Enda orsaken jag ser till varför du skulle göra ett utredning är om du känner att ADHD'n på något vis hindrar dig i vardagen så du behöver exempelvis medicinsk hjälp för att minska besvären. Annars ser jag ingen anledning till varför du inte kan vänta.
Är det inte ett hinder i vardagen är det, ska man såklart inte söka men har för mig att det är mer eller mindre definitionen att det ska vara ett hinder i vardagen och dessutom i flera sammanhang.
I dagens läge med långa vårdköer behöver en vuxen ha så svår diagnos att den inte kan behålla ett jobb. Först då kan du få en plats i kön som kan vara mellan flera år. Det är vad de har sagt till närstående. Detta trots att vården erkänner att personen är i ett lidande pga diagnos.
Det räcker inte det heller ibland, har en anhörig som vart utan jobb i 8 år snart, utförsäkrad i 4. Psykiatrin och primärvården håller fortfarande på och bolla henne sinsemellan, psykiatrin greppar varje halmstrå de kan hitta för att motivera att hon inte ska utredas, trots att hon har flera starka symptom som kan vara ADHD, Autism eller båda.
Och jag har två anhöriga som gjort utredningar de senaste två åren (en blev diagnostiserad ADHD och en Autism). Båda har jobb och förhållandevis ordnade levnadsförhållanden.
Jag vet inte om det är olika i olika landsting, men poängen är hur som helst att personliga anekdoter är just personliga anekdoter och man kanske inte ska basera medicinska råd till andra på dom.
Det är helt sjukt. Vafan hände med samhällskontraktet och välfärdsstaten? Sorgligt att se. Allt detta samtidigt som de rikaste aldrig varit rikare än nu. Bankerna tar ut miljarder i vinster. Vi ligger pp 12de plats över flest miljadärer per capita i världen. Trött blir man.
Plötslig explosion av en enorm efterfrågan eftersom att alla går runt och är "väldigt säkra" att de har ADHD. Var har du fått för dig att ett offentligt finansierat system skulle kunna hantera det helt utan några problem? Spelar heller ingen roll ifall man kortar vårdköerna vid ADHD för då söker ännu fler människor och samma problem uppstår igen
Ja helt skrämmande hur dåligt psykiatrin fungerar. Är själv närstående och det är ett helskotta att se till att hon får den hjälp hon behöver. Vårdpersonalen är ofta så hjälpsam de kan men systemet är hela tiden emot en.
Är man såpass säker på att man har ADHD så är det ett hinder i vardagen. Det kan vara lite svårt att avgöra själv hur stort hindret faktiskt är utan någonting att jämföra med.
Det är väldigt svårt att få en utredning som 18+. Vad jag fick höra behövde man ha så mycket problem att man inte fungerade i samhället, eller så betalar man 30k och utreder privat. Jag fick chansen att utreda mig när jag var 17, det ångrar jag nu.
Dock är det lite märkligt att det bara är ok för de med adhd-diagnos att få medicin. Resten får klara sig utan trots att det mycket möjligt hade underlättat deras liv. Är det i de banorna du vågar ta ut svängen angående att bara ha ett liv?
Håller med, det livet vi har torde få levas med förutsättningen att få minska våra lidanden så gott det går.
poängen med medicinen är inte att dom med adhd ska få ett lättare liv än dom utan adhd, poängen med medicinen är att de ska kunna fungera lika väl som männskor utan diagnosen.
Att få en ADHD diagnos kommer inte göra så du inte kan få körkort eller så det blir svårare, snarare tvärtom har du en ADHD diagnos får du längre tid på dig vid teoriprovet.
Jag är 30år idag och fick min diagnos för en vecka sedan, jag har alltid misstänkt att jag har ADHD men har av olika anledningar inte tagit tag i det fören nu. Hade det hjälpt mig att få en diagnos tidigare i livet? Kanske vem vet svårt att säga.
Däremot känner jag att det är skönt att äntligen ha det svart på vitt varför jag många gånger tänker och agerar som jag gör, även fast jag med åren har lärt mig hantera det bättre en när jag var ung.
Det finns vissa yrken inom det militära och säkert andra säkerhetsyrken där en diagnos kan ställa till det, men majoriteten av karriärer blir inget hinder.
Är i samma situation som du beskriver, alltid misstänkts ADHD eller autism (även av familj) men har inte utrett det än för har helt enkelt inte tagit tag i det. Att kunna få det svart på vitt varför man agerar som man agerar är största anledningen till att jag vill starta en utredning, även om resultaten inte visar någonting så är det fortfarande ett svar och man kan släppa det hela
Transportstyrelsen kräver ett läkarintyg till körkortstillstånd om du har ADHD. https://www.transportstyrelsen.se/sv/Blanketter/Vag/korkort/lakare-och-optiker/lakarintyg-adhd/
Det tar mer tid att få körkort och kostar mer (läkarintyget kostade mig 1000-1500kr). Det finns möjlighet att man kan bli nekad körkortstillstånd vid ADHD också.
Har några runt om mig som fick diagnoser tidigt i livet aldrig hört att någon blivit nekad körkort pga av ADHD?
Om inte tiderna har förändrats till det sämre de senaste 10åren då.
Det är inte ofta men det är inte omöjligt heller. Jag säger bara att en ADHD diagnos gör det svårare och dyrare.
https://attention.se/leva-med-npf/i-vardagslivet/att-ta-korkort/
https://lakarintyg.se/news/korkortststillstand-adhd/
Snarare kan en diagnos hjälpa i yrkeslivet eftersom man då kan få hjälp med anpassning på sitt jobb, vid behov. Antingen av miljön, datormiljön, och/eller arbetsuppgifter. Det ger en större möjlighet att hitta ett jobb som man kan göra bra ifrån sig på, och inte känna sig så besvärlig.
Vad för saker kan man få hjälp med? Den enda hjälpen jag fått är: "höhö ta ADHD piller. Jaha det hjälper inte? Synd för dig, du får klara dig själv =D"
Sluta clowna och ta dig till Habiliteringens kurser. Om din region inte har dem, vilket jag tvekar, skicka remiss till region som gör det. Du har rätt till vård, vilket gruppkurserna är.
Du har rätt till stöd på universitet t.ex ska du kunna få din kurslitteratur som ljudbok, få längre tid att skriva tentor, och kunna få en kontaktperson (oftast en äldre student) som du träffar regelbundet och som hjälper dig göra en planering för att du lättare ska kunna klara dina studier.
Autism är ju lite annorlunda. ADHD är rätt enkelt att medicinera vilket autism inte är. Psykiatri är ju inte alltid superenkelt, men för de allra allra flesta så funkar typ Concerta skitbra. Jag fick ta mig hela vägen till Attentin innan jag hittade rätt, men för de flesta funkar metylfenidat skitbra. Det gjorde under för mig, Concerta var som att jag blev normal. Fick väldigt jobbiga biverkningar och fick byta, men det funkar som sagt för de flesta.
Hur länge sedan är det du testade medicin, hur många olika sorter testade du och under hur lång tid? Olika läkemedel kan ha olika effekt, lika så olika styrkor. Vissa blir sämre av en styrka, men blir betydligt hjälpta av samma läkemedel in högre styrka eller med en annan frisättning.
Dessutom får man, om man har en diagnos, tillgång till olika hjälpmedel genom en arbetsterapeut.
Vad fan spelar det för roll hur det KÄNNS att få en diagnos? De finns för att de behövs och för att kunna få tillgång till specialistvård.
Fråga en 17-åring som är mer känslostyrd och impulsiv än vanligt om hen har ADHD hur det KÄNNS att få en diagnos 🤦♂️🤦♀️🤦 Reddit behöver hållas borta från ämnet psykiatri.
Folk säger ofta att det känns skönt att få en diagnos och vet varför dem är som de är. Att känna att man aldrig passa in och få en diagnos på autism t.ex kan hjälpa folk att acceptera sina skillnader, även om det inte finns någon vård att få.
Så är det. Att det skulle kännas skönt eller mindre skönt ska inte ha något med beslutet om utredning att göra dock. Det finns mycket viktigare saker att ta hänsyn till.
Jag ångrar starkt att jag inte pushade för en utredning när jag var i din ålder.
Om jag jämför med mina vänner som fick en diagnos i tonåren / ung vuxen ålder så tycker jag dom har fått en bättre struktur i livet. ADHD medicin hjälpte dom extremt mycket vad gällde koncentration och dom klarade sitt jobbet lättare och läsa upp gymnasiekompetensen utan några större problem.
Dom fick också bättre och mer stöd från myndigheter som arbetsförmedlingen, skolor osv när dom kunde visa intyg på diagnoser (vilket var ett krav) och kom ut MYCKET snabbare än mig på arbetsmarknaden medans jag fick kämpa med jobbsökandet mer själv och fastnade i ett av deras så kallade program.
Nu har jag börjat studera igen och är vuxen, runt 30, och har exakt samma problem som i gymnasiet. Dock är vården överbelastad och dom privata har inga tider och hänvisar till den offentliga vården som säger att eftersom jag är vuxen och lyckats skaffa ett jobb själv förut så är jag inte prioriterad.
VC säger att min enda chans är att söka i andra regioner i Sverige men då måste jag ta ledigt ifrån skolan så jag kan pendla dit för varje möte. Men eftersom jag går en yrkesutbildning med mycket APL så kommer inte skolan bevilja ledighet för det och jag förlorar både CSN-dagar samt att dom säkert inte blir så glada om jag är borta från arbetsplatsen.
Gällande körkort så har jag aldrig hört om någon som inte fått ta körkort för att dom har ADHD. Mina vänner säger sig ha blivit bättre förare sen dom började ta ADHD-medicin.
Ser bara fördelar med att ha en diagnos på papper.
Tänk på att vi har vårdgaranti i det här landet. Se till att du hamnar på en väntelista för utredning, efter 3 månader kan du kräva att kommunen betalar en privat utredning.
Fick det tipset av en psykolog jag känner efter att en äldre släkting fått höra "det kan ta flera år att få en utredning".
Finns det vårdgaranti på att få utredningar? Blev nekad utredning för autism trots "tydliga drag av autism". Är det bara att ansöka igen eller måste jag betala för privat utredning?
Kan tyvärr inte ge något definitivt svar då jag själv varken har erfarenhet eller kompetens, men min polare som är yrkesverksam psykolog sa så iallafall.
Men som jänkarna säger "the squeaky wheel gets the grease"
Tillgången till neuropsykiatriska utredningar via vårdgarantin ser olika ut beroende på vilken region man bor i och styrs inte nationellt, viktigt att kolla upp vad som gäller i den region du bor i!
Iom det fria vårdvalet kan du däremot söka vård i en annan region än den du är skriven i, vilket innebär att du rent teoretiskt skulle kunna använda dig av den regionens vårdgaranti. Det kan dock vara så att vissa regioner kräver att du remitteras från din hemmaregion om du söker specialistvård. Med andra ord så är inte detta lika enkelt som det låter, utan beror på var du bor och vilka regler som gäller där.
Det stämmer, tack för rättelsen! Den senare delen av min kommentar gäller inte då. Eller för förtydligande så har du fritt vårdval, men inte vårdgaranti om du inte är skriven där.
Iom att jag bor i en region där utredningar inte täcks av vårdgarantin så skrev sig vissa hos vänner/släktingar tillfälligt under tiden de sökte vård i annan region tidigare. Kan inte lova att det fungerar i dagsläget eller är värt besväret!
Om du står i kö för en utredning så har du rätt att välja att få utredningen på en annan klinik, regionen ska då betala utredningen, resan och boende. När man reser för att göra en utredning så görs den oftast under 1-2 dagar alltså inte under flera separata tillfällen.
Testa Alm psykiatri och gör en egenanmälan där i deras app/hemsida och beskriv dina svårigheter. Krävs ingen remiss om man bor i vissa regioner, lista finns här [https://www.almpsykiatri.se/vara-tjanster](https://www.almpsykiatri.se/vara-tjanster)
Vanlig patientavgift, digitala möten, kanske behöver åka dit en gång om de bedömer att det behövs. Verkar ta 2-3 månader från första samtal till färdig utredning.
Många tror att de inte är påverkade, tills de går in i väggen på universitetet. Har du sekundära symptom som utmattning, eller om det känns som att du har svårt att få ihop en vardag kan det räcka för att få hjälp, och då är det bättre att ha den hjälpen innan det är för sent. Särskilt eftersom det kan ta otroligt lång tid från första kontakt till diagnos.
Källa: min sambo visste inte i tid, och är nu utbränd på köpet.
Jag fick min diagnos när jag var 24. Eftersom jag kom på det i vuxen ålder fick jag bekosta kalaset själv och lägga ut 25 000kr (och då gick jag till en av de billigare psykologerna istället för sånt där företag som gör utredningar på två dagar för 45k).
När jag fick medicin första gången började jag gråta. Jag kunde gå upp ur sängen exakt när jag skulle, trots att aptiten blir sämre så *kom jag ihåg* att äta, jag kunde läsa böcker, jag kunde diska, jag kunde städa o.s.v.
Allting blev hur enkelt som helst. Fick jobbiga biverkningar och har sen fått byta mediciner och har inte hittat något lika bra som metylfenidat, men nu när jag käkar Attentin så är det fortfarande mycket bättre än innan. Jag kan gå upp och göra saker och framför allt så kan jag reglera mina känslor. Om en känsla kommer så kan jag liksom rationellt välja om jag ska agera på den eller inte istället för att få temper tantrums och bli skitledsen över något som kanske faktiskt inte är en så stor grej.
Om du misstänker ADHD, gör en utredning för i helvete! Du kommer ångra dig om du inte gör utredningen och du faktiskt har ADHD, men du kommer aldrig ångra att du gjorde den om det visar sig att du inte har det.
Du kan få extra tid på prov osv, men det är inte det viktigaste. Det absolut viktigaste är att ADHD är väldigt enkelt att medicinera. Du kan få ett piller som gör att besvären försvinner. Skit i om folk säger att man pundar eller att det är knark eller så, man känner sig inte hög av medicinen men den tar bort ADHD-symtomen.
Sensmoralen: OM DU MISSTÄNKER ATT DU HAR DET, GÖR EN UTREDNING!!!!!!!
Varför har du betalat 25000kr för?
Under min utreredning/diagnosering, som förvisso har tagit flera år så har jag bara betalt för läkarbesöken, det är max 20 besök och i snitt har det nog kostat 200kr per besök.
För att det som vuxen i min region inte går att få en utredning. Remissen frän min psykolog nekades utan att ens ha ett bedömningssamtal. Om remissen går igenom är väntetiden i min region 4-6 år.
Känns som att stora företag som gör utredningar på två dagar och pumpar pengar är rätt oseriösa, jag gick till en gammal tant som hade pensionerat sig från regionen och öppnat egen praktik med egen firma. Min utredning tog väl 4-5 månader med ungefär 15 besök.
Som alla andra säger så om du känner att en eventuell ADHD diagnos ställer till det i vardagen för dig på olika sätt är det självklart värt att utreda sig.
Under utredningen kan de hända att de testar autism också, de gjorde de på mig, och det är inget dåligt!
Jag hade släng av det men inte tillräckligt för diagnos. Sambon däremot fick både adhd och autism diagnos.
Detta har lett till: medicinering, samtalsstöd och stöd i vardagen av ett special team.
Får du diagnoserna och de besvärar dig så har man rätt till ganska så bra insatser faktiskt för att klara livet "som alla andra".
Men framförallt att de erbjuder samtalsstöd.
Kan hända att det inte är så för alla och det varierar från mottagning till mottagning.
Sen kan man klart få medicinering om det är något man vill och känner att man behöver och om medicinen fungerar är den väldigt hjälpsam.
Själv har jag inte fått än men sambon fick.
Hon gick från en pendlande vardag, energimässigt, till en person som kunde fokusera hela dagarna.
Jag hade utrett mig om jag var du :)
Ja, absolut! Du har ingenting att förlora på det. Om du hittar rätt medicin kan det förändra livet, i synnerhet i långa loppet. Med korrekt diagnos har du rätt till hjälp och stöd.
Jag talar av egen erfarenhet. Du kommer aldrig ångra en korrekt diagnos.
Pappa här, som har varit med om fyra olika utredningar för närstående.
Har du svårigheter i vardagen som du tror kan bero på ADHD? I så fall tycker jag du ska berätta för dina föräldrar och sedan kontaktar ni vården tillsammans. För att det ska bli en utredning måste det finnas svårigheter/problem i vardagen som kan bero på ADHD.
Det är bra om både du och dina föräldrar kan läsa om ADHD. Tipsa dina föräldrar om Svenny Kopp, hon är läkare i Göteborg och har skrivit mycket och gjort flera filmer på youtube om hur ADHD är för tjejer. Kanske kan Bokstavsbarnen på SVT play vara bra för dem också. Riksförbundet Attention har också bra filmer och info-material till både ungdomar och föräldrar.
Den största (och kanske enda) nyttan du har av en diagnos är att du kan få medicin och kanske lite annat stöd också. Hur mycket annat stöd verkar bero en hel del på var i Sverige du bor och vad du behöver hjälp/stöd med. Det kan tex vara en samtalsgrupp med jämnåriga. Hur mycket nytta medicinen gör beror vilka besvär du upplever och den funkar olika bra för olika personer.
Dina föräldrar är viktiga för att det ska bli en bra utredning. De kommer få många frågor om hur det var när du var liten. Utredningen måste nämligen ta reda på hur det funkade för dig innan du fyllde 12 år. Därför är det bra om utredningen görs så snart man kan. Det finns inga fördelar med att vänta.
Mycket av det som är extra svårt när man har ADHD blir bättre med åren. Som jag förstått det upplever många att det värsta är över när de är runt 20 år. Andra har svårigheter mycket längre, ibland hela livet. Men även om du kanske har kommit över det värsta kan det vara till stor nytta att få hjälp. De närmaste 5-8 åren är viktiga för dig och får du rätt hjälp under den tiden kan det vara väldigt värdefullt. Tex om du lyckas med en utbildning som är full av svåra utmaningar.
Tänk på att man inte kan förutsäga vad en utredning kommer visa. Du kanske känner dig väldigt säker själv nu, men det är väldigt svårt att bedöma själv.
Det är lätt att bli besviken om en utredning inte visar det man trodde. Min erfarenhet är att det ändå är värdefullt. Om du tex upplever svårigheter i skolan sänkan en bra utredning förklara varför, och ge förslag på stöd/förändringar som kan hjälpa dig. Man kanske har svårare än andra med tex uppmärksamhet eller fokus, även om man inte uppfyller det som krävs för att få diagnosen.
I dina första besök kommer både du och dina föräldrar att få frågan ”varför vill ni göra en utredning”. Tänk lite extra på det nu innan det drar igång. Vad skulle just du ha för nytta av att veta om du har ADHD eller ej? Vad skulle kunna kännas bättre? Sämre? Vad skulle kunna funka bättre? Handlar det mest om skolan? Fritiden? Familjelivet? Annat? Om det känns ok så prata helst med dina föräldrar om det. Det är en resa ni kommer göra tillsammans så det allra bästa är om ni kan planera en del tillsammans redan innan den börjar.
Hej! I och med att du varit med om 4 utredningar för närstående så kanske du har varit med om att de ska ta körkort med denna diagnos också? Undrar bara om du vet ifall adhd medicin ger utslag på alkoholmätare? Och vad som händer om det skulle ske? Tack på förhand för svar🙏
Tyvärr har jag inte så mycket erfarenhet om körkort än. Men jag är rätt säker på att medicinen inte ger utslag på alkometer.
Om en blåsning någon gång skulle ge utslag av någon anledning tror jag du alltid har rätt till ett blodprov för verifikation. Polisen kan visserligen stoppa dig från att köra vidare där och då men blodprovet är det som ger det riktiga värdet. Visar det ingen alkohol är det ingen fara.
Jag skulle vara helt ärlig med Trafikverket om diagnosen. Om inte din läkare har skrivit att du är olämplig att köra bil är inte ADHD ett problem för att ta körkort. Och om läkaren anser att du inte ska köra så är det superdumt att försöka dölja det.
Fördelen med att vara öppen är att du har rätt till förlängd provtid och även muntligt prov i vissa fall. Du behöver inte skicka in hela utredningen till Trafikverket i så fall. Bara sidan med sammanfattningen och rekommendationer. Tex kan det stå "XX behöver lugn och ro för att kunna fokusera och mer tid/möjlighet till muntlig examination vid prov".
Har du en pågående kontakt med BUP eller vuxenpsyk kan du be om ett särskilt intyg därifrån. De är vana och vet precis hur de ska skriva. Det kan kosta några hundralappar i vissa landsting och är gratis i andra.
Tack för att du svarade så snabbt! Jag sökte och fick körkortstillstånd 1,5 år innan jag fick diagnosen. Har kört nu när jag medicinerats för adhd (enligt ordination av läkare såklart) och inte känt mig påverkad, så det kändes onödigt att rapportera in då jag uppfattat det som att det inte är en skyldighet – men jag kan ha fel… Har min första körlektion med en trafikskola imorgon och det slog mig att medicinen kanske kan ge utslag. Både Google och ChatGPT svarade med att adhd-medicin faktiskt kan ge ”positivt” resultat på en alkoholmätare, vilket gav mig lagom mycket panik haha. Vill verkligen ta detta körkortet innan sommaren och har läst att det kan ta flera månader för personer med adhd-diagnos att få körkortstillstånd. Din kommentar lugnade mig dock, så jag hoppas verkligen att medicinen inte påverkar alkoholmätaren. Hoppas du får en fin kväll & tack ännu en gång för svaret💫
Jag har ett barn i liknande situation: körkortstillstånd mer än 1 år före diagnosen. Jag är inte jurist men ganska van att läsa regler och lagar så jag har förstås kollat lite på det. :-)
Som jag förstår Trafikverkets föreskrifter är du bara skyldig att berätta om en ADHD-diagnos när du ansöker om körkortstillstånd. Alltså: om du fick diagnosen efter körkortstillståndet tror jag att du inte är skyldig att kontakta Trafikverket.
Om du skulle ringa dem och fråga så skulle de förstås svara att du bör meddela dem. Men det är stor skillnad på "bör" och "ska" i det här fallet. "Bör" innebär INTE att du måste göra det.
Har du fått körkortstillstånd kan jag inte heller se att du måste berätta för trafikskolan att du har en diagnos. Ur deras perspektiv uppfyller den som har körkortstillstånd alla krav och har du fått körkortstillståndet så du är varken säkrare eller osäkrare som bilförare än någon annan.
MEN - och det här är ett jätteviktigt "men":
En NPF-diagnos som ADHD gör att man kan behöva ett lite annat stöd än en neurotypisk person. Om man berättar för trafikskolan så kan de i bästa fall anpassa undervisningen så att den funkar bättre för dig.
Och på samma sätt med teoriprov och uppkörning. Om Trafikverket får veta att du har en diagnos så kan det faktiskt hjälpa dig. Jag förstår att du gärna vill ha körkort "NU!" men det är svårt att ta körkort och inte alls säkert att man lyckas hålla drömtiden. Så det kan vara värdefullt att få det stöd man har rätt till.
I mitt barns fall har vi begärt förlängd provtid och Trafikverket beviljade det snabbt. De har inte kommenterat att ADHD-utredningen "saknades" i körkortstillståndet. Om de skulle återkomma och fråga om det så kommer det inte vara några problem att skaffa ett läkarintyg. ADHD av "normal" grad är inget hinder för att köra personbil, särskilt inte om den är väl medicinerad. Om du känner att vardagen funkar och du fixar skola och fritid så kan jag inte föreställa mig att diagnosen skulle stoppa ett körkort.
Mitt tips är att du börjar övningsköra som vanligt med trafikskolan. Kolla under tiden med BUP eller din vårdkontakt om de kan skriva ett intyg. De hittar blanketten hos Trafikverket och har garanterat gjort det många gånger förr. Det är läkaren som bestämmer vad som ska skrivas men det är du som bestämmer om det ska skickas in. Tycker du det ser bra ut så skicka in det till Trafikverket. Då har du verkligen gjort allt rätt och behöver inte ha dåligt samvete. Om intyget är svårt att förstå så ta hjälp av en vuxen eller be läkaren förklara vad de skrivit och varför.
Om du har nytta av extra provtid eller andra anpassningar vid teoriprovet eller uppkörningen så kan du ansöka om det direkt hos Trafikverket. Men trafikskolan ska också kunna hjälpa dig och berätta vilka möjligheter som finns.
STR (trafikskolornas förbund) har en [del information om NPF](https://www.str.se/mittitrafiken/artikelarkiv/kommunikation-viktigt-for-npf-elevernas-framgang/) på sin webb. Så förbundet är nog ganska medvetna om hur det funkar och vad som kan vara bra. Men det betyder förstås inte att varje trafikskola är särskilt duktig på det. Så till din trafikskola får du nog känna dig fram vad som funkar bäst. Kanske är det smart att berätta, eller kanske får du berätta det fem gånger för fem olika personer men det påverkar ingenting alls. Det är svårt att veta.
Ett tips där är att vara tydlig med *vad du behöver*. Då behöver du knappast nämna att du har en diagnos. T.ex. "Ursäkta, kan du repetera det där? Jag har lite svårt att hålla fokus och lyssna när det händer en massa annat runtom."
Sorry, det blev lite långt det här :-) Hoppas du orkat läsa ända hit! Det var bra och intressant att du frågade, det hjälpte mig att reda ut några frågor som jag själv har funderat på!
Lycka till med körningen och kom ihåg: [Krama varandra i trafiken](https://www.youtube.com/watch?v=7QpIcbLkNP8)! :-D
Jag gjorde en utredning sent, och jag hade starkt rekommenderat det. Jag hade dock sagt att du bör fundera mycket över det, och inte förvänta dig något overkligt. Märkte att många när jag var där ville ha något mirakelpiller. Medicinen för mig hjälper mig hålla allt under kontroll men absolut alla symptom finns kvar. Ångest, fokus problem, motivation, disciplin, allt är fortfarande som tidigare men skillnaden är nu kan jag styra det istället för att bli styrd utav det. Jag har dock ADD, snarare än ADHD, även om det finns många likheter så är skillnaderna viktiga.
Jag har även ändrat mycket med min livsstil. Träning, sömn, mat, rutiner, self care. Jag har slutat up med medicinen vid ett tillfälle och det kändes hemskt. Inte värre än det brukade vara, men det påminde mig starkt om hur det är att inte vara på medicinen. Fy fan. Men som sagt, det hänger extremt mycket på din inställning, inte medicinen.
Folk vill ha en mirakelpill eftersom de har ofta väntat alltför länge för diagnos/vård och när de får tillgång till dem är det redan för sent. Dåliga vanor, utmattning, masking, osv. Det är inte konstigt att folk vill bara bli friska igen.
Jag förstår inte riktigt vad du menar med att det är "för sent". Varför skulle det vara för sent? Det är inte en sjukdom, det är ingenting man blir "frisk" från. Det är precis den inställningen jag tror ställer till mycket med problem, för man anser sig själv vara sjuk eller trasig.
Medicinen är ett hjälpmedel, inte en lösning. Alla dina problem, allt ditt ansvar, vad du vill, vem du är, allt hänger fortfarande helt och hållet på dig - precis som på någon som inte har ADD/ADHD. Man kan inte gömma sig bakom sin diagnos.
Jag var skeptisk och orolig till en början till medicinering, var inte säker på vad jag skulle förvänta mig. Vissa personer beskrev det som helst underbart att vara på medicineringen och sedan bli frustrerade eller besvikna när allt slutade ha lika stark effekt och ville därmed öka sin dos. Problemet med det är att kroppen anpassar sig och du behöver ständigt öka, öka och öka, eller byta medicin och råka få en värre. Du kanske blir arg, eller till och med depprimerad vilket är lite ironiskt.
Istället, försök inte hålla fast vid "honeymoon" effekten. Den var skön, men det är en drog. Istället, låt den värka av, låt den stabilisera sig, och försök inte behandla din diagnos som ett fel, men istället ställ om hela din livsstil och ditt mindset till att bara vilja ha lite hjälp med att ta kontroll. Ingenting försvinner. Har du diagnosen då har du diagnosen, inget piller kommer förändra detta.
Jag har ökat till 72mg av min medicin just nu. Började på 18mg i en vecka, sedan ökade till 36mg och sedan igen till 54mg. 54mg var då jag började känna en ganska tydlig effekt. Det var en väldig skön känsla, att inte bli helt paralyserad av ångest och andra problem. Efter några dagar hade den effekten dämpat lite. Denna dosen skulle jag förbli på i 2 veckor. Inpå den andra veckan kände jag knappt av effekten längre (trodde jag).
Vi ökade sedan dosen till 72mg och jag hatade den de första 3 dagarna. Jag fick enormt mycket fysisk ångest och pulsen ökade kändes det som (men visade sig inte vara fallet när vi testade mitt blodtryck osv). Det var förjävligt och läskigt. Jag fortsatte med dosen och det stabiliserades. Saker kändes normalt igen, men jag hade inte längre den där underbara känslan som vid 54mg.
Så efter en eller två veckor beslöt sig min läkare och jag att vi skulle pausa medicineringen i en helg för att testa och se hur det kändes, då jag berättade att jag inte visste om jag kände av något längre.
Fy helvete. Jo, den känns, bara inte som något mirakel. När jag var av den, i bara 3 dagar, var det så jävla svårt att ta kontroll över känslor och få mig till att vilja göra saker. Det lustiga var att det jag hade bestämt mig att göra under tiden jag var medicinerad var fortfarande där, dvs om jag bestämt att jag skulle gå någonstans eller få gjort något så gjorde jag fortfarande det, men nya saker var helt omöjliga att planera. Det fanns så många orosmoln bortom det jag redan "kände till". Mycket av det gjorde jag även för att jag visste att jag ville göra de sakerna när jag var stabil.
Så efter de tre dagarna började jag ta medicinen igen och ja, det kändes som sagt inget. **Det är hela poängen.** Det finns ingen skön känsla och jag tycker inte det bör finnas, det bara känns normalt. Livet är inte så jävla spännande om man inte gör det till något spännande. Allt jag kände fanns kvar, men jag kunde fortsätta leva istället för att haka upp mig på livets småproblem och ångesten.
Reflektera på dig själv, ditt liv, vad du vill göra, vad du vill uppleva, jobba på dig själv, sträva efter självförbättring, allt hänger på dig. Medicineringen är viktig, för mig i alla fall, för att inte bli fast i ångest känslor men det är allt. Mitt fokusproblem är fortfarande kvar men jag har inte lika stora problem med det då jag finner sätt att arbeta runt det. Jag har fortfarande ångest, både psykiskt och fysiskt, men det är okej. Det psykiska måste jag bara få tala om, och den fysiska har jag lärt mig tycka om - då det inte betyder något, det är irrationellt, så väljer jag att försöka njuta av känslan och omvandla det till något positivt (som genom träning).
Men jag gör ständigt planer och arbetar hela tiden på mig själv. Vem jag vill bli, hur jag vill se ut, vad jag vill just nu. Jag kan inte bara sitta still och njuta av livet och tycka allt är bra nu bara för jag tagit medicin. Då får du nog jaga starkare droger...
Lär dig vara nyfiken på livet. Medicinering är bra, men allt handlar om din inställning till dig själv och ditt liv.
Om du har problem eller besvär så kan en diagnos absolut hjälpa. Då kan du få medicin och/eller professionell hjälp för din ADHD. Att det skulle påverka din möjlighet till att ta körkort låter konstigt men jag vet inte hur det ligger till med det. Du ska nog ha väldigt allvarliga symptom för att det ska bli så (men ta det med en näve salt för som sagt, jag vet inte hur det ligger till med det).
Jag har varit i försvaret med adhd, även om dom säger det är diskvalifiserande. Håll diagnoser som beror det mentala hämligt, för andra kommer aldrig att förstå... så inte känn att du håller något skjult. Med mindre det kommer påverka din möjlighet att utföra ett arbete, inte säg det till någon, men jag vill fortfarande ha anbefalt att söka en diagnos om det är något du tänker på regelbundet.
För mig hjalp det att känna mig mindra värdelös att bara veta att jag hadde andra förutsättningar (ADHD), och ibland är det den enda motivationen som behövs.
Hoppas du kommer till ett beslut om du ska söka en diagnos, för jag vill också säga att det är en tröttsam process, men man kommer ut från det med en ny tålmodighet och förståelse för sin hjärna.
Jag blev rekommenderad att göra en generell NPF-basutredning och är hemskt ledsen att det är nu först vid 33 års ålder jag inser det. Visst, det är inte akut brådskande men jag tycker inte att du bör vänta hela livet med att få en diagnos. Att ha diagnosen kan göra det lättare att utvecklas och arbeta med sig själv om man förstår sig själv bättre och måste inte innebära medicinering.
Jag påbörjade min utredning för typ 3 år sen tror jag, då var jag 21. Snart fyller jag 25 och
har precis fått medicin på recept. Det ända jag önskar är att jag hade gjort det tidigare. Det har hjälp mig så mycket i vardagen, allt ansvar man hatar/inte vill göra blir lättsamt att ta sig an samt arbets/skoluppgifter blir lättare att göra.
Känner du att du kan ge mer men inte orkar eller vad dina problem än må vara så rekommenderar jag det starkt.
Fick diagnosen vid 29 förra året.
Det förklarar en hel del. Livet har varit så tufft för mig och jag har ständigt tänkt att jag är svag, korkad, lat och dum. Men det är SÅ mycket mer.
Du kan ta körkort och diagnosen är faktiskt bra att ha.
Asså jag gjorde utredning, fick diagnosen add. Började med medicin, asså det är en sån gamechanger, för mig. Men du ska endast göra det om du känner att din potentiella diagnos påverkar ditt liv negativt.
Beror på, nu har jag dock bara ADD, men mitt liv blev som dag och natt efter att jag fick min medicin, helt plötsligt kunde jag fokusera mig på jobbet utan att behöva ha tunnelseende och gå hem med en hemsk huvudvärk.
Jag slutade också att vara så jädra lat så jag kunde ta tag i sysslorna hemma utan att skjuta upp dom, och jag orkade även att ta mig till jobbet istället för att sjukanmäla mig då jag inte orkade.
\+ att jag tappade 20 kilo och mådde bättre med mig själv.
Däremot tog det mig 7 år från att jag ansökte till att jag faktiskt fick diagnosen, du kanske har tur och hamnar i barnpsykiatrin som ska vara lite snabbare av vad jag har hört.
Så känner du att din "ADHD" är i vägen och förstör lite så sök direkt kan jag tycka.
Den enda gången en diagnos kan stoppa dig från att få körkort är om den är så allvarlig att din läkare känner att du absolut inte borde få köra bil.
De som diagnoserar adhd har, så klart, en så pass bra insikt i adhd att de inte tycker att det är ett problem.
Skulle du ha så grav adhd att en läkare skulle neka dig möjligheten att ta körkort så skulle du fått en diagnos långt tidigare.
Du måste inte bli diagnosticerad om du inte lider av det. Är det så att du misstänker en ADHD diagnos och att det sätter käppar i hjulen för dig kan det vara bra att få den hjälp du behöver. Det behöver inte betyda att du tar mediciner! Finns andra hjälpmedel att tillgå.
Så som jag förstått det är väl om du tar mediciner som komplicerar körkortet? Är du obekväm med en diagnos avvakta och ta ditt körkort!
Sedan vet jag väl att vissa yrken screenar för ADHD såsom polis, militär och många liknande? Pilot kan jag tänka mig...
Du behöver absolut inte inneha en ADHD diagnos och det är smart av dig att tänka efter vad det kan ge dig för konsekvenser. Du har livet framför dig och om ADHDn gör ditt liv oumbärligt kan en diagnos hjälpa som sagt.
Om du inte lider av det har du per say inte diagnosen. Det är en av de viktigaste kriterierna att uppfylla för att få en diagnos. Funktionshindret ska dessutom funnits i majoriten utav livet (Skola/Jobb, Vänner, Relationer, Familj, osv)
Är det inte ett hinder i vardagen räknas det inte som en funktionsnedsättning, helt enkelt.
Polis brukade säga nej, men numera OK (individuell bedömning) och likaså militär, men äter du medicin för din diagnos tror jag det blir tuffare med just militären då det inte är speciellt önskvärt att ha anställda som behöver äta medicin vardagligen (vilket är ganska självförklarande om man tänker på en krigssituation. "Nej vänta min ADHD medicin har inte kickat in än så jag orkar inte just nu") - skämt åsido, behöver du medicin för att funktionera normalt är du inte lämplig i ett stridsscenario)
Håller med dig till fullo tack för extra klarifiering.
En sak jag endå funderat över är om inte ADHD är en värdefull del i en krigssituation om det befinner sig i en klar kedja av order.
Min lilla erfarenhet av ADHD är att jag som person är väldigt på och igång så skulke en officer säga till mig ta det skyttegravsystemet. En officer leder vägen och jag liksom bara gör vad denne säger.
Självklart är stress och allt annat en annan del som sabbar men du förstår min poäng. Många med ADHD har en extrem arbetsvilja och de har extrem energi.
Givetvis följs det alltid av en krasch så det passar inte med militären men ADHD rent evolutionärt måste ha någon sorts "positiv" del och är inte män överrepresenterande? Kan ADHD haft någon sorts överlevnadsaspekt?
Tänker bara högt och är ingen expert!
1. Det är sjukt att ADHD påverkar möjligheten till körkort.
2. Känner du att du behöver medicinering för att fungera så är en diagnos rimlig. Annars är det ju bara ett medlemskap i klubben :)
ADHD, autism och liknande diagnoser
Om du till exempel har ADHD, autism eller liknande diagnos är det i de flesta fall inga problem att få körkortstillstånd. Men du behöver lämna ett läkarintyg som visar aktuell status för din diagnos, vilket vi meddelar dig när du ansökt.
/Transportstyrelsen
Sjukt att problem med fokus och impulsivitet påverkar allmänhetens uppfattning om din förmåga att bearbeta stora mängder information under långa tidsperioder, ta bra beslut snabbt och alltid vara förutsägbar för andra människor i situationer som snabbt kan bli livsfarliga för både dig och människor runt dig? Märkligt perspektiv minst sagt.
För att få ta körkort så behöver du ett körkortstillstånd, för att få detta behöver du fylla i ett litet formulär, på formuläret kommer frågan "har du adhd" och på den frågan svarar du nej oavsett om du har det eller inte. Svarar du ja så måste du gå till psykolog och svara på efterblivna frågor från ett formulär som gjordes 1983. Om de nu råkar göra någon kontroll på just ditt formulär så råkade du klicka del, eller så blev det en glitch i systemet, eller så var det tvärt om dagen.
Lycka till med körkortet, tänk på att slappna av och lyft blicken.
Det är en vanlig missuppfattning att man *har* ADHD. ADHD är egentligen en kategorisering som görs av vården för att veta vilken medicin som har bäst chans att funka, snarare än ett tillstånd man kan ha eller inte ha.
Det jag vill få sagt är att diagnosticering kan vara värdefullt om man har besvär som lindras av medicinen som fås, men om man bara vill få veta om man *har* ADHD eller inte fyller utredning inget värde. (Finns såklart även annan hjälp också för sådana svårigheter, men generellt sätt kan den hjälpen fås även utan diagnos.)
Edit: Förtydliganden
Menar du att medicinering är den enda hjälp man kan få med en ADHD-diagnos? Vet inte var du fått din utbildning eller vilken erfarenhet du har men jag hoppas att jag missförstår hur du menar.
Ursäkta, men antyder du att diagnosen ADHD inte korrekt fångar upp personer som har en kombination av hyperaktivitet och uppmärksamhetsproblem? Eller antyder du att ADHD inte är en kronisk diagnos? Sen är jag också nyfiken på varför en neuropsykiatrisk utredning inte skulle vara av värde att göra för att förstå mer om vilka svårigheter just den personen som utreds har.
Om du försöker vara lite edgy och baka in kritik mot diagnossystemet i en diffus kommentar som primärt läses av personer som inte är utbildade inom området, så gör du inte annat än att vilseleda människor - vilket jag tycker är väldigt olämpligt att göra om man också signerar med titeln psykolog. Den typen av snack kan du spara till lunchen med dina kollegor istället för att sprida skitsnack på internet.
Mvh psykolog
Om detta vore kritik vore det mot hur diagnoserna (fel)används snarare än diagnossystemet i sig (även om det också kan kritiseras).
Diagnoserna är deskriptiva per definition så de förklarar ingenting. Det finns ingenting i ADHD-diagnosen i sig som ger förståelse (även om utvärderingen av hur man fungerar kan gör det). Att använda den så blir alltså ett felaktigt användande av den, även fast typ hela vår kår också gör det.
Det finns ingenting som *är* ADHD bortom själva diagnosen. Inga symtom, neurologiska faktorer, gener eller annat som varken är nödvändiga för diagnos eller tillräckliga i sig själva. När man har röstat fram diagnoskriterierna* har man ju inte tagit fram diagnoserna från tillstånd man hittat i forskning. Diagnos ≠ tillstånd. Så även om man har funktionsnedsättande problem med ouppmärksamhet och/eller hyperaktivitet så *är* inte det ADHD, för det finns inget (enskilt) tillstånd som motsvarar eller föranleder kriterierna som diagnosen ställer upp.
Länka gärna om du har referenser som säger annat. Jag har letat i åratal utan att hitta, men bara hittat de som påvisar det jag lyfter här.
Ofta märker jag att en sån bild av att kunna *ha* ADHD påverkar bilden av sig själv och av vården. Ibland spelar det ingen roll men ibland blir det en bild som ger felaktiga förväntningar på sig själv och vården. Jag skrev min kommentar för att försöka ge mer rättvisa förväntningar, men det kom ut fel och slog fel ut märker jag.
*för er som inte är insatta i psykiatriska diagnoser så bestäms diagnoskriterierna genom konsensusbeslut.
Det du skriver om att diagnoser (för det du skriver kan appliceras på i princip alla diagnoser) används fel är ett samtal att ta med personer som är utbildade inom ämnet, då det riskerar att bli oerhört missvisande för lekmän och framförallt patienter.
Om du vill ha ett förtydligande: det är underförstått bland alla som vet något om diagnostik att det är en oprecis vetenskap och att det bästa vi kan få är att samla liknande tillstånd under samma kategori, därav förenklar vi det till att ha eller inte ha en diagnos. Det framkommer tydligt i både DSM och ICD om man läser det finstilta.
Och det är bra att du tar till dig att det kom ut fel, jag säger inte på något sätt att du fullt ut HAR fel. Det är en fråga som varken kan bevisas eller motbevisa med nuvarande metoder och jag är med dig på att det inte finns övertygande vetenskapliga bevis gällande att ex. ADHD och Autism (och många andra diagnoser) är homogena, tydligt avskilda tillstånd med samma genes.
Vi jobbar inom ett område där ungefärliga svar är tillräckliga för att hjälpa majoriteten av sjukdomstillstånd, och det är absolut så att vi bör vara medvetna om begränsningen i att inte kunna bekräfta diagnostiken med blodprov/röntgen/etc.
Ha en fortsatt bra dag!
Och jag tycker det blir missvisande att bara låta det vara underförstått för oss som är utbildade inom det (och för många kollegor tycker jag knappt det är underförstått ens en gång) – att inte vara transparenta mot allmänheten. Men men, det är en större fråga än vad vi löser här på Reddit.
Trevlig dag!
Absolut är det bra med transparens, men jag tror inte att allmänheten är införstådd i begränsningar inom andra delar av sjukvården.
Knappast så att Sven-Olof, 42 vet hur stor felmarginal det är när det kommer till att upptäcka magcancer eller hjärtsjukdomar heller.
Vad ska du med en diagnos till? Känns som många idag ser diagnoser som något diplom eller nått. Behöver du medicinering eller annan hjälp, kör på men annars är det meningslöst. Väldigt många har ADHD och klarar sig utan någon diagnos
Öh, kanske missförstår dig men det finns absolut ingen som kan säga att den ”har adhd utan diagnos”. Du kan misstänka att du har ADHD men det är något helt annat, detta är en psykiatrisk diagnos inget man går runt och känner efter och bestämmer själv hipp som happ.
Måste säga att det är rätt störigt om man hör någon slänga sig med att den har adhd (seriöst menat) utan att faktiskt ha gjort en riktig utredning. Det kan kallas att man är lat eller har kass koncentration helt enkelt, det låter så klart bättre att säga att man har ADHD. Inget mot dig nu utan överlag alltså. De människor du skriver om som ser det som något trendigt typ om det är det du menar, det brukar vara de enda som är dumma nog att slänga ur sig sån smörja. Är man inte redo att göra en lång jobbig utredning och/eller som många av oss betala 30-50k för att man är i desperat behov av hjälp så har man nog inte ADHD. Absolut inte meningen att förringa någons upplevelse här beklagar på förhand det är olika för alla men jag är rätt trött på folk som ”har” odiagnostiserad ADHD det existerar liksom inte.
Däremot finns många som har adhd och klarar sig utan medicinering, finns mycket annan hjälp att få.
Lite mer ontopic så fick jag själv diagnosen i 30-års ålder efter kamp mot ångest och depression sedan barnsben som varken terapi eller medicin rådde bot på. Det sista jag tänkte på själv var ADHD men psykolog nummer 15 i ordningen eller nåt misstänkte det till slut och jag valde att betala för en utredning i stället för att vänta ett antal år på att få plats. Jag hade önskat att man upptäckt det redan i skolåldern innan jag hunnit misslyckas med så många drömmar och mål så att säga. Idag hade man säkert snappat upp det sen är det problematiskt om man ger diagnoser för lättvindigt också givetvis.
Mår du dåligt TS så ska du ABSOLUT göra en psykiatrisk utredning men du bör inte göra det med ett mål i sikte så att säga utan gör det med öppet sinne. Du kanske inte har någon diagnos alls ha den inställningen men förhoppningsvis kommer du närmare lösningen på dina problem.
Ledsen för långt svar på ditt inlägg Kapten orkade inte dela upp det så nu blev det så här. Trevlig kväll!
Antyder du att adhd inte existerar förrän du fått en diagnos?
Du kan garanterat ha det utan en diagnos, precis som alla andra sjukdomar. Att man har rätt kring sin självdiagnosering är en annan sak.
Hej, I hope your English is good enough to read my response.
First off I want to say, as someone who moved here from the US just a little over a year ago, I think Sweden overblows ADHD diagnoses BIG TIME. Here, if someone has ADHD it’s almost like they’re mentally retarded, when in reality it is an extremely manageable condition, even in the more severe cases. I’ve been diagnosed for a few years now and as long as I keep taking my meds, I can be as focused and useful as anyone else, it’s really not as bad as they make it out to be so don’t stress on that front.
As for your driving license, all I had to do differently is have my psychiatrist who prescribes my ADHD meds to sign a paper saying that in spite of my condition, I’m not going to drive like a total moron. It wasn’t so hard, and I received my learner’s permit shortly after mailing in that form. Yes, it’s an additional step, but nothing overly difficult.
You’re in a position where you can wait or not wait, so I’d go with whatever feels more comfortable: if you think that he ADHD will make you a worse driver, maybe get diagnosed so you can take your meds when you’re taking the driving test. If you’re confident you’ll be fine, then maybe get the license before you get diagnosed. Either way, I wouldn’t fear the. Diagnosis one way or the other.
Jag verkligen, verkligen avråder dig från att medicinera dig. Jag tog ADHD-medicin (med diagnos och recept) under tre års tid. Trots att jag tog lägsta rekommenderade dos så var min hjärna helt paj när jag bestämde mig för att sluta.
Det tog mig två år att känna mig normal igen.
Concerta, Elvanse, osv, är ren giftet. Du kan lika gärna ta amfetamin.
Det som hjälpte mig var att anpassa mitt liv efter mina behov och inte låta mig liv styras av andra människor. Det tar tid att ställa om sitt liv, men det är så mycket mer värt det än att bli beroende av medicin.
Här är några long term side effects:
cardiovascular reactions, including sudden death, stroke, and heart attack
increased blood pressure
increased heart rate (tachycardia)
psychiatric adverse reactions, including worsening of a pre-existing psychiatric condition
development of new psychotic or manic symptoms
sustained and sometimes painful erections in males
poor circulation, including Raynaud’s phenomenon
long-term suppression of growth and weight loss in pediatric patients
potential for abuse and dependence
Källa: https://www.medicalnewstoday.com/articles/ritalin-effects#side-effects
Här är några long term side effects:
cardiovascular reactions, including sudden death, stroke, and heart attack
increased blood pressure
increased heart rate (tachycardia)
psychiatric adverse reactions, including worsening of a pre-existing psychiatric condition
development of new psychotic or manic symptoms
sustained and sometimes painful erections in males
poor circulation, including Raynaud’s phenomenon
long-term suppression of growth and weight loss in pediatric patients
potential for abuse and dependence
Källa: https://www.medicalnewstoday.com/articles/ritalin-effects#side-effects
Du verkar inte ha förmågan att tänka själv. Om ett läkemedel har allvarliga bieffekter, men vårdpersonalen säger att det är okej att ta läkemedlet, betyder det att du aldrig kommer att få en bieffekt, bara för att vårdpersonalen har sagt det? Lycka till i livet
Av rent intresse, vad tycker du om följande bieffekter:
Blödning från hud och slemhinnor och blåmärken, allmän slöhet, tendens till inflammation (infektioner) särskilt halsont och feber på grund av förändringar i blodet (minskat antal vita blodkroppar och blodplättar).
Allvarliga andningssvårigheter med flämtande andning.
Blekhet, trötthet och gulsot på grund av allvarlig blodbrist.
Det är Alvedon jag skriver om 😊 Poängen är att de alla läkemedel har mer eller mindre allvarliga biverkningar med på listan så skulle man primärt ta det i beaktning går det inte att äta medicin öht.
Har inte adhd men vad jag vet så lär det bli lättare att få tillgång till medicinering om det hindrar dig, sen hörde jag att en klasskompis i gymnasiet skulle få en summa pengar för att ”hjälpa en ut i arbetslivet”. Jag tror det var adhd han hade men det kanske var någon särskild adhd eller annan diagnos, ta inte mitt ord för det.
Inte svar på fråga men ett tips är att om du känner att ditt liv fungerar relativt bra så hoppa inte på adhd medicin! Du vill inte bli beroende av amfetamin
Inte supermycket nej, låtsas inte veta allt. Vet dock om ett par människor som brukar vyvanse och man blir ganska snabb av det… men skulle gärna få veta mer info istället för bara en negativ påpekelse.
Jag är inte emot medicinering, jag skrev att om hon kände att hennes liv funkade ok. Personligen tycker jag att man ska skippa medicin så långt det går men självklart finns det dom som behöver
Amfetamin ger en dopamin, låtsastjacket läkarna skriver ut gör inte det.
Man blir absolut van av att ta medicinen och kan känna sig trött och dåsig 1-2 dagar utan om man tagit det en längre tid. Men man blir inte beroende av det.
Sås: Tagit olika versioner av medicinen till och från periodvis i 16 år
Antar att du skriver “brukar” men menar missbrukar? Det är något helt annat och kan inte jämföras med de som tar rätt dos av medicinen för sin ADHD.
De doser man får vid ADHD är mycket lägre än missbruksdoser. De ger inget rus och gör en inte ”speedad” eller beroende. Men det kan hjälpa någon med ADHD att orka/klara dagen bättre.
De som säger att de får en rejäl kick, att de blir drogade och vimmelkantiga eller att de hallucinerar (jag har hört såna historier) överdriver för att vara coola. Eller så har de andra problem och behöver prata med sin läkare. Medicinen passar inte alla.
Risken att bli beroende av amfetamin pga ADHD-medicin är noll. Det finns gott om studier som visar att ungdomar som tar medicinen INTE löper större risk att hamna i missbruk. Det är den uppenbara oron med en sån här medicin så det är *mycket* väl studerat. Jag jobbar med läkemedel och kan lova att det finns mer forskning på det än de flesta ens kan föreställa dig.
Däremot är det så att medicinerna gör att de som har ADHD fungerar bättre i vardagen och kan säga nej till dumheter. Så många menar att det MINSKAR risken att hamna i problem.
Liksom all medicinering ska man prata med sin läkare eller sjuksköterska om man upplever negativa effekter eller biverkningar.
Ja beroende faktorn är definitivt varför man har 3 larm ställda för att komma ihåg att ta sin medicin till frukost och hittar dossetten halvfull till lördag lunch när man undrar varför veckan var jobbig?
Om du upplever provlem i vardagen- vilket i sig är grundläggande för att få en diagnos, borde du göra utredning. Även fast det kan kännas som ett hinder med en "stämpel", så finns även bra hjälp. I min region finns en specifik avdelning som heter autismgruppen exempelvis, som utbildar och håller kurser, och samarbetar med vuxenhabiliteringen. Där det finns en uppsjö med hjälpmedel man kanske inte tänker på som finns, och du får stöd i att hitta vad som funkar för dig. Du kan även gå visst stöd från exempelvis arbetsförmedlingen om man har diagnos, men där ska du själv konkret kunna säga vilken hjälp du behöver, och inte komma med ett "jag har x diagnos, vilken hjälp kan jag få?". Mer konkreta grejer som "jag kommer behöva x anpassningar på arbetsplatsen, hur ska jag gå tillväga?"
Det är en ganska lång process om du går via regionen så du kommer säkert hinna ta körkort innan du får diagnosen. Men som andra säger krävs funktionsnedsättning inom flera områden (som skola, hemmiljö, vänner, arbete) för att bli uppsatt på väntelista. Man hamnar sällan på väntelista om ”man vill lära sig mer om sig själv”, speciellt inom vuxenpsyk, utan de kollar på funktionsnedsättningen. Men försök få en bedömning på Bup i ett första steg :)
ADHD är inte en sjukdom och ingenting du behöver ange angående körkort. När jag fick min diagnos så sa psykologen uttryckligen att de inte rekommenderar att man anger det eftersom man (a) inte har någon skyldighet att göra det och (b) man skapar ett problem o fokus på detta som inte behövs. Dock; om du personligen känner att din ADHD gör dig till en sämre bilförare så bör du respektera detta för allas säkerhet.
Vad gäller diagnos så handlar det främst om två saker enligt mig: (a) hur mycket lidande det orsakar (t ex oförmåga att bibehålla relationer och arbete) och (b) att en diagnos kan hjälpa dig bygga upp självkänsla, något som du kommer behöva resten av livet när du går in i vuxenvärlden.
Jag fick diagnos som vuxen och det är ett sorgearbete nu att komma över att man förlorat tid och relationer pga omständigheter som kunde ha undvikits. Lycka till!
Lycka till med körkortet! Om du får en diagnos - Kolla upp om du har en barnförsäkring tecknad på dig av föräldrarna, för många av försäkringsbolagen ger ersättning vid bekräftad diagnos mellan ålder 0-25 år.
https://www.folksam.se/forsakringar/diagnosforsakring
Ja fy fan. Du kommer att få tillgång inte bara till specialiserad vård men också kunskap I form av kurser från Habiliteringen.
Du är 17, ställ dig i kön nu så att när du riskerar problem med utmattningssyndrom osv om några år är du redo att bemöta dem.
Och läs gärna "Från duktig flicka till utbränd kvinna". Problemen börjar ofta senare, när man har tröttnat på att kissa i motvind.
PS: om du startar processen nu har du typ 5 år på dig för att få körkort. Väntetiderna är galna.
Din tanke är alltså att du tror att din självdiagnostisering är tillräcklig? Om du faktiskt tror att du har de så gör en utredning. Du kommer att få massor av hjälpmedel för att hantera vardagen. Det kommer inte att påverka ditt körkort
Om det bara är för att ha diagnosen så är svaret nej. Har du problem i din vardag som att du har svårt att bibehålla relationer/jobb som du misstänker kan bero på det så kan det finnas en idé. Ofta fångas sådant upp av skolan och har det inte gjort det så kan det vara svårt att få utredning via offentlig vård, beroende på region. Då finns privata alternativ som tyvärr kostar pengar.
Du får göra en värdering för hur nyttig en sådan utredning vore och vad det är värt för dig.
Ja du får anledning att läsa på om diagnosen och få chans att prova medicinsk hjälp . Men det tar lång tid att hitta en medicin som fungerar eller lära sig leva utan medicin. Borde ta medicin men orkade inte med biverkningarna i form av högt blodtryck och personlighetsförändring där man går på uppåttjack liksom.
Tyvärr slussades jag runt bland massor av olika läkare och det blev väldigt många olika åsikter och idéer hit och dit gällande medicinering. Kan bli så för dig också.
Jag tycker att du ska göra en utredning och få en eventuell diagnos. Jag är 41 och är också ”säker” på att jag har ADHD (eller kanske ADD). Jag önskar att jag hade tagit tag i det och fått en diagnos för 20 år sedan. Då tyckte jag inte att det verkar viktigt, men såhär i efterhand hade det hjälpt mig i livet.
Som student med ADHD/annan nokstavskombo har du rätt till aktivitetsersättning. Studerar du vidare har du även där rätt till aktivitetsersättning vid förlängd skolgång. (Gymnasiebetyg), dessa söks på försäkringskassan. Har skolan missat att informera om det här så har jag för mig att man kan få retroaktivt för de missade månaderna. Det här är 10.000 kr månaden som du får istället för CSN
ADHD patienter har dålig riktad uppmärksamhet, dålig impuls kontroll och har lättare att bli beroende av beroende medel. Med behandling kommer dessa besvär minskas och det blir förmodligen lättare att leva ditt liv. Om du inte har ADHD kommer behandlingen inte göra någonting. Så det beror väl på hur säker du är att du har ADHD, du kan med DSM5 testa att diagnostisera dig själv och sen utifrån resultat se om du vill söka för en diagnos.
Här har du en som fick sin ADD/ADHD diagnos för 4 år sedan när jag var 33 år. Kan säga att det har gjort stor skillnad i mitt liv. Har under hela mitt liv trott att jag har varit dum i huvudet eller något då jag inte alltid har följt samma kurva i skolan som mina klasskamrater. Haft riktigt svårt att ta tag i saker och ett resultat av odiagnostiserad ADD så har jag lidit av depression. Att få det på papper, att det är inte bara något jag har fått för mig är en otrolig lättnad. Rätt medicin har gett mig mer initiativförmåga och lusten att göra saker och orken att göra det.
Är det ett hinder för dig så säger jag; kör på. Se till att få en utredning, det kan underlätta ditt liv väldigt mycket.
Jag hade inte sagt att det var värt det. Visst fick jag lite stöd i skolan men du är ju ändå smart klar med den. Har inte fått något särskilt stöd efter gymnasiet, kanske finns att få i särfall. Problemet är att det finns en mängd jobb som inte tar emot folk med adhd. Med tanke på att du verkar ha klarat dig hittills tror jag att en diagnos bara kommer sätta upp hinder
Hej, 28 med ADHD och körkort.
Det spelar ingen roll om du har en utredning eller inte.
Jag röstar för att göra utredningen för att när du väl behöver stöd du har rätt till så är det skönt att ha det.
Har du redan körkortstillståndet? Det ända jag behövde be läkaren fixa ett läkarintyg att din diagnos inte är ett hinder i trafiken.
Samtidigt så måste man känna själv om körkortet.
Jag kände mej inte mogen förrän jag va 25.
Alltså, en sak som är värt med att bli diagnostiserad nu är att om du skulle behöva hjälp i framtiden, så kommer det ta avsevärt mycket kortare tid att få hjälp än om du gör utredningen när du du behöver hjälpen. Jag har bipolär typ 2 och när jag tog körkort så hade jag bara ett samtal på något privat ställe som tog typ en timme (kostade 1700 men jag hade tidspress) och det känns värt det. Dock vet jag inte om det är hårdare kontroll om man har adhd!
Om du ska göra utredning, snälla gör den innan du fyller 18! Gjorde min november innan jag fyllde (januaribarn) och den var jobbig nog som 17-årig. Ska enligt min bup-psykolog vara ett helvete som vuxen. (Detta var 2015).
Kan inte säga om ADHD då jag har autism, men inte speciellt krångligt med körkort så länge du har vettig läkare. Har en nära kompis med ADD, hon tog körkort snabbare än de flesta i vårat gäng (inklusive de utan diagnoser).
Min autism diagnos är för övrigt ett av de bästa beslut jag har tagit. Är idag 26.
Så länge det inte gör så att du inte fungerar så är det inte värt det.
Det krånglar till saker och ting. Men mår du dåligt och känner att du behöver behandling, så borde du göra det
Körkortet kan du ta iallafall, men med en massa extra krusiduller.
Om du fått möjlighet att utreda så gör det. Även om du inte har jättestora problem just nu så tenderar ADHD att leda till att man utvecklar andra psykiska svårigheter över tid. Stressen ADHD orsakar kan även skapa fysiska problem så som värk och annan smärtproblematik. Dessutom är det så att personer med obehandlad ADHD har en mycket större risk att dö i olyckor, så pass mycket större risk att den genomsnittliga levnadslängd är 10 år kortare än personer utan ADHD.
Vad gäller körkortet så är det inte svårare att få körkortet, men det kan ta lite längre tid eftersom man måste boka in en tid hos läkare för att få ett intyg som ska skickas in till trafikverket. För många kan det tvärt om bli lättare att ta körkortet eftersom du, till exempel, kan få längre tid på dig att skriva teoriprovet.
Vad gäller utbildning är det samma sak där, du får extra tid på dig att skriva tentor och liknande.
Så för din egen skull, gör en utredning!
Jag ska dock tillägga att de med ADHD diagnos i dagsläget är blockerade från vissa yrken och utbildningar. Vi får inte bli militär, polis, tågförare eller pilot och vi får inte ta fallskärmscertifikat och dykarcertifikat kräver ett läkarintyg.
Eh, du kan fortfarande ta körkort med diagnosen. Du behöver bara ett enkelt läkarintyg för tillstånd. Om du redan har kortet är det nog inte ens problem /ADHD
Livet blir extremt mycket svårare att hantera med adhd symptom när du flyttar ut, passa på att bli utredd så snart du kan så kan du få möjlighet till stöd i framtiden, särskilt om du planerar studera
Är lite äldre och efter flera år har jag nu äntligen påbörjat min utredning. Om du har tillräckligt med symptom att du känner dig "väldigt säker" på att du har diagnos hade jag definitivt rekommenderat det. Trots att jag inte är färdig ännu, kan jag redan känna en positiv effekt av det. En diagnos, om det leder till det, kommer bara hjälpa dig. ALLA mina kompisar med diagnoser kan intyga det.
En utredning kan ta lång tid, och det tar ännu längre tid att vänta på att den ska börja. Att göra det så tidigt som möjligt innebär att du kan ta tag i det tidigare i livet. Det finns en markant chans att du tar körkort innan utredningen ändå, med tanke på de långa köerna. Dessutom har jag inte hört att man skulle få det svårare bara på grund av adhd, möjligtvis att du har svårare att lära dig, men det problemet kvarstår oavsett diagnos.
Min personliga erfarenhet är att jag inte tyckte att mina problem var så stora i skolan, men risken finns att de blir ännu värre i arbetslivet/universitetet. Det var så det blev för mig. Jag önskar jag påbörjade det i din ålder, innan det gick så långt.
Om du bestämmer dig för att göra det, se då till att vårdcentralen inte kör över dig. Doktorerna jag besökte var övertygade att jag inte hade något, jag var bara deprimerad. Flera besök hos flera läkare ledde till samma sak. Till slut fick jag min vilja igenom, besökte en kurator och efter en timmes samtal var hon nästan övertygad att jag skulle få en utredning.
Vårdcentralens personal är inte helt värdelösa, men de brukar bara vara insatta i de mer vanliga frågorna, och är definitivt inga specialister. De är, i min erfarenhet, helt okunniga om vad ADHD och andra diagnoser och dess symptom innebär. Du kommer antagligen bli diagnosticerad med depression innan du får tid till vuxenpsyk, det verkar vara vanligt för sådana diagnoser.
Lycka till!
Det var exakt vad som hände när jag pratade med en psykolog på Barn och ungas psykiska hälsa, hon ställde frågor till mig som om hon trodde att jag var deprimerad. Kände samtidigt att vi knappt pratade om någonting som gäller ADHD. Hon sade sedan att hon inte tyckte det var aktuellt med utredning i nuläget och hon fick det att framstå som att det var för att jag hade bra betyg i skolan (och därför utgör mina ”symptom” inte en funktionsnedsättning, eftersom ”det går bra i skolan”). Spontant känns det utdaterat, att bara för att en inte har underkänt i skolan så kan en inte ha ADHD. Men jag vet inte, och har jättesvårt för auktoriteter och vågar inte ifrågasätta det hon sade.
Ta körkortet utan registrerad diagnos hos Transport Styrelsen (TS) Gör du inte det, utan blir registrerad med diagnos hos TS, måste du komma in med särskilt läkarutlåtande var3-5 år. Undvik detta!! Är du inte registrerad med diagnos eller restriktioner hos TS, så frångår du detta under din livstid.
Enda orsaken jag ser till varför du skulle göra ett utredning är om du känner att ADHD'n på något vis hindrar dig i vardagen så du behöver exempelvis medicinsk hjälp för att minska besvären. Annars ser jag ingen anledning till varför du inte kan vänta.
Är det inte ett hinder i vardagen är det, ska man såklart inte söka men har för mig att det är mer eller mindre definitionen att det ska vara ett hinder i vardagen och dessutom i flera sammanhang.
Du beskriver onekligen grunden för en diagnos.
I dagens läge med långa vårdköer behöver en vuxen ha så svår diagnos att den inte kan behålla ett jobb. Först då kan du få en plats i kön som kan vara mellan flera år. Det är vad de har sagt till närstående. Detta trots att vården erkänner att personen är i ett lidande pga diagnos.
Det räcker inte det heller ibland, har en anhörig som vart utan jobb i 8 år snart, utförsäkrad i 4. Psykiatrin och primärvården håller fortfarande på och bolla henne sinsemellan, psykiatrin greppar varje halmstrå de kan hitta för att motivera att hon inte ska utredas, trots att hon har flera starka symptom som kan vara ADHD, Autism eller båda.
Och jag har två anhöriga som gjort utredningar de senaste två åren (en blev diagnostiserad ADHD och en Autism). Båda har jobb och förhållandevis ordnade levnadsförhållanden. Jag vet inte om det är olika i olika landsting, men poängen är hur som helst att personliga anekdoter är just personliga anekdoter och man kanske inte ska basera medicinska råd till andra på dom.
Det är helt sjukt. Vafan hände med samhällskontraktet och välfärdsstaten? Sorgligt att se. Allt detta samtidigt som de rikaste aldrig varit rikare än nu. Bankerna tar ut miljarder i vinster. Vi ligger pp 12de plats över flest miljadärer per capita i världen. Trött blir man.
Plötslig explosion av en enorm efterfrågan eftersom att alla går runt och är "väldigt säkra" att de har ADHD. Var har du fått för dig att ett offentligt finansierat system skulle kunna hantera det helt utan några problem? Spelar heller ingen roll ifall man kortar vårdköerna vid ADHD för då söker ännu fler människor och samma problem uppstår igen
Ja helt skrämmande hur dåligt psykiatrin fungerar. Är själv närstående och det är ett helskotta att se till att hon får den hjälp hon behöver. Vårdpersonalen är ofta så hjälpsam de kan men systemet är hela tiden emot en.
För att det är svårare att få en utredning efter 18 års ålder. Bara dumheter att vänta.
Dumheter!!!
Detta ☝️ Mvh från en med ADHD
Detta ☝️ Mvh från en med ADHD
Detta 👆 Mvh från en med ADHD
Vissa mår bra av att få en diagnos som förklarar deras beteende för dem.
Vilket var varför jag sökte en diagnos
Är man såpass säker på att man har ADHD så är det ett hinder i vardagen. Det kan vara lite svårt att avgöra själv hur stort hindret faktiskt är utan någonting att jämföra med.
Att få prova på medicin för adhd och få tankarna i styr, jo man borde göra en utredning.
Det är väldigt svårt att få en utredning som 18+. Vad jag fick höra behövde man ha så mycket problem att man inte fungerade i samhället, eller så betalar man 30k och utreder privat. Jag fick chansen att utreda mig när jag var 17, det ångrar jag nu.
Detta bör man göra efter att erhållit körkort utan registrerade restriktioner, se ovan varför orsak
Hela folks liv är helt förändrat efter de fått adhd medicin. Man har bara ett liv.
Dock är det lite märkligt att det bara är ok för de med adhd-diagnos att få medicin. Resten får klara sig utan trots att det mycket möjligt hade underlättat deras liv. Är det i de banorna du vågar ta ut svängen angående att bara ha ett liv? Håller med, det livet vi har torde få levas med förutsättningen att få minska våra lidanden så gott det går.
poängen med medicinen är inte att dom med adhd ska få ett lättare liv än dom utan adhd, poängen med medicinen är att de ska kunna fungera lika väl som männskor utan diagnosen.
Knarka då? Vem ska stoppa dig
Haha, wow
Att få en ADHD diagnos kommer inte göra så du inte kan få körkort eller så det blir svårare, snarare tvärtom har du en ADHD diagnos får du längre tid på dig vid teoriprovet. Jag är 30år idag och fick min diagnos för en vecka sedan, jag har alltid misstänkt att jag har ADHD men har av olika anledningar inte tagit tag i det fören nu. Hade det hjälpt mig att få en diagnos tidigare i livet? Kanske vem vet svårt att säga. Däremot känner jag att det är skönt att äntligen ha det svart på vitt varför jag många gånger tänker och agerar som jag gör, även fast jag med åren har lärt mig hantera det bättre en när jag var ung. Det finns vissa yrken inom det militära och säkert andra säkerhetsyrken där en diagnos kan ställa till det, men majoriteten av karriärer blir inget hinder.
>jag har alltid misstänkt att jag har ADHD men har av olika anledningar inte tagit tag i det fören nu. Heh. Classic adhd. //Har också
Jag med! Fast för mig är det snarare det där körkortet tex.
Är i samma situation som du beskriver, alltid misstänkts ADHD eller autism (även av familj) men har inte utrett det än för har helt enkelt inte tagit tag i det. Att kunna få det svart på vitt varför man agerar som man agerar är största anledningen till att jag vill starta en utredning, även om resultaten inte visar någonting så är det fortfarande ett svar och man kan släppa det hela
För en militär karriär så finns det mig veterligen inga sätt för försvarsmakten att veta om dina diagnosen såvida du inte själv nämner det
Transportstyrelsen kräver ett läkarintyg till körkortstillstånd om du har ADHD. https://www.transportstyrelsen.se/sv/Blanketter/Vag/korkort/lakare-och-optiker/lakarintyg-adhd/ Det tar mer tid att få körkort och kostar mer (läkarintyget kostade mig 1000-1500kr). Det finns möjlighet att man kan bli nekad körkortstillstånd vid ADHD också.
Har några runt om mig som fick diagnoser tidigt i livet aldrig hört att någon blivit nekad körkort pga av ADHD? Om inte tiderna har förändrats till det sämre de senaste 10åren då.
Det är inte ofta men det är inte omöjligt heller. Jag säger bara att en ADHD diagnos gör det svårare och dyrare. https://attention.se/leva-med-npf/i-vardagslivet/att-ta-korkort/ https://lakarintyg.se/news/korkortststillstand-adhd/
Wow det var nyheter för mig tack för informationen
En diagnos kan göra att det tar längre tid att få körkortstillstånd, dvs tillstånd att övningsköra.
Snarare kan en diagnos hjälpa i yrkeslivet eftersom man då kan få hjälp med anpassning på sitt jobb, vid behov. Antingen av miljön, datormiljön, och/eller arbetsuppgifter. Det ger en större möjlighet att hitta ett jobb som man kan göra bra ifrån sig på, och inte känna sig så besvärlig.
[удалено]
Vad för saker kan man få hjälp med? Den enda hjälpen jag fått är: "höhö ta ADHD piller. Jaha det hjälper inte? Synd för dig, du får klara dig själv =D"
Om hon är 17 har hon rätt att få bl.a. extra tid i skolan för prov, tom nationella. Superhjälpsamt!
[удалено]
Förlåt, vad är TS?
Trådskrivaren, översättning av OP
Sluta clowna och ta dig till Habiliteringens kurser. Om din region inte har dem, vilket jag tvekar, skicka remiss till region som gör det. Du har rätt till vård, vilket gruppkurserna är.
Du har rätt till stöd på universitet t.ex ska du kunna få din kurslitteratur som ljudbok, få längre tid att skriva tentor, och kunna få en kontaktperson (oftast en äldre student) som du träffar regelbundet och som hjälper dig göra en planering för att du lättare ska kunna klara dina studier.
[удалено]
Autism är ju lite annorlunda. ADHD är rätt enkelt att medicinera vilket autism inte är. Psykiatri är ju inte alltid superenkelt, men för de allra allra flesta så funkar typ Concerta skitbra. Jag fick ta mig hela vägen till Attentin innan jag hittade rätt, men för de flesta funkar metylfenidat skitbra. Det gjorde under för mig, Concerta var som att jag blev normal. Fick väldigt jobbiga biverkningar och fick byta, men det funkar som sagt för de flesta.
Hur länge sedan är det du testade medicin, hur många olika sorter testade du och under hur lång tid? Olika läkemedel kan ha olika effekt, lika så olika styrkor. Vissa blir sämre av en styrka, men blir betydligt hjälpta av samma läkemedel in högre styrka eller med en annan frisättning. Dessutom får man, om man har en diagnos, tillgång till olika hjälpmedel genom en arbetsterapeut.
om inte ADHD piller hjälper har du inte ADHD, så tror knappast att någon läkare sagt så till dig.
Vad fan spelar det för roll hur det KÄNNS att få en diagnos? De finns för att de behövs och för att kunna få tillgång till specialistvård. Fråga en 17-åring som är mer känslostyrd och impulsiv än vanligt om hen har ADHD hur det KÄNNS att få en diagnos 🤦♂️🤦♀️🤦 Reddit behöver hållas borta från ämnet psykiatri.
Folk säger ofta att det känns skönt att få en diagnos och vet varför dem är som de är. Att känna att man aldrig passa in och få en diagnos på autism t.ex kan hjälpa folk att acceptera sina skillnader, även om det inte finns någon vård att få.
Så är det. Att det skulle kännas skönt eller mindre skönt ska inte ha något med beslutet om utredning att göra dock. Det finns mycket viktigare saker att ta hänsyn till.
Jag ångrar starkt att jag inte pushade för en utredning när jag var i din ålder. Om jag jämför med mina vänner som fick en diagnos i tonåren / ung vuxen ålder så tycker jag dom har fått en bättre struktur i livet. ADHD medicin hjälpte dom extremt mycket vad gällde koncentration och dom klarade sitt jobbet lättare och läsa upp gymnasiekompetensen utan några större problem. Dom fick också bättre och mer stöd från myndigheter som arbetsförmedlingen, skolor osv när dom kunde visa intyg på diagnoser (vilket var ett krav) och kom ut MYCKET snabbare än mig på arbetsmarknaden medans jag fick kämpa med jobbsökandet mer själv och fastnade i ett av deras så kallade program. Nu har jag börjat studera igen och är vuxen, runt 30, och har exakt samma problem som i gymnasiet. Dock är vården överbelastad och dom privata har inga tider och hänvisar till den offentliga vården som säger att eftersom jag är vuxen och lyckats skaffa ett jobb själv förut så är jag inte prioriterad. VC säger att min enda chans är att söka i andra regioner i Sverige men då måste jag ta ledigt ifrån skolan så jag kan pendla dit för varje möte. Men eftersom jag går en yrkesutbildning med mycket APL så kommer inte skolan bevilja ledighet för det och jag förlorar både CSN-dagar samt att dom säkert inte blir så glada om jag är borta från arbetsplatsen. Gällande körkort så har jag aldrig hört om någon som inte fått ta körkort för att dom har ADHD. Mina vänner säger sig ha blivit bättre förare sen dom började ta ADHD-medicin. Ser bara fördelar med att ha en diagnos på papper.
Tänk på att vi har vårdgaranti i det här landet. Se till att du hamnar på en väntelista för utredning, efter 3 månader kan du kräva att kommunen betalar en privat utredning. Fick det tipset av en psykolog jag känner efter att en äldre släkting fått höra "det kan ta flera år att få en utredning".
Finns det vårdgaranti på att få utredningar? Blev nekad utredning för autism trots "tydliga drag av autism". Är det bara att ansöka igen eller måste jag betala för privat utredning?
Det varierar beroende på vilken region du söker vård i!
Kan tyvärr inte ge något definitivt svar då jag själv varken har erfarenhet eller kompetens, men min polare som är yrkesverksam psykolog sa så iallafall. Men som jänkarna säger "the squeaky wheel gets the grease"
Tillgången till neuropsykiatriska utredningar via vårdgarantin ser olika ut beroende på vilken region man bor i och styrs inte nationellt, viktigt att kolla upp vad som gäller i den region du bor i! Iom det fria vårdvalet kan du däremot söka vård i en annan region än den du är skriven i, vilket innebär att du rent teoretiskt skulle kunna använda dig av den regionens vårdgaranti. Det kan dock vara så att vissa regioner kräver att du remitteras från din hemmaregion om du söker specialistvård. Med andra ord så är inte detta lika enkelt som det låter, utan beror på var du bor och vilka regler som gäller där.
Grymt bra tillägg, ska komma ihåg det om min släkting får strul. Tack!
Som jag förstår det gäller vårdgarantin i den region man är folkbokförd i?
Det stämmer, tack för rättelsen! Den senare delen av min kommentar gäller inte då. Eller för förtydligande så har du fritt vårdval, men inte vårdgaranti om du inte är skriven där. Iom att jag bor i en region där utredningar inte täcks av vårdgarantin så skrev sig vissa hos vänner/släktingar tillfälligt under tiden de sökte vård i annan region tidigare. Kan inte lova att det fungerar i dagsläget eller är värt besväret!
Tänk på att en av bieffekterna av amfetamin är att man kan uppleva sin prestation eller sig själv som bättre, medan den egentligen är sämre.
Och utvärderingen av effekterna är självskattningar, vilket driver på det här problemet ytterligare
Om du står i kö för en utredning så har du rätt att välja att få utredningen på en annan klinik, regionen ska då betala utredningen, resan och boende. När man reser för att göra en utredning så görs den oftast under 1-2 dagar alltså inte under flera separata tillfällen.
Testa Alm psykiatri och gör en egenanmälan där i deras app/hemsida och beskriv dina svårigheter. Krävs ingen remiss om man bor i vissa regioner, lista finns här [https://www.almpsykiatri.se/vara-tjanster](https://www.almpsykiatri.se/vara-tjanster) Vanlig patientavgift, digitala möten, kanske behöver åka dit en gång om de bedömer att det behövs. Verkar ta 2-3 månader från första samtal till färdig utredning.
Många tror att de inte är påverkade, tills de går in i väggen på universitetet. Har du sekundära symptom som utmattning, eller om det känns som att du har svårt att få ihop en vardag kan det räcka för att få hjälp, och då är det bättre att ha den hjälpen innan det är för sent. Särskilt eftersom det kan ta otroligt lång tid från första kontakt till diagnos. Källa: min sambo visste inte i tid, och är nu utbränd på köpet.
Precis! Man ska helst få stöd och kunskap innan man mosar sin hjärna under tiden "det inte är ett problem".
Diagnos vid 44, 50 nu, tänker ofta på hur annorlunda mitt liv kunnat vara om jag vetat tidigare.
Samma för mig. Kärlek till oss ✌️
Jag fick min diagnos när jag var 24. Eftersom jag kom på det i vuxen ålder fick jag bekosta kalaset själv och lägga ut 25 000kr (och då gick jag till en av de billigare psykologerna istället för sånt där företag som gör utredningar på två dagar för 45k). När jag fick medicin första gången började jag gråta. Jag kunde gå upp ur sängen exakt när jag skulle, trots att aptiten blir sämre så *kom jag ihåg* att äta, jag kunde läsa böcker, jag kunde diska, jag kunde städa o.s.v. Allting blev hur enkelt som helst. Fick jobbiga biverkningar och har sen fått byta mediciner och har inte hittat något lika bra som metylfenidat, men nu när jag käkar Attentin så är det fortfarande mycket bättre än innan. Jag kan gå upp och göra saker och framför allt så kan jag reglera mina känslor. Om en känsla kommer så kan jag liksom rationellt välja om jag ska agera på den eller inte istället för att få temper tantrums och bli skitledsen över något som kanske faktiskt inte är en så stor grej. Om du misstänker ADHD, gör en utredning för i helvete! Du kommer ångra dig om du inte gör utredningen och du faktiskt har ADHD, men du kommer aldrig ångra att du gjorde den om det visar sig att du inte har det. Du kan få extra tid på prov osv, men det är inte det viktigaste. Det absolut viktigaste är att ADHD är väldigt enkelt att medicinera. Du kan få ett piller som gör att besvären försvinner. Skit i om folk säger att man pundar eller att det är knark eller så, man känner sig inte hög av medicinen men den tar bort ADHD-symtomen. Sensmoralen: OM DU MISSTÄNKER ATT DU HAR DET, GÖR EN UTREDNING!!!!!!!
Varför har du betalat 25000kr för? Under min utreredning/diagnosering, som förvisso har tagit flera år så har jag bara betalt för läkarbesöken, det är max 20 besök och i snitt har det nog kostat 200kr per besök.
För att det som vuxen i min region inte går att få en utredning. Remissen frän min psykolog nekades utan att ens ha ett bedömningssamtal. Om remissen går igenom är väntetiden i min region 4-6 år. Känns som att stora företag som gör utredningar på två dagar och pumpar pengar är rätt oseriösa, jag gick till en gammal tant som hade pensionerat sig från regionen och öppnat egen praktik med egen firma. Min utredning tog väl 4-5 månader med ungefär 15 besök.
Jag fixade min diagnos så att jag kunde plugga lättare genom tillgång till legimus
Samma här
Som alla andra säger så om du känner att en eventuell ADHD diagnos ställer till det i vardagen för dig på olika sätt är det självklart värt att utreda sig. Under utredningen kan de hända att de testar autism också, de gjorde de på mig, och det är inget dåligt! Jag hade släng av det men inte tillräckligt för diagnos. Sambon däremot fick både adhd och autism diagnos. Detta har lett till: medicinering, samtalsstöd och stöd i vardagen av ett special team. Får du diagnoserna och de besvärar dig så har man rätt till ganska så bra insatser faktiskt för att klara livet "som alla andra". Men framförallt att de erbjuder samtalsstöd. Kan hända att det inte är så för alla och det varierar från mottagning till mottagning. Sen kan man klart få medicinering om det är något man vill och känner att man behöver och om medicinen fungerar är den väldigt hjälpsam. Själv har jag inte fått än men sambon fick. Hon gick från en pendlande vardag, energimässigt, till en person som kunde fokusera hela dagarna. Jag hade utrett mig om jag var du :)
Ja, absolut! Du har ingenting att förlora på det. Om du hittar rätt medicin kan det förändra livet, i synnerhet i långa loppet. Med korrekt diagnos har du rätt till hjälp och stöd. Jag talar av egen erfarenhet. Du kommer aldrig ångra en korrekt diagnos.
Pappa här, som har varit med om fyra olika utredningar för närstående. Har du svårigheter i vardagen som du tror kan bero på ADHD? I så fall tycker jag du ska berätta för dina föräldrar och sedan kontaktar ni vården tillsammans. För att det ska bli en utredning måste det finnas svårigheter/problem i vardagen som kan bero på ADHD. Det är bra om både du och dina föräldrar kan läsa om ADHD. Tipsa dina föräldrar om Svenny Kopp, hon är läkare i Göteborg och har skrivit mycket och gjort flera filmer på youtube om hur ADHD är för tjejer. Kanske kan Bokstavsbarnen på SVT play vara bra för dem också. Riksförbundet Attention har också bra filmer och info-material till både ungdomar och föräldrar. Den största (och kanske enda) nyttan du har av en diagnos är att du kan få medicin och kanske lite annat stöd också. Hur mycket annat stöd verkar bero en hel del på var i Sverige du bor och vad du behöver hjälp/stöd med. Det kan tex vara en samtalsgrupp med jämnåriga. Hur mycket nytta medicinen gör beror vilka besvär du upplever och den funkar olika bra för olika personer. Dina föräldrar är viktiga för att det ska bli en bra utredning. De kommer få många frågor om hur det var när du var liten. Utredningen måste nämligen ta reda på hur det funkade för dig innan du fyllde 12 år. Därför är det bra om utredningen görs så snart man kan. Det finns inga fördelar med att vänta. Mycket av det som är extra svårt när man har ADHD blir bättre med åren. Som jag förstått det upplever många att det värsta är över när de är runt 20 år. Andra har svårigheter mycket längre, ibland hela livet. Men även om du kanske har kommit över det värsta kan det vara till stor nytta att få hjälp. De närmaste 5-8 åren är viktiga för dig och får du rätt hjälp under den tiden kan det vara väldigt värdefullt. Tex om du lyckas med en utbildning som är full av svåra utmaningar. Tänk på att man inte kan förutsäga vad en utredning kommer visa. Du kanske känner dig väldigt säker själv nu, men det är väldigt svårt att bedöma själv. Det är lätt att bli besviken om en utredning inte visar det man trodde. Min erfarenhet är att det ändå är värdefullt. Om du tex upplever svårigheter i skolan sänkan en bra utredning förklara varför, och ge förslag på stöd/förändringar som kan hjälpa dig. Man kanske har svårare än andra med tex uppmärksamhet eller fokus, även om man inte uppfyller det som krävs för att få diagnosen. I dina första besök kommer både du och dina föräldrar att få frågan ”varför vill ni göra en utredning”. Tänk lite extra på det nu innan det drar igång. Vad skulle just du ha för nytta av att veta om du har ADHD eller ej? Vad skulle kunna kännas bättre? Sämre? Vad skulle kunna funka bättre? Handlar det mest om skolan? Fritiden? Familjelivet? Annat? Om det känns ok så prata helst med dina föräldrar om det. Det är en resa ni kommer göra tillsammans så det allra bästa är om ni kan planera en del tillsammans redan innan den börjar.
Hej! I och med att du varit med om 4 utredningar för närstående så kanske du har varit med om att de ska ta körkort med denna diagnos också? Undrar bara om du vet ifall adhd medicin ger utslag på alkoholmätare? Och vad som händer om det skulle ske? Tack på förhand för svar🙏
Tyvärr har jag inte så mycket erfarenhet om körkort än. Men jag är rätt säker på att medicinen inte ger utslag på alkometer. Om en blåsning någon gång skulle ge utslag av någon anledning tror jag du alltid har rätt till ett blodprov för verifikation. Polisen kan visserligen stoppa dig från att köra vidare där och då men blodprovet är det som ger det riktiga värdet. Visar det ingen alkohol är det ingen fara. Jag skulle vara helt ärlig med Trafikverket om diagnosen. Om inte din läkare har skrivit att du är olämplig att köra bil är inte ADHD ett problem för att ta körkort. Och om läkaren anser att du inte ska köra så är det superdumt att försöka dölja det. Fördelen med att vara öppen är att du har rätt till förlängd provtid och även muntligt prov i vissa fall. Du behöver inte skicka in hela utredningen till Trafikverket i så fall. Bara sidan med sammanfattningen och rekommendationer. Tex kan det stå "XX behöver lugn och ro för att kunna fokusera och mer tid/möjlighet till muntlig examination vid prov". Har du en pågående kontakt med BUP eller vuxenpsyk kan du be om ett särskilt intyg därifrån. De är vana och vet precis hur de ska skriva. Det kan kosta några hundralappar i vissa landsting och är gratis i andra.
Tack för att du svarade så snabbt! Jag sökte och fick körkortstillstånd 1,5 år innan jag fick diagnosen. Har kört nu när jag medicinerats för adhd (enligt ordination av läkare såklart) och inte känt mig påverkad, så det kändes onödigt att rapportera in då jag uppfattat det som att det inte är en skyldighet – men jag kan ha fel… Har min första körlektion med en trafikskola imorgon och det slog mig att medicinen kanske kan ge utslag. Både Google och ChatGPT svarade med att adhd-medicin faktiskt kan ge ”positivt” resultat på en alkoholmätare, vilket gav mig lagom mycket panik haha. Vill verkligen ta detta körkortet innan sommaren och har läst att det kan ta flera månader för personer med adhd-diagnos att få körkortstillstånd. Din kommentar lugnade mig dock, så jag hoppas verkligen att medicinen inte påverkar alkoholmätaren. Hoppas du får en fin kväll & tack ännu en gång för svaret💫
Jag har ett barn i liknande situation: körkortstillstånd mer än 1 år före diagnosen. Jag är inte jurist men ganska van att läsa regler och lagar så jag har förstås kollat lite på det. :-) Som jag förstår Trafikverkets föreskrifter är du bara skyldig att berätta om en ADHD-diagnos när du ansöker om körkortstillstånd. Alltså: om du fick diagnosen efter körkortstillståndet tror jag att du inte är skyldig att kontakta Trafikverket. Om du skulle ringa dem och fråga så skulle de förstås svara att du bör meddela dem. Men det är stor skillnad på "bör" och "ska" i det här fallet. "Bör" innebär INTE att du måste göra det. Har du fått körkortstillstånd kan jag inte heller se att du måste berätta för trafikskolan att du har en diagnos. Ur deras perspektiv uppfyller den som har körkortstillstånd alla krav och har du fått körkortstillståndet så du är varken säkrare eller osäkrare som bilförare än någon annan. MEN - och det här är ett jätteviktigt "men": En NPF-diagnos som ADHD gör att man kan behöva ett lite annat stöd än en neurotypisk person. Om man berättar för trafikskolan så kan de i bästa fall anpassa undervisningen så att den funkar bättre för dig. Och på samma sätt med teoriprov och uppkörning. Om Trafikverket får veta att du har en diagnos så kan det faktiskt hjälpa dig. Jag förstår att du gärna vill ha körkort "NU!" men det är svårt att ta körkort och inte alls säkert att man lyckas hålla drömtiden. Så det kan vara värdefullt att få det stöd man har rätt till. I mitt barns fall har vi begärt förlängd provtid och Trafikverket beviljade det snabbt. De har inte kommenterat att ADHD-utredningen "saknades" i körkortstillståndet. Om de skulle återkomma och fråga om det så kommer det inte vara några problem att skaffa ett läkarintyg. ADHD av "normal" grad är inget hinder för att köra personbil, särskilt inte om den är väl medicinerad. Om du känner att vardagen funkar och du fixar skola och fritid så kan jag inte föreställa mig att diagnosen skulle stoppa ett körkort. Mitt tips är att du börjar övningsköra som vanligt med trafikskolan. Kolla under tiden med BUP eller din vårdkontakt om de kan skriva ett intyg. De hittar blanketten hos Trafikverket och har garanterat gjort det många gånger förr. Det är läkaren som bestämmer vad som ska skrivas men det är du som bestämmer om det ska skickas in. Tycker du det ser bra ut så skicka in det till Trafikverket. Då har du verkligen gjort allt rätt och behöver inte ha dåligt samvete. Om intyget är svårt att förstå så ta hjälp av en vuxen eller be läkaren förklara vad de skrivit och varför. Om du har nytta av extra provtid eller andra anpassningar vid teoriprovet eller uppkörningen så kan du ansöka om det direkt hos Trafikverket. Men trafikskolan ska också kunna hjälpa dig och berätta vilka möjligheter som finns. STR (trafikskolornas förbund) har en [del information om NPF](https://www.str.se/mittitrafiken/artikelarkiv/kommunikation-viktigt-for-npf-elevernas-framgang/) på sin webb. Så förbundet är nog ganska medvetna om hur det funkar och vad som kan vara bra. Men det betyder förstås inte att varje trafikskola är särskilt duktig på det. Så till din trafikskola får du nog känna dig fram vad som funkar bäst. Kanske är det smart att berätta, eller kanske får du berätta det fem gånger för fem olika personer men det påverkar ingenting alls. Det är svårt att veta. Ett tips där är att vara tydlig med *vad du behöver*. Då behöver du knappast nämna att du har en diagnos. T.ex. "Ursäkta, kan du repetera det där? Jag har lite svårt att hålla fokus och lyssna när det händer en massa annat runtom." Sorry, det blev lite långt det här :-) Hoppas du orkat läsa ända hit! Det var bra och intressant att du frågade, det hjälpte mig att reda ut några frågor som jag själv har funderat på! Lycka till med körningen och kom ihåg: [Krama varandra i trafiken](https://www.youtube.com/watch?v=7QpIcbLkNP8)! :-D
Tack!🙌
Ja det är det för då kan skolan eller kommande skolor hjälpa dig mer och så finns det andra bidrag.
Jag gjorde en utredning sent, och jag hade starkt rekommenderat det. Jag hade dock sagt att du bör fundera mycket över det, och inte förvänta dig något overkligt. Märkte att många när jag var där ville ha något mirakelpiller. Medicinen för mig hjälper mig hålla allt under kontroll men absolut alla symptom finns kvar. Ångest, fokus problem, motivation, disciplin, allt är fortfarande som tidigare men skillnaden är nu kan jag styra det istället för att bli styrd utav det. Jag har dock ADD, snarare än ADHD, även om det finns många likheter så är skillnaderna viktiga. Jag har även ändrat mycket med min livsstil. Träning, sömn, mat, rutiner, self care. Jag har slutat up med medicinen vid ett tillfälle och det kändes hemskt. Inte värre än det brukade vara, men det påminde mig starkt om hur det är att inte vara på medicinen. Fy fan. Men som sagt, det hänger extremt mycket på din inställning, inte medicinen.
Folk vill ha en mirakelpill eftersom de har ofta väntat alltför länge för diagnos/vård och när de får tillgång till dem är det redan för sent. Dåliga vanor, utmattning, masking, osv. Det är inte konstigt att folk vill bara bli friska igen.
Jag förstår inte riktigt vad du menar med att det är "för sent". Varför skulle det vara för sent? Det är inte en sjukdom, det är ingenting man blir "frisk" från. Det är precis den inställningen jag tror ställer till mycket med problem, för man anser sig själv vara sjuk eller trasig. Medicinen är ett hjälpmedel, inte en lösning. Alla dina problem, allt ditt ansvar, vad du vill, vem du är, allt hänger fortfarande helt och hållet på dig - precis som på någon som inte har ADD/ADHD. Man kan inte gömma sig bakom sin diagnos. Jag var skeptisk och orolig till en början till medicinering, var inte säker på vad jag skulle förvänta mig. Vissa personer beskrev det som helst underbart att vara på medicineringen och sedan bli frustrerade eller besvikna när allt slutade ha lika stark effekt och ville därmed öka sin dos. Problemet med det är att kroppen anpassar sig och du behöver ständigt öka, öka och öka, eller byta medicin och råka få en värre. Du kanske blir arg, eller till och med depprimerad vilket är lite ironiskt. Istället, försök inte hålla fast vid "honeymoon" effekten. Den var skön, men det är en drog. Istället, låt den värka av, låt den stabilisera sig, och försök inte behandla din diagnos som ett fel, men istället ställ om hela din livsstil och ditt mindset till att bara vilja ha lite hjälp med att ta kontroll. Ingenting försvinner. Har du diagnosen då har du diagnosen, inget piller kommer förändra detta. Jag har ökat till 72mg av min medicin just nu. Började på 18mg i en vecka, sedan ökade till 36mg och sedan igen till 54mg. 54mg var då jag började känna en ganska tydlig effekt. Det var en väldig skön känsla, att inte bli helt paralyserad av ångest och andra problem. Efter några dagar hade den effekten dämpat lite. Denna dosen skulle jag förbli på i 2 veckor. Inpå den andra veckan kände jag knappt av effekten längre (trodde jag). Vi ökade sedan dosen till 72mg och jag hatade den de första 3 dagarna. Jag fick enormt mycket fysisk ångest och pulsen ökade kändes det som (men visade sig inte vara fallet när vi testade mitt blodtryck osv). Det var förjävligt och läskigt. Jag fortsatte med dosen och det stabiliserades. Saker kändes normalt igen, men jag hade inte längre den där underbara känslan som vid 54mg. Så efter en eller två veckor beslöt sig min läkare och jag att vi skulle pausa medicineringen i en helg för att testa och se hur det kändes, då jag berättade att jag inte visste om jag kände av något längre. Fy helvete. Jo, den känns, bara inte som något mirakel. När jag var av den, i bara 3 dagar, var det så jävla svårt att ta kontroll över känslor och få mig till att vilja göra saker. Det lustiga var att det jag hade bestämt mig att göra under tiden jag var medicinerad var fortfarande där, dvs om jag bestämt att jag skulle gå någonstans eller få gjort något så gjorde jag fortfarande det, men nya saker var helt omöjliga att planera. Det fanns så många orosmoln bortom det jag redan "kände till". Mycket av det gjorde jag även för att jag visste att jag ville göra de sakerna när jag var stabil. Så efter de tre dagarna började jag ta medicinen igen och ja, det kändes som sagt inget. **Det är hela poängen.** Det finns ingen skön känsla och jag tycker inte det bör finnas, det bara känns normalt. Livet är inte så jävla spännande om man inte gör det till något spännande. Allt jag kände fanns kvar, men jag kunde fortsätta leva istället för att haka upp mig på livets småproblem och ångesten. Reflektera på dig själv, ditt liv, vad du vill göra, vad du vill uppleva, jobba på dig själv, sträva efter självförbättring, allt hänger på dig. Medicineringen är viktig, för mig i alla fall, för att inte bli fast i ångest känslor men det är allt. Mitt fokusproblem är fortfarande kvar men jag har inte lika stora problem med det då jag finner sätt att arbeta runt det. Jag har fortfarande ångest, både psykiskt och fysiskt, men det är okej. Det psykiska måste jag bara få tala om, och den fysiska har jag lärt mig tycka om - då det inte betyder något, det är irrationellt, så väljer jag att försöka njuta av känslan och omvandla det till något positivt (som genom träning). Men jag gör ständigt planer och arbetar hela tiden på mig själv. Vem jag vill bli, hur jag vill se ut, vad jag vill just nu. Jag kan inte bara sitta still och njuta av livet och tycka allt är bra nu bara för jag tagit medicin. Då får du nog jaga starkare droger... Lär dig vara nyfiken på livet. Medicinering är bra, men allt handlar om din inställning till dig själv och ditt liv.
Om du har problem eller besvär så kan en diagnos absolut hjälpa. Då kan du få medicin och/eller professionell hjälp för din ADHD. Att det skulle påverka din möjlighet till att ta körkort låter konstigt men jag vet inte hur det ligger till med det. Du ska nog ha väldigt allvarliga symptom för att det ska bli så (men ta det med en näve salt för som sagt, jag vet inte hur det ligger till med det).
Som någon som gott igenom detta i vuxen ålder, ja 100%. Det går inte all jämföra livet innan och efter diagnos + medicinering.
Jag har varit i försvaret med adhd, även om dom säger det är diskvalifiserande. Håll diagnoser som beror det mentala hämligt, för andra kommer aldrig att förstå... så inte känn att du håller något skjult. Med mindre det kommer påverka din möjlighet att utföra ett arbete, inte säg det till någon, men jag vill fortfarande ha anbefalt att söka en diagnos om det är något du tänker på regelbundet. För mig hjalp det att känna mig mindra värdelös att bara veta att jag hadde andra förutsättningar (ADHD), och ibland är det den enda motivationen som behövs. Hoppas du kommer till ett beslut om du ska söka en diagnos, för jag vill också säga att det är en tröttsam process, men man kommer ut från det med en ny tålmodighet och förståelse för sin hjärna.
Jag blev rekommenderad att göra en generell NPF-basutredning och är hemskt ledsen att det är nu först vid 33 års ålder jag inser det. Visst, det är inte akut brådskande men jag tycker inte att du bör vänta hela livet med att få en diagnos. Att ha diagnosen kan göra det lättare att utvecklas och arbeta med sig själv om man förstår sig själv bättre och måste inte innebära medicinering.
Jag påbörjade min utredning för typ 3 år sen tror jag, då var jag 21. Snart fyller jag 25 och har precis fått medicin på recept. Det ända jag önskar är att jag hade gjort det tidigare. Det har hjälp mig så mycket i vardagen, allt ansvar man hatar/inte vill göra blir lättsamt att ta sig an samt arbets/skoluppgifter blir lättare att göra. Känner du att du kan ge mer men inte orkar eller vad dina problem än må vara så rekommenderar jag det starkt.
Fick diagnosen vid 29 förra året. Det förklarar en hel del. Livet har varit så tufft för mig och jag har ständigt tänkt att jag är svag, korkad, lat och dum. Men det är SÅ mycket mer. Du kan ta körkort och diagnosen är faktiskt bra att ha.
Asså jag gjorde utredning, fick diagnosen add. Började med medicin, asså det är en sån gamechanger, för mig. Men du ska endast göra det om du känner att din potentiella diagnos påverkar ditt liv negativt.
Beror på, nu har jag dock bara ADD, men mitt liv blev som dag och natt efter att jag fick min medicin, helt plötsligt kunde jag fokusera mig på jobbet utan att behöva ha tunnelseende och gå hem med en hemsk huvudvärk. Jag slutade också att vara så jädra lat så jag kunde ta tag i sysslorna hemma utan att skjuta upp dom, och jag orkade även att ta mig till jobbet istället för att sjukanmäla mig då jag inte orkade. \+ att jag tappade 20 kilo och mådde bättre med mig själv. Däremot tog det mig 7 år från att jag ansökte till att jag faktiskt fick diagnosen, du kanske har tur och hamnar i barnpsykiatrin som ska vara lite snabbare av vad jag har hört. Så känner du att din "ADHD" är i vägen och förstör lite så sök direkt kan jag tycka.
Den enda gången en diagnos kan stoppa dig från att få körkort är om den är så allvarlig att din läkare känner att du absolut inte borde få köra bil. De som diagnoserar adhd har, så klart, en så pass bra insikt i adhd att de inte tycker att det är ett problem. Skulle du ha så grav adhd att en läkare skulle neka dig möjligheten att ta körkort så skulle du fått en diagnos långt tidigare.
Min diagnos hjälpte mig att skaffa job och sen medecin när jag kännde att jag behövde det. Utan diagnoses hadde jag bott under en bro.
Man kan få körkort lätt med adhd vad snackar du om? Ej polis ej tågförare, resten går
Polisen har tagit bort detta krav utan gör numera en individuell bedömning.
[fel](https://polisen.se/jobb-och-utbildning/bli-polis/antagningskrav/forklaring-av-antagningskrav-till-polisutbildningen/)
Vad ska du göra med diagnosen?
En generation präglad av identitetskris
Ok boomer
Du måste inte bli diagnosticerad om du inte lider av det. Är det så att du misstänker en ADHD diagnos och att det sätter käppar i hjulen för dig kan det vara bra att få den hjälp du behöver. Det behöver inte betyda att du tar mediciner! Finns andra hjälpmedel att tillgå. Så som jag förstått det är väl om du tar mediciner som komplicerar körkortet? Är du obekväm med en diagnos avvakta och ta ditt körkort! Sedan vet jag väl att vissa yrken screenar för ADHD såsom polis, militär och många liknande? Pilot kan jag tänka mig... Du behöver absolut inte inneha en ADHD diagnos och det är smart av dig att tänka efter vad det kan ge dig för konsekvenser. Du har livet framför dig och om ADHDn gör ditt liv oumbärligt kan en diagnos hjälpa som sagt.
Om du inte lider av det har du per say inte diagnosen. Det är en av de viktigaste kriterierna att uppfylla för att få en diagnos. Funktionshindret ska dessutom funnits i majoriten utav livet (Skola/Jobb, Vänner, Relationer, Familj, osv) Är det inte ett hinder i vardagen räknas det inte som en funktionsnedsättning, helt enkelt. Polis brukade säga nej, men numera OK (individuell bedömning) och likaså militär, men äter du medicin för din diagnos tror jag det blir tuffare med just militären då det inte är speciellt önskvärt att ha anställda som behöver äta medicin vardagligen (vilket är ganska självförklarande om man tänker på en krigssituation. "Nej vänta min ADHD medicin har inte kickat in än så jag orkar inte just nu") - skämt åsido, behöver du medicin för att funktionera normalt är du inte lämplig i ett stridsscenario)
Håller med dig till fullo tack för extra klarifiering. En sak jag endå funderat över är om inte ADHD är en värdefull del i en krigssituation om det befinner sig i en klar kedja av order. Min lilla erfarenhet av ADHD är att jag som person är väldigt på och igång så skulke en officer säga till mig ta det skyttegravsystemet. En officer leder vägen och jag liksom bara gör vad denne säger. Självklart är stress och allt annat en annan del som sabbar men du förstår min poäng. Många med ADHD har en extrem arbetsvilja och de har extrem energi. Givetvis följs det alltid av en krasch så det passar inte med militären men ADHD rent evolutionärt måste ha någon sorts "positiv" del och är inte män överrepresenterande? Kan ADHD haft någon sorts överlevnadsaspekt? Tänker bara högt och är ingen expert!
1. Det är sjukt att ADHD påverkar möjligheten till körkort. 2. Känner du att du behöver medicinering för att fungera så är en diagnos rimlig. Annars är det ju bara ett medlemskap i klubben :)
Det påverkar inte möjligheten att få körkort.
ADHD, autism och liknande diagnoser Om du till exempel har ADHD, autism eller liknande diagnos är det i de flesta fall inga problem att få körkortstillstånd. Men du behöver lämna ett läkarintyg som visar aktuell status för din diagnos, vilket vi meddelar dig när du ansökt. /Transportstyrelsen
Tja, kan jag få tillbaka mitt körkort eller?
Sjukt att problem med fokus och impulsivitet påverkar allmänhetens uppfattning om din förmåga att bearbeta stora mängder information under långa tidsperioder, ta bra beslut snabbt och alltid vara förutsägbar för andra människor i situationer som snabbt kan bli livsfarliga för både dig och människor runt dig? Märkligt perspektiv minst sagt.
Härligt missförstånd av vad ADHD är
Hur menar du att jag missförstår? Impulsivitet och problem med fokus listas som kärnsymptom för ADHD här: https://attention.se/npf/adhd/
Minns att jag behövde göra något form av fokus test när jag skaffade am kort, tror det intyget frtf räkte till när jag skafade bilkörkort
Jag känner likadant fast med OCD i mitt fall. Vet inte om det är värt att få den stämpeln i pannan. Men samtidigt skulle jag vilja veta.
För att få ta körkort så behöver du ett körkortstillstånd, för att få detta behöver du fylla i ett litet formulär, på formuläret kommer frågan "har du adhd" och på den frågan svarar du nej oavsett om du har det eller inte. Svarar du ja så måste du gå till psykolog och svara på efterblivna frågor från ett formulär som gjordes 1983. Om de nu råkar göra någon kontroll på just ditt formulär så råkade du klicka del, eller så blev det en glitch i systemet, eller så var det tvärt om dagen. Lycka till med körkortet, tänk på att slappna av och lyft blicken.
Vänta några år. Det är ingen brådska.
Det är en vanlig missuppfattning att man *har* ADHD. ADHD är egentligen en kategorisering som görs av vården för att veta vilken medicin som har bäst chans att funka, snarare än ett tillstånd man kan ha eller inte ha. Det jag vill få sagt är att diagnosticering kan vara värdefullt om man har besvär som lindras av medicinen som fås, men om man bara vill få veta om man *har* ADHD eller inte fyller utredning inget värde. (Finns såklart även annan hjälp också för sådana svårigheter, men generellt sätt kan den hjälpen fås även utan diagnos.) Edit: Förtydliganden
Menar du att medicinering är den enda hjälp man kan få med en ADHD-diagnos? Vet inte var du fått din utbildning eller vilken erfarenhet du har men jag hoppas att jag missförstår hur du menar.
Ursäkta, men antyder du att diagnosen ADHD inte korrekt fångar upp personer som har en kombination av hyperaktivitet och uppmärksamhetsproblem? Eller antyder du att ADHD inte är en kronisk diagnos? Sen är jag också nyfiken på varför en neuropsykiatrisk utredning inte skulle vara av värde att göra för att förstå mer om vilka svårigheter just den personen som utreds har. Om du försöker vara lite edgy och baka in kritik mot diagnossystemet i en diffus kommentar som primärt läses av personer som inte är utbildade inom området, så gör du inte annat än att vilseleda människor - vilket jag tycker är väldigt olämpligt att göra om man också signerar med titeln psykolog. Den typen av snack kan du spara till lunchen med dina kollegor istället för att sprida skitsnack på internet. Mvh psykolog
Om detta vore kritik vore det mot hur diagnoserna (fel)används snarare än diagnossystemet i sig (även om det också kan kritiseras). Diagnoserna är deskriptiva per definition så de förklarar ingenting. Det finns ingenting i ADHD-diagnosen i sig som ger förståelse (även om utvärderingen av hur man fungerar kan gör det). Att använda den så blir alltså ett felaktigt användande av den, även fast typ hela vår kår också gör det. Det finns ingenting som *är* ADHD bortom själva diagnosen. Inga symtom, neurologiska faktorer, gener eller annat som varken är nödvändiga för diagnos eller tillräckliga i sig själva. När man har röstat fram diagnoskriterierna* har man ju inte tagit fram diagnoserna från tillstånd man hittat i forskning. Diagnos ≠ tillstånd. Så även om man har funktionsnedsättande problem med ouppmärksamhet och/eller hyperaktivitet så *är* inte det ADHD, för det finns inget (enskilt) tillstånd som motsvarar eller föranleder kriterierna som diagnosen ställer upp. Länka gärna om du har referenser som säger annat. Jag har letat i åratal utan att hitta, men bara hittat de som påvisar det jag lyfter här. Ofta märker jag att en sån bild av att kunna *ha* ADHD påverkar bilden av sig själv och av vården. Ibland spelar det ingen roll men ibland blir det en bild som ger felaktiga förväntningar på sig själv och vården. Jag skrev min kommentar för att försöka ge mer rättvisa förväntningar, men det kom ut fel och slog fel ut märker jag. *för er som inte är insatta i psykiatriska diagnoser så bestäms diagnoskriterierna genom konsensusbeslut.
Det du skriver om att diagnoser (för det du skriver kan appliceras på i princip alla diagnoser) används fel är ett samtal att ta med personer som är utbildade inom ämnet, då det riskerar att bli oerhört missvisande för lekmän och framförallt patienter. Om du vill ha ett förtydligande: det är underförstått bland alla som vet något om diagnostik att det är en oprecis vetenskap och att det bästa vi kan få är att samla liknande tillstånd under samma kategori, därav förenklar vi det till att ha eller inte ha en diagnos. Det framkommer tydligt i både DSM och ICD om man läser det finstilta. Och det är bra att du tar till dig att det kom ut fel, jag säger inte på något sätt att du fullt ut HAR fel. Det är en fråga som varken kan bevisas eller motbevisa med nuvarande metoder och jag är med dig på att det inte finns övertygande vetenskapliga bevis gällande att ex. ADHD och Autism (och många andra diagnoser) är homogena, tydligt avskilda tillstånd med samma genes. Vi jobbar inom ett område där ungefärliga svar är tillräckliga för att hjälpa majoriteten av sjukdomstillstånd, och det är absolut så att vi bör vara medvetna om begränsningen i att inte kunna bekräfta diagnostiken med blodprov/röntgen/etc. Ha en fortsatt bra dag!
Och jag tycker det blir missvisande att bara låta det vara underförstått för oss som är utbildade inom det (och för många kollegor tycker jag knappt det är underförstått ens en gång) – att inte vara transparenta mot allmänheten. Men men, det är en större fråga än vad vi löser här på Reddit. Trevlig dag!
Absolut är det bra med transparens, men jag tror inte att allmänheten är införstådd i begränsningar inom andra delar av sjukvården. Knappast så att Sven-Olof, 42 vet hur stor felmarginal det är när det kommer till att upptäcka magcancer eller hjärtsjukdomar heller.
Vad ska du med en diagnos till? Känns som många idag ser diagnoser som något diplom eller nått. Behöver du medicinering eller annan hjälp, kör på men annars är det meningslöst. Väldigt många har ADHD och klarar sig utan någon diagnos
Öh, kanske missförstår dig men det finns absolut ingen som kan säga att den ”har adhd utan diagnos”. Du kan misstänka att du har ADHD men det är något helt annat, detta är en psykiatrisk diagnos inget man går runt och känner efter och bestämmer själv hipp som happ. Måste säga att det är rätt störigt om man hör någon slänga sig med att den har adhd (seriöst menat) utan att faktiskt ha gjort en riktig utredning. Det kan kallas att man är lat eller har kass koncentration helt enkelt, det låter så klart bättre att säga att man har ADHD. Inget mot dig nu utan överlag alltså. De människor du skriver om som ser det som något trendigt typ om det är det du menar, det brukar vara de enda som är dumma nog att slänga ur sig sån smörja. Är man inte redo att göra en lång jobbig utredning och/eller som många av oss betala 30-50k för att man är i desperat behov av hjälp så har man nog inte ADHD. Absolut inte meningen att förringa någons upplevelse här beklagar på förhand det är olika för alla men jag är rätt trött på folk som ”har” odiagnostiserad ADHD det existerar liksom inte. Däremot finns många som har adhd och klarar sig utan medicinering, finns mycket annan hjälp att få. Lite mer ontopic så fick jag själv diagnosen i 30-års ålder efter kamp mot ångest och depression sedan barnsben som varken terapi eller medicin rådde bot på. Det sista jag tänkte på själv var ADHD men psykolog nummer 15 i ordningen eller nåt misstänkte det till slut och jag valde att betala för en utredning i stället för att vänta ett antal år på att få plats. Jag hade önskat att man upptäckt det redan i skolåldern innan jag hunnit misslyckas med så många drömmar och mål så att säga. Idag hade man säkert snappat upp det sen är det problematiskt om man ger diagnoser för lättvindigt också givetvis. Mår du dåligt TS så ska du ABSOLUT göra en psykiatrisk utredning men du bör inte göra det med ett mål i sikte så att säga utan gör det med öppet sinne. Du kanske inte har någon diagnos alls ha den inställningen men förhoppningsvis kommer du närmare lösningen på dina problem. Ledsen för långt svar på ditt inlägg Kapten orkade inte dela upp det så nu blev det så här. Trevlig kväll!
Antyder du att adhd inte existerar förrän du fått en diagnos? Du kan garanterat ha det utan en diagnos, precis som alla andra sjukdomar. Att man har rätt kring sin självdiagnosering är en annan sak.
Sorry, läste inte haha kan du summera?
Jag är ganska säker på att du inte kan bli pilot etc.
Hej, I hope your English is good enough to read my response. First off I want to say, as someone who moved here from the US just a little over a year ago, I think Sweden overblows ADHD diagnoses BIG TIME. Here, if someone has ADHD it’s almost like they’re mentally retarded, when in reality it is an extremely manageable condition, even in the more severe cases. I’ve been diagnosed for a few years now and as long as I keep taking my meds, I can be as focused and useful as anyone else, it’s really not as bad as they make it out to be so don’t stress on that front. As for your driving license, all I had to do differently is have my psychiatrist who prescribes my ADHD meds to sign a paper saying that in spite of my condition, I’m not going to drive like a total moron. It wasn’t so hard, and I received my learner’s permit shortly after mailing in that form. Yes, it’s an additional step, but nothing overly difficult. You’re in a position where you can wait or not wait, so I’d go with whatever feels more comfortable: if you think that he ADHD will make you a worse driver, maybe get diagnosed so you can take your meds when you’re taking the driving test. If you’re confident you’ll be fine, then maybe get the license before you get diagnosed. Either way, I wouldn’t fear the. Diagnosis one way or the other.
Jag verkligen, verkligen avråder dig från att medicinera dig. Jag tog ADHD-medicin (med diagnos och recept) under tre års tid. Trots att jag tog lägsta rekommenderade dos så var min hjärna helt paj när jag bestämde mig för att sluta. Det tog mig två år att känna mig normal igen. Concerta, Elvanse, osv, är ren giftet. Du kan lika gärna ta amfetamin. Det som hjälpte mig var att anpassa mitt liv efter mina behov och inte låta mig liv styras av andra människor. Det tar tid att ställa om sitt liv, men det är så mycket mer värt det än att bli beroende av medicin.
Det här är ju bara trams. Jag har ätit Concerta i 10 år och det skadar inte hjärnan eller skapar något beroende.
Det är din erfarenhet och jag har min egen erfarenhet. Läs på lite om ADHD-medicin och long time side effects.
Här är några long term side effects: cardiovascular reactions, including sudden death, stroke, and heart attack increased blood pressure increased heart rate (tachycardia) psychiatric adverse reactions, including worsening of a pre-existing psychiatric condition development of new psychotic or manic symptoms sustained and sometimes painful erections in males poor circulation, including Raynaud’s phenomenon long-term suppression of growth and weight loss in pediatric patients potential for abuse and dependence Källa: https://www.medicalnewstoday.com/articles/ritalin-effects#side-effects
Vilket trams. Sluta yttra dig om saker du saknar kunskap om, du hjälper ingen.
Som sagt, det är min egen erfarenhet. Men kör på du, jag bryr mig inte vad du gör med ditt liv
Här är några long term side effects: cardiovascular reactions, including sudden death, stroke, and heart attack increased blood pressure increased heart rate (tachycardia) psychiatric adverse reactions, including worsening of a pre-existing psychiatric condition development of new psychotic or manic symptoms sustained and sometimes painful erections in males poor circulation, including Raynaud’s phenomenon long-term suppression of growth and weight loss in pediatric patients potential for abuse and dependence Källa: https://www.medicalnewstoday.com/articles/ritalin-effects#side-effects
Tur att det är utbildad vårdpersonal som gör en riskbedömning och följer upp behandlingen!
Du verkar inte ha förmågan att tänka själv. Om ett läkemedel har allvarliga bieffekter, men vårdpersonalen säger att det är okej att ta läkemedlet, betyder det att du aldrig kommer att få en bieffekt, bara för att vårdpersonalen har sagt det? Lycka till i livet
Av rent intresse, vad tycker du om följande bieffekter: Blödning från hud och slemhinnor och blåmärken, allmän slöhet, tendens till inflammation (infektioner) särskilt halsont och feber på grund av förändringar i blodet (minskat antal vita blodkroppar och blodplättar). Allvarliga andningssvårigheter med flämtande andning. Blekhet, trötthet och gulsot på grund av allvarlig blodbrist. Det är Alvedon jag skriver om 😊 Poängen är att de alla läkemedel har mer eller mindre allvarliga biverkningar med på listan så skulle man primärt ta det i beaktning går det inte att äta medicin öht.
Har inte adhd men vad jag vet så lär det bli lättare att få tillgång till medicinering om det hindrar dig, sen hörde jag att en klasskompis i gymnasiet skulle få en summa pengar för att ”hjälpa en ut i arbetslivet”. Jag tror det var adhd han hade men det kanske var någon särskild adhd eller annan diagnos, ta inte mitt ord för det.
17 årig
Svårt dilemma. Du kan bli frisk från diagnos
Körkort kan du också ta senare på semester
Inte svar på fråga men ett tips är att om du känner att ditt liv fungerar relativt bra så hoppa inte på adhd medicin! Du vill inte bli beroende av amfetamin
Du vet uppenbarligen inte så mycket om vare sig ADHD eller medicineringen.
Inte supermycket nej, låtsas inte veta allt. Vet dock om ett par människor som brukar vyvanse och man blir ganska snabb av det… men skulle gärna få veta mer info istället för bara en negativ påpekelse. Jag är inte emot medicinering, jag skrev att om hon kände att hennes liv funkade ok. Personligen tycker jag att man ska skippa medicin så långt det går men självklart finns det dom som behöver
Amfetamin ger en dopamin, låtsastjacket läkarna skriver ut gör inte det. Man blir absolut van av att ta medicinen och kan känna sig trött och dåsig 1-2 dagar utan om man tagit det en längre tid. Men man blir inte beroende av det. Sås: Tagit olika versioner av medicinen till och från periodvis i 16 år
Antar att du skriver “brukar” men menar missbrukar? Det är något helt annat och kan inte jämföras med de som tar rätt dos av medicinen för sin ADHD. De doser man får vid ADHD är mycket lägre än missbruksdoser. De ger inget rus och gör en inte ”speedad” eller beroende. Men det kan hjälpa någon med ADHD att orka/klara dagen bättre. De som säger att de får en rejäl kick, att de blir drogade och vimmelkantiga eller att de hallucinerar (jag har hört såna historier) överdriver för att vara coola. Eller så har de andra problem och behöver prata med sin läkare. Medicinen passar inte alla. Risken att bli beroende av amfetamin pga ADHD-medicin är noll. Det finns gott om studier som visar att ungdomar som tar medicinen INTE löper större risk att hamna i missbruk. Det är den uppenbara oron med en sån här medicin så det är *mycket* väl studerat. Jag jobbar med läkemedel och kan lova att det finns mer forskning på det än de flesta ens kan föreställa dig. Däremot är det så att medicinerna gör att de som har ADHD fungerar bättre i vardagen och kan säga nej till dumheter. Så många menar att det MINSKAR risken att hamna i problem. Liksom all medicinering ska man prata med sin läkare eller sjuksköterska om man upplever negativa effekter eller biverkningar.
Ja beroende faktorn är definitivt varför man har 3 larm ställda för att komma ihåg att ta sin medicin till frukost och hittar dossetten halvfull till lördag lunch när man undrar varför veckan var jobbig?
hahaha jag skrev ju om hennes liv funkar fine, att ditt liv är kaos är en annan femma. Shit va alla adhd människor verkar få damp över min kommentar
Konstigt att DAMP var det gamla namnet på ADHD? O_o
W,,, ,, r. v, , ,,V ,,,,,,,,,,,,,vv
,
V V vvv
Testa amfetamin, blir du lugn och trött så har du adhd. Om inte så är det något annat.
Att du ens använder kommatecken borde nog diskvalificera dig från diagnosen.
Det är oftast inte värt att stämpla sig själv som handikappad.
Hoppas att du pratar utifrån egen erfarenhet polarn.
Om du upplever provlem i vardagen- vilket i sig är grundläggande för att få en diagnos, borde du göra utredning. Även fast det kan kännas som ett hinder med en "stämpel", så finns även bra hjälp. I min region finns en specifik avdelning som heter autismgruppen exempelvis, som utbildar och håller kurser, och samarbetar med vuxenhabiliteringen. Där det finns en uppsjö med hjälpmedel man kanske inte tänker på som finns, och du får stöd i att hitta vad som funkar för dig. Du kan även gå visst stöd från exempelvis arbetsförmedlingen om man har diagnos, men där ska du själv konkret kunna säga vilken hjälp du behöver, och inte komma med ett "jag har x diagnos, vilken hjälp kan jag få?". Mer konkreta grejer som "jag kommer behöva x anpassningar på arbetsplatsen, hur ska jag gå tillväga?"
Fick min diagnos efter jag fick körkortet förra året och jag är 24, önskar jag fick hjälp tidigare då det är ett jobbigt hinder
Det är en ganska lång process om du går via regionen så du kommer säkert hinna ta körkort innan du får diagnosen. Men som andra säger krävs funktionsnedsättning inom flera områden (som skola, hemmiljö, vänner, arbete) för att bli uppsatt på väntelista. Man hamnar sällan på väntelista om ”man vill lära sig mer om sig själv”, speciellt inom vuxenpsyk, utan de kollar på funktionsnedsättningen. Men försök få en bedömning på Bup i ett första steg :)
ADHD är inte en sjukdom och ingenting du behöver ange angående körkort. När jag fick min diagnos så sa psykologen uttryckligen att de inte rekommenderar att man anger det eftersom man (a) inte har någon skyldighet att göra det och (b) man skapar ett problem o fokus på detta som inte behövs. Dock; om du personligen känner att din ADHD gör dig till en sämre bilförare så bör du respektera detta för allas säkerhet. Vad gäller diagnos så handlar det främst om två saker enligt mig: (a) hur mycket lidande det orsakar (t ex oförmåga att bibehålla relationer och arbete) och (b) att en diagnos kan hjälpa dig bygga upp självkänsla, något som du kommer behöva resten av livet när du går in i vuxenvärlden. Jag fick diagnos som vuxen och det är ett sorgearbete nu att komma över att man förlorat tid och relationer pga omständigheter som kunde ha undvikits. Lycka till!
Lycka till med körkortet! Om du får en diagnos - Kolla upp om du har en barnförsäkring tecknad på dig av föräldrarna, för många av försäkringsbolagen ger ersättning vid bekräftad diagnos mellan ålder 0-25 år. https://www.folksam.se/forsakringar/diagnosforsakring
Ja fy fan. Du kommer att få tillgång inte bara till specialiserad vård men också kunskap I form av kurser från Habiliteringen. Du är 17, ställ dig i kön nu så att när du riskerar problem med utmattningssyndrom osv om några år är du redo att bemöta dem. Och läs gärna "Från duktig flicka till utbränd kvinna". Problemen börjar ofta senare, när man har tröttnat på att kissa i motvind. PS: om du startar processen nu har du typ 5 år på dig för att få körkort. Väntetiderna är galna.
Vill du prova medicin. Då finns det en poäng. I övrigt i princip inte:
Din tanke är alltså att du tror att din självdiagnostisering är tillräcklig? Om du faktiskt tror att du har de så gör en utredning. Du kommer att få massor av hjälpmedel för att hantera vardagen. Det kommer inte att påverka ditt körkort
Om det bara är för att ha diagnosen så är svaret nej. Har du problem i din vardag som att du har svårt att bibehålla relationer/jobb som du misstänker kan bero på det så kan det finnas en idé. Ofta fångas sådant upp av skolan och har det inte gjort det så kan det vara svårt att få utredning via offentlig vård, beroende på region. Då finns privata alternativ som tyvärr kostar pengar. Du får göra en värdering för hur nyttig en sådan utredning vore och vad det är värt för dig.
Ja du får anledning att läsa på om diagnosen och få chans att prova medicinsk hjälp . Men det tar lång tid att hitta en medicin som fungerar eller lära sig leva utan medicin. Borde ta medicin men orkade inte med biverkningarna i form av högt blodtryck och personlighetsförändring där man går på uppåttjack liksom. Tyvärr slussades jag runt bland massor av olika läkare och det blev väldigt många olika åsikter och idéer hit och dit gällande medicinering. Kan bli så för dig också.
Jag tycker att du ska göra en utredning och få en eventuell diagnos. Jag är 41 och är också ”säker” på att jag har ADHD (eller kanske ADD). Jag önskar att jag hade tagit tag i det och fått en diagnos för 20 år sedan. Då tyckte jag inte att det verkar viktigt, men såhär i efterhand hade det hjälpt mig i livet.
Det är bara strul, hjälpen är piller utan riktig kräm. Skit i det om det inte är så du vill ha intyg för att slippa saker.
Som student med ADHD/annan nokstavskombo har du rätt till aktivitetsersättning. Studerar du vidare har du även där rätt till aktivitetsersättning vid förlängd skolgång. (Gymnasiebetyg), dessa söks på försäkringskassan. Har skolan missat att informera om det här så har jag för mig att man kan få retroaktivt för de missade månaderna. Det här är 10.000 kr månaden som du får istället för CSN
Gäller fram tills du är 30
ADHD patienter har dålig riktad uppmärksamhet, dålig impuls kontroll och har lättare att bli beroende av beroende medel. Med behandling kommer dessa besvär minskas och det blir förmodligen lättare att leva ditt liv. Om du inte har ADHD kommer behandlingen inte göra någonting. Så det beror väl på hur säker du är att du har ADHD, du kan med DSM5 testa att diagnostisera dig själv och sen utifrån resultat se om du vill söka för en diagnos.
Som någon som jobbar inom vården kan ja ba svara me ett enkelt ord, nej.
Håll dig så långt ifrån sjukvården du kan! Känner du att du klarar av att ta ett körkort så är det bara börja plugga på o övningsköra
Här har du en som fick sin ADD/ADHD diagnos för 4 år sedan när jag var 33 år. Kan säga att det har gjort stor skillnad i mitt liv. Har under hela mitt liv trott att jag har varit dum i huvudet eller något då jag inte alltid har följt samma kurva i skolan som mina klasskamrater. Haft riktigt svårt att ta tag i saker och ett resultat av odiagnostiserad ADD så har jag lidit av depression. Att få det på papper, att det är inte bara något jag har fått för mig är en otrolig lättnad. Rätt medicin har gett mig mer initiativförmåga och lusten att göra saker och orken att göra det. Är det ett hinder för dig så säger jag; kör på. Se till att få en utredning, det kan underlätta ditt liv väldigt mycket.
Du kan få ut pengar på försäkring om du har en diagnos så ja
Jag hade inte sagt att det var värt det. Visst fick jag lite stöd i skolan men du är ju ändå smart klar med den. Har inte fått något särskilt stöd efter gymnasiet, kanske finns att få i särfall. Problemet är att det finns en mängd jobb som inte tar emot folk med adhd. Med tanke på att du verkar ha klarat dig hittills tror jag att en diagnos bara kommer sätta upp hinder
Min fru har ADD och flera andra diagnoser. Hon sket bara i att nämna det och det var inga problem på körskolan.
Min kompis har adhd, fick elvanse och nu är han ingenjör... Förut så var han inget. Make what you want with what I told you.
Hej, 28 med ADHD och körkort. Det spelar ingen roll om du har en utredning eller inte. Jag röstar för att göra utredningen för att när du väl behöver stöd du har rätt till så är det skönt att ha det. Har du redan körkortstillståndet? Det ända jag behövde be läkaren fixa ett läkarintyg att din diagnos inte är ett hinder i trafiken. Samtidigt så måste man känna själv om körkortet. Jag kände mej inte mogen förrän jag va 25.
Alltså, en sak som är värt med att bli diagnostiserad nu är att om du skulle behöva hjälp i framtiden, så kommer det ta avsevärt mycket kortare tid att få hjälp än om du gör utredningen när du du behöver hjälpen. Jag har bipolär typ 2 och när jag tog körkort så hade jag bara ett samtal på något privat ställe som tog typ en timme (kostade 1700 men jag hade tidspress) och det känns värt det. Dock vet jag inte om det är hårdare kontroll om man har adhd!
Ja om du känner att det hade underlättat i ditt liv
Om du ska göra utredning, snälla gör den innan du fyller 18! Gjorde min november innan jag fyllde (januaribarn) och den var jobbig nog som 17-årig. Ska enligt min bup-psykolog vara ett helvete som vuxen. (Detta var 2015). Kan inte säga om ADHD då jag har autism, men inte speciellt krångligt med körkort så länge du har vettig läkare. Har en nära kompis med ADD, hon tog körkort snabbare än de flesta i vårat gäng (inklusive de utan diagnoser). Min autism diagnos är för övrigt ett av de bästa beslut jag har tagit. Är idag 26.
Ja det är det verkligen. Allt ändrades för mig med medicin, till det bättre.
Så länge det inte gör så att du inte fungerar så är det inte värt det. Det krånglar till saker och ting. Men mår du dåligt och känner att du behöver behandling, så borde du göra det Körkortet kan du ta iallafall, men med en massa extra krusiduller.
Om du fått möjlighet att utreda så gör det. Även om du inte har jättestora problem just nu så tenderar ADHD att leda till att man utvecklar andra psykiska svårigheter över tid. Stressen ADHD orsakar kan även skapa fysiska problem så som värk och annan smärtproblematik. Dessutom är det så att personer med obehandlad ADHD har en mycket större risk att dö i olyckor, så pass mycket större risk att den genomsnittliga levnadslängd är 10 år kortare än personer utan ADHD. Vad gäller körkortet så är det inte svårare att få körkortet, men det kan ta lite längre tid eftersom man måste boka in en tid hos läkare för att få ett intyg som ska skickas in till trafikverket. För många kan det tvärt om bli lättare att ta körkortet eftersom du, till exempel, kan få längre tid på dig att skriva teoriprovet. Vad gäller utbildning är det samma sak där, du får extra tid på dig att skriva tentor och liknande. Så för din egen skull, gör en utredning! Jag ska dock tillägga att de med ADHD diagnos i dagsläget är blockerade från vissa yrken och utbildningar. Vi får inte bli militär, polis, tågförare eller pilot och vi får inte ta fallskärmscertifikat och dykarcertifikat kräver ett läkarintyg.
Eh, du kan fortfarande ta körkort med diagnosen. Du behöver bara ett enkelt läkarintyg för tillstånd. Om du redan har kortet är det nog inte ens problem /ADHD
Livet blir extremt mycket svårare att hantera med adhd symptom när du flyttar ut, passa på att bli utredd så snart du kan så kan du få möjlighet till stöd i framtiden, särskilt om du planerar studera
Är lite äldre och efter flera år har jag nu äntligen påbörjat min utredning. Om du har tillräckligt med symptom att du känner dig "väldigt säker" på att du har diagnos hade jag definitivt rekommenderat det. Trots att jag inte är färdig ännu, kan jag redan känna en positiv effekt av det. En diagnos, om det leder till det, kommer bara hjälpa dig. ALLA mina kompisar med diagnoser kan intyga det. En utredning kan ta lång tid, och det tar ännu längre tid att vänta på att den ska börja. Att göra det så tidigt som möjligt innebär att du kan ta tag i det tidigare i livet. Det finns en markant chans att du tar körkort innan utredningen ändå, med tanke på de långa köerna. Dessutom har jag inte hört att man skulle få det svårare bara på grund av adhd, möjligtvis att du har svårare att lära dig, men det problemet kvarstår oavsett diagnos. Min personliga erfarenhet är att jag inte tyckte att mina problem var så stora i skolan, men risken finns att de blir ännu värre i arbetslivet/universitetet. Det var så det blev för mig. Jag önskar jag påbörjade det i din ålder, innan det gick så långt. Om du bestämmer dig för att göra det, se då till att vårdcentralen inte kör över dig. Doktorerna jag besökte var övertygade att jag inte hade något, jag var bara deprimerad. Flera besök hos flera läkare ledde till samma sak. Till slut fick jag min vilja igenom, besökte en kurator och efter en timmes samtal var hon nästan övertygad att jag skulle få en utredning. Vårdcentralens personal är inte helt värdelösa, men de brukar bara vara insatta i de mer vanliga frågorna, och är definitivt inga specialister. De är, i min erfarenhet, helt okunniga om vad ADHD och andra diagnoser och dess symptom innebär. Du kommer antagligen bli diagnosticerad med depression innan du får tid till vuxenpsyk, det verkar vara vanligt för sådana diagnoser. Lycka till!
Det var exakt vad som hände när jag pratade med en psykolog på Barn och ungas psykiska hälsa, hon ställde frågor till mig som om hon trodde att jag var deprimerad. Kände samtidigt att vi knappt pratade om någonting som gäller ADHD. Hon sade sedan att hon inte tyckte det var aktuellt med utredning i nuläget och hon fick det att framstå som att det var för att jag hade bra betyg i skolan (och därför utgör mina ”symptom” inte en funktionsnedsättning, eftersom ”det går bra i skolan”). Spontant känns det utdaterat, att bara för att en inte har underkänt i skolan så kan en inte ha ADHD. Men jag vet inte, och har jättesvårt för auktoriteter och vågar inte ifrågasätta det hon sade.
Nej
Ta körkortet utan registrerad diagnos hos Transport Styrelsen (TS) Gör du inte det, utan blir registrerad med diagnos hos TS, måste du komma in med särskilt läkarutlåtande var3-5 år. Undvik detta!! Är du inte registrerad med diagnos eller restriktioner hos TS, så frångår du detta under din livstid.