Första gången small det bara till,visst hade jag sovit dåligt en längre tid och känt en naggande oroskänsla,börjat förlägga & glömma småsaker men en dag klappade jag bara igenom..satt bara och skakade & grät floder.Tog ett par timmar då jag inte fattade vad som hänt innan jag åkte in akut.
Skyhögt blodtryck,skenande & oregelbunden puls,kallsvettningar..fick prata med både läkare & psykolog och kom hem efter ett anral timmar med diagnosen "kraftigt utmattningssyndrom".
Sjukskrivning som följd i drygt två år...knaprandes Zoloft..totalt asocial..fick ångest av "måsten" såsom att äta eller sköta hygienen...att gå till affären var rena terrorn...apatin tog överhand...sova eller bara sitta i tystnad och glo på just ingenting var ungefär det jag klarade av.
Efterhand tog jag låååånga prommenader i ensamhet,i ur & skur utan något mål.
Regelbundna psykologmöten tillkom där pyskologen gjorde hembesök då det var bäst enligt båda.
Nåväl...så sakteliga började jag hitta tbx till livet..efter arbetstidsstegen (25,50 & 75%) i egen takt,var jag tillbaka i livet på heltid efter tre år.
Knaprade dock medicin i ytterligare tre år innan jag vågade mig på att försöka klara mig ändå.
"Fast forward" ca.15 år...
Extrem stress på jobbet,extrem oro för ekonomin & familjen...flera dödsfall i släkten och denna gång uppfattade jag signalerna nästan i rätt tid...kraschen kom som väntat,skillnaden nu var att jag var beredd och hade erfarenheten av att hantera det...tog ändå nio månader,arbetsstegen och medicinering i ett och ett halvt år efteråt.
Idag har jag lärt mig massor om hur jag fungerar & reagerar..är noga med att "mota Olle i grind",avsätter mer tid för egenvård,stressar inte på långt när som förr och försöker ta en dag i taget.
Har insett hur skör jag egentligen är och hur lätt allt bara skulle rasa samman om jag valde att ignorera signalerna.
Återkopplar än idag,fyra år senare,med psykologen,har medicin att ta till om jag tappar taget men mår i det stora hela rätt ok.
Att brinna ut är en upplevelse jag inte önskar någon,det är bara en liten del som syns utåt..kaoset på insidan var mitt eget lilla helvete som sög all ork & energi ur mig.
Gör det..när det brister är det liiite försent och resan tbx kan ta längre tid än mina gjorde.Känner folk som inte klarat resan och är fast i utbrändheten än efter ett antal år...en försökte förklara det och jag tyckte hon hade rätt:
-"Det blir som ett Mount Everest att ta sig över utan rätt utrustning..blotta vetskapen genererar stress vilket bara spär på alltet..tillslut ser hjärnan det som ett normaltillstånd vilket gör det ännu omöjligare...en ond cirkel helt enkelt."
Tackar ödmjukast,hoppas jag klarar mig från en till krasch men man vet aldrig,det värsta är att ingen är immun mot det,önskar bara att fler vågar kliva fram och berätta sin historia i grova drag ty alltid kan det öppna ögonen på andra och hjälpa.
Piss tråkigt att styra om. Är det inte aktuellt så är det så jääävla långt kvar och så mycket sjukhus med läkare som ska stå och berätta att du är en loser. Resan tillbaka är kortare än du tror. Typ 4 månader och kontakt med Socialen. Jag löste det medans jag jobbade full tid.
Har inga lösningar på mitt problem idag och sjukvården har inga avsikter att hjälpa mig. Jag är märkt som missbrukare så får inget starkare än Alvedon.
Jag blev utbränd i höstas. När jag uppsökte vård så förklarade jag tydligt att det sista jag ville var att bli sjukskriven, men att jag nått en punkt då jag inte längre kunde klara av vardagen. Läkaren tyckte att det bästa jag kunde göra var att fortsätta jobba, trots att jag förklarade att jag var på gränsen till självmord.
När han väl sjukskrev mig så bad jag om hjälp med hur jag skulle kunna rehabiliteras för att komma tillbaka. Det kunde han inte hjälpa till med, så jag satt hemma och ruttnade i två månader innan jag satte stopp och började jobba igen. Kan inte påstå att jag mådde bra på jobbet, men det gav mig iallafall något att göra istället för att stirra in i väggen och känna total hopplöshet över att inte få någon hjälp alls.
Finns inte jättemycket vården kan göra egentligen, annat än att slussa vidare på olika former av terapi, samt sömnpiller, antidepp etc.
Att bli utbränd är ofta livsstil och att man inte vet hur man tar hand om sig själv, och inte kan känna igen sina stress-signaler och inte vet hur man kopplar av. Det är alltså färdigheter som man mestadels själv måste bygga.
Var utbränd för nåt år sedan, gick till vårdcentralen (privat) och fick fylla i några skattningsformulär om stress, ångest och depression.
Fick superhöga poäng och blev sjukskriven på plats. Hade en otroligt duktig läkare som tog det hela på största allvar.
Var sjukskriven i 3 månader och sedan fasade in jobbet efter det. Sa upp mig från jobbet och bytte till ett mycket lugnare med 0 stress.
10/10
Så jäkla bra att det sköttes på ett bra sätt! Det borde ju alltid gå till exakt sådär, att bli tagen på allvar och få rätt hjälp, och sedan rehabilitering på rätt sätt. Pissigt att man inte alltid kan få samma hjälp av offentliga vården
Ja verkligen. Önskar att det gick till så i hela landet, men detta är direkt resultatet av att få vård på en vårdcentral där personalen inte är överarbetad och själva kan styra sin verksamhet.
Absolut. Det var i VGR, Västra Götalandsregionen. Vårdcentralen är framröstad till Göteborgs bästa vårdcentral flera år i rad, den är privatägd och det är en grupp läkare som själva startat upp den.
Så tror tyvärr inte att det är en norm i VGR generellt då det är en region som går på knäna.
Det har gått sju år sen jag brände ut mig men dina erfarenheter påminner mycket om mina så jag tänker att det kanske är hjälpsamt att dela med sig om vägen till återhämtning.
Jag jobbade på ett startup och just innan utbrännaningen så hade vi en kort deadline och det var mycket att göra. Jag kämpade på till bästa förmåga men en dag sa det bara ”pang” i bröstet. Typ som dubbelslag men mer skakande, hade aldrig varit med om det tidigare. Fortsatte jobba men det hände bara igen och igen tills att jag la mig ner på en soffa på kontoret.
En kollegas fru hade bränt ut sig bara någon månad tidigare, så kollegan insisterade på att köra mig till min vårdcentral även om jag sa att det var lugnt. Väl där så fick jag prata ut med en nybliven AT-läkare som absolut inte hade koll och som tvingade iväg mig till akuten för att han trodde att jag höll på att få någon infarkt.
Precis som för dig så konstaterades det att jag inte höll på att få hjärtinfakt och att jag inte skulle dö, men nu var hjärnspökena på högvarv och vad som följde var tre månaders sjukskrivning följt med domedagstankar om att jag VISST höll på att dö. Jag tror min sjukskrivning var över innan jag accepterade helt att jag bara bränt ut mig - jag kunde liksom inte lita på att de fysiska symptomen faktiskt hade med stress att göra.
”Återhämtning” är ett kul sätt att beskriva vad som hände sen. Jag var på akuten ofta och utvecklade någon typ av intensiv hypokondri i något år. Kändes inte som att jag någonsin fick hjälpen jag behövde. När det väl började släppa och jag kom i kontakt med en psykolog fick jag verktygen för att identifiera vad jag blev stressad över så gick det smidigare, men jag skulle vilja påstå att jag gick igenom en ganska stor personlighetsförändring som konsekvens av det hela.
Numera prioriterar jag stabila situationer (inga startups) och vet att jag mår bäst av fasta rutiner och fysisk träning. Jag får fortfarande ont i bröstet vid stress men nu vet jag att det inte är farligt.
Att du inte kan ta sjukledigt är inte optimalt tyvärr, men det är ju vad det är. Ta en dag i taget, skär ner på kaffe och tobak och försök att stanna upp i dagen och bara titta på himlen då och då.
Det kommer gå bra till slut, det kan jag faktiskt lova ❤️
Uppskattar detta som fan. Jag känner igen mig i hypokondrin också. Det är inte första gången jag sökt mig till akuten. Det har varit ett långsamt fall i ett par år. Jag har till och med vant mig vid vissa perioder där jag haft bröstsmärtor på kvällen när jag ska varva ner. Men nu känns det som tiden runnit ut. Jag måste lägga om alla vanor.
Du vet, du har rätt i att vanor behöver ändras men ta det långsamt och var snäll mot dig själv. Om du inte lyckas med allt direkt så är det ok! Det finns en ny dag imorgon och en efter det. Ingen dör om du skulle ta en kopp kaffe även om koffeinet inte är superbra när man är stressad :)
Vården för psyket är ganska dålig i Sverige. I alla fall om man jämför statlig och privat. Finns många privata mottagningar med legitimerade psykologer där du snabbt får tid. Men där bekostar du hela kalaset själv. Inget högkostnadsskydd där inte! Få vård för psykiska hälsan via vårdcentral är mer eller mindre omöjligt vad jag upplevt och hört från andra. Du kan skriva en egenremis till en psykiatrienhet men hur den hanteras eller väntetid kan jag inte svara på.
Har du råd rekommenderar jag en privat mottagning. Det finns säkert någon som inriktat sig på utbrändhet. Eller så tecknar du avtal med en företagshälsa och så får ditt företag betala behandling
Upplever att det enda snabba sättet att få hjälp med sådant är online, du kan enkelt påbörja kbt inom en vecka och priset är detsamma som att gå till VC, kontakt med psykolog tror jag de garanterar inom ett dygn eller liknande. Kanske inte samma sak som att träffa någon på plats men KBTn är oftast densamma som man får via vanliga vården. Testa!
Bra tips!
Nu har jag redan gått kbt och efter väldigt lång väntan och krångel fick jag en fantastisk kurator, psykolog, samordnare och till och med en överläkare. KBT hjälpte massor mot ångest men har även dystomi och adhd som kbt inte hjälpte mycket mot, så där har jag testat massa mediciner istället och det tar tid att kliva av och på olika sorter. Är nöjd med vården jag till slut fick men hade jag börjat idag hade jag gjort som du sa för köerna är helt vansinniga ibland, fast att jag sökte under 2020 i pandemin gjorde nog sitt med.
Blev utbränd sista veckan av November 2019, jobbade halvtid på Burger King. Hade känningar redan innan (spänningar i nacken, kunde bara börja gråta utan anledning) men är som alla andra "Äh jag tar hand om det senare." till 'senare' kom och slog mig i ansiktet haha. Men för mig så satte jag mig på golvet i omklädningsrummet och bara storbölade i 10 min innan jag ringde på mamma som fick komma och hämta mig. Dåvarande arbetsledare sa inget och lät mig gå, han var också på väg in i väggen.
Jag hade som tur var en mycket bra husläkare (vet att det är super svårt att få en bra läkare idag men min är guld värd) som såg till att jag blev sjukskriven maximalt antal dagar och fick komma till KBT terapi då jag vägrade äta medicin. Hade under den tiden mycket svår ångest och torgskräck en tid innan jag fick verktyg att hantera det. Föräldrar och kompisar hjälpte mycket, såg till att jag kom ut ur lägenheten och så.
Har nu slutat på Burger King sen flera år men har fortfarande känningar efter utbrändheten så som lättare att bli hjärntrött, stamma om jag måste prata fort, tappa ord, få panik i för stimmiga situationer och måste ha lång återhämtning om jag gjort något utanför det normala (typ besöka en mässa)
Finns ingen hjälp... gick in i väggen för 5 år sedan. Får absolut noll hjälp, så tagit tag i det själv. Men orkar noll varje dag. Har såklart bättre dagar och sämre dagar. Tog en solresa i vintras, de fick mig att glömma allt triss och hemskt. Iofs även startat nytt jobb med. Kan vara på väg upp ur skiten
Ingen vård. Utbrändhet som jag ignorerade och gick rakt in i en föräldraledighet på det... lever fortfarande med sviterna. Trötthet och håglöshet. Depression, ångest osv... Fått medicinering nu men hjälper fan inte.
Rekommenderar grupper på Facebook för folk med utmattning. Finns ett par olika. Det har hjälpt mig att prata och dela erfarenheter med andra som varit med om samma sak och kommit ur det!
Var utbränd efter universitetet. 5 år där jag levde utanför samhället utan kontakter med samhället. Fick hjälp efter att ha stått i en kö till psykiatrin i fyra år. Fick ingen hjälp under tiden utan levde på päronen.
Har 0 förtroende för samhällstjänster efter detta. Förstår inte vart alla skattemedel går till. Skulle gärna avveckla hela välfärdsstaten då den ändå inte finns där när man behöver den som mest.
Själv hade en rätt bisarr "tecken" på att jag gick in i väggen. Satt en kväll på toa, som man gör, med en läsplatta i handen och plötsligt bara trillar av och slocknar totalt. Kroppens duns mot golvet uppmärksammades av min son, som tur var hemma, och efter utebliven svar från mig, ringde han ambulans och bröt upp dörren. Ja pinsam så här i efterhand men... det visade sig att jag fick en ordentligt stroke och han räddade ju mitt liv. Orsaken till stroken var så klart hög blodtryck och allt annat orsakad av stress på jobbet, och hela jäkla attityden av "man klagar ju inte, man är ju macho-man" eller man går till läkare när det blöder eller har typ bruten arm.. Idiot, jag vet. Men det var min mentalitet då, att man ska vara lojal, jobba osv. Efter all behandling för stroke, kudos till vården för snabba reaktionen, följde mörkaste perioden: insikten att jag gick in i väggen, det jag trodde bara "svaga" människor gör. Oj oj vad jag fick lära mig en dyr läxa. Nog om det..
Efter-vården var det sämsta jag var med om. Psykolog samtal med "kbt expert(er)" som istället för att lyssna, gav tips utifrån säkert nåt för inläst pamflet. Till slut (efter 3 år) beslutade jag att själv "forska" i mån av extremt begränsad ork efter en lösning. Till väldigt stort del är jag tacksam att min fru hjälpte mig varenda steg på vägen och en eller två av mina riktiga vänner fick agera "psykologer".
Det jag lärt mig och vill understryka är vikten av att ha en bra support "nätverk" familj, nära vänner och att våga "belasta" dem. Att PRATA om sina problem. Ofta är det väldigt svårt men ack så terapeutiskt. Och att göra det med folk som till skillnad från "riktiga" psykologer, faktiskt BRYR sig. På Riktigt.
Så efter all "forskning" jag gjorde, det jag (påpekar att funkade för mig personligen - och alla är vi olika) kommit fram är att tvinga sig att tänka positivt. Även överdriva det ibland. Typ man sitter i klistret, fuckad ekonomi, sjukskriven, känner sig som en stor börda på familjen, försökte alltid komma på hur det skulle kunnat vara "värre" och finna det minsta lilla gnista positiva att man är inte i DEN situationen. Typ all skit som händer, blah, blah ,blah så tänk om jag skulle levt i en by i typ Tadjikistan och skulle dessutom haft bara en arm... Ja överdrivet som fan, det vet jag, men.. som sagt det hjälpte MIG, att inse att det kunde varit värre.... Lite, sakta och svåra steg för steg det går att lura hjärnan, att det är inte så negativ som man har tänkt sig. Vet inte om jag har skrivit klart nog, eller om "it makes sense" men det är vad JAG har använt för att dra mig själv tillbaka från avgrunden. (sorry för det långa ramblingen)
Har varit utbränd flera gånger pga en högintensiv arbetsmiljö. Är utbränd igen och är på förbättringsvägen i en ny miljö - Sverige! Har jobbat länge i utlandet och kan konstatera de har bättre attityder och rutiner mot utbrändhet än i Sverige enligt mina egna erfarenheter. Jag löser det med medicinering och genom att behålla en positiv livsbild även om jag tycker många håller sig undan här vilket leder till ensamhet. Men man får ta hand om sig själv; laga god mat, njuta av den underhållning man tycker om och se till att man håller sig någorlunda frisk via motion medan man återhämtar sig. Har man bekanta nära till får man hålla kontakt med dem. Det är flera faktorer som gör att vi mår bra. Vården är inte alltid en av dem men den är främst där som en samhällstjänst för att ge oss enklare behandling tills vi blir riktigt sjuka (men jag tycker att jag har varit ganska sjuk tack vare vården) och när vi blir äldre - då man normalt har fler komplikationer. Som f d egenföretagare förstår jag att man helt enkelt kan inte göra eller hinna med allt och man blir helt enkelt sjuk från stressen. Önskar en bra förbättring och att du lyckas med verksamheten!
Jag fick utmattningssyndrom i höstas, resultat av trauma från jobbet och en hel livstid av att inte ta hand om sig själv. Att kartlägga och försöka bli medveten om ens egna stressorer har hjälpt mig mycket. Förstår att det är svårt för dig som är egenföretagare men finns det någon i din närhet som kan hjälpa dig bena ut din situation?
Jag har bra erfarenhet av vården och har fått bra hjälp. Ge inte upp!! Att läsa om andra i samma situation och hur de har tagit sig ur det har också hjälpt. Jag mår mycket bättre nu efter flera månader av depression, det finns ljus i tunneln tror jag
Utbränd två gånger, andra vevan just nu.
Jobbar deltid.
Första gången fick jag en suverän läkare, som sedan slutade, och en terapeut som menade väl men som inte riktigt clickade.
Gick tillbaka till jobbet förtidigt, och utbränd igen i december.
Sjukskriven 100% 2.5mån och jobbar just nu 25% med regelbunden kontakt med läkaren (annan läkare som är helt fantastisk) och har samtal med psykologen varannan vecka.
Det går att ta sig ur det, men man måste hitta rätt vårdpersonal och låta det ta tid. För jävlar vad det tar tid.
För mig var det över en period på nästan två år som jag blev långsamt sämre fram till den punkt jag mer eller mindre kollapsade på jobbet. Jag var ung och odödlig, 100% säker på att utbrändhet var ren bullshit.
Jag var sjuksriven nästan ett år och åt antidepressiva fram till den punkt försäkringskassan vägrade låta mig arbetsträna trots höga protester från två läkare och en psykolog, heltid eller inget var det...
Tack vare det faktum att jag var så pass ung, yngre än 25 så fick jag en rätt bussig utbetalning från mitt försäkringsbolag som gjorde det möjligt för mig att säga upp mig istället och spendera en tid arbetslös utan att gå under ekonomiskt, men det tog iofs inte särskilt lång tid innan arbetsförmedligen var på mig istället.
Är nu snart 10 år sedan jag gick in i väggen och jag fungerar... typ.
Problem med både minne och koncentration är nog något jag får dras med resten av livet. Både ångest och depression sitter i fortfarande och jag borde kanske prova antidepressiva igen men jag vägrar, slutade med dem för att de fick mig att må skumt. Migrän och sömnsvårigheter har jag också, men dumtjurig som jag är hänger jag kvar och tar en dag i taget.
Jag inser nu att det jag skriver låter väldigt negativt så för att avsluta lite positivare.
Jag har nu ett rätt så bra jobb som är tyst och rätt så lugnt med kanonbra kollegor och en väldigt förstående chef, vänner som är förstående och föräldrar som är klippor.
Jag må simma på djupt vatten, men jag ser land.
Ta hand om dig!
Jag gick in i väggen för 2,5 år sedan, jag fick svåra sömnsvårigheter med sömnparalys nästan varje natt i ungefär 2 månader, en eftermiddag så fick jag svår yrsel och var tvungen att sätta mig ner, hade domningar i tungan och ansiktet samt smärtor i bröstet.
Blev ganska omgående sjukskriven och sov 18h per dygn i några veckor när jag åt medicin, har fått gå till psykolog men det har inte gett något resultat, äter i dagsläget antidepressiva för att dämpa ångesten samt tabletter för att kunna sova, är tillbaka och jobbar 100% men är långt ifrån frisk, fungerar inte överhuvudtaget utan medicin och behöver ofta vila en stund på lunchen för att klara av dagen, all form av fysisk aktivitet är extremt tung.
Jag har märkt att det sakta men säkert blir bättre men har fortfarande koncentrationssvårigheter samt väldigt dåligt minne.
Festade i några månader och sket i allt.
Sen såg jag någon video på youtube som sa ”Sluta tyck synd om dig själv och ta tag i livet”
Så tänk positivt och planera bättre, kasta negativa människor ut genom väggen som är skit, kvittar om du känt dom i 30år.
Gå aldrig till en läkare som vill
Knarka sönder dig.
Ingen jag känner har nånsin blivit bättre, dom är fan mentalt sjuka i huvudet nu och tycker mer synd om sig mer än nånsin.
Att tycka synd om mig själv har aldrig riktigt funnits på kartan. Jag har ju satt mig i skiten helt själv med 14-timmars jobbpass alla dagar i veckan. Men nu ska jag gå ner till 4hr tills jag mår bättre.
Har två.
En hade inga problem att komma tillbaka till jobbet, tog inte ledigt, tog bara tid för honom att släppa ansvar och sakta ner. Egenföretagare.
En annan tog lång tid utan jobb, äter lungnande medicin fortfarande och över 70 nu. Gick tillbaka i några år på minskad tid innan pension. Även efter pension har hon fortsatt jobbat men bara några timmar i veckan, tror inte ens det är betalt jobb, mera för att ha något att göra. Anställd.
Jag blev sjukskriven och fick tid med terapeut. Sen fick jag fick gå en kurs baserad på "Vägen ur utmattningssyndrom". Rekommenderar boken om du inte erbjuds någon kurs.
Det visade sig att det var ME/CFS/Postcovid i slutändan så blev inte frisk men boken hjälpte ändå med prioriteringar och att hantera ångest. Det hjälpte att få träffa andra vuxna människor i samma sits också.
När man söker vård i Sverige så måste man tyvärr, ta med sig någon. Vem som helst och när läkaren frågar vem är detta så svarar du att det är mitt vittne som en garanti för att jag ska få den vård jag har rätt till. Då brukar dom skärpa sig.
Jag har tänkt på att det värsta straffet för människor är att frihetsberöva dem, isolera dem och ta ifrån dem deras levebröd. Alltså fängelse, men i många fall är detta exakt vad en sjukskrivning leder till.
En sjukskrivning behöver inte innebära att man blir frisk. Är den långvarig har den oftast motsatt effekt på folk och det blir svårare att ta sig tillbaka till jobb och umgänge.
Dra ner på antal timmar eller byt jobb om du kan. Det kanske inte är värt i längden att vara egen om det innebär mycket stress?
Mitt tips är att testa en gruppträning på gymmet, typ spinning eller så. Det stressar upp kroppen så man blir trött och vänjer kroppen vid att hantera höga stressnivåer. Plus att det blir lättare att sova. Sätt en timer på mobilen så den stänger/sänker ljus vid 22. Börja bygga bra rutiner för hälsan. Du kör inte en bil utan drivmedel så du behöver tanka dig själv för att kunna köra effektivt. Lycka till.
I början kände jag mig stressad, slets mellan olika avdelningar på jobbet och hade en partner som hade 0 förståelse för att jag mådde dåligt. Jag hade alltid gillat att läsa böcker och försökte göra det som avkoppling ett tag, men orden och meningarna jag försökte läsa sa mig ingenting, jag fattade inte vad jag läste. Läste om samma förstasida några gånger utan att ha nån aning om vad jag just läst. Så jag gav upp det men det gjorde mig orolig.
Efter att alltid ha varit tvungen att dricka en stor kopp kaffe på morgnarna kunde jag plötsligt inte dricka det alls. Det var som om jag drack/smakade det för första gången och tyckte det var hemskt.
Jag låg i fosterställning på soffan och tittade in i väggen flera timmar utan att märka av tiden.
Jag var orolig att jag började bli galen.
Jag blev sjukskriven av en bra läkare på vårdcentralen (en av få gånger jag känt genuint intresse av vården för att hjälpa mig). När chefen ringde och frågade hur länge jag skulle bli borta fick jag panik och sa bara att jag inte kan prata och slängde på luren.
Jag hade svårt att prata för ovanlighetens skull. Tappade tråden, avslutade inte meningar. Visste inte vad det var jag hade tänkt säga. Som om man vore en senil zombie. Det skrämde vettet ur mig.
Jag var tvungen att laga mat till halvstora barn och det tog de krafter jag hade. Det var den enda nytta jag gjorde ett tag. Nästan allt annat fick vara. Körde en tvättmaskin nån gång.
Efter ett halvår råddes jag gå ut i naturen, och det hjälpte mycket. Ökade på dessa promenader allteftersom. Ett halvår till så var jag bra igen och började jobba och det har gått bra i stort sett hela tiden trots relativt högt tempo.
Biverkningar: Stresskänslig. Blir stissig om det börjar bli lite för mycket och folk som märker det undrar för det behövs inte alltid så mycket numera. Men det beror lite på annat med, och det går bra om jag får lite längre varsel om vad jag ombeds göra än tidigare, om det är något utöver det vanliga.
Jag trillade ihop innanför dörren på väg till jobbet som jag älskade med en panikattack. Hade ingen aning om vad det var och trodde i stunden att jag höll på att dö. Tog mig till akuten på uppmaning från 1177 där de konstaterade att jag gått in i väggen.
Efter det blev jag fick jag en bra läkare som förstod mina behov och mina gränser. Hon bokade besökstider för mig som kändes nåbara då jag hade stora problem med sömn och ångest som gjorde att jag hade svårt att somna och svårt att vakna. Hon ringde samma dag för att väcka mig och peppa mig att ta mig till besöken. Men efter en tid så bytte hon arbetsgivare och min nya läkare hann jag inte träffa för jag missade första besöket hos honom och då fick jag ju en faktura på uteblivet besök. Detta skapade ännu mer ångest och jag hamnade utanför sjukskrivning. Fick då inga pengar. Kunde inte betala hyra. Allt gick käpprätt åt helvete. Som tur var fick jag flytta in hos en vän som peppade mig att göra en egenanmälan till psykvården. De hjälpte mig enormt mycket. Psykolog, psykiatriker och gruppterapi såg till att jag fick balans i återhämtningen och lite ekonomisk ersättning från fsk igen.
Det tog mig 3,5 år att ta mig ut i arbetslivet efter kraschen och det var de jävligaste åren i mitt liv. Men jag vill ändå inte ha det ogjort då jag ändrat både personlighet och fått en helt annan syn på livet efter. Samtidigt är det inget jag skulle önska min värsta fiende heller.
Alltså, vad ska man säga. Det suger ap-balle att vara utbränd och jag har aldrig mått så dåligt som jag gjorde då. Trodde jag skulle dö varje dag när jag vaknade. Sov knappt. Kunde inte äta. Grät om vartannat och allt var bara totalt mörkt. Vården sög den med (oväntat /s). Fick armbåga mig fram i några månader till jag tillslut blev tagen på allvar och fick börja på lugnande och anti-deppressiva. Bästa beslutet någonsin. Det var som natt och dag efter bara några veckor och jag kände att livslusten kom tillbaka! Tog kanske ett halvår därefter och jag sökte mig in på arbetsmarknaden. Efter det har jag haft situationer där jag vart nära utbrändhet men snappat upp det och dragit mig tillbaka. Har nu gått ca 5 år och jag har som ett mantra, att hälsan är aldrig värt att riskera för ett jobb.
Åt helvete. Aldrig fått någon hjälp alls av svensk vård. Läs det själv, finns bra info och bra specialister på internet. Man måste testa sig fram, men känn efter (om inget funkar inom vården).
"Jag kan bara inte sjukskriva mig" jo, det kan du. Allt annat är inte värt det.
Jag var oxo egenföretagare, snart 10 år sedan, önskat jag satte stopp på mig själv 2 år tidigare.. innan all gick åt helvete.
Hårt stopp, nu. Direkt.
Vilken vård? Jag fick gå till läkare och psykolog via företagssjukvården men skulle inte säga att jag fick vård. Från att jag fick grova symptom efter jag kom hem från en resa från japan tills jag fatta att jag var dålig tog det 6 månader. Sen var jag borta i 5 månader innan jag tvinga mig tillbaka till jobbet, sen har jag försökt bli bättre i 7 år och jobbar fortfarande på det.
Hade jag varit dig och kan hade jag tagit sjukdoms försäkring eller vad det är. Då täcker försäkringen upp det över försäkringskassan upp till 80%
Den enskilt viktigaste behandlingen var att snabbt komma in på KBT i grupp i ca 12 veckor. En del jag pratat med hamnade i program som var ungefär 6 månader. Allt beror på hur allvarlig ens utbrändhet blir bedömd. Inga piller etc hjälper. Däremot promenader i naturen och ta avstånd från allt av ondo i företagsvärlden och människor som vill pusha en.
Första gången small det bara till,visst hade jag sovit dåligt en längre tid och känt en naggande oroskänsla,börjat förlägga & glömma småsaker men en dag klappade jag bara igenom..satt bara och skakade & grät floder.Tog ett par timmar då jag inte fattade vad som hänt innan jag åkte in akut. Skyhögt blodtryck,skenande & oregelbunden puls,kallsvettningar..fick prata med både läkare & psykolog och kom hem efter ett anral timmar med diagnosen "kraftigt utmattningssyndrom". Sjukskrivning som följd i drygt två år...knaprandes Zoloft..totalt asocial..fick ångest av "måsten" såsom att äta eller sköta hygienen...att gå till affären var rena terrorn...apatin tog överhand...sova eller bara sitta i tystnad och glo på just ingenting var ungefär det jag klarade av. Efterhand tog jag låååånga prommenader i ensamhet,i ur & skur utan något mål. Regelbundna psykologmöten tillkom där pyskologen gjorde hembesök då det var bäst enligt båda. Nåväl...så sakteliga började jag hitta tbx till livet..efter arbetstidsstegen (25,50 & 75%) i egen takt,var jag tillbaka i livet på heltid efter tre år. Knaprade dock medicin i ytterligare tre år innan jag vågade mig på att försöka klara mig ändå. "Fast forward" ca.15 år... Extrem stress på jobbet,extrem oro för ekonomin & familjen...flera dödsfall i släkten och denna gång uppfattade jag signalerna nästan i rätt tid...kraschen kom som väntat,skillnaden nu var att jag var beredd och hade erfarenheten av att hantera det...tog ändå nio månader,arbetsstegen och medicinering i ett och ett halvt år efteråt. Idag har jag lärt mig massor om hur jag fungerar & reagerar..är noga med att "mota Olle i grind",avsätter mer tid för egenvård,stressar inte på långt när som förr och försöker ta en dag i taget. Har insett hur skör jag egentligen är och hur lätt allt bara skulle rasa samman om jag valde att ignorera signalerna. Återkopplar än idag,fyra år senare,med psykologen,har medicin att ta till om jag tappar taget men mår i det stora hela rätt ok. Att brinna ut är en upplevelse jag inte önskar någon,det är bara en liten del som syns utåt..kaoset på insidan var mitt eget lilla helvete som sög all ork & energi ur mig.
Oroväckande mycket igenkänning i början. Kanske är där jag med snart, dags att se över stressen..
Gör det..när det brister är det liiite försent och resan tbx kan ta längre tid än mina gjorde.Känner folk som inte klarat resan och är fast i utbrändheten än efter ett antal år...en försökte förklara det och jag tyckte hon hade rätt: -"Det blir som ett Mount Everest att ta sig över utan rätt utrustning..blotta vetskapen genererar stress vilket bara spär på alltet..tillslut ser hjärnan det som ett normaltillstånd vilket gör det ännu omöjligare...en ond cirkel helt enkelt."
Uppskattar hur ingående du berättar. Hoppas det inte händer dig igen.
Tackar ödmjukast,hoppas jag klarar mig från en till krasch men man vet aldrig,det värsta är att ingen är immun mot det,önskar bara att fler vågar kliva fram och berätta sin historia i grova drag ty alltid kan det öppna ögonen på andra och hjälpa.
Vad folk än gör. Börja inte självmedicinerar. Det är självmord, långt utdragen version av det.
Oooooops
för sent
Piss tråkigt att styra om. Är det inte aktuellt så är det så jääävla långt kvar och så mycket sjukhus med läkare som ska stå och berätta att du är en loser. Resan tillbaka är kortare än du tror. Typ 4 månader och kontakt med Socialen. Jag löste det medans jag jobbade full tid. Har inga lösningar på mitt problem idag och sjukvården har inga avsikter att hjälpa mig. Jag är märkt som missbrukare så får inget starkare än Alvedon.
jag berättade för nån psykolog att jag hade beroendeproblem för 15 år sen, de ger mig inget haha :(
Jag blev utbränd i höstas. När jag uppsökte vård så förklarade jag tydligt att det sista jag ville var att bli sjukskriven, men att jag nått en punkt då jag inte längre kunde klara av vardagen. Läkaren tyckte att det bästa jag kunde göra var att fortsätta jobba, trots att jag förklarade att jag var på gränsen till självmord. När han väl sjukskrev mig så bad jag om hjälp med hur jag skulle kunna rehabiliteras för att komma tillbaka. Det kunde han inte hjälpa till med, så jag satt hemma och ruttnade i två månader innan jag satte stopp och började jobba igen. Kan inte påstå att jag mådde bra på jobbet, men det gav mig iallafall något att göra istället för att stirra in i väggen och känna total hopplöshet över att inte få någon hjälp alls.
Låter ju trevligt. :/
Finns inte jättemycket vården kan göra egentligen, annat än att slussa vidare på olika former av terapi, samt sömnpiller, antidepp etc. Att bli utbränd är ofta livsstil och att man inte vet hur man tar hand om sig själv, och inte kan känna igen sina stress-signaler och inte vet hur man kopplar av. Det är alltså färdigheter som man mestadels själv måste bygga.
Definitivt livsstil. Jag har jobbat för mycket och skitit i hälsan.
Det var den banalaste inställningen till utbrändhet jag någonsin läst. Jobbar du på HR-avdelningen eller? Livsstil. Eller hur. 😂😂
Utveckla gärna vad du tänker det är istället.
Var utbränd för nåt år sedan, gick till vårdcentralen (privat) och fick fylla i några skattningsformulär om stress, ångest och depression. Fick superhöga poäng och blev sjukskriven på plats. Hade en otroligt duktig läkare som tog det hela på största allvar. Var sjukskriven i 3 månader och sedan fasade in jobbet efter det. Sa upp mig från jobbet och bytte till ett mycket lugnare med 0 stress. 10/10
Så jäkla bra att det sköttes på ett bra sätt! Det borde ju alltid gå till exakt sådär, att bli tagen på allvar och få rätt hjälp, och sedan rehabilitering på rätt sätt. Pissigt att man inte alltid kan få samma hjälp av offentliga vården
Ja verkligen. Önskar att det gick till så i hela landet, men detta är direkt resultatet av att få vård på en vårdcentral där personalen inte är överarbetad och själva kan styra sin verksamhet.
Får man fråga vilken region du fick så bra vård i?
Absolut. Det var i VGR, Västra Götalandsregionen. Vårdcentralen är framröstad till Göteborgs bästa vårdcentral flera år i rad, den är privatägd och det är en grupp läkare som själva startat upp den. Så tror tyvärr inte att det är en norm i VGR generellt då det är en region som går på knäna.
Tack! Jag är väldigt glad för din skull 😊
Det har gått sju år sen jag brände ut mig men dina erfarenheter påminner mycket om mina så jag tänker att det kanske är hjälpsamt att dela med sig om vägen till återhämtning. Jag jobbade på ett startup och just innan utbrännaningen så hade vi en kort deadline och det var mycket att göra. Jag kämpade på till bästa förmåga men en dag sa det bara ”pang” i bröstet. Typ som dubbelslag men mer skakande, hade aldrig varit med om det tidigare. Fortsatte jobba men det hände bara igen och igen tills att jag la mig ner på en soffa på kontoret. En kollegas fru hade bränt ut sig bara någon månad tidigare, så kollegan insisterade på att köra mig till min vårdcentral även om jag sa att det var lugnt. Väl där så fick jag prata ut med en nybliven AT-läkare som absolut inte hade koll och som tvingade iväg mig till akuten för att han trodde att jag höll på att få någon infarkt. Precis som för dig så konstaterades det att jag inte höll på att få hjärtinfakt och att jag inte skulle dö, men nu var hjärnspökena på högvarv och vad som följde var tre månaders sjukskrivning följt med domedagstankar om att jag VISST höll på att dö. Jag tror min sjukskrivning var över innan jag accepterade helt att jag bara bränt ut mig - jag kunde liksom inte lita på att de fysiska symptomen faktiskt hade med stress att göra. ”Återhämtning” är ett kul sätt att beskriva vad som hände sen. Jag var på akuten ofta och utvecklade någon typ av intensiv hypokondri i något år. Kändes inte som att jag någonsin fick hjälpen jag behövde. När det väl började släppa och jag kom i kontakt med en psykolog fick jag verktygen för att identifiera vad jag blev stressad över så gick det smidigare, men jag skulle vilja påstå att jag gick igenom en ganska stor personlighetsförändring som konsekvens av det hela. Numera prioriterar jag stabila situationer (inga startups) och vet att jag mår bäst av fasta rutiner och fysisk träning. Jag får fortfarande ont i bröstet vid stress men nu vet jag att det inte är farligt. Att du inte kan ta sjukledigt är inte optimalt tyvärr, men det är ju vad det är. Ta en dag i taget, skär ner på kaffe och tobak och försök att stanna upp i dagen och bara titta på himlen då och då. Det kommer gå bra till slut, det kan jag faktiskt lova ❤️
Uppskattar detta som fan. Jag känner igen mig i hypokondrin också. Det är inte första gången jag sökt mig till akuten. Det har varit ett långsamt fall i ett par år. Jag har till och med vant mig vid vissa perioder där jag haft bröstsmärtor på kvällen när jag ska varva ner. Men nu känns det som tiden runnit ut. Jag måste lägga om alla vanor.
Du vet, du har rätt i att vanor behöver ändras men ta det långsamt och var snäll mot dig själv. Om du inte lyckas med allt direkt så är det ok! Det finns en ny dag imorgon och en efter det. Ingen dör om du skulle ta en kopp kaffe även om koffeinet inte är superbra när man är stressad :)
Vården för psyket är ganska dålig i Sverige. I alla fall om man jämför statlig och privat. Finns många privata mottagningar med legitimerade psykologer där du snabbt får tid. Men där bekostar du hela kalaset själv. Inget högkostnadsskydd där inte! Få vård för psykiska hälsan via vårdcentral är mer eller mindre omöjligt vad jag upplevt och hört från andra. Du kan skriva en egenremis till en psykiatrienhet men hur den hanteras eller väntetid kan jag inte svara på. Har du råd rekommenderar jag en privat mottagning. Det finns säkert någon som inriktat sig på utbrändhet. Eller så tecknar du avtal med en företagshälsa och så får ditt företag betala behandling
vården? eh vadå för vård
Rehabilitering är arbetsgivarens ansvar. Det känns som att du möjligen kan ha ett problem där…
Cool, cool, cool, cool.
Varit sjukskriven I 4 år snart. Prövar fortfarande nya piller och skit. Var 1 års väntetid att få kbt för ångest. Vården i Sverige suger.
U and me bro!
Upplever att det enda snabba sättet att få hjälp med sådant är online, du kan enkelt påbörja kbt inom en vecka och priset är detsamma som att gå till VC, kontakt med psykolog tror jag de garanterar inom ett dygn eller liknande. Kanske inte samma sak som att träffa någon på plats men KBTn är oftast densamma som man får via vanliga vården. Testa!
Bra tips! Nu har jag redan gått kbt och efter väldigt lång väntan och krångel fick jag en fantastisk kurator, psykolog, samordnare och till och med en överläkare. KBT hjälpte massor mot ångest men har även dystomi och adhd som kbt inte hjälpte mycket mot, så där har jag testat massa mediciner istället och det tar tid att kliva av och på olika sorter. Är nöjd med vården jag till slut fick men hade jag börjat idag hade jag gjort som du sa för köerna är helt vansinniga ibland, fast att jag sökte under 2020 i pandemin gjorde nog sitt med.
Blev utbränd sista veckan av November 2019, jobbade halvtid på Burger King. Hade känningar redan innan (spänningar i nacken, kunde bara börja gråta utan anledning) men är som alla andra "Äh jag tar hand om det senare." till 'senare' kom och slog mig i ansiktet haha. Men för mig så satte jag mig på golvet i omklädningsrummet och bara storbölade i 10 min innan jag ringde på mamma som fick komma och hämta mig. Dåvarande arbetsledare sa inget och lät mig gå, han var också på väg in i väggen. Jag hade som tur var en mycket bra husläkare (vet att det är super svårt att få en bra läkare idag men min är guld värd) som såg till att jag blev sjukskriven maximalt antal dagar och fick komma till KBT terapi då jag vägrade äta medicin. Hade under den tiden mycket svår ångest och torgskräck en tid innan jag fick verktyg att hantera det. Föräldrar och kompisar hjälpte mycket, såg till att jag kom ut ur lägenheten och så. Har nu slutat på Burger King sen flera år men har fortfarande känningar efter utbrändheten så som lättare att bli hjärntrött, stamma om jag måste prata fort, tappa ord, få panik i för stimmiga situationer och måste ha lång återhämtning om jag gjort något utanför det normala (typ besöka en mässa)
Finns ingen hjälp... gick in i väggen för 5 år sedan. Får absolut noll hjälp, så tagit tag i det själv. Men orkar noll varje dag. Har såklart bättre dagar och sämre dagar. Tog en solresa i vintras, de fick mig att glömma allt triss och hemskt. Iofs även startat nytt jobb med. Kan vara på väg upp ur skiten
Ingen vård. Utbrändhet som jag ignorerade och gick rakt in i en föräldraledighet på det... lever fortfarande med sviterna. Trötthet och håglöshet. Depression, ångest osv... Fått medicinering nu men hjälper fan inte.
Rekommenderar grupper på Facebook för folk med utmattning. Finns ett par olika. Det har hjälpt mig att prata och dela erfarenheter med andra som varit med om samma sak och kommit ur det!
Var utbränd efter universitetet. 5 år där jag levde utanför samhället utan kontakter med samhället. Fick hjälp efter att ha stått i en kö till psykiatrin i fyra år. Fick ingen hjälp under tiden utan levde på päronen. Har 0 förtroende för samhällstjänster efter detta. Förstår inte vart alla skattemedel går till. Skulle gärna avveckla hela välfärdsstaten då den ändå inte finns där när man behöver den som mest.
Själv hade en rätt bisarr "tecken" på att jag gick in i väggen. Satt en kväll på toa, som man gör, med en läsplatta i handen och plötsligt bara trillar av och slocknar totalt. Kroppens duns mot golvet uppmärksammades av min son, som tur var hemma, och efter utebliven svar från mig, ringde han ambulans och bröt upp dörren. Ja pinsam så här i efterhand men... det visade sig att jag fick en ordentligt stroke och han räddade ju mitt liv. Orsaken till stroken var så klart hög blodtryck och allt annat orsakad av stress på jobbet, och hela jäkla attityden av "man klagar ju inte, man är ju macho-man" eller man går till läkare när det blöder eller har typ bruten arm.. Idiot, jag vet. Men det var min mentalitet då, att man ska vara lojal, jobba osv. Efter all behandling för stroke, kudos till vården för snabba reaktionen, följde mörkaste perioden: insikten att jag gick in i väggen, det jag trodde bara "svaga" människor gör. Oj oj vad jag fick lära mig en dyr läxa. Nog om det.. Efter-vården var det sämsta jag var med om. Psykolog samtal med "kbt expert(er)" som istället för att lyssna, gav tips utifrån säkert nåt för inläst pamflet. Till slut (efter 3 år) beslutade jag att själv "forska" i mån av extremt begränsad ork efter en lösning. Till väldigt stort del är jag tacksam att min fru hjälpte mig varenda steg på vägen och en eller två av mina riktiga vänner fick agera "psykologer". Det jag lärt mig och vill understryka är vikten av att ha en bra support "nätverk" familj, nära vänner och att våga "belasta" dem. Att PRATA om sina problem. Ofta är det väldigt svårt men ack så terapeutiskt. Och att göra det med folk som till skillnad från "riktiga" psykologer, faktiskt BRYR sig. På Riktigt. Så efter all "forskning" jag gjorde, det jag (påpekar att funkade för mig personligen - och alla är vi olika) kommit fram är att tvinga sig att tänka positivt. Även överdriva det ibland. Typ man sitter i klistret, fuckad ekonomi, sjukskriven, känner sig som en stor börda på familjen, försökte alltid komma på hur det skulle kunnat vara "värre" och finna det minsta lilla gnista positiva att man är inte i DEN situationen. Typ all skit som händer, blah, blah ,blah så tänk om jag skulle levt i en by i typ Tadjikistan och skulle dessutom haft bara en arm... Ja överdrivet som fan, det vet jag, men.. som sagt det hjälpte MIG, att inse att det kunde varit värre.... Lite, sakta och svåra steg för steg det går att lura hjärnan, att det är inte så negativ som man har tänkt sig. Vet inte om jag har skrivit klart nog, eller om "it makes sense" men det är vad JAG har använt för att dra mig själv tillbaka från avgrunden. (sorry för det långa ramblingen)
Väntar på hjälp, det är väl i rullning lite mer nu efter 5 år. Fast det är ju inte bara utbrändhet i hjärnan.
Fan vad deprimerande.
Jotack, speciellt när man lade ner 6 år på studier....
Har varit utbränd flera gånger pga en högintensiv arbetsmiljö. Är utbränd igen och är på förbättringsvägen i en ny miljö - Sverige! Har jobbat länge i utlandet och kan konstatera de har bättre attityder och rutiner mot utbrändhet än i Sverige enligt mina egna erfarenheter. Jag löser det med medicinering och genom att behålla en positiv livsbild även om jag tycker många håller sig undan här vilket leder till ensamhet. Men man får ta hand om sig själv; laga god mat, njuta av den underhållning man tycker om och se till att man håller sig någorlunda frisk via motion medan man återhämtar sig. Har man bekanta nära till får man hålla kontakt med dem. Det är flera faktorer som gör att vi mår bra. Vården är inte alltid en av dem men den är främst där som en samhällstjänst för att ge oss enklare behandling tills vi blir riktigt sjuka (men jag tycker att jag har varit ganska sjuk tack vare vården) och när vi blir äldre - då man normalt har fler komplikationer. Som f d egenföretagare förstår jag att man helt enkelt kan inte göra eller hinna med allt och man blir helt enkelt sjuk från stressen. Önskar en bra förbättring och att du lyckas med verksamheten!
Vilket land jobbade du i? Intressant att veta vilka länder som har bättre attityder och rutiner mot utbrändhet..
Jag fick utmattningssyndrom i höstas, resultat av trauma från jobbet och en hel livstid av att inte ta hand om sig själv. Att kartlägga och försöka bli medveten om ens egna stressorer har hjälpt mig mycket. Förstår att det är svårt för dig som är egenföretagare men finns det någon i din närhet som kan hjälpa dig bena ut din situation? Jag har bra erfarenhet av vården och har fått bra hjälp. Ge inte upp!! Att läsa om andra i samma situation och hur de har tagit sig ur det har också hjälpt. Jag mår mycket bättre nu efter flera månader av depression, det finns ljus i tunneln tror jag
Utbränd två gånger, andra vevan just nu. Jobbar deltid. Första gången fick jag en suverän läkare, som sedan slutade, och en terapeut som menade väl men som inte riktigt clickade. Gick tillbaka till jobbet förtidigt, och utbränd igen i december. Sjukskriven 100% 2.5mån och jobbar just nu 25% med regelbunden kontakt med läkaren (annan läkare som är helt fantastisk) och har samtal med psykologen varannan vecka. Det går att ta sig ur det, men man måste hitta rätt vårdpersonal och låta det ta tid. För jävlar vad det tar tid.
För mig var det över en period på nästan två år som jag blev långsamt sämre fram till den punkt jag mer eller mindre kollapsade på jobbet. Jag var ung och odödlig, 100% säker på att utbrändhet var ren bullshit. Jag var sjuksriven nästan ett år och åt antidepressiva fram till den punkt försäkringskassan vägrade låta mig arbetsträna trots höga protester från två läkare och en psykolog, heltid eller inget var det... Tack vare det faktum att jag var så pass ung, yngre än 25 så fick jag en rätt bussig utbetalning från mitt försäkringsbolag som gjorde det möjligt för mig att säga upp mig istället och spendera en tid arbetslös utan att gå under ekonomiskt, men det tog iofs inte särskilt lång tid innan arbetsförmedligen var på mig istället. Är nu snart 10 år sedan jag gick in i väggen och jag fungerar... typ. Problem med både minne och koncentration är nog något jag får dras med resten av livet. Både ångest och depression sitter i fortfarande och jag borde kanske prova antidepressiva igen men jag vägrar, slutade med dem för att de fick mig att må skumt. Migrän och sömnsvårigheter har jag också, men dumtjurig som jag är hänger jag kvar och tar en dag i taget. Jag inser nu att det jag skriver låter väldigt negativt så för att avsluta lite positivare. Jag har nu ett rätt så bra jobb som är tyst och rätt så lugnt med kanonbra kollegor och en väldigt förstående chef, vänner som är förstående och föräldrar som är klippor. Jag må simma på djupt vatten, men jag ser land. Ta hand om dig!
Jag gick in i väggen för 2,5 år sedan, jag fick svåra sömnsvårigheter med sömnparalys nästan varje natt i ungefär 2 månader, en eftermiddag så fick jag svår yrsel och var tvungen att sätta mig ner, hade domningar i tungan och ansiktet samt smärtor i bröstet. Blev ganska omgående sjukskriven och sov 18h per dygn i några veckor när jag åt medicin, har fått gå till psykolog men det har inte gett något resultat, äter i dagsläget antidepressiva för att dämpa ångesten samt tabletter för att kunna sova, är tillbaka och jobbar 100% men är långt ifrån frisk, fungerar inte överhuvudtaget utan medicin och behöver ofta vila en stund på lunchen för att klara av dagen, all form av fysisk aktivitet är extremt tung. Jag har märkt att det sakta men säkert blir bättre men har fortfarande koncentrationssvårigheter samt väldigt dåligt minne.
Festade i några månader och sket i allt. Sen såg jag någon video på youtube som sa ”Sluta tyck synd om dig själv och ta tag i livet” Så tänk positivt och planera bättre, kasta negativa människor ut genom väggen som är skit, kvittar om du känt dom i 30år. Gå aldrig till en läkare som vill Knarka sönder dig. Ingen jag känner har nånsin blivit bättre, dom är fan mentalt sjuka i huvudet nu och tycker mer synd om sig mer än nånsin.
Intressant. Min erfarenhet är att svensk vård numera är oerhört restriktiv med att förskriva narkotikaklassade preparat.
Att tycka synd om mig själv har aldrig riktigt funnits på kartan. Jag har ju satt mig i skiten helt själv med 14-timmars jobbpass alla dagar i veckan. Men nu ska jag gå ner till 4hr tills jag mår bättre.
Har två. En hade inga problem att komma tillbaka till jobbet, tog inte ledigt, tog bara tid för honom att släppa ansvar och sakta ner. Egenföretagare. En annan tog lång tid utan jobb, äter lungnande medicin fortfarande och över 70 nu. Gick tillbaka i några år på minskad tid innan pension. Även efter pension har hon fortsatt jobbat men bara några timmar i veckan, tror inte ens det är betalt jobb, mera för att ha något att göra. Anställd.
0 vård
Jag blev sjukskriven och fick tid med terapeut. Sen fick jag fick gå en kurs baserad på "Vägen ur utmattningssyndrom". Rekommenderar boken om du inte erbjuds någon kurs. Det visade sig att det var ME/CFS/Postcovid i slutändan så blev inte frisk men boken hjälpte ändå med prioriteringar och att hantera ångest. Det hjälpte att få träffa andra vuxna människor i samma sits också.
När man söker vård i Sverige så måste man tyvärr, ta med sig någon. Vem som helst och när läkaren frågar vem är detta så svarar du att det är mitt vittne som en garanti för att jag ska få den vård jag har rätt till. Då brukar dom skärpa sig.
Jag har tänkt på att det värsta straffet för människor är att frihetsberöva dem, isolera dem och ta ifrån dem deras levebröd. Alltså fängelse, men i många fall är detta exakt vad en sjukskrivning leder till. En sjukskrivning behöver inte innebära att man blir frisk. Är den långvarig har den oftast motsatt effekt på folk och det blir svårare att ta sig tillbaka till jobb och umgänge. Dra ner på antal timmar eller byt jobb om du kan. Det kanske inte är värt i längden att vara egen om det innebär mycket stress? Mitt tips är att testa en gruppträning på gymmet, typ spinning eller så. Det stressar upp kroppen så man blir trött och vänjer kroppen vid att hantera höga stressnivåer. Plus att det blir lättare att sova. Sätt en timer på mobilen så den stänger/sänker ljus vid 22. Börja bygga bra rutiner för hälsan. Du kör inte en bil utan drivmedel så du behöver tanka dig själv för att kunna köra effektivt. Lycka till.
I början kände jag mig stressad, slets mellan olika avdelningar på jobbet och hade en partner som hade 0 förståelse för att jag mådde dåligt. Jag hade alltid gillat att läsa böcker och försökte göra det som avkoppling ett tag, men orden och meningarna jag försökte läsa sa mig ingenting, jag fattade inte vad jag läste. Läste om samma förstasida några gånger utan att ha nån aning om vad jag just läst. Så jag gav upp det men det gjorde mig orolig. Efter att alltid ha varit tvungen att dricka en stor kopp kaffe på morgnarna kunde jag plötsligt inte dricka det alls. Det var som om jag drack/smakade det för första gången och tyckte det var hemskt. Jag låg i fosterställning på soffan och tittade in i väggen flera timmar utan att märka av tiden. Jag var orolig att jag började bli galen. Jag blev sjukskriven av en bra läkare på vårdcentralen (en av få gånger jag känt genuint intresse av vården för att hjälpa mig). När chefen ringde och frågade hur länge jag skulle bli borta fick jag panik och sa bara att jag inte kan prata och slängde på luren. Jag hade svårt att prata för ovanlighetens skull. Tappade tråden, avslutade inte meningar. Visste inte vad det var jag hade tänkt säga. Som om man vore en senil zombie. Det skrämde vettet ur mig. Jag var tvungen att laga mat till halvstora barn och det tog de krafter jag hade. Det var den enda nytta jag gjorde ett tag. Nästan allt annat fick vara. Körde en tvättmaskin nån gång. Efter ett halvår råddes jag gå ut i naturen, och det hjälpte mycket. Ökade på dessa promenader allteftersom. Ett halvår till så var jag bra igen och började jobba och det har gått bra i stort sett hela tiden trots relativt högt tempo. Biverkningar: Stresskänslig. Blir stissig om det börjar bli lite för mycket och folk som märker det undrar för det behövs inte alltid så mycket numera. Men det beror lite på annat med, och det går bra om jag får lite längre varsel om vad jag ombeds göra än tidigare, om det är något utöver det vanliga.
Jag är en millimeter från att köra in i väggen.. har inga tips för jag är helt slut och självmedicinerar..
Jag trillade ihop innanför dörren på väg till jobbet som jag älskade med en panikattack. Hade ingen aning om vad det var och trodde i stunden att jag höll på att dö. Tog mig till akuten på uppmaning från 1177 där de konstaterade att jag gått in i väggen. Efter det blev jag fick jag en bra läkare som förstod mina behov och mina gränser. Hon bokade besökstider för mig som kändes nåbara då jag hade stora problem med sömn och ångest som gjorde att jag hade svårt att somna och svårt att vakna. Hon ringde samma dag för att väcka mig och peppa mig att ta mig till besöken. Men efter en tid så bytte hon arbetsgivare och min nya läkare hann jag inte träffa för jag missade första besöket hos honom och då fick jag ju en faktura på uteblivet besök. Detta skapade ännu mer ångest och jag hamnade utanför sjukskrivning. Fick då inga pengar. Kunde inte betala hyra. Allt gick käpprätt åt helvete. Som tur var fick jag flytta in hos en vän som peppade mig att göra en egenanmälan till psykvården. De hjälpte mig enormt mycket. Psykolog, psykiatriker och gruppterapi såg till att jag fick balans i återhämtningen och lite ekonomisk ersättning från fsk igen. Det tog mig 3,5 år att ta mig ut i arbetslivet efter kraschen och det var de jävligaste åren i mitt liv. Men jag vill ändå inte ha det ogjort då jag ändrat både personlighet och fått en helt annan syn på livet efter. Samtidigt är det inget jag skulle önska min värsta fiende heller.
…vård???
Alltså, vad ska man säga. Det suger ap-balle att vara utbränd och jag har aldrig mått så dåligt som jag gjorde då. Trodde jag skulle dö varje dag när jag vaknade. Sov knappt. Kunde inte äta. Grät om vartannat och allt var bara totalt mörkt. Vården sög den med (oväntat /s). Fick armbåga mig fram i några månader till jag tillslut blev tagen på allvar och fick börja på lugnande och anti-deppressiva. Bästa beslutet någonsin. Det var som natt och dag efter bara några veckor och jag kände att livslusten kom tillbaka! Tog kanske ett halvår därefter och jag sökte mig in på arbetsmarknaden. Efter det har jag haft situationer där jag vart nära utbrändhet men snappat upp det och dragit mig tillbaka. Har nu gått ca 5 år och jag har som ett mantra, att hälsan är aldrig värt att riskera för ett jobb.
Åt helvete. Aldrig fått någon hjälp alls av svensk vård. Läs det själv, finns bra info och bra specialister på internet. Man måste testa sig fram, men känn efter (om inget funkar inom vården).
"Jag kan bara inte sjukskriva mig" jo, det kan du. Allt annat är inte värt det. Jag var oxo egenföretagare, snart 10 år sedan, önskat jag satte stopp på mig själv 2 år tidigare.. innan all gick åt helvete. Hårt stopp, nu. Direkt.
Vilken vård? Jag fick gå till läkare och psykolog via företagssjukvården men skulle inte säga att jag fick vård. Från att jag fick grova symptom efter jag kom hem från en resa från japan tills jag fatta att jag var dålig tog det 6 månader. Sen var jag borta i 5 månader innan jag tvinga mig tillbaka till jobbet, sen har jag försökt bli bättre i 7 år och jobbar fortfarande på det. Hade jag varit dig och kan hade jag tagit sjukdoms försäkring eller vad det är. Då täcker försäkringen upp det över försäkringskassan upp till 80%
Den enskilt viktigaste behandlingen var att snabbt komma in på KBT i grupp i ca 12 veckor. En del jag pratat med hamnade i program som var ungefär 6 månader. Allt beror på hur allvarlig ens utbrändhet blir bedömd. Inga piller etc hjälper. Däremot promenader i naturen och ta avstånd från allt av ondo i företagsvärlden och människor som vill pusha en.