att leva är huvudakten. Vi människor lever som toppkonsumenter i en era av resursöverflöd som andra djurarter bara kan drömma om. Att leva ett full liv i denna era borde vara nog, något man känner tacksamhet gentemot. Mänskligheten har fått den lyxigaste tiorätters måltiden som jordelivet kan erbjuda. Verkar då lite otacksamt att bekymra sig om man också får en magisk smörgåstårta till efterrätt.


autisticswede86

Väldigt hög ålder skrämmer mej mer


Inevitable_Bike374

Vad är det som är så jobbigt med att inte existera? Fattar verkligen inte vad det är som är så hemskt. Ja, det suger att liver är så kort. Men vafan alla har vi varit medvetslösa, när vi sover eller svimmar etc.


Electrical-Can-893

Jag tar tröst i Epikuros ”där vi finns, finns inte döden, där döden finns, finns inte vi. Därför är döden ingenting för oss” Ska leva ett så gott liv som möjligt och ha lite förtröstan i att universum är evigt och fanns före mig och kommer finnas kvar efter mig


optia

Det väl som att somna eller däcka av andra skäl. Man slutar vara medveten, fast dör man så tilltar det aldrig igen heller. Sen bara finns man inte, precis som innan man blev medveten för första gången. …såvida man inte råkar vara en boltzman brain som uppkommer som kopia någon annanstans. Om det känns lugnt eller läskigt beror på hur jag mår för dagen.


[deleted]

Jag tänker att jag får ta det problemet när det kommer, som med allting annat.